Etikettarkiv: akustiskt

Per Granberg – Cirkus I Mitt Huvud

Dagens frukostskiva.

Per Granberg – Cirkus I Mitt Huvud.

Jag har tvekat lite att skriva om den här tidigare, och nu med för den delen.
Det är alltid svårare att recensera vänner än andra som man inte känner lika väl, och extra svårt blir det när det handlar om en väldigt naken och personlig soloskiva från någon som normalt sett ”gömmer” sig bakom sitt band.
Men jag känner ändå att jag måste, och jag tar mina tvångstankar på stort allvar, dessutom säger rösterna att det är rätt att göra det, och jag vågar inte säga emot dem igen.

Så.
Per Granberg, Sångare i Charta 77, ägare av eventkrogen Ögir, ägare av och bryggare på Strömsholms Brygghus, ägare av skivbolaget Birdnest Records, ägare av Hotell Lilla Station…  osv.
Jag tror att vi kan kalla honom entreprenör (det klingar så fint i punkkretsar).

Runt millennieskiftet, eller om det rent av var tidigare än så, så började det pratas om att han skulle släppa en soloplatta med vismusik, några år senare så gjorde han även en del akustiska solospelningar, så man nästan kundemisstänka att det var sant…
2014 så kom en soloplatta, där ”solo” kanske bör sättas inom citationstecken, det är med ett kompband, den mycket kompetenta cirkusorkestern, och de har definitivt satt sina spår på musiken, mer än som bara kompmusiker.
Men, att det är en skiva där Per sluppit kompromissa om vilka låtar som är rätt eller inte, hur det ska låta eller inte och så, framgår rätt tydligt.
Och att det textmässigt är HANS skiva, det råder det aldrig någon som helst tvekan om.

Jag vill inte riktigt kalla det här för visa, vilket händer rätt ofta med vismusik jag gillar, men visst definitionsmässigt är det så klart visa, fast det stretar åt så väldigt många olika håll samtidigt, inte minst så känns det rätt ofta som om han egentligen nästan ville göra cabaretmusik, men inte riktigt vet hur man gör, utan bara aproximerat det lite.
Det är absolut inte fel.

Texter sa jag?
Det är personligt, det är riktigt jävla jättepersonligt, det handlar rätt mycket om döden, lite som en genomgående tråd, eller egentligen inte, det handlar om livet, om att inte dö, och mycket av det kommer givetvis ur hans egna upplevelser av att ha haft en hjärnblödning som kunde gått riktigt illa.
Det handlar om annat med, hans son, hans vänner, och inteminst, honom själv.
Men det känns som att livet/döden ändå löper som en röd tråd genom hela skivan och alltid finns närvarande.

Första gången jag hörde skivan så var jag inte alls säker på vad jag tyckte om den, framför allt störde jag mig mycket på sången, det kändes alldeles för mycket som att Per inte hittat sin röst riktig, som att han inte vet hur han ska sjunga det här.
Sånt blir extra påtagligt med någon vars sång man lyssnat på i över tjugo års tid och även hanterat som tekniker en eller annan gång.
Live tycker jag att han hittade den rätt sabbt när han väl kom ut och spelade med cirkusorkestern.
Men nu, ett år senare så har jag nog mestadels vant mig även vid hur det låter på skivan.
Det hade blivit bättre om låtarna hade nötts lite mer live innan sången spelades in, men även utan det så är det bra, men väldigt ovant att höra.

Bandet, jag nämnde dem redan, cirkusorkestern.
Det är ett helt fantastiskt band med sanslöst trevliga människor tillika jävligt duktiga musiker, och live får de ta en hel massa plats,och gör det, på skivan så är det mer tyglat, att de är trevliga eller fantastiska människor påverkar givetvis inte hur det låter på skiva, men jag ville ändå nämna det.
Vi bjuds på dragspel, fiol, piano, underliga slagverk, elgitarr, akustisk gitarr, akustisk bas, körer, och säkert en massa mer som jag missat, varje låt har fått den instrumentering som råkar passa just där, och det är förbannat bra.

Om jag ska klaga på någonting, och det ska jag givetvis, så är det att jag ibland känner att skivan hade kunnat bli ännu bättre om den haft en annan producent än Per själv.
Det finns saker som när jag hör dem tänker ”Där borde det komma en kör som gör si eller så” eller ”Där borde si eller så ha gjorts istället”, och sen följer insikten att det jag hör i mitt huvud är hur det skulle låtit om Johan Johansson hade producerat.
Det kanske inte egentliegn hade varit bättre, det hade bara varit… på ett annat sätt.
Det hade å andra sidan inte varit en lika personlig skiva längre.
Den här skivan är Pers skiva, och den är jävligt bra på att vara det, och jag älskar den för det den är.

Ja, det här är en jävligt bra skiva.
Skaffa den.
Lyssna på den.
Lyssna igen.
Gilla den.

Kompledigt 2014 – Torsdag och Söndag.

image

Jag lovade för längesedan att jag skulle berätta även om dag 0 och dag 3 av tvådagarsfestivalen Kompledigt, men sen har inte riktigt tiden och orken räckt till, så det har skjutits på framtiden allt mer, och det har i sin tur lett till allt mer ångest över det och att jag inte minns allt med riktigt den klarhet jag önskar längre, speciellt som det varit en höst med väldigt mycket annat.
Men jag ska försöka ändå, för det var två magiska dagar till, och de förtjänar att åtminstone sammanfattas lite kort, om nu någon tror på att jag överhuvudtaget kan skriva saker kort, själv känner jag visst tvivel inför det.

Torsdagen då ja.
Festivalen börjar officiellt på fredagen, men på Torsdagen är scenen öppen för talanger som inte bokats till festivalen, och det är gratis entré, det brukar alltid vara gott om folk, och artisterna på scenen sopar inte helt sällan mattan med de som är där, och mer än en gång har det hänt att de tvingats stanna kvar hela festivalen för att även uppträda vid Söndagens brunch, mer om den senare.

Som jag nämnde redan så är det egentligen alldeles för länge sedan för att jag ska kunna vara helt rättvis, därmed så är det de starkaste minnena som får ta plats alls.
Det hela inleddes med att kvällens konferencier, Frans Haraldsen, hälsade oss alla välkomna och presenterade första akten, den årligen återkommande Olle Pettersson, som följdes av Norra Station, som jag inte hade hört talas om tidigare, men definitivt rekommenderar att man ser till att höra talas om mer, för det gav mersmak på en gång.
Något annat som gav mersmak, mycket mersmak, var Simon Swahnström, tidigare har jag bara sett honom kompandes andra, vilket han gör helt larvigt bra, men att se honom som egen artist var ännu bättre, har du inte kollat upp honom tidigare så gör det nu, på en gång.

Spindelhäxan med hund ligger på den där lagom galna gränsen mellan konst, poesi, filosofi, galenskap och musik, jag förstår folk som inte gillar det, men råder alla som har chansen att uppleva det att göra just det, med öppna sinnen, jag gillar det, men jag garanterar inte att du gör det.

Jonas Pietikäinen (undrar om jag fick till efternamnet rätt nu? Jag ska försöka dubbelkolla det innan jag postar det här, om det är fel så, förlåt) är tydligen känd från TV, eller åtminstone har han varit med i TV i något av alla talangprogram, jag erkänner att jag har fördomar om sånt, men det är skitsamma, det här var årets torsdagsgolvning, vilken jävla röst, vilken JÄVLA röst.
Jonas sjunger i vanliga fall i Höstorkestern (kolla upp dem, nu, på en gång), men var den här gången utan band, och körde över oss, jag ssska inte svära på att alla andra kände sig överkörda, man jag gjorde det, på ett bra sätt.
Här har vi alltså en norrlänning med en gitarr som han definitivt kan hantera och en röst som, kanske den bästa Svenska manliga soulröst jag hört, och nu pratar vi inte mesig tramssoul, utan soul med driv, med tryck, med just soul.
Det kanske var överbelastningen av att det var så jävla bra som dränker det mesta andra från kvällen, men tyvärr kommer jag faktiskt bara ihåg en akt till från kvällen på ett sånt sätt att jag alls kan skriva om det, kvällens chefsideolog, Frans Haraldsen, bjöd på några helt nya låtar som han ville testa på en liten publik, och det var både trevligt och bra, och det är (i mitt tycke) alltid kul att få höra helt nya låtar och även lite om hur artisten har tänkt med dem.

Det var som sagt några till som uppträdde, men jag kan inte dra mig till minnes tillräckligt för att skriva om dem egentligen annat än att en av dem raggades up ur publiken väldig spontant.
Att jag inte minns beror inte på att de var dåliga, tvärt om egentligen, dåliga saker brukar jag vara enormt bra på att minnas.
Nej, det handlar om att andra, de jag minns, gjorde så stort intryck att andra minnen helt enkelt trängts undan.
Stalltipset efter kvällen är alltså framför allt att kolla upp Simon Swahnström och Jonas Pietikäinen och Höstorkestern (som förövrigt hade release av en ny skiva här precis nyligen).

***

Söndagsbrunchen då?
Ni vet, fjärde dagen av tvådagarsfestivalen, dagen då det äts sanslöst god brunch, serveras enstaka låtar i stort sett mitt ibland publiken/de ätande av några av helgens artister och då alla kramas och sen åker hem.

Ja, vad ska man säga om den?
Det är lite som en ”Best of” från helgen, och det var dagen då jag valde ödmjukhet som hobby (förlåt, det var mitt fel), efter att på grund av kö till maten ha orsakat en försening av första uppträdandet med inte mindre än två minuter.
Återigen ber jag om ursäkt för att mitt minne eventuellt sviktar något, men det jag minns var att Sanna Hogman återigen var helt larvigt bra, Jenny Almsenius som avslutade det hela likaså, Sanna Carlstedt var sig själv, det räcker för att vinna de flestas kärlek, Mattias Kärvemo bjöd på en låt som var så ny att han satt med fusklapp, riktigt jävla bra, jag väntar fortfarande på en mer professionell inspelning av den, Jonas Pietikäinen golvade en massa av oss igen, Bells visade varför en del inblandade i festivalen i flera år velat ha upp henne på ”riktiga” scenen (varför har hon fortfarande inte bokats?), Bo Karlssons ”Boxaren” (jag antar att den heter så) slog återigen knock-out… jag skulle kunna kolla mina loggar från då vad mer som hände, men det vore faktiskt fusk, det är möjligt att jag gör det senare och kommer med någon sorts addendum.
Det är några saker till som gnager och vill bli skrivna, men jag är för osäker på om det är falska minnen eller inte, som sagt, jag kanske kommer med tillägg vid tillfälle (mer troligt är att jag inte gör det, om inte någon tänker donera en hel massa tid till mig).

Sen var det slut.
Ännu en sån där helg som man vill att den bara ska fortsätta var till ända och det var hemfärd som gällde.
Det känns alltid tomt, även så här långt efteråt så gnager den där känslan av att man inte vill åka hem egentligen.

Det positiva är att det bara är drygt ett halvår kvar till nästa upplaga av festivalen.
Visst ses vi där?

David Sandmark – Allt Blir Till En Såpa

Dagens eh… måltidsmusik.

David Sandmark – Allt Blir Till En Såpa.

Ibland påminns man om hur otroligt bra den ena eller andra artisten var på sina tidiga grejer, innan den slog igenom eller så, hur mycket bättre och mer äkta det var än de senare sakerna.
Det här är intte ett av de tillfällena.

Jag vet faktiskt inte alls när Sandmark började, eller när han egentligen fick sitt genombrott.
Vad sa du?
Du har aldrig hört talas om David Sandmark?
Du, det är faktiskt inte mitt bekymmer utan får stå HELT för dig.

Hur som helst så fick jag mest grepp om honom runt kanske 2004 eller så?
Då var han en mycket kompetent visartist, av det roligare slaget, som gjorde bra skivor.
Den här skivan är från -98, och den är faktiskt jävligt tråkig.
Några spår, eller något åtminstone, är egentligen helt okej, men låter så platt att det ändå faller helt, det kanske är produktionen, det kanske är brist på mognad, jag vet inte.

Det jag vet är att… det här är rätt trist, lyssna på någonting annat av honom istället.

Öppen fråga:
Vart har han tagit vägen?
Han verkade vara en mycket aktiv del av sveriges vis-scen i mitten av nollnolltalet, och sen har jag knappt hört något, varför då?

Per Granberg + Björn Wallgren – Kafé 44 – 2014-05-13

Per Granberg + Björn Wallgren – Kafé 44 – 2014-05-13

Egentligen skriver jag av princip (oftast) inte recensioner eller så om spelningar jag varit mycket inblandad i, utan försöker i så fall, om jag skriver alls, hålla mig till någon sorts översikt av av det hela bara eller så, men det finns viss risk att det här faller in i att bli något av en recension ändå.
Så, Per Granberg, sångare i Charta 77, har släppt en soloplatta, mer om den en annan gång, iochmed det så är han även ute och spelar låtar från den en del, med ett litet band då, vilka som är med i bandet beror helt på vilka som kan och vill från gång till gång, ett koncept som jag alltid älskat, det ger variation och dynamik och får oftast de medverkande att ”stå på tårna” och helt enkelt vara lite extra alerta och bra.
SÅ även i det här fallet tycks det.

Vi bjuds på en sättning med piano, akustisk gitarr, elgitarr, percussion, akustisk bas, fiol och dragspel, en i mitt tycke jävligt bra blandning av instrument.
Det handlar alltså om visor, av växlande snitt, ibland är det åt det mer traditionella vismusik hållet, ibland är det vispop och lite då o då smäller det till och är akustisk rock, och hela tiden är det ett band som levererar.
Nej, det är inte en sångare och ett kompband, det är ett band, ett band som blixtrar till som allra mest under instrumentala bitar och solon, det levererades inte mindre än två fiolsolon som gav mig gåshud, ett dragspelssolo med samma effekt, samt två pianosolon som bara gjorde mig ofantligt glad, snygga avant-garde solon tycks ha den effekten på mig.
Och i grunden av det hela finns den tidigare nämnda akustiska basen samt percussion, från den delen (tillsammans med pianot), så levereras det ett driv som är snäppet vassare än vad man oftast bjuds på just från (nästan) akustiska band.

Men, frågar sig nu vän av ordning, handlar inte det här om Per och inte om bandet?
Jo, kanske, eller, gör det? är inte han en del av bandet? orsaken till bandet? den enda fasta punkten i bandet?
Men okej, Per, sångaren och den sammankallande kraften, den som skrivit låtarna, den som sjunger och den som texterna utgår från, hur hanterar han det här då?
Här måste jag erkänna en sak, jag har inte lyssnat jättemycket på hans skiva, bland annat för att det finns en del på den som stör mig, främst känns inte sången som att den sitter på alla låtar, eller mest av allt, det känns inte som att han hittat riktigt hur han ska hantera sin röst på flera av låtarna, och lite har jag fått samma känsla live tidigare, dock inte lika mycket.
Ikväll däremot, så kan jag inte säga annat än att han verkar ha hittat rätt nu, helt jävla rätt.
Det lät förjävla bra helt enkelt.

Utöver låtar från soloskivan så bjöds vi på några gamla chartalåtar i akustiskare version, några covers och, ja, det var väl det.
Det var tunnt med publik, vilket inte alls verkade störa bandet särskilt, och jag kan lätt säga att det här är en av de där spelningarna som jag önskar att en massa vänner hade varit på för att förstå precis HUR jävla bra saker kan bli ibland.

Men vänta, jag är inte klar ännu, för det här var inte allt, det var även ett förband, eller nåja, en förartist, med komp.
Björn Wallgren som till vardags sjunger i Generalerna (som du genast bör kolla upp, helst live) spelade, kompad av Niclas Jonsson som till vardags spelar gitarr i Generalerna, det här är pop, pop med punkrötter tror jag, det känns så, men det är pop, och det är fånigt jävla bra.
Jag såg dem för första gången, med fullt band, i Lördags, och blev rätt såld, och efter att ha sett dem såhär nedskalat (för det är samma låtar) så är jag fullständigt bara… wow!
Ja, jag är en sucker för snygg pop, och det här är just det, snygg, skitig pop, på Svenska, med texter som känns äkta, och som bitvis må vara banala, men på ”rätt” sätt för att få passera och med en sångare som sjunger på ett sätt som är på gränsen till irriterande, ibland över gränsen, men bara precis så mycket att det ändå blir helt jävla fantastiskt bra.

Har jag haft en bra kväll?
Hell yeah!
Missade du den?
Med absolut största sannolikhet, ja.
RIKTIGT jävla synd för dig.

Det här vill vi ha mer av, alltihop, och DU bör ta chansen nästa gång den bjuds.