Etikettarkiv: nittiotal

Rebecca Black – Let Her Burn

Om jag säger mainstreampop med ung kvinnlig sångerska, med inslag av tung djent, ebm, lite nittiotalsmetall, indiepop och stråk av triphop så förstår ni givetvis att det är Rebecca Black jag pratar om, inte sant?

Inte?

Nej, där ser man.

Tolv år efter sin debutsingel (ja, precis den, du vet vilken det är) så har hon släppt sin första fullängdare.

Det har kommit några singlar och ep längs vägen, men det här är albumdebuten.

Det jag inledde med är sant, oväntat, och funkar jävligt bra.

Det är uppenbart att det här är en artist med rejält breda influenser som hon bollar på ett imponerande sätt som, ju mer jag lyssnar på det, får mig att tänka på Madonna, nittiotalets Madonna, ibland kompad av Savage garden, men till stor del med arr som faktiskt inte liknar någonting som jag kan sätta fingret på.

Jag tror att det närmaste jag kan komma på som påminner alls om helheten är t.A.T.u, men det är ändå helt olika saker.

Det här är seriöst bra.

Ja just ja, texterna och sången kanske ska nämnas.

Det är bra, hon kan sjunga, texterna har innehåll, flera av dem är lagom catchy, det är snyggt utan att bli för polerat, det är…

Ja, jag faller tillbaka till det jag sa redan, det här är bra, riktigt bra!

För att få ut mesta möjliga av skivan så bör den spelas på stark volym, det gäller extra mycket för spår nummer två (Destroy Me), den låten kommer förvåna dig trots det jag skrivit här som borde fungera som förvarning.

Last Caress – Nothing Left But Me

Dagens Frukostskiva.

Last Caress – Nothing Left But Me.

Jag har nog sagt det om dem förr, men vill man ha riktigt snygg svensk nittiotalsskate, som inte bryter någon ny mark, men gör allt riktigt jävla rätt på alla sätt, perfekta körer, snygga melodier, precis lagom balans mellan högt tempo och bra driv, snygga texter…
Då är Last Caress det band du vill ha.

Det finns inte mycket mer att säga om skivan, jag har redan sammanfattat den i förra stycket.
Det här är ett band som borde ha blivit mycket större än de blev.

Lyssna på skivan.

Köttgrottorna – Sex, Politik och Fåglar

Dagens frukostskiva.

Köttgrottorna – Sex, Politik och Fåglar.

Om jag måste välja bara en skiva (samlingar undantaget) av Köttgrottorna för att representera vad de är för några och hur de låter, så skulle jag välja den här.
Titeln sammanfattar innehållet rätt bra, här blandas det högt och lågt, seriöst och trams, och i flera fall är det inte uppenbart vilket av alternativen en låt faller in under första gångerna man hör den.
Humor klämmer de in en del med, ganska mycket, eller väldigt mycket.
Samt då bra musik.
Det är en av grejerna som får den här plattan att sticka ut från en del av deras övriga med, den är nästan helt igenom fylld med jävligt bra låtar som står upp rätt bra helt på egna meriter, även om det inte vore för de ofta nästan geniala texterna.

Vad mer ska jag säga?
Det är en jävligt bra skiva, helt säkert inte i allas smak, men den är i min smak, åtminstone idag.

Lyssna på den då, gör det, nu.

Frank Evert Lipar – Finns Det Liv – Finns Det Hopp

Dagens frukostskiva.

Frank Evert Lipar – Finns Det Liv – Finns Det Hopp.

Kommer ni ihåg trallpunkbandet Frank Evert Lipar, eller F.E.L som de då helt logiskt förkortades till?

Inte?
Nej, jag är inte förvånad.
Det kan väl sägas ha varit något av en föregångare till Varnagel (kommer ni inte ihåg dem så är det dags att göra er hemläxxa och lyssna på dem).
Minns jag rätt så är det två av medlemmarna från F.E.L som sen var med i Varnagel, och det hörs.
Faktiskt hörs det så mycket att jag vill påstå att en av låtarna på den här CD-EP:n kanha legat till grund för en senare Varnagellåt, men det kan vara inbillning.
Tobbe, som senare var en av leeadsångarna i Varnagel, står här mestadels för körande, och trots allt elakt jag kan ha sagt om hans tonsäkerhet ibland så är de bitar där hans sång tar överhanden här, definitivt de bättre, för leadsångaren är… vi kan väl säga att han har en förmåga att gå utanför de mer allmänt accepterade normerna för vilka toner som hör ihop ibland…

Sista spåret låter som Dia Psalma… det låter så mycket som Dia Psalma bitvis att jag funderade på att kolla om det var en cover…
Tyvärr inte som en roligare Dia Psalma låt dock, utan mer enav de där mittemellanlåtarna som mest bara är rätt trälig att lyssna på efter en stund.

Nu låter det här väldiigt kritiskt.
Men notera då att jag inte berättat att allt låter som annat, att allt låter snott, att det är alldeles extremt bajsnödig sång eller annat sånt… slutsatsen man kan dra från det är att jag faktiskt INTE anser att det är en av alla de horribelt generiska trallpunkskivor som nittiotalet bjöd på…. tvärt om så… det här är rätt okej.
Framför allt så hör man att det här är någonting som det KAN komma att bli något bra av.
Det blev det inte… eller, det blev det, av några av delarna.
Så, ganska rätt ändå.

Nej det är inte en skitbra skiva, men jävligt mycket bättre än jag hade vågat hoppas, och den är helt okej.
Varsågod, lyssna på den om du har den.

Eva Dahlgren – Lai Lai

Dagens frukostskiva.

Eva Dahlgren – Lai Lai.

1999 var i det stora hela inte ett särskilt spännande musikår.
Väldigt många artister släppte skivor som var bra, men väldigt få levererade någonting som skakade om världen särskilt.
Detsamma gäller Eva Dahlgren.
Det här är återigen en sån där skiva som fungerar utmärkt som riiktigt trevligt bakgrundsskval, men i övrigt så är den… sådär.
Det är skitsnygga arrangemang, det är förbannat snygg produktion, det är texter som ofta är väldigt fina och bra, men totalt sett så rinner det ändå bara förbi.

Jag har inte mycket mer att tillägga.
Lyssna om du vill, det är trevligt.
Men känner du inte för det så, låt bli.

Cardigans – First Band On The Moon

Dagens frukostskiva.

Cardigans – First Band On The Moon.

I wish they would have stayed there…

Nittiotalet var en underlig tid.
Många anser att det här är en av nittiotalets bästa och viktigaste svenska skivor.
Jag är inte många.
Tvärt om så tycker jag, nu som då, att det här till största delen är en rätt blek skiva.
Så, nu var det sagt.

Ja, några snygga och catchy poplåtar levereras onekligen, typ ”lovefool” och ”been it”, men i övrigt känns nästan hela skivan som utfyllnadsmaterial, enkelt och snyggt men väldigt intetsägande, opersonligt, blekt, tråkigt.

Nej, jag är ledsen, det här är fortfarande inte särskilt spännande eller bra som annat än bakgrundsskval på ett inpyrt kafé.
Men, trots det så är det oändligt mycket mer spännande än det var att se dem live på den tiden.

Ace of Base – The Bridge

Dagens frukostskiva.

Ace of Base – The Bridge.

Varför utsätter jag mig för det här?

Det första som slog mig under de första sekunderna av första låten, var att det här låter som en parodi på nittiotalets mainstreammusik eurodisco/eurodance.
Skulle jag ha gjort en parodi på det så skulledet ha låtit precis så här.
Jag menar, Zlad (som ÄR en parodi på det), låter mindre som en parodi än vad det här gör.

Försonande drag?
Nej, inga som helst.
Det här är helt jävla horribelt.
Det förtjänar inte ens en fyndig sågning, tyvärr.

U2 – The Best of 1990–2000 & B-Sides.

Dagens frukostskiva.

U2 – The Best of 1990–2000 & B-Sides.

Det är väl lika bra att få det ur vägen på en gång.
Ja, jag gillar U2, och nej, detär inte världens mest pretentiösa band, däremot kan Bono till och från definitivt ha varit världens mest pretentiösa frontfigur, och eftersom det tycks ha undgått många så har han inte bara bett om ursäkt för det utan även drivit med det ganska hårt, så någon direkt bristande självinsikt tycks det inte handla om.
Å andra sidan, hade du omväxlande blivit uppringd av olika världsledare, inklusive påven, så skulle sannolikt även du drabbas av viss hybris till och från.

Så, nu har vi klarat av det.
Det här är alltså deras samlade nittiotal, eller det bästa av deras nittiotal, enligt någon sorts formel som jag inte är säker på att jag är helt överens med.
Precis som med deras liknande samling för åttiotalet så ingår även (i vissa utgåvor) en bonusskiva med B-sidor, remixer och lite annat smått och gott.
Huvudskivan här innehåller förvisso en del bra låtar, eller ja, rätt många får väl erkännas, men av någon orsak upplever jag att den aldrig riktigt lyfter, det är somom man skulle tagit en massa U2 låtar och tryckt på shuffle, det är ingen helhet, det är inte en bra skiva, utan bara ett gäng bra låtar, varav flera egentligen var som bäst på sina originalskivor just för att de var en del av en helhet där.
Missförstå mig inte, det är inte dåliga låtar här, dom kommer bara inte helt till sin rätt utan gör sig långt bättre antingen på originalskivorna, eller helt ensamma.
Bonusskivan innehåller som sagt remixer, b-sidor och annat sånt, några av låtarna är helt enkelt förbannat bra, andra är mer ett ”Meh!”.

Till saken hör att U2 under nittiotalets början var ett band som bröt jävligt mycket ny mark, som vågade ta steg som få andra vågade, och som pressade gränserna för vad som var okej som mainstreammusik, och de låtar de mest av allt utmanade med är i dagsläget så tama och inarbetade att man knappt ens minns att de från början var någonting annorlunda eller vågat, jag vet inte vad jag ville ha sagt med det.

Saknar man allt U2 gjorde under nittiotalet så är det här en bra samling, eller om man vill slänga in den i CD-växlaren på nästa fest (hur gammal framstår jag som nu?), men i övrigt så är det faktiskt inte en nödvändig skiva att ha.

Seså, lyssna på den nu en vända, och sen tar vi någonting annat och roligare.

Joey Tempest – A Place To Call Home

Dagens frukostskiva.

Joey Tempest – A Place To Call Home.

Kommer ni ihåg det tidiga nittiotalet?
När det gällde rockmusik så gällde antingen bredbenta killar med gitarr, typ Bryan Adams.
Eller så gällde det att vara ett tidigare hårt band, som kommit på att ballader är grejen, för får man med en nyskriven låt på ”Absolute even more even more powerballads 13” så har man pensionen säkrad, och det allra bästa är att göra hela skivor fyllda med sånt så någon av dem kommer med på varje ny utgåva av sådana samlingar, typ Whitesnake, Poison eller Scorpions.
Så inleddes nittiotalet.
Joey Tempest tog lärdom av det, såg vad som sålde, och valde att inleda sin solokarriär med en skiva som kombinerade de båda koncepten, det tog en liten stund för honom att få klart skivan, så när den kom ut 1995 så hade grungen kört över Bryan Adams Nirvana hade visat att unplugged inte behövde betyda perfekt tillrättalagt och tråkigt, och en stor del av alla medverkande på powerballadssamlingar hade radats upp och skjutits av för sina brott mot mänskligheten (men det pratar vi inte så högt om).

Så här kom då plötsligt en skiva som lärt sig av andra hur man ska göra för att göra rätt, men väl färdig så är nästan allting med den fel.
Jättefel.
Och det är inte utan att man nästan kan tycka lite synd om Joey, för är man helt ärlig så är det här inte en dålig skiva.
Det är rent av en del riktigt jäkla bra låtar på den, dom kom bara vid absolut fel tillfälle, och producerades dessutom HELT fel för sin tid.
Produktionen är faktiskt det enda jag egentligen kan säga att jag har emot skivan, sången är så stenhårt gatead och komprimerad så det blir skittråkigt.
Hade det varit en Europe platta det handlade om så skulle det varit rätt, där är det så mycket annat som bråkar om utrymmet, men på någon sorts elektrisk nittiotals singer/songwriterplatta så är det bara jätttetråkigt och… dött.
Men som sagt, egentligen är det här en rätt okej skvalmusikplatta, den stör inte, den har några låtar som egentligen är rätt bra och… jag är faktiskt lite sugen på att göra en cover på någon av dem, DET hade ni inte väntat er, eller hur?

Ni vet hur det är ibland; man har bestämt sig redan innan man brjar lyssna för att det ska bli en sågning av de tman skriver, och sen inser man att det inte går att såga det, för det är faktiskt inte så illa egentligen?
Ni vet inte det?
Okej, eh, glöm det jag just skrev i så fall.

Nej, det här är inte dagens rekommenderade lyssning, men jag kan inte egentligen avråda från det heller.

wow.

Radiohead – Pablo Honey

Dagens frukostskiva.

Radiohead – Pablo Honey.

Kommer ni ihåg när radiohead fortfarande var riktigt relevanta?
Det var med den här skivan det började.
1993, gitarrgnissel, snygga melodier, svartsynta texter, inspelat under samma period som Nirvana släppte Nevermind, för precis samtidigt för att det rimligen ska ha kunnat påverka, så de skitiga gitarrerna i de snygga poplåtarna får snarare ses som ett tecken i tiden än någon sorts kopierande.
Varför jämför jag ens de två skivorna?
För att… dom hör ihop, dom är en varsin sida av samma utveckling i musikvärlden, dom är samma musik, framförd på olika sätt.
För er som inte minns det så är alltså det här skivan som innehåller Creep, låten som Radiohead under många år vägrade spela live för att de var så less på den, en av nittiotalets bästa kärlekslåtar.
Ja, det är en sjukt jävla bra poplåt.
Skivan innehåller även ”Anyone can play guitar” som inte blev lika mycket hit här som den blev där ”over there”, men likförbannat är larvigt bra.
Men mest av allt, skivan avslutas med Blowout, en perfekt akustisk poplåt med elgitarrer… en sån där låt som Paul McCartney antagligen önskar att han hade skrivit, och eventuellt skulle ha kunnat skriva.
Dessutom låter dom den växa ut i totalt soniskt kaos, på det sätt som nittiotalet vande oss vid att man kan göra.

Jag inledde med att jämföra med Nirvana, men sanningen är att det finns ett annat band som är mer relevant att jämföra med, Sonic Youth.
Jag vet inte om det är så, men det skulle förvåna mig mycket om inte Radiohead (precis som Nirvana) var väldigt influerade av Sonic Youth.

Om det låter som att jag tycker det här är en bra skiva så är det för att jag tycker det här är en bra skiva.
Den är opolerad, allt är inte hits, långtifrån, men det är en helt igenom helt sjukt jävla bra popplatta av det skitigare slaget, och en skiva som vågade ta ut svängarna och satte lite av normen för resten av decenniet.

Jag kan mala på rätt länge om den.
Men jag låter bli och nöjer mig med att föreslå att du lysnar på den.
På stark volym, den gör sig bäst så.
Och inget jävla shuffle, den ska lyssnas på från början till slut.