Kategoriarkiv: Dagens Skiva

Dagens Skiva

Rebecca Black – Let Her Burn

Om jag säger mainstreampop med ung kvinnlig sångerska, med inslag av tung djent, ebm, lite nittiotalsmetall, indiepop och stråk av triphop så förstår ni givetvis att det är Rebecca Black jag pratar om, inte sant?

Inte?

Nej, där ser man.

Tolv år efter sin debutsingel (ja, precis den, du vet vilken det är) så har hon släppt sin första fullängdare.

Det har kommit några singlar och ep längs vägen, men det här är albumdebuten.

Det jag inledde med är sant, oväntat, och funkar jävligt bra.

Det är uppenbart att det här är en artist med rejält breda influenser som hon bollar på ett imponerande sätt som, ju mer jag lyssnar på det, får mig att tänka på Madonna, nittiotalets Madonna, ibland kompad av Savage garden, men till stor del med arr som faktiskt inte liknar någonting som jag kan sätta fingret på.

Jag tror att det närmaste jag kan komma på som påminner alls om helheten är t.A.T.u, men det är ändå helt olika saker.

Det här är seriöst bra.

Ja just ja, texterna och sången kanske ska nämnas.

Det är bra, hon kan sjunga, texterna har innehåll, flera av dem är lagom catchy, det är snyggt utan att bli för polerat, det är…

Ja, jag faller tillbaka till det jag sa redan, det här är bra, riktigt bra!

För att få ut mesta möjliga av skivan så bör den spelas på stark volym, det gäller extra mycket för spår nummer två (Destroy Me), den låten kommer förvåna dig trots det jag skrivit här som borde fungera som förvarning.

Dagens Skiva

Last Caress – Nothing Left But Me

Dagens Frukostskiva.

Last Caress – Nothing Left But Me.

Jag har nog sagt det om dem förr, men vill man ha riktigt snygg svensk nittiotalsskate, som inte bryter någon ny mark, men gör allt riktigt jävla rätt på alla sätt, perfekta körer, snygga melodier, precis lagom balans mellan högt tempo och bra driv, snygga texter…
Då är Last Caress det band du vill ha.

Det finns inte mycket mer att säga om skivan, jag har redan sammanfattat den i förra stycket.
Det här är ett band som borde ha blivit mycket större än de blev.

Lyssna på skivan.

Dagens Skiva

Köttgrottorna – Sex, Politik och Fåglar

Dagens frukostskiva.

Köttgrottorna – Sex, Politik och Fåglar.

Om jag måste välja bara en skiva (samlingar undantaget) av Köttgrottorna för att representera vad de är för några och hur de låter, så skulle jag välja den här.
Titeln sammanfattar innehållet rätt bra, här blandas det högt och lågt, seriöst och trams, och i flera fall är det inte uppenbart vilket av alternativen en låt faller in under första gångerna man hör den.
Humor klämmer de in en del med, ganska mycket, eller väldigt mycket.
Samt då bra musik.
Det är en av grejerna som får den här plattan att sticka ut från en del av deras övriga med, den är nästan helt igenom fylld med jävligt bra låtar som står upp rätt bra helt på egna meriter, även om det inte vore för de ofta nästan geniala texterna.

Vad mer ska jag säga?
Det är en jävligt bra skiva, helt säkert inte i allas smak, men den är i min smak, åtminstone idag.

Lyssna på den då, gör det, nu.

Dagens Skiva

V/A – Strån till Stacken – En Hyllning till Stefan Demert

Dagens frukostskiva.

V/A – Strån till Stacken – En Hyllning till Stefan Demert.

”Pappa, jag älskar den här skivan”.
Jag brukar hålla mig till att ta saker i bokstavsordning och skita i om det är gammalt eller nytt, men så brukar jag å andra sidan inte heller få förhandsexemplar av skivor, minst av allt från mina nära grannar, så jag tänker att ett undantag kan vara på sin plats.
Dessutom har ingen annan skiva hamnat i spelaren på ett tag nu, så, det blir den här.

Alla vet givetvis vem Stefan Demert är?
Inte?
Okej, han är nog, numera, främst känd för ”Balladen om den kaxiga myran”, och bland de lite äldre, ”Till SJ” ni vet den där ”SJ SJ gamle vän, trevligt att du lever än….” en ganska brutal satir om hur illa SJ fungerar… skriven -71, han kunde inte ha anat hur mycket värre det skulle bli.
Och bland de ytterligare lite äldre så är antagligen ”Anna Anaconda” det han är känd för.
Hur somhelst, det går inte att påstå mycket annat än att han numera är relativt bortglömd för den breda massan.
På den här hyllningsskivan samlas delar av Sveriges, vågar man kalla det för Vis-elit? Eller kanske Visfestivalselit, för större delen av de medverkande är sådana som man ständigt ser på varenda visfestival i det här landet, år efter år, har du inte koll på dem så är det ditt problem, inte mitt.
Deras mål tycks vara att ändra på just att Demert till stor del fallit i glömska hos de flesta, för hos dem har han det inte.

Jag skulle kunna gå igenom låt för låt och i stort sett hylla allting, för det växlar mellan bra och helt jävla fantastiskt.
Vissa låtar framförs, av vad jag kan avgöra, i stort sett identiskt med originalen, andra har fått sig en eller annan alternativ twist, och i den av Johan Johansson framförda ”Till SJ” så har det tillkommit ett par nya verser, att just Johan, stillsammans med sin vapenbroder Donatello skulle ge sig på just den låten kändes föga osökt, jag tror inte att det finns någon duo som tillsammans kan uppbåda lika mycket hat och förakt för hur våra järnvägar sköts som de två, jag trivs i deras sällskap.
Det är givetvis ett av skivans starkaste spår (ja jag vet vad jag gjorde där).
Växlar man över till Christina Kjellson så bidrar hon med inte mindre än två låtar, varav båda tycks ha ätit sig in fullständigt i min snart sjuåriga dotters hjärna, faktiskt gällde det redan efter första gången hon hört skivan, så de sjungs det flitigt på, jag förstår henne, det är helt fantastiskt bra.
Annat som sticker ut lite extra är… nej vad fan, det är allt.

Det är helt enkelt en jävligt bra skiva, med precis lagom variation för att inte bli tråkig, växlande mellan extremt nedstrippad ”traditionell visa”, tango, och boogierock, skönsång och halvskrål, men rakt av förbannat bra låtar, förbannat bra tolkningar och en jävla massa glädje.

Jag erkänner villigt att den här skivan gjort mig mer nyfiken på att lyssna mer på Demert.
Men den har även gjort mig rädd för detsamma, tänk om jag tycker originalen är mycket tråkigare och dammigare?
Risken känns faktiskt ganska överhängande.

Så, den här skivan bör du skaffa.
Och du bör lyssna på den.
Om och om igen.

Dagens Skiva

Johan Johansson – Svea Rike Rivjärn – Addendum.

Jag insåg i samma ögonblick som jag postade recensionen av Svea rike rivjärn att jag hade missat massor med saker jag ville säga om den.
Framför allt hade jag inte alls gått in på DET viktigaste på hela skivan, texterna, inte annat än med att nämna hur långa de är och att de är bra.

Men det finns mer att säga om dem.
Skivan innan, ”…och hans lilla svarta värld”, är en av de naket personligaste svenska skivor som gjorts, hur följer man upp det?
Uppenbarligen genom att göra en skiva som skulle få frälsningsarmén att bli röd av avund om de lyssnade på den, hyllningarna till Jesus går som en röd tråd genom låtarna, och då omslaget visar Johan Johansson i en Jesuslik pose, på ett gult kors mot blå fond (förtydligande, en svensk flagga alltså, om det gick dig förbi), så är det helt uppenbart inte i misstag.

Är man dessutom observant så kan man ha noterat att religiösa teman varit något som förekommit rätt flitigt tidigare i hans kariär med, men aldrig så här övertydligt.
Försöker jag säga att när fan blir gammal så blir han religiös?
Eller att Johan ser sig själv som någon sorts Jesusfigur?

Ja alltså, det är ju lätt att tro, men tills vidare köper jag hans egen förklaring, att Jesus är en av hans idoler.
Det är lätt att förstå varför, den där långhåriga hippien stod upp mot orättvisor, mot rådande religiösa normer och påbud, mot staten, mot alla som hade makt.
Jag skulle vilja dra det så långt som till att påstå att Jesus var en proto-punkare, och det är så klart något at hylla.

Eller så har Johan blivit frälst.
I så fall ligger vi risigt till den dag han bestämmer sig för att omvända andra, för den mannen skulle kunna sälja en död häst till en bronsstaty genom att prata omkull den…

Jag har fortfarande inte fått ner allt det jag hade tänkt skriva, men det här kan inte vänta mer, jag måste poppa vidare framåt.

Dagens Skiva

Johan Johansson – Svea Rike Rivjärn

Dagens Frukostskiva.

Johan Johansson – Svea Rike Rivjärn

Så kom den då tillslut,  mer försenad än Duke Nukem Forever och Chinese Democracy, men långt mindre omtalad i världspressen, trots att den, till skillnad mot dem, var värd att vänta på.
Johan Johanssons uppföljare till 1996 års ”…och hans lilla svarta värld”, en av nittiotalets bästa svenska rockplattor.
Ska man vara petig (man ska vara petig!) så kom det en del småsaker däremellan, en del digitala släpp, en akustisk liveplatta som släpptes tillsammans med hans bok, och lite sånt, men det här blev det första ”riktiga” skivsläppet från honom som soloartist på 15 år.

Var har vi då Johansson här? Han har spelat punk, postpunk, pop, visa, rockn’ roll, och säkert en masa annat, man skulle kunna tro att han inte gillar att upprepa sig, men hur kommer han vidare då?
Svaret är givetvis: genom att prova nytt.

Innan skivan är slut har vi bjudits på Bluesrock, Swing/Jazz, Dansbandsmusik och åttiotals Rock’n roll av Status Quo snitt.
Eller åtminstone approximeringar av de stilarna.
Johan visar även igen att han inte är det minsta rädd för att låta låtarna bli så långa som de behöver vara, när han i ’Geist nog att ge upp’ sjunger att han är på elfte versen, så är han det, trots det så är den bara skivans näst längsta låt, med sina 5,54 minuter.
Den låten börjar förövrigt med att han gör en rätt övertygande imitation av Eddie Meduza, med tanke på låtens stuk i övrigt så hoppas jag innerligt att det är avsiktligt.
Längst på skivan är avslutande ’Som en psalm’ som klockar in på dryga 13 minuter, det är ganska imponerande bedrift, framför allt är det imponerande att få ihop så mycket text utan att bli tjatig och upprepa sig.

Det känns som att jag pratar runt allting rätt mycket, inte sant?
Som om jag inte vill prata om ifall skivan är bra eller inte kanske?
Lite som om jag vore rädd att närma mig det?

Så är det inte.
När skivan kom så hade jag lite svårt för den.
Inte för att den var dålig, utan för att den inte lät som jag trodde.
Många av låtarna på den hade han spelat live under lång tid, några i över tio års tid, så när de väl hamnade på skiva, och hade omarbetats, så var det svårt att inte tycka att det kändes fel, men mest av allt, ovant.
Såhär några år senare så kan jag inte direkt klaga, det är en bra skiva, med bra låtar, och mitt största klagomål är att mina förväntningar på den var alldeles för högt ställda på grund av skivan innan, det är faktiskt bara mitt eget fel (eller Johans, för att ”…och hans lilla svarta värld” helt enkelt var en bättre platta än de flesta av oss klarade av att hantera).

Hur som helst, den här skivan levererar några av de bästa texter som skrivits på den här sidan millennieskiftet, en hel trave av dem, och även om jag inte fullt ut älskar valen av stil för studioversionerna av en del av låtarna så älskar jag låtarna, rakt av, varenda en, och de flesta har en förmåga att bita sig fast rejält och kräva att bli nynnade, visslade eller sjungna vid både rätt och fel tillfällen helt plötsligt.

Det här är en fantastiskt skitbra skiva.
Låt det inte dröja lika länge tills nästa, tack.

Dagens Skiva

V/A – Beat Butchers – Bolagsstämman

Dagens frukostskiva.
(Ö)
V/A – Beat Butchers – Bolagsstämman.

Efter att ha hyllat två väldigt olika samlingsskivor från Beatbutchers så tänker jag nu bryta den trenden med den här tredje.
Det är en samlingsskiva med två låtar per medverkande band, en hit och en tidigare outgiven sak, och  resultatet är…
Tyvärr, det är skittråkigt.
Varför?
För att det inte är en bra blandning, och inget av de medverkande banden var (i mitt tycke så klart) på någon direkt topp just här, så det känns mest som en oinspirerad samling med låtar som huvudsakligen är mittemellanbra.
Det är lite jobbigt att säga sånt om ett bolag man gillar och en massa band man gillar, men vad fan, det här är en skiva som man lätt kan hoppa över, så det är min rekommendation.

Dagens Skiva

V/A – Beat Butchers 15 år – 12 Covers

Dagens frukostskiva.
(Ä)
V/A – Beat Butchers 15 år – 12 Covers.

12 av de (mer eller mindre) då aktiva banden på skivbolaget Beat Butchers fick i uppdrag att välja en cover var att spela in för femtonårskalaset, men det skulle vara cover av ett annat band från skivbolaget.
När det handlar om ett såpass litet skivbolag, där de flesta banden känner varandra rätt bra, och i många fall har medverkat på varandras skivor (eller rent av producerat dem), så blir sånt här intressant, för allting görs med väldigt mycket respekt, och inte helt sällan känns det som att flera av dem försöker imponera på varandra genom att göra bästa hyllningarna.
Och herre jävlar vilka bra covers det är.
Flera av låtarna får en behandling som gör dem långt bättre än originalen någonsin kunnat drömma om, utan att originalen på något vis är dåliga.
I vissa fall är det totala omarbetningar av originalet, som den inledande 23-till covern framförd av Roger Karlsson, andra gånger så är det raka covers framförda med det covrande bandets signumsound inbakat.

Allt är (tillsynes) gjort med enormt mycket kärlek, och respekt för originalens integritet.
Och… jag vet inte vad mer jag ska säga?

Det är en förbannat jävla skitbra platta.
Lyssna på den.

Dagens Skiva

V/A – Beat Butchers 10 år

Dagens frukostskiva.
(Å)

V/A – Beat Butchers 10 år.

När skivbolag fyller år och väljer att fira det med skivsläpp så kan detofta bli intressant, det här är ett lysande exempel på det.
Beat Butchers fyllde 10 och valde att fira det med dels en galen tillställning med en massa liveband spelandes på kolingsborg, men även med en skiva innehållades allt möjligt med deras band som tidigare mestadels aldrig hamnat på skiva, eller hamnat på underliga samlingar, svåråtkomliga singelbaksidor eller liknande.
Det ger en blandning av låtar som sträcker sig från det obskyrt konstiga, via oväntade covers till larvigt bra låtar som bara inte kommit med på skivor av en eller annan orsak.

Trots att mycket av innehållet är curiositeter, så är det en skiva som är en fantastisk väg in i Svensk melodiös nittiotalspunk, med trevare åt alla möjliga olika håll.
Det kan även ses som en väldigt bra pop-platta, eller partymusik eller…
Det är en bra samlingsskiva, en riktigt bra samlingsskiva.

Jag är ledsen men, jag kan inte analysera den djupare än såhär utan att det blir för långt för att jag ska hinna klart innan jag är framme i Köping, och är det inte klart då så kommer det bli liggandes länge.

Det här bör du lyssna på.

Dagens Skiva

V/A – Bland skurkar, helgon och vanligt folk

Dagens frukostskiva.
(Z)
V/A – Bland skurkar, helgon och vanligt folk.

Okej, att kalla det för Various Artists är inte helt sant, men vad sorterar man annars en sån här skiva under?
Hur menar jag?
Det här är en skiva liveinspelad under en turné där Stefan Sundström, Karin Rehnberg, Lars Winnerbäck, Johan Johansson och Kjell Höglund spelade tillsammans.
Dom hade alltså ett gemensamt kompband samt att de kompade och körade åt varandra och växlade lite kors och tvärs mellan vems låtar som spelades.
Hade dom skrivit och framfört nya låtar så skulle det ha kallats för en ”supergrupp”, men med bara var och ens solomaterial så kan det väl inte riktigt räknas som det, eller?

Det är alltså en liveskiva, med ”visartister”, kompade av ett jävligt tungt rockband och varandra.
Man kan sammanfatta det med att det är ett jävla ös.

Givetvis är det några av artisternas största hits vi bjuds på, och eftersom det är artister med en rätt stadig trave hitlåtar i arkiven (nåja, Winnerbäck var rätt färsk på scenen då, men de andra täcker mer än väl upp för det) så är det idel hits vi bjuds på.

Det är en riktigt trevlig skiva helt enkelt.
Men det är två saker som skaver lite, det ena är att jag upplever den liveinspelning med samma gäng, som P3 Live sände som bättre, och dels är det att på Spotifyvarianten av skivan så lyser Winnerbäcks låtar med sin frånvaro (på grund av hans skivbolag som jag förstått det).

Dagar som den här, med skinande vårsol och klarblå himmel, så är den ett helt perfekt sätt att sparka igång livet.