För en vecka sedan fick SD 9,7% av rösterna i valet till Europaparlamentet, det skulle kunna vara väldigt skrämmande, men jag har hört att det bara var ett räkneexempel.
månadsarkiv: maj 2014
Inför ett sådant argument måste jag naturligtvis böja mig
Jag har hört det påstås att det finns människor som efter att SD förnedrat sig själva ytterligare en gång, eller mötts av tusentals ryggar eller buats ut, kollar på deras hemsida och säger:
Ja jävlar i min lilla låda,
dom lovar att åtgärda min analklåda,
moderaterna som skulle fått min röst
får genast söka tröst
Ni har fått mig att inse,
Jag ska rösta på SD.
Ja, dom säger att det är så.
Vem vare som fucking röstade?
Var kommer diskussionen ifrån?
Vem kom på ett sånt koncept.
Ju mer SD ”mobbas ut” eller ”tystas ned”,
”inte välkommnas, ”blir emotsagda”,
”inte får vara med”.
Desto fler röstar på dem, det är just det vi ser.
Är det det vi ser?
Blir dom faktsikt fler?
VEM väljer att lägga sin röst på dem för att någon kastat en tårta på Jimmie Åkesson?
VEM lägger sin enda röst på SD för att dom blivit utbuade under ett tal?
VEM börjar sympatisera med SD för att tusentals människor aktivt visat ogillande för dem genom att vända dem ryggen?
VEM röstar på SD för att läkare eller brandmän inte velat släppa in dem på sina arbetsplatser då dom anser att det vore fel enligt deras arbetsbeskrivning eller otryggt för patienterna?
VEM börjar gilla SD för att elever i skolor står upp mot rasism och främlingsfientlighet och är villiga att käfta med säpo och hamna i deras register hellre än att deras skolkamrater ska behöva känna sig otrygga?
VEM?
VAD skulle denne någon ha röstat på annars?
VAD anser en person som den är viktigt i en demokrati?
VAD vill en sådan person se för förändringar i samhället?
VAD rör sig i huvudet?
tänker den:
”det är så synd om SD som inte får som dom vill,
jag ger dem mitt stöd,
jag tänker inte sitta still,
och se hur dom blir mobbade, det måste få ett slut,
nu ska SD in,
även om demokratin den åker ut”
VAD är det vi säger?
Är det här verkligen sant?
Är människor så dumma?
Är det sant?
Jag gillar inte SD men…
”Jag gillar inte SD men…”
Men sluta då att förvränga, omtolka och fullständigt förstöra begrepp som demokrati, yttrandefrihet och censur i försök att ge dem mer och fler rättigheter än de redan har.
Sluta då att kasta skit på alla de människor som visar att de inte accepterar främlingsfientlighet eller klassförakt som förklaringar på all världens problem, alla de som rakryggat står upp för DINA rättigheter, som SD och dess anhängare aktivt vill inskränka, ja, det gäller DIG, precis oavsett vem du än är, även dig som faktiskt gillar dem och tror dig tillhöra de som SD är till för.
Sluta då att vara en av de där som ”inte vill ha massa bråk”, för alla ni, alla ni som INTE står upp emot dem, ni är med dem, ni är en repris av de människor som inte sa ifrån runt om i Europa, framför allt i Tyskland, på trettiotalet.
Det är NI som är det största hotet.
Det största hotet mot mänskliga rättigheter.
Mot frihet.
Mot den demokrati ni så blåögt tror er försvara när ni högljutt kämpar för SD:s rätt att avskaffa densamma.
Det är NI som är det verkliga hotet.
Det är ni…
… som gör mig så jävla ledsen och rädd.
Bara så att ni vet…
Under närmaste dagarna kommer jag bjuda på en del av de mer politiska inlägg jag slängt ut på Facebook senaste veckorna, några av dem känns helt enkelt för vettiga och genomtänkta för att försvinna i flödet där och aldrig mera återfinnas, så dom kommer postas om här, i vissa fall kanske något omarbetade, men i många fall precis så som de såg ut från början.
Vill ni slippa se dem så hoppa över allt som är taggat med ”Politik”, men jag anser självklart att du bör läsa dem, vem du än är.
Så, nu har ni blivit varnade, och det här lät väldigt seriöst och jobbigt, så jag tycker att vi stämmer upp i allsång nu för att muntra upp oss lite, vi sjunger den här godingen tillsammans:
Roger Karlsson – Sånger Från Sidlinjen
Dagens frukostskiva (okej, förra veckan, och den här veckans).
Roger Karlsson – Sånger Från Sidlinjen.
Det här är en samling, av det mer primitiva slaget, CD-R med kopierat omslag, från slutet av den period då man knappt hörde talas omRoger Karlsson på lång tid, och den är lite som den gnista som väckte honom till liv igen vill jag tro.
Till största delen utgörs skivan av spår från Veckans Babe (som jag har tokhyllat tidigare) samt singlar osm hörde till den, och sen några osläppta saker från samma period och några från ett tag senare och som aldrig släpptes.
Jag vet inte vad jag ska säga som jag inte redan sa i recensionen av Veckans babe?
Jo, den här har snyggare omslag.
Det här är mestadels en onödig skiva, men den fyllde en funktion då Veckans Babe inte fanns att köpa och de övriga låtarna ärför bra för att vara osläppta.
Det är helt enkelt en skiva fylld med jävligt bra låtar.
Helhetsmässigt är den inte lika bra som just Veckans Babe, som i mitt tycke är i det närmaste perfekt i sitt låtval, låtmängd, låtordning osv.
Men… skaffa den om du kan, och lyssna på den om och om igen.
Per Granberg + Björn Wallgren – Kafé 44 – 2014-05-13
Per Granberg + Björn Wallgren – Kafé 44 – 2014-05-13
Egentligen skriver jag av princip (oftast) inte recensioner eller så om spelningar jag varit mycket inblandad i, utan försöker i så fall, om jag skriver alls, hålla mig till någon sorts översikt av av det hela bara eller så, men det finns viss risk att det här faller in i att bli något av en recension ändå.
Så, Per Granberg, sångare i Charta 77, har släppt en soloplatta, mer om den en annan gång, iochmed det så är han även ute och spelar låtar från den en del, med ett litet band då, vilka som är med i bandet beror helt på vilka som kan och vill från gång till gång, ett koncept som jag alltid älskat, det ger variation och dynamik och får oftast de medverkande att ”stå på tårna” och helt enkelt vara lite extra alerta och bra.
SÅ även i det här fallet tycks det.
Vi bjuds på en sättning med piano, akustisk gitarr, elgitarr, percussion, akustisk bas, fiol och dragspel, en i mitt tycke jävligt bra blandning av instrument.
Det handlar alltså om visor, av växlande snitt, ibland är det åt det mer traditionella vismusik hållet, ibland är det vispop och lite då o då smäller det till och är akustisk rock, och hela tiden är det ett band som levererar.
Nej, det är inte en sångare och ett kompband, det är ett band, ett band som blixtrar till som allra mest under instrumentala bitar och solon, det levererades inte mindre än två fiolsolon som gav mig gåshud, ett dragspelssolo med samma effekt, samt två pianosolon som bara gjorde mig ofantligt glad, snygga avant-garde solon tycks ha den effekten på mig.
Och i grunden av det hela finns den tidigare nämnda akustiska basen samt percussion, från den delen (tillsammans med pianot), så levereras det ett driv som är snäppet vassare än vad man oftast bjuds på just från (nästan) akustiska band.
Men, frågar sig nu vän av ordning, handlar inte det här om Per och inte om bandet?
Jo, kanske, eller, gör det? är inte han en del av bandet? orsaken till bandet? den enda fasta punkten i bandet?
Men okej, Per, sångaren och den sammankallande kraften, den som skrivit låtarna, den som sjunger och den som texterna utgår från, hur hanterar han det här då?
Här måste jag erkänna en sak, jag har inte lyssnat jättemycket på hans skiva, bland annat för att det finns en del på den som stör mig, främst känns inte sången som att den sitter på alla låtar, eller mest av allt, det känns inte som att han hittat riktigt hur han ska hantera sin röst på flera av låtarna, och lite har jag fått samma känsla live tidigare, dock inte lika mycket.
Ikväll däremot, så kan jag inte säga annat än att han verkar ha hittat rätt nu, helt jävla rätt.
Det lät förjävla bra helt enkelt.
Utöver låtar från soloskivan så bjöds vi på några gamla chartalåtar i akustiskare version, några covers och, ja, det var väl det.
Det var tunnt med publik, vilket inte alls verkade störa bandet särskilt, och jag kan lätt säga att det här är en av de där spelningarna som jag önskar att en massa vänner hade varit på för att förstå precis HUR jävla bra saker kan bli ibland.
Men vänta, jag är inte klar ännu, för det här var inte allt, det var även ett förband, eller nåja, en förartist, med komp.
Björn Wallgren som till vardags sjunger i Generalerna (som du genast bör kolla upp, helst live) spelade, kompad av Niclas Jonsson som till vardags spelar gitarr i Generalerna, det här är pop, pop med punkrötter tror jag, det känns så, men det är pop, och det är fånigt jävla bra.
Jag såg dem för första gången, med fullt band, i Lördags, och blev rätt såld, och efter att ha sett dem såhär nedskalat (för det är samma låtar) så är jag fullständigt bara… wow!
Ja, jag är en sucker för snygg pop, och det här är just det, snygg, skitig pop, på Svenska, med texter som känns äkta, och som bitvis må vara banala, men på ”rätt” sätt för att få passera och med en sångare som sjunger på ett sätt som är på gränsen till irriterande, ibland över gränsen, men bara precis så mycket att det ändå blir helt jävla fantastiskt bra.
Har jag haft en bra kväll?
Hell yeah!
Missade du den?
Med absolut största sannolikhet, ja.
RIKTIGT jävla synd för dig.
Det här vill vi ha mer av, alltihop, och DU bör ta chansen nästa gång den bjuds.
J Church – The Drama of Alienation
Ännu en sån där recension då va.
J Church – The Drama of Alienation.
Den här trillade in i min ägo någon gång mot slutet av nittiotalet vill jag minnas, jag tror att jag var ljudtekniker åt dem ett gig, men det är inte säkert, jag såg dem åtminstone.
Jag tror att det var de som hade en publik bestående av typ fem pers pluus sitt eget crew på två till, och som trots det gav järnet fullständigt ochspelade så strängarna rök och fingrarna blödde.
Å andra sidan så kan det ha varit något annat band från Usa, eller någon annanstans.
Det här är hur som helst ett band från staterna, som spelar punk, jag skulle säga skatepunk, men det är självklart öppet för diskussion, andra skulle säkert säga att det är melodiös hardcore, eller nåt annat.
I mina öron är det skatepunk, snygg skatepunk med jävligt catchy melodier som biter sig fast, bra drag, texter som går att urskilja och hänga med i, och rent allmänt musik som man blir glad av och vill tralla med i, eller åka skateboard till, eller snowboard, eller inlines eller bara skutta runt eller vad som helst.
Jag överväger att slänga in den rakt av på min träningsplaylist.
Om det inte har framgått så tycker jag att et här är bra, riktigt jävla bra.
Ja, det finns väl kanske inte så mycket mer att säga om det?
Lyssna på den.
Imperiet – Rasera + Mini LP
Dagens frukostskiva.
Imperiet – Rasera + Mini LP
Ännu en sån där återutgivning på CD där någon tyckt att det är en bra idé att trycka in mer än vad som fanns på origialskivan.
Idet här fallet kan jag inte ens kritisera det för att förstöra helheten, Imperiets första LP, Rasera, är inte någon vidare helhet som album, det är bara en samling med låtar, om något så är det Mini LP:n som slängts in som bonus som står rätt bra på egna ben och upplevs som att den har någon sorts struktur, därmed fungerar det bra att den kommer på slutet.
Som sagt så är det Imperiets första album vi bjuds på först, och det är ganska lätt att märka, det känns fortfarande inte som att dom hittat ”sin” form ordentligt, det spretar åt alla möjliga håll och dom verkar inte riktigt veta vilket ben dom ska stå på, men det betyder på intet sätt att det är en dålig skiva, eller framför allt inte att det är dåliga låtar.
Mot slutet, det som då är Mini LP:n som är bonus, så händer det saker, där börjar man kunna skönja den svärta och cynism som åtminstone för mig till stor del definierar Imperiet.
Som sagt så spretar det mycket, både det bästa och sämsta inom svensk popmusik från det tidiga åttiotalet representeras här och det är en tidsresa som inte är helt utan baksidor, men i stort sett så är det här en jäkligt trevlig liten bagatell som mest känns som uppvärmning inför deras senare skapelser.
Rekommenderas att lyssnas på någon gång ibland, men det är inget måste.
Hans & Greta – Snabbmat För Folk I Farten
Dagens frukostskiva.
Hans & Greta – Snabbmat För Folk I Farten.
SKivan börjar med ett snyggt trum och basgroove som alldeles strax övergår i vad som närmast kan beskrivas i ett fullständigt dammsugarliknande oljud som varar några minuter för att avslutas med raderna:
”Jag skjuter upp min raket
kom och blås i min segertrumpet”
Vid nästa genomlyssning lät det inte likadant, eventuellt för att min fru då inte dammsög samtidigt.
Okej, jag har ibland sågat påståenden om att det ena eller andra bandet spelar trallpunk.
Det här mina vänner, kan jag gå med på att det är trallpunk, även om jag faktiskt långt hellre skulle kalla det för turbopop, för så jäkla mycket till punk är det inte gömt här.
Det finns några helt givna guldkorn på skivan, några oväntade upptäckter, som en låt (vars namn tillfälligt flytt mitt medvetande) som låter som en stilmall för näst intill allt som bandet Dökött gjort, och en annan som helt skrämmande mycket låter som Varnagel, för det kan väl inte vara tvärtom?
Mestadels är det hel eller halvtramsiga texter om att ragga, leva, vara, alkohol och inte så mycket mer.
Om det finns ett störe djup så missar jag det, men det är okej, för det är trevlig trallvänlig pop som går i hundraåttio blås.
Det är lätt att förstå varför de låtar som blev ”hits” blev det, och varför de som inte blev det inte blev det, kvalitetsmässigt svajar det en hel del mellan låtarna, men det är en trevlig skiva.
Det skrämmer mig eventuellt en aning att jag när jag lyssnade igenom den blev tveksam till om jag någonsin har lyssnat på hela förut, jag borde ha gjort det, men det var mycket som inte kändes ens lite bekant.
Nåja, det är en bra skiva att starta en solig vårdag med, och jag gillar flera av låtarna på den, dom gör mig lite glad för en stund.