månadsarkiv: september 2013

festival, Liverecension

Visfestivalen Kompledigt 2013 del IV

Som jag nämnde i förra delen (här) så var jag rätt mosig i skallen när sista artisterna på utescenen uppträdde, men jag valde att trots det inte backa ur åtagandet att även sköta ljudet för de artister som skulle uppträda på inomhusscenen, så jag rusade dit för att se vad som bjöds.
När jag säger att jag hade lika lite koll på vem eller vad som skulle uppträda där som övrig publik så ljuger jag antagligen, jag har en stark känsla av att många i publiken hade långt bättre koll än vad jag hade.
Hur som helst, jag kör vidare som tidigare, jag nämner de saker som utmärkte sig mest enligt mig, i det här fallet alltså det som trängde igenom den närmast feberyriga dimman.

Fortfarande Lördag (innescenen):
Här bjöds det inte på fullvärdiga spelningar utan mer en kavalkad av artister som spelat under helgen, eller som varit där och inte spelat och som var och en lite enkelt spelade en eller två eller kanske tre låtar innan nästa person tog över scenen och fortsatte, så egentligen är det ren galenskap att på något sätt alls ens försöka peka ut något bäst eller så, det är för kort uppträdanden för att avgöra något sånt, men jag är inte den som backar för lite galenskap.

Under förra årets första visfestivalsdag, Torsdagen, den med öppen scen, så föll jag fullständigt för Magda Andersson, men eftersom jag är rätt usel på att komma iväg på spelningar och det tycks vara ont om skivor med henne så har jag sedan dess inte hört mer förrän här, och det är bara att konstatera, jag vet vad jag föll för.
Eller nej, egentligen vet jag inte det, för musiken hon spelar känns instinktivt som något jag inte egentligen brukar gilla, men hon får det att bli vackert och bra på ett sätt som liksom fullständigt trollbinder mig, jag tror inte att jag vill analysera det mycket djupare än så utan nöjer mig med att säga att det bara är helt sjukt bra, får du chansen att se henne så ta den.

Att påstå att Per Granberg har haft viss inverkan på mitt liv och min musiksmak är väldigt långt ifrån en överdrift, dock är det inte främst i sin roll som soloartist utan med band eller som skivbolagsdirektör och arrangör; solo är han ganska varierande, men för varje år så känns han mer och mer som ett säkert kort, här gjorde han det faktiskt ganska enkelt för sig då han valde att spela Charta 77s Lilla Björn & Lilla Tiger och med det i det närmaste rev hela stället genom det tryck det blev från publiken.
Var det bra? Ja herrelenin så bra det var, jag tror inte att jag sett honom SÅ laddad solo någon gång tidigare, dessutom verkar han ha bytt gitarr, för den här lät riktigt bra, det var inte alls dumt.

Ola Aurell dök upp på scen igen, vackert utstyrd som den Disneyprinsessa han är, och även här var det lite så att man började oroa sig över om huset skulle hålla för publikens kärleksuttryck (jag vet att jag inte egentligen skrev något om hans uppträdande på stora scenen, men det går att sammanfatta med att publiken älskar honom, och det finns god grund för det).

Det var fler under kvällen, och fler var bra, men det här var de som i min värld utmärkte sig mest.
Efter det så gjorde jag det mycket korkade valet att dricka några öl, och som jag tror att jag sa tidigare, utmattning kombinerat med resterna av en hjärnskakning hör inte ihop med öl, trust me (jag menar det, verkligen, fullständigt jättemycket på allvar…), tack för guidning hem Carina.
Nästa dag så blev det Brunchspelningar.

Söndag: Brunchen
Brunchen är lite samma princip som innespelningarna kvällen innan, fast mindre kaotiskt, det är som en ”best of” från festivalen, kombinerat med god mat, fast att säga best of blir fel. för det handlar inte så mycket om vilka som varit bäst utan mer vilka artister som stannat kvar och känner för att spela någon eller några låtar till, extra nedstrippat och opretentiöst, den här gången även med en artist som var tänkt att spela under festivalen men som på grund av krockande planering inte kunde komma förrän på söndagen, så låt mig härmed presentera dagens höjdpunkter enligt mig, för den observante läsaren kommer det antagligen framgå att jag håller fast rätt hårt vid vilka som var festivalens regenter.

Att Jag gillar Christina Kjellsson bör redan ha framgått, att se och höra henne spela en gång till var därför tämligen otippat någonting jag uppskattade väldigt mycket, att hon även nu plockade upp Maja Heurling, som jag redan hyllat en del, för körande och extra kompande gjorde inte saken sämre, vad ska jag säga? Dom är en perfekt kombination.
Maja fortsatte sen med att spela och sjunga själv, och för min del kändes det som att jag fått allt jag behövde för att brunchen skulle vara lyckad redan här.
Vilket jävla lovebombande jag sysslar med, det känns inte helt likt mig, så det är nog dags att jag går vidare till nästa som är värd att nämna.

Isabelle Bells Gustafsson
Okej, jag är inte klar med lovebombandet då, egentligen hade jag hoppats och räknat med att få se Bells på scen redan kvällen innan, men av orsaker och skäl så blev det inte så utan istället erbjöds hon att spela på brunchen, det är absolut inte sämre, det betyder att fler fick chansen att uppleva henne i lite mer nyktert tillstånd (deras åsyftar jag… mest), visst sa jag redan att hon är förbannat bra?
Fick jag bestämma (det brukar jag inte få) så skulle någon stänga in henne i en vettig studio ganska omgående och sen inte släppa ut henne innan hon spelat in och släppt lite vettigt, dessutom skulle jag ganska omgående se till att boka henne till nästa års festival innan någon annan bokar upp henne med någonting annat.
Så, nu kanske det räcker, eller?

Mnjae, det finns en till att nämna, Loke skulle egentligen ha spelat på festivalen, men någonting i planeringen sket sig, så istället fick han spela ett kort set på brunchen, Loke är en sån där som är förvånande okänd för att vara så känd, eller om det är tvärt om.
Han är en av de där som, precis som rätt många andra visartister balanserar på gränsen mellan att vara vissångare och komiker, jag får för mig att han under senare år försökt bli mer ”seriös” men jag ska inte svära på det, vad jag vet är att han är en förbannat bra artist som vet hur man fångar en publik, berättar historier med twist samt knåpar ihop lagom trallvänliga trudelutter, han är definitivt en av de där svenska visartisterna man SKA ha sett, så se till att göra det.
Däremot, här kommer det enda negativa jag tänker säga om söndagen (annat än att den var för kort, det var för få som spelade osv.), han är en av få från festivalen som jag tycker känns aningen fel till en brunch, det känns helt enkelt inte som helt rätt tillfälle, hans musik är till stor del aningen för rockig för det, men det är på inget sätt hans fel, och jag menar på intet sätt att det var dåligt, bara att det hade varit så mycket bättre med en ”riktig”spelning på stora scen, en sån blir det nästa år.

Sen var det slut.
Återigen står man där med en tom känsla och inser att det är ett helt år kvar tills nästa gång.
Jaja, den stora kollektiva avslutningskramen var så klart något som hände på söndagen med, och lite lagom dystert ihoprullande av kablar och sånt där innan jag gick och i det närmaste kolapsade i en bil på väg hemåt.
Men det som främst hände var just känslan av… jaha, och nudå? Måste det redan vara slut?
Det var bara mitt andra år som tekniker där, men det känns redan som lite av en institution i mitt liv, och någonting jag ser fram emot mer av hela tiden.

Jag vet, precis som de som varit där, att det ständigt tjatas om att det är festivalen med sveriges trevligaste och bästa publik, jag skriver under på det, men det är även, i mitt tycke så klart, festivalen med landets trevligaste artister, absolut jävla jättetrevligaste personal och trevligaste arrangörer, och det här säger jag trots att jag sett folk från alla kategorierna tappa humöret fullständigt.
Jag tror att hemligheten är att det är en festival som drivs av och med kärlek, och så jävla mycket kärlek sen, men det görs av folk som även vet vad som krävs utöver kärlek för att saker ska fungera.
Det här är något av en kärleksförklaring från mig till er, alla som var där oavsett i vilken roll, det enda jag ibland önskar är att jag skulle ha mer tid att vara social med alla underbara människor där istället för att studsa runt och vara småstressad, å andra sidan, vore jag inte det så skulle jag antagligen istället gnälla över att jag hade för lite att göra.

En sista sak sm jag känner att jag måste tacka extra för.
Jag har ALDRIG under mina snart tjugo år som ljudtekniker fått så mycket tack och beröm för det jobb jag gör som under den helgen, och framför allt inte av publik, det händer helt enkelt inte som ljudtekniker, så tack själv, helt jävla enormt mycket tack.

Nu är det bara typ elva månader kvar tills nästa gång.

Missat didigare delar? Lugn, dom finns här:
Del I
Del II
Del III

Nu måste jag recensera någonting där jag får vara elak, jag tror att jag är på G när det gäller frukostrecensioner, det lämnar öppet för både Gessle och Gyllene Tider…
 

Dagens Skiva

Frank Evert Lipar – Disharmoni

Dagens frukostskiva.

Frank Evert Lipar – Disharmoni.

Namnet till trots så förekommer en eller annan harmoni på skivan, några av dem är riktigt snygga.

Så, det här är ett av banden ur vad jag brukar se som ”Tredje generationen” med trallpunk, en generation huvudsakligen bestående av åttiotalister som upptäckte punk genom Dia Psalma, jag generaliserar hårt nu så klart.
Hur som helst, det här är ett band som definitivt tror på en metalbas för sin melodiösa punk, kombinerat med snygg stämsång, men här uppstår genast ett problem, deras stämmor är inte vidare snygga, jag vågar gå så långt som till att påstå att det är rätt mycket målbrott som jävlas med dem och gör resultatet… varierande.
Och sen var det det där med texterna…

Vi låter det vara med att jag inte är något jättefan av texterna.
Men, det som finns, som man lätt märker, och som jag gillade redan första gången jag stötte på dem, det finns melodier och idéer som har någonting, man känner att det här har potential att faktiskt bli någonting riktigt intressant om det bara får lite tid på sig att utvecklas och mogna lite, och såhär när man ser tillbaka och har vetskap om att delar av bandet senare bildade Varnagel så är det lätt att konstatera att min efterklokhet angående dem och deras potential inte är missriktad.
Den här skivan får dock ses som kuriosa snarare än någonting annat.

festival

Visfestivalen Kompledigt 2013 del III

Lördag, tredje festivaldagen om man räknar med torsdagens öppna scen.
Bitar av dagen är, för min del, ganska suddiga, den mentala påfrestning en sån här dag innebär som ljudtekniker är i vanliga fall tillräckligt för att få mig totalt utmattad, den här gången släpade jag dessutom runt på resterna av en hjärnskakning, vi kan väl säga att det inte gjorde saker enklare, så vissa bitar av dagen är lite som sedda ur en feberdimma.
Ett pro-tip på det temat, om det är så man känner sig när man är klar för dagen så häll inte på alkohol, inte ens lite, okej?
Det är okej att påminna mig om det vid tillfälle.

Återigen tänker jag bara fokusera på det jag minns lite extra eller som gjorde extra intryck, det betyder inte att andra var dåliga, inte ens lite, det betyder bara att det här är de som gjorde mest intryck på mig av en eller annan orsak.

Först ut var festivalens med god marginal yngsta artist, Vera Barlach-Nordenskiöld, 11-år som här gjorde sitt första offentliga framträdande någonsin, här sattes ribban för dagen, och jävlar vilken ribba det var.
Med texter ur en 11-årings vardag, om husdjur som dött, vänner som flyttat utomlands, dyslexi samt kärlek till musik så begick hon det perfekta brottet, jag tror hon stal de flestas hjärtan, och applåderades av oss alla när hon försvann med dem.
Jag vågar säga att fortsätter hon så här så kommer vi höra mer av henne.
Jag ska väl säga att det här är lite kluvet, jag är egentligen inte något jättefan av sjungande barn, faktiskt så har jag ofta väldigt svårt för det, men det här var så förbannat bra att jag liksom inte kan kritisera någonting med det.

Det otacksamma jobbet att ta över efter henne föll på Kim Stranne, som jag innan festivalen inte hade någon direkt uppfattning om annat än det lilla jag lyssnat igenom just för att veta lite vad som väntade, men efteråt kände jag mig klart nödgad att köpa en skiva, för jag gillade det, ordentligt.
Han är en av de där som lyckas ha allvarliga vackra texter utan massa fyndigheter och mellan låtarna kompenserar genom att vara riktigt bra på att underhålla och roa… jag börjar just fundera över om det inte var ungefär såhär jag beskrev Peter Rudvall i del I av det här?
Jävligt snygg och känslosam musik är det hur som helst, jag skulle garanterat beskriva det mer som pop än som visa, det gäller iofs rätt många av de som spelade.

Dagen bjöd även på festivalens äldste deltagare, Evert Ljusberg, man skulle väl kunna säga att han vet hur man underhåller en publik, spelar gitarr, sjunger, berättar historier, spelar munspel utan munspel, får folk att skratta, stanna upp och lyssna, tänka och rent allmänt trivas, jag tror det finns få artister i Sverige som lika mycket som han förtjänar titeln Entertainer, det var ett av de där uppträdandena som stack ut lite mer.

Christina Kjellsson…
Herre Lenin, hur beskriver man henne?
Hon är nog den på festivalen som man minst av alla skulle gissa att hon är en artist om man mötte henne på stan, och hon är nog den artist på festivalen som flest andra artister där ser upp till och beundrar, på goda grunder.
Jag vet inte om jag vill säga att alla ska rusa ut och köpa allt hon gjort och lyssna på det, för jag är osäker på om man förstår storheten med henne och hennes låtar om man inte först har sett henne live, jag blev åtminstone inte kär i hennes skivor innan jag hade sett henne live första gången, men DET är något jag anser att alla bör göra.
Där andra artister intar scenen eller regerar över scenen så har hon en annan metod, hon är scenen, hon är allt som betyder något just då och det går inte att värja sig, hon är dessutom en av de där som verkar ha hur mycket som helst att säga hela tiden och allt känns så otvunget och bara fullständigt naturligt.
Samt då att hennes låtar, trots klurigheter och tvistar i texterna och allmän variation ändåär sådana man sjunger med i redan fösta gången man hör dem,
Hon representerar på något vis absolut allt som är bra med svensk vismusik.

Som om inte det var nog så plockade hon upp Maja Heurling för lite körande och stämsång, och därmed var min lycka total.

Jag skulle kunna nämna precis hur bra Ola Aurell är, men eftersom ungefär alla andra hyllar honom så fullständigt så låter jag bli att gå in på detaljer och nöjer mig med att konstatera att han som vanligt gjorde en förbannat bra spelning.

Om jag inte glömt någonting viktigt nu så var den sista stora ”wow!” upplevelsen för mig under kvällen attt få bekanta mig med Fröken Underbar, här ska jag lägga in en liten reservation i allmänhet, jag var rätt utmattad vid det här laget, vi pratar om att jag såg världen som i feberdimma utmattad, sådär att det inte riktigt kändes som att jag var där, det ärinte ett helt optimalt läge, men om någon artist eller band under helgen gjorde sig bra kombinerat med den känslan så var det just Fröken Underbar som jag efter det lagt in i min lista över band att definitivt se fler gånger, för det var helt förbannat jävla snyggt och bra, tyvärr är mina minnen av det lite för suddiga för att jag ska kunna berätta vad som verkligen gjorde dem bra, men jag vet ATT det var förbannat bra.

Sist ut på utescenen var Kaj Carlsson, gonom har andra skrivit så många löpmeter om att jag knappast behöver gå in på det, såistället avslutar jag den här delen, och fortsätter nästa del med vad jag tycker är mest värt att nämna om innescenen den kvällen samtantagligen lite om brunchen.
För min del så ägnade jag några minuter åt att pumpa i mig några liter vatten och kaffe innan jag fortsatte, mer om det i nästa del.

Bonusvetande: Antalet öl man bör dricka när man uppnått det tidigare beskrivna stadiet av mental utmattning är lågt, mycket lågt, just saying.
Det är helt okej att påminna mig om det vid lämpligt tillfälle.

Vidare till del IV, vi ses där (när den är klar).

Liverecension

Visfestivalen Kompledigt 2013 del II

1 kommentar

Dag två av festivalen, den första ”riktiga” festivaldagen, dvs. första dagen då stora utomhusscenen användes och lite sånt inleddes för min del med några timmars riggande av ljudanläggning, kopplande av kablar osv.
Vis efter föregående års arrangemang och en del teknikstrul så gick jag ordentligt igenom varenda kabel och linebox som skulle användas för dagen, lånade in vad jag anser vara mer pålitliga lineboxar, samt laddade upp med några kablar i reserv som även de var testade och när det hela började så kände jag lite av den där oron som ibland kommer när absolut allting känns som att det fungerar som det ska och jag har total koll på min bit och allt flutit på i det närmaste perfekt, det är riktigt obehagligt.
Det sista som gjordes innan allt drog igång var ett litet kort soundcheck med dagens första artist, Maja Heurling, då var jag helt inställd på att någonting skulle gå sönder, inte av någon annan orsak än att det brukar vara så när allt flutit på bra.
Så var det inte, allt höll.

Återigen tänker jag av goda skäl inte ge mig på att recensera allt och alla utan istället hålla mig till lite omnämnanden av de som av en eller annan orsak utmärkte sig mest i min värld.
Först och främst så leddes festivalen av det förtjusande konferencierparet Fredrik af Trampe och Anna Adolphson som guidade oss genom helgen, jag skulle kunna göra mig lustig med något om Stor & Liten eller så, men det är lite för uppenbart så det låter jag bli den här gången.

Det ganska otacksamma jobbet att öppna festivalen hade den tidigare nämnda Maja Heurling, och under första delen av hennes framträdande hade jag fullt upp med att dubbelkolla alla inställningar och allt för att vara säker på att jag inte skulle få några otrevliga överraskningar senare under dagen, vilket jag ändå fick när Stiko Per skulle spela och ett rent tankefel från mitt håll ledde till problem med att få ljud i fiolen (Tips: Åtta är inte detsamma som fyra), men mot slutet av hennes framträdande när allt annat var klart så insåg jag plötsligt att jag höll på att missa någonting stort, jag kan inte sätta fingret på det med mer än att säga att jag blev fullständigt betagen av hennes röst, missförstå mig inte, låtarna är inte dåliga på något vis alls (hennes skiva har snurrat några varv hos mig sen dess), men det jag verkligen föll för var rösten, och jag föll handlöst, förklara det den som kan.
Det kommer mer om henne senare, antagligen i del III.

Nästa riktiga höjdpunkt för min del var Nina Ramsby som nog får sägas vara den som stod för helgens mest ”svåra” framträdande, det känns som hon får publiken att hela tiden tassa runt i ett minfält när hon pratar, det var mer än ett tillfälle som hon berättade eller sa saker där publiken inte verkade säker på om den skulle skratta eller se allvarlig ut, jag ska inte påstå att jag var helt säker hela tiden heller, och jag är rätt svag för sånt, eller mycket svag för det.
Att hon sen både sjunger och spelar jävligt bra med och har gjort musik jag gillar i stort sett så långt tillbaka som jag haft vettig koll på musik, och oavsett vad för stil hon gett sig på får väl sägas vara ett gott betyg i sig, ja, det här var en sån där spelning som är värd att minnas.

Han den där Johan Johansson äntrade scenen en stund, tillsammans med Donatello som vanligt, och det här var en avde akter under helgen som liksom överskuggade annat, jag har inte en aning om hur många gånger jag sett Johan live i olika konstellationer, men det är fullt tillräckligt för att jag ska våga påstå att han aldrig är dålig *, däremot är han ibland mer bra än annars, och enstaka gånger så kommer han rent av ihåg vad han pratar om mellan låtarna.
Den här kvällen var någonting extra, inte nog med att han tre olika mellansnack i rrad lyckades hålla tråden, han lyckades dessutom i vartenda ett av dem komma fram till den poäng han verkade ha siktat mot från början, utan långa utvikningar om annat, det kan vara första gången jag sett honom lyckas med det så konsekvent, jag vet inte om det är bra eller inte, däremot tycks det råda någon sorts konsensus om att det här är en spelning som definitivt tillhör hans bättre rakt av, något jag vill hävda gäller för alla spelningar jag sett med honom i år.

Och så slutligen hade vi Dan Viktor som hade det otacksamma jobbet att avsluta kvällen i ösregn, och det regnet var massivt.
Här krävs ett litet extra omnämnande om precis hur otacksamt jobb han hade, regnet fick hela publiken att leta sig bak till taket som finns sådär sju meter ifrån scenen, vilket innebär att dom inte syns alls från scenen på grund av detaljer som scenljus kombinerat med en vattenridå av stora mått, till detta kan tilläggas att regnet smattrade så hårt att jag var tvungen att dra på volymen rätt rejält för att få hans sång och gitarr att höras bak till publiken, vilket innebär att publiken skulle ha behövt samma förstärkning för att höras tillbaka till scenen, vilket dom då inte hade.
Rent praktiskt betyder det här att han inte varken såg eller hörde publiken och inte ens visste om dom fanns där ute eller inte, trots det bjöd han på en spelning som var riktigt jävla bra och ösig och som efter hand bjöd på gästspel av Caj Karlsson.
Ett litet bonusomnämnande krävs av Dan Viktor för att han är en av väldigt få artister som tycks ha full koll på ljudet i sin gitarr och har ett ljud som är anpassat för hur han faktiskt spelar, visst, han ”fuskar” genom att ha effekter av olika slag, men det är skitsamma, resultatet blir bra.

Efter denna blöta avslutning på stora scenen så flyttade händelserna in och bjöd på ett ännu blötare uppträdande där, spritbaletten äntrade scenen och gjorde det dom brukar, dom våldtog publikens trumhinnor med vulgaritet och skräp.
Det är svårt att sätta ord på dem utan att ta till smädelser, men det här var värre än det brukar.
Utan att vilja överdriva min insats så måste jag ändå bjuda på ett av kvällens citat:
”Fyfan, med så bra ljud hör man ju ännu tydligare hur dåliga dom faktiskt är”
Om du någon gång är någonstans där det ens ryktas om att dom ska spela så är min rekommendation att du lämnar platsen innan hotet verkställs.

Efter dem avslutades fredagskvällen, mer kommer i del III, som eventuellt blir färdigskriven snart.

 

* Spritbaletten räknas inte då han inte officiellt är inblandad i den, precis som alla andra som inte heller är det.

 

Här hittar du del I

Dagens Skiva

Europe – S/T

Dagens frukostskiva.

Europe – S/T.

Kommer du ihåg Europes första platta och hitsen på den som sedermera ledde till att dom blev skitstora?
Inte?
Det är okej.
Jag lyssnade nyss på den, jag minns dem inte heller nu.
Jag tror det räcker så.

Du har bättre saker att ägna din dag åt än att lyssna på det här.

Dagens Skiva

Dystra Li – Reset

Dagens frukostskiva.

Dystra Li – Reset.

Hoppsan, en rätt nutida sak (2011) som smugit sig in i hyllan utan att någon av oss vet säkert varifrån den kommer.

”Hej, det är vi som är Dystra Li, om ni tyckte att det lät som om Mimikry spelade här nyss så tyckte ni fel, för det var vi och vi låter inte alls som dom.”

Det där är ett fullständigt fiktivt citat, jag vet inte om dom förnekar eventuella likheter med Mimikry, däremot vet jag att det är mer än ”Eventuella” likheter, det är på nivån att jag efter att ha stoppat i den var tvungen att öppna CD-spelaren och kolla att det faktiskt var rätt skiva och inte någon hembränd sak med gamla Mimikry outtakes eller nåt sånt.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till sånt, jag menar, dom gör det bra, dom gör det RIKTIGT bra, både vad gäller texter, melodier, allsångsrefränger som det skulle kunna stå Mimikry(TM) och överstämmorna på desamma  är helt rätt, men ALLT låter som Mimikry, ja inklusive sångaren som skulle kunna vara stand in för Hjalle rakt av.
Vid ett enda tillfälle drar sången iväg och låter som nåt annat en kort stund, då ger det mer känslan av Iron Maiden, fast på svenska…
Glömde jag nämna att dom även lyckats ragga upp en kvinnlig körerska som låter precis som Mia från Mimikry?

Min fru kom nyss med teorin att Dystra Li i själva verket är Hjalle under cover, med de låtar som är för mörka för att passa in i Mimikrys moderna bild.

Jag är ledsen, men jag kan inte höra det här som annat än en jävligt bra kopia.
Som sagt, JÄVLIGT bra kopia, men fortfarande kopia, det tillför inget nytt till bordet, inget alls.
Å andra sidan, ska man vara sån så tycker jag väl inte riktigt att Mimikry har gjort det heller med sina senaste släpp, så…

Jag vet inte vad jag ska säga mer?
Vill du lyssna på något nytt av Mimikry så kan du alltid lyssna på det här istället.
Eller så kan du låta bli.

Liverecension

23-till med vänner – Debaser Slussen 5/9-13

1 kommentar

Det var fyra band/artister som spelade, Söderberg, Fabriken, Gamla Pengar samt 23-till, men jag tog en paus och var ute i luft med syre under större delen av tiden som Gamla Pengar spelade, så jag får hoppa över recension av dem.

Det öppnade bra med Söderberg, det kändes rätt stelt, men ändå bra, stelheten kommer det förklaring av senare, dagen till ära så var han kompad av Roger Karlsson, och med Roger på scen så blir det sällan dåligt, däremot så satt sångharmonier och liknande lite… det lät inte jättebra, men även det kommer vi till om en stund, och gitarrerna var samma sak där, det kändes lite som att allting hela tiden spelades med samma styrka och inte blev dynamiskt, och när det sjöngs försiktigare så… ja, ni fattar principen.
Jag gillar Söderberg, men det kändes helt enkelt jävligt platt, jag tänkte att det kanske var så han ville ha det, hur udda det än verkade.

Bara några minuter senare äntrade Fabriken scenen, och efter lite inledande trassel med en gitarrstärkare så kom dom igång med punk/rock som ångvältade sig över publiken, det är musik som är lite som en käftsmäll.
Som jag förstått det så är endast två av medlemmarna på scen ordinarie fabrikanter, Curre, tidigare känd från främst Coca Carola, på gitarr och sång, samt Åke Noring, främst känd från Rolands Gosskör, på bas och sång, med sig idag hade dom även Nicke Näck från Ligisterna på gitarr och de programmerade trummor dom har på skiva hade här bytts ut mot sveriges mest levande trummaskin (han har ersatt sådana förr), Stipen.
I början imponerades jag över hur trummaskinsaktiga dom fått trummorna att låta, det var verkligen samma tryck i allt hela tiden, sen insåg jag att detsamma gällde sången, och gitarrerna, och basen och… vid det här laget insåg jag att det inte var såhär det skulle låta, och ju längre dom spelde desto mer uppenbart blev det.
Nåja, förbannat bra band och låtar, vi bjöds på en del nytt och en del av det dom redan släppt, jag ser fram emot mer, jag ser fram mot det jävligt mycket.

Sen tog jag som sagt paus och återkom först när 23-till började spela.
23-till är en sån där jävligt bra trio, det är trummor, bas, en gitarr och så sjunger dom, och dom sjunger lite stämmor och desto mer nästan hockeykörer, gitarren växlar mellan snygga ackord, hårda riff och dynamiska plock, sången växlar mellan hårt och mjukt, trummorna svänger…
Åtminstone är det så det brukade vara.
Idag så lät allt hela tiden lika starkt, oavsett om gitarren plockades försiktigt eller matade ut tjocka distade riff så höll den precis samma ljudnivå, oavsett om trummorna spelade svajig shuffle eller hårtös så lät dom precis likadant och så vidare.
23-till gjorde vad so såg ut att vara en jävligt bra spelning, det var en bra spelning, men, det lät skit.

Varför då frågar sig vissa (nicka och le nu).
Jag svarar då med bestämdhet att det beror på att teknikern aktivt förstörde ljudet.
Det låg stenhård kompressor på tamigfan ALLT.
För er som inte vet det så är kompressor, inom ljud och musik, något man använder för att jämna till framför allt sång, men ibland annat med, rätt använd så gör den att det man komprimerar hörs lite tydligare, att de allra svagaste bitarna av sången förstärks lite, samtidigt som de högsta topparna rundas av, allt för att ge en bättre och behagligare upplevelse för lyssnaren.
Fel använt så gör den att nyanser försvinner, att dynamik plattas till och saker helt enkelt inte svänger.
RIKTIGT fel använt så leder det till Death Magnetic.
Ja, hela spelningen var som ett typexempel på vad resultatet av Loudness war skulle bli om samma teknik tillämpades live.

Vän av ordning tänker självklart nu att det säkert finns en bra orsak till att teknikern gjorde så och att det bara är jag som är överkänslig och inte förstår hur bra det faktiskt var.
Vän av ordning har fel, jag vill med bestämdhet hävda att det inte finns NÅGON orsak som är bra nog för att göra så annat än att teknikern var fullständigt värdelös och lat, lat kan ha varit motivet, för det är mindre jobb att ställa in allt hårt komprimerat och sen inte behöva pilla med EQ eller så för att få till balans, åtminstone om man är kass, men gör man det så ÄR man usel på sitt jobb, då ska man fan inte jobba som ljudtekniker.
Här kommer ett band som inte har spelat på sexton år, och låter SKIT på grund av en usel tekniker?

Om någon undrar hur det påverkar er som inte förstår skillnaden på bra och dåligt ljud så är svaret enkelt, med en sån ljudbild så är risken för hörselskador markant större.

Ja, jag är jävligt irriterad ja.

Så illa att jag nästan glömde bort att nämna några andra som jag ville avliva medelst grovt våld, busvisslarna…
Om du någon gång befinner dig i närheten av mig och bestämmer dig för att häva upp en skarp vissling, räkna med en plågsam död framkallad av mig inom kort, det här gäller extra mycket om vi befinner oss i ett betongrum, exempelvis en spelningslokal.
Folk som busvisslar, helst precis bredvid ens öron, är en nästan oändligt mycket större orsak till hörselskador än spelningar i sig, och folk som gör det om och om igen förtjänar att kläs i rävpäls och skickas in på ett PETA-möte innan dom steglas.

Även om jag nu låter jävligt sur… vilket jag är, så…

Jag ska definitivt se Söderberg igen.
Jag kommer sannolikt inte få chansen att se 23-till igen, men får jag chansen så vill jag, dom kan fortfarande.
Jag kräver fan att få vara tekniker åt Fabriken så det blir rätt, jag har även en del konstruktiva idéer på det området, dom är ett band som jag SKA se mer av.

festival, Liverecension

Visfestivalen Kompledigt 2013 del I

1 kommentar

Det har blivit lite uppehåll i frukostskivorna på grund av att halva förra veckan spenderades jobbande med Kompledigt, det fanns inte riktigt tid eller ork att lyssna på annat då, och sen dess har jag varit trött, mycket mycket trött.

Då jag var där som ljudtekniker så känner jag att det inte riktigt är försvarbart att recensera artister och annat ordentligt (hade jag varit god vän med dem allihop så hade jag däremot antagligen inte tvekat), utan jag tänkte istället bara försöka mig på att sammanfatta det hela lite och nämna vad jag upplevde som höjdpunkter för helgen.

För att ni ska förstå min utgångspunkt så kan det vara bra att tänka på att jag under en helg som den här, som ljudtekniker, scentekniker, roddare och i stort sett ensamt ansvarig för att saker fungerade på scenerna så lyssnar jag mestadels på musiken på ett annat sätt än vad jag tror att de flesta andra gör, dels låter jag mig väldigt sällan ryckas med helt, speciellt inte i känslomässiga saker, det kostar för mycket energi, och dels analyserar jag sönder saker i jakt på vad jag kan förbättra för att ni ska uppleva det som ännu bättre, därmed missar jag ibland saker, det händer exempelvis att jag helt missar texter som egentligen är geniala för att jag lyssnar för mycket på rösten som framför detsamma, samtidigt som jag ofta hör harmonier och samspel mellan instrument som band/artister själva inte ens reflekterat över, så om du och jag inte upplevt saker riktigt likadant så är det helt naturligt och väntat.

Hur som helst, jag tänkte ändå försöka sammanfatta vad JAG upplevde som helgens höjdpunkter, jag vet inte hur många delar det här kan tänkas bli, men vi börjar med den här, helgens inledning, TORSDAG:

Visfestivalens första dag…Vänta nu, jag måste reda ut en grej här, dom kallar sig själva för ”Visfestivalen Kompledigt” men jag vill påstå att det här är en visfestival på samma sätt som melodifestivalen är en schlagerfestival, det krävs helt enkelt rätt mycket begreppsglidning för att det ska stämma, ja, det finns en eller annan som spelar där som är just en visartist och som spelar visor, men i stort så är det snarare pop och rockartister som spelar (mer eller mindre) akustiskt, bara för att det är nedstrippat så blir det inte visa, okej?
Nej, du behöver inte hålla med, det räcker med att du nickar och ler, det är den metod jag har för att komma överens med mig själv.

Vi försöker igen, första kvällen, torsdag, öppen scen, fast med krav på föranmälning eftersom så många ville spela.
Det var precis som förra året ett så start startfält så det känns helt larvigt att inte flera av dem spelade under riktiga festivalen, men för mig så var det speciellt några som utmärkte sig och fastnade i medvetandet, två av dem gjorde detsamma redan förra året, det var då dels Njöter som med sin ganska rockiga pop får mig att tänka på Staffan Hellstrand, på ett bra sätt, inte som att det är en kopia eller så utan som att det här är samma sorts musik, samma sorts känslor, och jävlar vad det är känslor, jag blev såld förra året, och jag fortsatte vara det i år, och dels var det Peter Rudvall som… jag ska vara helt ärlig, jag har inte en jävla aning om vad det är med hans musik som ger mig gåshud, men det räcker rätt bra med att den har den effekten, att han dessutom är en av de där få som kan spela rejält känslosamma låtar men lyckas få in mellansnack som är lättsamma och kul är bara så jävla bra.
Han passade även på att donera skivor till min samling, mot löfte om att jag inte recenserar dem här, vilket så klart är ett löfte jag inte kan ge, allt ska gås igenom förr eller senare, men jag tror inte han har mycket att frukta.

Sen var det den som var största positiva överraskningen för min del, Isabelle ”Bells” Gustafsson, i min värld så är hon ungefär fjorton år gammal, skriver eventuellt ett fanzine, tecknar fantastiskt bra samt lyssnar på punk.
Gissningsvis så är jag i hennes värld en sur gammal gubbe som slänger ut hennes vänner från diskussionsforum för att dom trots upprepade varningar bryter mot reglerna.
Hur som helst så visar det sig nu att hon inte längre är fjorton år utan har blivit något äldre, skaffat gitarr, munspel och skriver låtar, som hon dessutom framför jävligt bra, trots en stadig förkylning.
Men det som kanske mest fick mig att tycka att det var förbannat bra var den, om inte säkerhet, så åtminstone bestämdhet hon erövrade scenen med.
Vissa människor går upp på en scen och börjar prata och på en gång så äger dom scenen, även om dom mest babblar på och allmänt verkar ha oordning på saker, när andra gör sådant så känns det bara som kaos.
Lyckas man med det så har man redan halva i mål.
Glömde jag säga att hon sjunger och spelar helt förjävla bra? Det gör hon (Hon skulle även kunna vinna någon sorts pris för att vara en av få under hela helgen vars gitarr hade bra ljud anpassat till hennes sätt att spela, men det priset vågar jag inte dela ut utan att ha hört den på större ljudanläggning).
Det var som sagt mer under kvällen, men börjar jag namedroppa så missar jag garanterat någon, och det spelar ingen större roll i övrigt, jag har nämnt de som gjorde störst intryck på mig och lite om varför, och jag hoppas och tror att de tre kommer dyka upp på stora scenen nästa år, det är redan där rätt bra bredd, och sen är det bara att fylla på med mer.

Det där var Torsdagen och dess musikaliska höjdpunkter, andra höjdpunkter under dagen var sånt där som att träffa några av världens viktigaste människor igen, det händer lite då och då på olika håll, men det är nästan garanterat att ske när jag är i köping.
Det kommer fler delar när jag fått ihop dem, sannolikt blir det tre till, men jag vet aldrig med mig själv så jag skulle inte ta något för givet.

Här hittar du del II

Dagens Skiva

Charta 77 – Grisfesten

Dagens frukostskiva.

Charta 77 – Grisfesten.

Jag hade tänkt skriva:
”Det här är en av världens bästa och viktigaste skivor, det är allt du behöver veta.”

Och sen vara klar för dagen, med den biten, men jag är inte så jävla bra på det där med att hålla mig kort och enkel, det är inte riktigt så jag fungerar, så istället kom jag på en massa annat jag vill säga om skivan, jag insåg att jag vill hylla produktionen, göra mig lustig över hur det antagligen inte lät i replokalen när dom började jobba med den:
”Fan grabbar, ni vet hur alla våra låtar som handlat om  köping varit mycket mer poppis än de om politik eller så? jag tycker vi gör en hel platta som bara handlar om köping, och sen söker vi småstadsbidrag från EU eller nåt”.
Jag vill även berätta hur jävla mycket den här skivan betytt för mig och att utan den så hade jag antagligen inte jobbat på helgens visfestival i köping (den kopplingen är inte så långsökt som den borde), snöa in lite på hur mycket bättre många av låtarna är live än vad dom är på den här skivan, muttra om hur svårt jag hade för Amercia från början, hur svårt jag hade att förstå varför låten Grisfesten inte fick vara med utan bara hamnade på en singel (jag förstår nu, den håller inte samma kvalitet i originalversion som i senare liveinkarnationer, körerna är bitvis hiskeliga(, jag skulle kunna hylla gitarrerna, jag skulle vilja nämna något om hur imponerande bra trummorna är för att vara programmerade, och hur kaxigt det faktiskt var att våga sig på en sån sak, jag vill…

Jag kan antagligen fortsätta hur länge som helst, så det kanske är bäst att jag istället försöker sammanfatta den på något bra sätt, kanske såhär:

Det här är en av världens bästa och viktigaste skivor, det är allt du behöver veta.