Etikettarkiv: rock

Rebecca Black – Let Her Burn

Om jag säger mainstreampop med ung kvinnlig sångerska, med inslag av tung djent, ebm, lite nittiotalsmetall, indiepop och stråk av triphop så förstår ni givetvis att det är Rebecca Black jag pratar om, inte sant?

Inte?

Nej, där ser man.

Tolv år efter sin debutsingel (ja, precis den, du vet vilken det är) så har hon släppt sin första fullängdare.

Det har kommit några singlar och ep längs vägen, men det här är albumdebuten.

Det jag inledde med är sant, oväntat, och funkar jävligt bra.

Det är uppenbart att det här är en artist med rejält breda influenser som hon bollar på ett imponerande sätt som, ju mer jag lyssnar på det, får mig att tänka på Madonna, nittiotalets Madonna, ibland kompad av Savage garden, men till stor del med arr som faktiskt inte liknar någonting som jag kan sätta fingret på.

Jag tror att det närmaste jag kan komma på som påminner alls om helheten är t.A.T.u, men det är ändå helt olika saker.

Det här är seriöst bra.

Ja just ja, texterna och sången kanske ska nämnas.

Det är bra, hon kan sjunga, texterna har innehåll, flera av dem är lagom catchy, det är snyggt utan att bli för polerat, det är…

Ja, jag faller tillbaka till det jag sa redan, det här är bra, riktigt bra!

För att få ut mesta möjliga av skivan så bör den spelas på stark volym, det gäller extra mycket för spår nummer två (Destroy Me), den låten kommer förvåna dig trots det jag skrivit här som borde fungera som förvarning.

The Band – The Collection

Dagens frukostskiva.

The Band – The Collection.

Under flera år hörde jag diverse folk med bra smak nämna The Band, och tillslut så snubblade jag över en samling i en skivaffär och passade på att skaffa den och lyssna.
Det är nog femton år sedan det hände, och jag fortsätter lyssna på den lite då och då.
Känner du inte till The Band så tänker inte jag göra din hemläxa åt dig, men jag kan tipsa om att den här skivan definitivt inte är sämsta stället att börja.
Det blandas studiomaterial med livematerial, eget och covers, och, mest av allt så är det en skiva fylld med fantastiskt bra musik.

Är du musiker så är det här kanske ett av de bästa band du kan lyssna på för att lära dig arrangera musik, eller spela med till för att lära dig spela musik, eller analysera för att lära dig…. alltså, det är musik som kan analyseras i åratal.

Är du inte musiker så är det här fortfarande ett band, och en skiva, som är helt fantastiskt jävla bra.

Så, vad väntar du på?
Det här är vad du vill lyssna på idag.

Roger Karlsson – Indiansommar

Dagens frukostskiva.

Roger Karlsson – Indiansommar.

Elva år efter solodebuten så kom slutligen uppföljaren.
Jag vill minnas att min recension av skivan innan var en total hyllning, för det är en av nittiotalets bästa jävla pop-plattor.
Det här är inte pop.
Fast det är det, men mer visa, med jazz och soulkänsla, utan att låta som något av det, och ständigt så klassas det han gör in som visa, men det är ju inte det heller.
Roger är förbannat bra på att göra det han gör, men att sortera in honom i fack är i det närmaste omöjligt.

Det tråkiga med den här skivan är att den inte ens i närheten är lika bra som debuten.
Det positiva är att det är en av nollnolltalets bästa Svenska skivor.
Det blandas mellankoli, glädje och hoppfullhet i en vacker mix, där allt hålls ihop av Rogers sång, som… jag älskar hans röst, okej?

Den här skivan skulle lätt kunna framstå som svulstig, den borde nästan göra det, men det gör den inte, och fortfarande nu nio år senare känns den förbannat fräsch.

Jag kan mala på med superlativ ett bra tag, men skitsamma, jag har redan fått fram budskapet hoppas jag.

Det här är vad du borde lyssna på idag.
Det här är förbannat jävla bra.

Eva Dahlgren – För Väntan

Dagens frukostskiva

Eva Dahlgren – För Väntan.

Året är 1981…
Vad i helvete?
Okej, det här är en del av det jag älskar med Dahlgren, en del av hennes produktion är så fullständigt fel ljudmässigt för sin tid att jag bara blir alldeles lycklig.
Nej, det här låter inte 1981, det låter senare typ drygt ett decennium senare (och innan hon kom dit så hann hon med en del som lät långt mer -81än det här).
Dessutom, på ett av hennes andra album har jag gett en liten mindre sågning för att det blandas mellan svenska och engelska låtar kors och tvärs… ehm.. det görs här med, och det fungerar alldeles utmärkt.
Jag är faktiskt osäker på om jag någonsin har hört den här skivan förut, alltså hela skivan, men jag känner att den ligger på listan över skivor att återbesöka flera gånger, jag gillar det här.
Vad ska jag säga om den?
Det är typ rock, tillbakahållen gitarrock, riktigt bra låtar med snygga gitarrmelodier, minimalistiskt svulstiga arrangemang (sug på den), stämning, driv, och så hennes röst och sångmelodier som…  fan det här är RIKTIGT bra.
Ja, texter är det också ja, fan, den här skivan måste visst gå flera gånger ja.

Ja, du borde lyssna på den du med.

Caesars Palace – S/T

Dagens frukostskiva.

Caesars Palace – S/T.

Den här fick äran att gå rätt många dagar innan jag fick tummen ur, och det var ju tur för den, för vid första genomlyssningen så ville jag såga den jäms med conversesulan.
Nåja, vi är snällare nu.
Tänk dig att du är Kent Norberg, och du vill göra glad och poppig up-beat gitarrock med sextiotalsdoft, så du plockar in en riktigt vass gitarrist och trummis och gör det.
Då har du Speed of Sound Enterprise.
Om du lägger till mer orgel och kör så skulle du få Atomic Swing, om du sen tar bort Kent Norberg, och både gitarristen och trummisen, och ersätter dem med några inte fullt lika vassa musiker och leadsång inspirerad av Henrik Berggren, då hamnar du i närheten av Caesars Palace.

Ibland glimmar det till ordentligt, som i Jerk it Out, som förövrigt låter som den är producerad av någon annan/vid annat tillfälle än övrigt på skivan (jag orkar inte kolla om det stämmer), men mestadels ligger det och puttrar på och är lite mer än okej, men känns mest som en del bra idéer som aldrig riktigt fick växa klart och blomma ut.
Det är inte en dålig skiva, men det är en typ av musik som borde sätta sig på hjärnan, flera låtar, men det gör dom inte.

Du kan lyssna eller låta bli, som bakgrundsmusik är det trevligt, och Jerk it Out är ju bra.

Garbage – Version 2.0

Dagens frukostskiva.

Garbage – Version 2.0.

Jag är nästan helt jättesäker på att jag redan recenserat den här, och att jag förra gången jag gjorde det redan var säker på att jaghade gjort det tidigare.
Trots det så hittar jag den inte någonstans i mina arkiv, så jagantar att jag drömt det.
Eller så är det så att jag började skriva den men något krashade så allt försvann, det kan vara så, det låter inte helt orimligt faktiskt.

Okej, jag tror mig ha tokhyllat deras första skiva här åtminstone, på goda grunder.
Den här är en fortsättning av det dom gjorde där, dom testar gränser, dom blandar saker som inte borde gå att blanda sig utanatt bli fel, eller framför allt inte borde gå att blanda utan att få skit från alla som tror sig veta vad som är rätt och fel med musik, resultatet är att dom får fram någon sorts post-grunge som tydligt lånar harmonier och arrangemang från sextiotalspop som dom blandar med elektroniska dancebeats och underliga industriljud och samtida triphop, utan att någonsin släppa taget om fokus, vokaldriven rock.
Glömde jag säga att det dessutom är fullpackat med texter som växlar mellan att kännas långt mer personligt utlämnande än vad som är brukligt inom musik som går hem hos den stora massan, och politik, samt det tämligen genomgående temat i Shirley Mansons texter, sex.

Flera av låtarna har under olika perioder i stort sett utgjort soundtrack för mitt liv, kanske främst ”When i grow up” och ”The Trick Is To Keep Breathing”.
Ska man vara sån så gör dom det fortfarande…

Alltså, alla deras skivor till dags dato utgör för mig något av mallar för hur bra modern pop/rock låter, det är bra hela vägen, inklusive att det har antagligen nittiotalets bästa produktion utan att för den skull bli överpolerat, trist och tråkigt, tvärt om så finns det nerv här, det finns imperfektioner, det finns känsla, det är…

Det är ett av nittiotalets bästa album, okej?
Ja du bör lyssna på det, på stark volym, flera gånger om.

Johnny Cash – The Essential Johnny Cash (1996) 2CD

Dagens frukostskiva.

Johnny Cash – The Essential Johnny Cash (1996) 2CD (Newsound)

Det finns ett gäng samlingar med Johnny Cash som bär det här namnet, utgivna av olika bolag vid olika tillfällen, innehållandes helt olika låtar.
Just den här lyckas jag inte med lite lätt googlande hitta någonstans alls, antagligen är det en enkel cashgrab av något bolag som hade rätten till en del låtar och slängde ihop dem lite slarvigt, det skulle förklara den extremt varierande kvaliteten på mixarna och ljudnivå, och det förklarar även en del av låtvalen.
Det som kan vara relevant här är att det alltså är en samling släppt innan han plötsligt var JÄVLIGT stor igen, men efter att han påbörjade den resan, och det som finns med på samlingen är gammalt bös, och som sagt, av mycket varierande kvalitet.

Jag var på väg att såga det som en ren cashgrab (det uttrycket blir så mycket intressantare när det handlar om honom än annars) utan meriter alls, men efter att ha lyssnat framför allt på den andra av de två skivorna så känner jag att jo fan, den HAR visst existensberättigande, trots bitvis jävligt sunkigt ljud, trots att det är saker plockade från tv-framträdanden, med presentation av honom och allt med, och trots att det bitvis nästan låter som om det är inspelat via en tv, för… det är charmiga saker, det är saker som ger en inblick i vad han blev känd för, vad för sorts framträdanden han gjorde och hur jävla bra det svänger trots allt.
Det är inte en skiva jag rekommenderar någon att köpa, om den ens existerar officiellt eller går att hitta, men har du den så, lyssna för all del, eller kom hit och gör det, vi kan dricka whisky, öl och röka cigarr* medan vi lyssnar på det här, och ha en rätt trevlig kväll.

*Cigarrökandet får du stå för själv, utomhus,** om det nu ska vara nödvändigt.

**Om det inte handlar om rökfri cigarr.***

***Vi kan diskutera vad det är vid ett annat tillfälle, det här är en barnvänlig blogg.****

****Okej, jag ljög.

V/A – Definitivt 50 Spänn 3

Dagens frukostskiva.

Dagens bokstav är Z (hur det går ihop med skivan framgick för några dagar sedan).

V/A – Definitivt 50 Spänn 3.

Året är 1994, Svensk punk har fullständigt exploderat, Dia Psalma är ett hushållsnamn och hörs i radio, syns på tv och är ett av Sveriges största band…
Hur i helv… ?

Den tredje inkarnationen av Definitivt 50 spänn har återigen fått några spår till, den första hade 10, den andra 13 och den här är uppe i inte mindre än 16 låtar och lika många medverkande band.
Jag har fått kommentarer om det som säger ”Ja men det var ju för att dom breddade och började ha med annat än svenskspråkiga låtar på den tredje”.
Till er som är av den åsikten så föreslår jagatt ni lyssnar på de två första, på den allra första sjunger tillochmed Coca Carola på Engelska.

Nej, varken den språkliga eller musikaliska bredden har förändrats nämnvärt.
Något som däremot är värt att nämna är att man med den här, precis som med den föregående, märker att det hänt saker med produktionen avsvensk punk, den tog tydligen, på bara ett år, ytterligare ett kvalitetsmässigt steg framåt, i stort sett rakt av, det är inte negativt, inte på något vis alls.

Men skivan då?
Vi bjuds på allt ifrån Räserbajs – Fina Flickor, en trallvänlig trudelutt om att prutta och DLK:s Kristoffer Spelar Flipperspel, som handlar om curling, via blodigt allvarliga Dia Psalma – Den som spar, som är en fin analys av hur blåsta vi blir av bankerna (nåja), till den i dag än mer aktuella Ensam Kvar av Charta 77, på vägen passeras turbopop, garagerock och traditionell och mysig punk.

En trevlig blandning helt enkelt.
Jag tror att jag håller på att tappa spåret här.

Ja, det är en jävligt bra skiva, ja, det mesta på den håller än idag, nej, allt gör inte det.
JA det är en bra skiva att börja dagen med, gör det.

Lars Winnerbäck – Rusningstrafik

Dagens frukostskiva.

Lars Winnerbäck – Rusningstrafik.

Ni vet hur jag inte sågade Dans med svåra steg, utan bara påpekade att den, tvärt emot vad många påstår, inte är det bästa Winnerbäck gjort?
En av orsakerna till det är den här skivan.
Jag säger inte att det här är det bästa av Winnerbäck, jag påstår bara att det är bra mycket bättre än Dans med svåra steg, på absolut alla sätt.
Bättre låtar, bättre texter, bättre musiker, bättre körer, bättre produktion och mer sammanhängande som skiva.

Hans textförfattande hade inte nått sin peak här, det kanske det fortfarande inte har gjort, men det hade nått en bra bit till sen skivan innan, kanske var det någon som slog honom i huvudet varje gång han försökte komma undan med lite slarv, vad vet jag?
Det jag vet är att det här är en skiva som fortfarande berör, dessutom långt mer än jag var beredd på.
Det är dessutom en skiva som trots snygg produktion inte är överdrivet välpolerad och helt utan kanter, som hans nutida alster tycks vara rakt av.

Jag skulle vilja säga att om man är helt obekant med winnerbäck och vill försöka förstå hur och varför han blev så stor som han blev, då är det här den skiva man ska börja med.

Äh jag säger som det är.
Det här är en jävligt bra skiva i det där landet mitt emellan visa och pop/rock, med låtar som gör sig sanslöst bra lite halvt avskalade som dom är här, långt bättre såhär än i senare tappningar på någon av de otaliga liveplattorna där de framförs som bredbent rock.

Ja, det är mitt tips som lyssning nu, den här håller,den håller jävligt bra.

The Velvet Underground – The Best of The Velvet Underground: Words and Music of Lou Reed

Dagens frukostskiva.

The Velvet Underground – The Best of The Velvet Underground: Words and Music of Lou Reed.

Alla som har något slags grepp om musik och har hört den här skivan vet att titeln är missvisande.
”BEST” of velvet underground? haha, det är lite som ett skämt.

Det är inte ens fysiskt möjligt, och det är inte en fråga om tycke och smak, det handlar helt enkelt om grundläggande förståelse av musik.
Nej, jag måste nog såga den här på grund av titeln.

Nej, det här är inte best of velvet underground, den innehåller nämligen inte Venus In Furs.

Utöver det så är det en trevlig resa genom deras historia, en bra samling som ger ett hyfsat grepp om vad dom sysslade med (om det nu är möjligt att få alls), och är ma helt obekant med dem så är en bra grej att leta upp lite annan samtida musik och lyssna på den efteråt för att förstå hur åt helvete grundbrejkande det här var.

Jag vet inte om jag har så mycket mer att säga?
Det är en bra samling, om vi bortser från att den inte innehåller Venus in furs, antagligen är den inte med för att skivan skulle fåsäljas äver hela världen eller så, det skulle inte förvåna mig alls.
Ska jag analysera dem mer? det går nog att sammanfatta med; knark, fest, sex, känslor, ångest, sprit, knark.
Bra skit det här.