Etikettarkiv: pop

Uncategorized

Radioaktiva Räker – Döda mej inte så dödar jag inte dej

Dagens frukostskiva.

Radioaktiva Räker – Döda mej inte så dödar jag inte dej.

Radioaktiva Räkers sista egentliga album, att dom senare återbildades och släppte ett till räknas inte riktigt.
Det härär trallpunk.
Skivan inleds med ett spår som skulle kunna vara en direkt fortsättning på någon av låtarna från debutalbumet Labyrint, kanske är det för att sätta tonen, jag klagar inte.
Sen händer någonting, man märker att det inte är samma band längre, dom har blivit äldre, funderingarna och kritiken är annan för att inte tala om att cynismen, bitterheten och hatet har mattats ut…

Skojade bara.
Skivan genomsyras av ilska, bitterhet och cynism, till stor del riktat mot hemstaden Hofors och inskränkta, trångsynta människor, men även världen och samhället i stort.
Däremot så har melodikänslan vuxit hos dem, och känslan för snygga stämmor och växelsång (vilket dom inte direkt var usla på tidigare).
Sen smyger det även in lite saker som nästan låter som om det skulle kunna vara kärlekssånger, men så kan det så klart inte vara, för det här är punk, och inte pop… eller?

Hur som helst så, det är en skiva som håller förvånansvärt bra fortfarande, och det uppskattas, den behandlar dessutom ämnen som är lika aktuella nu som då och det är ingenting som stuckit ut och fått mig att känna att den faktiskt är rätt gammal vid det här laget.

Bra skit, lyssna på den.

Dagens Skiva

V/A- Definitivt 50 Spänn 8

Ännu en sån där skiva då.

V/A- Definitivt 50 Spänn 8.

Ja, det betyder att jag har slut på skivor på Q med, och därför tar nästa ur raden med samliingsskivor, ja jag har en jävla massa Definitivt-skivor och ja, det kan säkert bli tjatigt med recensioner av dem, det skiter jag i, jag ska ta mig igenom allt och det är ingen som tvingar dig att läsa, så håll käft och läs vidare nu, okej.

När jag lyssnade på den här så kom jag på vad som antagligen är orsaken att både den här och den innan kändes intressantare än de närmaste föregående i serien.
Härhar låtanatalet återigen minskat något, från att ha legat på 20 på fyran, femman och sexan, så är det på sjuan nere i 16 och på den här så är det 17, jag tror att det är det som gör skillnaden, det är på rätt sida om ”lite mer än man orkar med” och därför framstår allting som mycket bättre.
Eller så är det helt enkelt så att tre av skivorna innehåller sämre material? vad vet jag?

Hursomhelst, här bjuds vi på bra musik, massor med bra musik, varav allt mer eller mindre kan klassas in som punk i någon form, det växlar mellan poppunk, hardcore, trallpunk, melodisk punk och fan vet allt, men punk är det, och bra är det, och en jävla blandning är det.

Jag har nog tömt ut det här ämnet egentligen, så, lyssna på skiten och var glad.

LYSSNA! sa jag.

VAR GLAD FÖR I HELVETE!

Dagens Skiva

The Presidents Of The United States Of America – II

Dagens… okej, inte ens i närheten av frukostskiva, men dagens skiva då.

Presidents Of The United States Of America – II.

Jag borde antagligen gå tillbaka och kolla vad jag skrev om deras första platta innan jag skriver det här, men det skiter jag i.
Under nittiotalets andra halva dök det här bandet upp på min musikaliska karta, mest av allt efter att jag hört en P3-live sändning med dem som jag blev fullständigt krossad av, för här kom ett band som gjorde saker helt annorlunda, dom hade varkenen basist eller en gitarrist utan två personer som spelade respektive guitbass och basitar, som var modifierade gitarrer utrustade med, om jag minns rätt, två respektive tre strängar, som var antingen tunna bassträngar eller extra feta gitarrsträngar, och någon av dem hade, återigen om jag minns rätt, en basmick istället för gitarrmick, och sen kördes allting genom en stadig dos fuzzpedaler och annat kul innan det förstärktes av mysiga rörförstärkare.
Och till den rätt underliga ljudbild de åstadkom tillsammans med trummisen, så bjöd dom på mestadels humoristiska texter och extremt jävla bra pophooks som åt sig fast totalt.

Efter det fanns det bara en sak för mig att göra, skaffa skivorna, lyssna en jävla massa och vara jävligt nöjd.

Jag har uppenbarligen redan beskrivit vad det handlar om, och jag vet inte om det finns mycket mer att tillägga?
Det är döda ödlor, vulkaner, radiostyrda bilar, tiki-gudar och snygga hooks.
Det är även en jävla massa fånigt snygga brejks och underligheter.
Glömde jag säga att det är gott om fulsnygg fuzz, massor av det.

Till sttor del är det här den totala motsatsen mot vad jag anser är en snygg eller bra ljudbild, men jag älskar det, och är fortfarande så sjukt jävla glad över att jag upptäckte det här en gång i tiden.
Och kanske just för att ljudbilden är som den är och det hela mest hålls ihop av snygga melodisnuttar och charm, så har det här åldrats med full värdighet, och skulle lika väl kunnat vara från sjuttiotalet, som tiotalet, eller då nittiotalet som det gör.

Ja, det här är en grymt jävla bra skiva,lyssna på den.

Uncategorized

Mamas barn – Barn som Barn.

Dagens frukostskiva.

Mamas barn – Barn som Barn.

Kommer ni ihåg när Marie Fredriksson var lite tuff och farlig, inte som en mångmiljonär som är lite tuff genom att ha skinnbyxor på sig, utan som någon med lite attityd och kaxighet på riktigt?
Inte?
Nej, okej, det gör inte jag heller egentligen, men på den här skivan, från 1982, så är det lite så.
En intressant reflektion är att det finns väldigt lite atttt läsa om den på internet, och svenska wikipedia nämner det inte ens, engelska nämner den, men ingen av dem har med den i hennes diskografi.
Så, det här är någonstans i de där svåra trakterna mellan pop och postpunk (är inte postpunk just pop frågar sig då vissa, och jodå, visst är det så, ibland, så? vad var din poäng?) och det är tidigt åttiotal och det är… jag vet inte riktigt vad det är?
Lättsmält är kanske ordet jag söker? Men rätt trevligt och… jag har aldrig lyckats höra andra halvan av skivan tror jag, efter ett tag glömmer jag helt bort att jag lyssnar och sen inser jag långt senare att skivan måste tagit slut någonstans på vägen, gör vad du vill med den informationen.

Det här är hur som helst helt okej att lyssna på.
Det kan du göra med, det är okej, du får det, berätta gärna om det finns något motslutet som är värt att höra, för jag lyckas i så fall missa det om och oom igen, tydligen.

Uncategorized

Roger Karlsson – Sånger Från Sidlinjen

Dagens frukostskiva (okej, förra veckan, och den här veckans).

Roger Karlsson – Sånger Från Sidlinjen.

Det här är en samling, av det mer primitiva slaget, CD-R med kopierat omslag, från slutet av den period då man knappt hörde talas omRoger Karlsson på lång tid, och den är lite som den gnista som väckte honom till liv igen vill jag tro.
Till största delen utgörs skivan av spår från Veckans Babe (som jag har tokhyllat tidigare) samt singlar osm hörde till den, och sen några osläppta saker från samma period och några från ett tag senare och som aldrig släpptes.
Jag vet inte vad jag ska säga som jag inte redan sa i recensionen av Veckans babe?
Jo, den här har snyggare omslag.

Det här är mestadels en onödig skiva, men den fyllde en funktion då Veckans Babe inte fanns att köpa och de övriga låtarna ärför bra för att vara osläppta.

Det är helt enkelt en skiva fylld med jävligt bra låtar.
Helhetsmässigt är den inte lika bra som just Veckans Babe, som i mitt tycke är i det närmaste perfekt i sitt låtval, låtmängd, låtordning osv.

Men… skaffa den om du kan, och lyssna på den om och om igen.

Liverecension

Per Granberg + Björn Wallgren – Kafé 44 – 2014-05-13

Per Granberg + Björn Wallgren – Kafé 44 – 2014-05-13

Egentligen skriver jag av princip (oftast) inte recensioner eller så om spelningar jag varit mycket inblandad i, utan försöker i så fall, om jag skriver alls, hålla mig till någon sorts översikt av av det hela bara eller så, men det finns viss risk att det här faller in i att bli något av en recension ändå.
Så, Per Granberg, sångare i Charta 77, har släppt en soloplatta, mer om den en annan gång, iochmed det så är han även ute och spelar låtar från den en del, med ett litet band då, vilka som är med i bandet beror helt på vilka som kan och vill från gång till gång, ett koncept som jag alltid älskat, det ger variation och dynamik och får oftast de medverkande att ”stå på tårna” och helt enkelt vara lite extra alerta och bra.
SÅ även i det här fallet tycks det.

Vi bjuds på en sättning med piano, akustisk gitarr, elgitarr, percussion, akustisk bas, fiol och dragspel, en i mitt tycke jävligt bra blandning av instrument.
Det handlar alltså om visor, av växlande snitt, ibland är det åt det mer traditionella vismusik hållet, ibland är det vispop och lite då o då smäller det till och är akustisk rock, och hela tiden är det ett band som levererar.
Nej, det är inte en sångare och ett kompband, det är ett band, ett band som blixtrar till som allra mest under instrumentala bitar och solon, det levererades inte mindre än två fiolsolon som gav mig gåshud, ett dragspelssolo med samma effekt, samt två pianosolon som bara gjorde mig ofantligt glad, snygga avant-garde solon tycks ha den effekten på mig.
Och i grunden av det hela finns den tidigare nämnda akustiska basen samt percussion, från den delen (tillsammans med pianot), så levereras det ett driv som är snäppet vassare än vad man oftast bjuds på just från (nästan) akustiska band.

Men, frågar sig nu vän av ordning, handlar inte det här om Per och inte om bandet?
Jo, kanske, eller, gör det? är inte han en del av bandet? orsaken till bandet? den enda fasta punkten i bandet?
Men okej, Per, sångaren och den sammankallande kraften, den som skrivit låtarna, den som sjunger och den som texterna utgår från, hur hanterar han det här då?
Här måste jag erkänna en sak, jag har inte lyssnat jättemycket på hans skiva, bland annat för att det finns en del på den som stör mig, främst känns inte sången som att den sitter på alla låtar, eller mest av allt, det känns inte som att han hittat riktigt hur han ska hantera sin röst på flera av låtarna, och lite har jag fått samma känsla live tidigare, dock inte lika mycket.
Ikväll däremot, så kan jag inte säga annat än att han verkar ha hittat rätt nu, helt jävla rätt.
Det lät förjävla bra helt enkelt.

Utöver låtar från soloskivan så bjöds vi på några gamla chartalåtar i akustiskare version, några covers och, ja, det var väl det.
Det var tunnt med publik, vilket inte alls verkade störa bandet särskilt, och jag kan lätt säga att det här är en av de där spelningarna som jag önskar att en massa vänner hade varit på för att förstå precis HUR jävla bra saker kan bli ibland.

Men vänta, jag är inte klar ännu, för det här var inte allt, det var även ett förband, eller nåja, en förartist, med komp.
Björn Wallgren som till vardags sjunger i Generalerna (som du genast bör kolla upp, helst live) spelade, kompad av Niclas Jonsson som till vardags spelar gitarr i Generalerna, det här är pop, pop med punkrötter tror jag, det känns så, men det är pop, och det är fånigt jävla bra.
Jag såg dem för första gången, med fullt band, i Lördags, och blev rätt såld, och efter att ha sett dem såhär nedskalat (för det är samma låtar) så är jag fullständigt bara… wow!
Ja, jag är en sucker för snygg pop, och det här är just det, snygg, skitig pop, på Svenska, med texter som känns äkta, och som bitvis må vara banala, men på ”rätt” sätt för att få passera och med en sångare som sjunger på ett sätt som är på gränsen till irriterande, ibland över gränsen, men bara precis så mycket att det ändå blir helt jävla fantastiskt bra.

Har jag haft en bra kväll?
Hell yeah!
Missade du den?
Med absolut största sannolikhet, ja.
RIKTIGT jävla synd för dig.

Det här vill vi ha mer av, alltihop, och DU bör ta chansen nästa gång den bjuds.

Dagens Skiva

Imperiet – Rasera + Mini LP

Dagens frukostskiva.

Imperiet – Rasera + Mini LP

Ännu en sån där återutgivning på CD där någon tyckt att det är en bra idé att trycka in mer än vad som fanns på origialskivan.
Idet här fallet kan jag inte ens kritisera det för att förstöra helheten, Imperiets första LP, Rasera, är inte någon vidare helhet som album, det är bara en samling med låtar, om något så är det Mini LP:n som slängts in som bonus som står rätt bra på egna ben och upplevs som att den har någon sorts struktur, därmed fungerar det bra att den kommer på slutet.

Som sagt så är det Imperiets första album vi bjuds på först, och det är ganska lätt att märka, det känns fortfarande inte som att dom hittat ”sin” form ordentligt, det spretar åt alla möjliga håll och dom verkar inte riktigt veta vilket ben dom ska stå på, men det betyder på intet sätt att det är en dålig skiva, eller framför allt inte att det är dåliga låtar.
Mot slutet, det som då är Mini LP:n som är bonus, så händer det saker, där börjar man kunna skönja den svärta och cynism som åtminstone för mig till stor del definierar Imperiet.

Som sagt så spretar det mycket, både det bästa och sämsta inom svensk popmusik från det tidiga åttiotalet representeras här och det är en tidsresa som inte är helt utan baksidor, men i stort sett så är det här en jäkligt trevlig liten bagatell som mest känns som uppvärmning inför deras senare skapelser.

Rekommenderas att lyssnas på någon gång ibland, men det är inget måste.

Dagens Skiva

Hans & Greta – Snabbmat För Folk I Farten

Dagens frukostskiva.

Hans & Greta – Snabbmat För Folk I Farten.

SKivan börjar med ett snyggt trum och basgroove som alldeles strax övergår i vad som närmast kan beskrivas i ett fullständigt dammsugarliknande oljud som varar några minuter för att avslutas med raderna:
”Jag skjuter upp min raket
kom och blås i min segertrumpet”

Vid nästa genomlyssning lät det inte likadant, eventuellt för att min fru då inte dammsög samtidigt.

Okej, jag har ibland sågat påståenden om att det ena eller andra bandet spelar trallpunk.
Det här mina vänner, kan jag gå med på att det är trallpunk, även om jag faktiskt långt hellre skulle kalla det för turbopop, för så jäkla mycket till punk är det inte gömt här.
Det finns några helt givna guldkorn på skivan, några oväntade upptäckter, som en låt (vars namn tillfälligt flytt mitt medvetande) som låter som en stilmall för näst intill allt som bandet Dökött gjort, och en annan som helt skrämmande mycket låter som Varnagel, för det kan väl inte vara tvärtom?

Mestadels är det hel eller halvtramsiga texter om att ragga, leva, vara, alkohol och inte så mycket mer.
Om det finns ett störe djup så missar jag det, men det är okej, för det är trevlig trallvänlig pop som går i hundraåttio blås.
Det är lätt att förstå varför de låtar som blev ”hits” blev det, och varför de som inte blev det inte blev det, kvalitetsmässigt svajar det en hel del mellan låtarna, men det är en trevlig skiva.
Det skrämmer mig eventuellt en aning att jag när jag lyssnade igenom den blev tveksam till om jag någonsin har lyssnat på hela förut, jag borde ha gjort det, men det var mycket som inte kändes ens lite bekant.

Nåja, det är en bra skiva att starta en solig vårdag med, och jag gillar flera av låtarna på den, dom gör mig lite glad för en stund.

Uncategorized

Garbage – Version 2.0

Dagens frukostskiva.

Garbage – Version 2.0.

Jag är nästan helt jättesäker på att jag redan recenserat den här, och att jag förra gången jag gjorde det redan var säker på att jaghade gjort det tidigare.
Trots det så hittar jag den inte någonstans i mina arkiv, så jagantar att jag drömt det.
Eller så är det så att jag började skriva den men något krashade så allt försvann, det kan vara så, det låter inte helt orimligt faktiskt.

Okej, jag tror mig ha tokhyllat deras första skiva här åtminstone, på goda grunder.
Den här är en fortsättning av det dom gjorde där, dom testar gränser, dom blandar saker som inte borde gå att blanda sig utanatt bli fel, eller framför allt inte borde gå att blanda utan att få skit från alla som tror sig veta vad som är rätt och fel med musik, resultatet är att dom får fram någon sorts post-grunge som tydligt lånar harmonier och arrangemang från sextiotalspop som dom blandar med elektroniska dancebeats och underliga industriljud och samtida triphop, utan att någonsin släppa taget om fokus, vokaldriven rock.
Glömde jag säga att det dessutom är fullpackat med texter som växlar mellan att kännas långt mer personligt utlämnande än vad som är brukligt inom musik som går hem hos den stora massan, och politik, samt det tämligen genomgående temat i Shirley Mansons texter, sex.

Flera av låtarna har under olika perioder i stort sett utgjort soundtrack för mitt liv, kanske främst ”When i grow up” och ”The Trick Is To Keep Breathing”.
Ska man vara sån så gör dom det fortfarande…

Alltså, alla deras skivor till dags dato utgör för mig något av mallar för hur bra modern pop/rock låter, det är bra hela vägen, inklusive att det har antagligen nittiotalets bästa produktion utan att för den skull bli överpolerat, trist och tråkigt, tvärt om så finns det nerv här, det finns imperfektioner, det finns känsla, det är…

Det är ett av nittiotalets bästa album, okej?
Ja du bör lyssna på det, på stark volym, flera gånger om.

Dagens Skiva

Eria Fachin – My Name Is

Dagens frukostskiva.

Eria Fachin – My Name Is.

Kommer ni ihåg åttiotalet?
Kommer ni ihåg alla kvinnliga artister med grymma röster som släppte dansplattor? sån där Hi-NRG dansmusik som spelades på nattklubbar och sånt?
Inte?
Eria var en av dem.
Skivan inleds med något som nästan påminner om Marie Fredriksson från ungefär samma tidsperiod (åttiotalets sista neonskrikande år), och bärs upp av en röst i samma klass, men sen går det över till hårdare och tydligare dansbeats med programmerade trummor (eller verkliga trummor som någon ansträngt sig för att få att låta programmerade) av högsta åttiotalskvalitet.
Nej, jag menar inte att dom låter skit, bara att det inte riktigt är min smak när det gäller trummor.
Hennes röst fortsätter vara riktigt jävla bra, och låtarna är, för att vara det dom är, inte dumma, inte dumma alls faktiskt, jag vågar gåså långt som till att påstå att flera av dem skulle kunna bli hits i dagsläget med ganska minimalt remix-jobb, typ att trummorna byttes ut, och att det las på lite scramblereffekter här o var för att ge det äkta moderna DJ-soundet.
Eller så skulle man kunna lägga på lite synth och gitarrmattor och ha en värdig konkurent till Nightwish och alla liknande band, eller så skulle man…
Alltså, på riktigt så är det här sån där musik, eller snarare sån sång som skulle kunna läggas in i nästan vilken sorts musik som helst utan att bli fel, en producents dröm antar jag.
Under vad som kändes som en avde bästa låtarna satt jag och nynnade på Owner of a lonely heart en kort stund innan jag kom påatt det var ju inte den jag lyssnade på… nåja, det fungerade det med.

Men alltså… ja, det här är nog fan bra på något vis.
Jag kommer ge skivan någon eller några lyssningar till, för det finn någonting där som faktiskt tilltalar mig.

Mot slutet av skivan ger det ordentligt dansanta vika för lite mer nästan jazzfunkigt sväng i en Prince-doftande sak och sen lite mer svulstig ballad som hade kunnat vara med i en disneyfilm så klart, det är trots allt slutet av åttiotalet vi pratar om.

Jag är förvånad, jag var beredd på någonting långt värre, men det här har kvaliteter långt utöver vad jag hade väntat mig.