månadsarkiv: januari 2014

Dagens Skiva

Iguana Party – Förlorarnas Bar

Dagens Frukostskiva.

Iguana Party – Förlorarnas Bar.

Vi börjar med att få det ur vägen.
Ja, det här är punk.
Nej, det här låter inte som punk.
Varför det är punk? Samma orsaker som att Tuk Tuk Rally är det, en kombination av arv, attityd och innehåll.

Utöver det så är det här bland det mest intelektuella som gjorts när det gäller svensk punk, och antagligen är en av orsakerna till att det stora genombrottet uteblev just att det är lite för smarta texter, det är antagligen inte sånt som vem som helst kan ta till sig lätt, troligen skulle texterna gått hem långt bättre hos en vispublik än hos pop/rock/punkpublik.
Jag vet inteom det stämmer, det spelar ingen roll nu.
Jag vet att jag gillar det här som fan, det är bra musik, det är bitvis geniala texter, nästan hela tiden med som minst lite sotflagor här och var, men ofta långt mer svärta än så.

Dagens tips:
Lyssna på det här och trivs.
Eller lyssna och hata världen, det funkar det med.

Dagens Skiva

Frans Haraldsen – Saker som ibland och oftast händer

Dagens frukostskiva.

Frans Haraldsen – Saker som ibland och oftast händer.

Jag hade bestämt för mig att det här var en sarkastisk men huvudsakligenväldigt munter skiva.
Jag hade fel.
Det är huvudsakligen ganska dystert det här, men på ett muntert sätt (ja, jag skrev just det där och är medveten om precis hur motsägelsefullt det låter).
Jag tror att det här var hans debutskiva, men jag inser att jag har långt sämre koll än jag skulle ha gissat, han är en sån där artist som jag sett live rätt många gånger sen jag upptäckte honom, men lyssnat långt mindre på på skiva, och lite iinser jag när jag lyssnar på den här varför det blivit så; det är en bra skiva, kanske jävligt bra, men jämfört med att se honom live så är den rätt platt och trist.
Vad jag menar är att Frasse är en förbannat bra liveartist, en sån där som man alltid är glad efter att ha sett, och även om den här skivan är bra så är den inte i närheten av hur han är, och var, på en scen.

Så uh…
Det här är alltså lite lagom svartsynt vispop om livet som människa, det är olycklig kärlek, det är fattigdom och bitterhet, det är otvättade kläder och funderingar över livet och vad i barndomen som gjorde oss till det vi är.

Det där låter nästan nedlåtande, det är det inte.
Faktiskt så, jag tänker inte gräva ner mig mer i det här utan istället bara rekommendera dig att lyssna.
Jag tar tillbaka nästan allt, det här är en bra skiva, riktigt bra, bara inte riktigt så som jag mindes den.

Lyssna nu då för fan.
Puss.

Dagens Skiva

Gessle – The World According to Gessle

Dagens frukostskiva.

Gessle – The World According to Gessle

Kommer ni ihåg 1997?
Det gör jag, det var början till slutet av ett jävligt bra årtionde, det var en tid när mycket av det som varit rebelliskt och utstickande med nittiotalet allt mer hade hunnit processas genom kommersiallismens filter och marknadsanpassas, den här skivan är rätt mycket ett symptom på det.
När Gessle kom på att spretig gitarrpop på bruten engelska var gångbart (samt att han allt mer blivit förbjuden att ha med ”sina” låtar på Roxettealbum) så bestämde han sig för att en gång för alla göra det ultimata nittiotalspopalbumet, skivan som skulle visa om det var Brainpool eller Popsicle som var sveriges popkungar (svaret han var ute efter var så klart att det inte var någon av dem, utan han själv), och för att garantera att det blev rätt så plockade han in Brainpool som kompmusiker, sen ”skrev” han ett gäng av världens bästa poplåtar, och för att garantera att dom var just bäst så lånade han inspiration (samt melodier, fraseringar, textbitar och arr.) från okända band som han snubblat över men som ingen annan lär ha hört, så han kunde komma undan lätt med det.
Banden han lät sig inspireras av, och som inte får cred någonstans, och som du antagligen inte hört talas om är bland annat Ramones, Manic Street Preachers och INXS.
Sen processades allt genom lite snyggare produktion än de genomsnittliga nittiotalspopbanden hade råd med och där dog allt sväng och det hela fick känslan av maskinpop.

Jag ska erkänna att en del av låtarna har rätt catchy refränger eller snygga hooks och så, men det faller hela tiden platt genom att sakna själ.

Några år efter den här så kom det en hyllningsskiva till Ramones där svenska artister tolkade deras låtar, Gessle valde praktiskt nog att bidra med ” I wanna be your boyfriend ”, jag skulle vilja höra en mashup av den och hans egen ”Do you wanna be my baby”, jag anar vissa likheter…

I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet så skulle flera av de här låtarna garanterat ha hamnat på Roxettes skivor, och därmed brutit av alla ballader på ett positivt sätt, det skulle kanske inte ha blivit hits, men det hade varit den sortens mellanlåtar som får annat att lättas upp och får skivor att bli en bra (eller bättre åtminstone) helhet, ni vet sånna där med tramstexter om att berätta alla hemligheter i en underbar ballong eller så, ja okej, uppenbarligen hade det kunnat bli hits.
Men så här, som en egen skiva så är det… meningslöst?
Skivan vill verkligen vara indiepop, av svenskt/brittiskt stuk, men den vill vara polerad, och den vill inte bryta egen mark.
Hade det varit ett okänt band så hade ingen, INGEN, i dagsläget kommit ihåg dem, alls.
Inte för att det är dåligt, det är bara så anonymt, så ”alla andra har redan gjort det här, men bättre”.

Okej, sammanfattningsvis så…
Jag avråder inte från den här skivan av musikaliska skäl, den fungerar som bakgrundsskval, helt okej sådant, man skulle lätt kunna släna in någon eller några låtar på en nittiotalsfest, som utfyllnad mellan de låtar folk bryr sig om utan att det stör, annat än att det stör de som vet vem det är och därför misshandlar den som är DJ.
Däremot avråder jag från att lyssna på den här på någon som helst digital tjänst som Spotify eller liknande, Gessle får redan tillräckligt och en jävla massa mer av den kakan, så av rent etiska skäl anser jag att ingen bör lyssna på det här annat än från fysiskt media eller liknande, det går säkert att låna den från någon stackars sate som har den i sin skivhylla, om du anser det viktigt.

Dagens Skiva

Faith No More – Who Cares a Lot?

Dagens frukostskiva.

Faith No More – Who Cares a Lot?

Ni vet hur det ibland dyker upp en samlingsskiva som känns relevant,som samlar allt viktigt ett band gjort och samtidigt lyckas vara en bra skiva i sig själv.
Det här är en sån.
Om du undrar varför du borde bry dig om Faith No More så är den här skivan ett bra svar på det.
Om du redan bryr dig om Faith No More och bara inte kan bestämma dig för vilken avderas skivor du känner för att lyssna på just nu så är det här ett bra svar på det med.
Man skulle kunna ställa sig frågan hur ett band som Faith No More, som spretat så extremt mycket, rimligen kan få in en bra överblick på en samlingsskiva utan att det bara känns jävligt spretigt och osammanhängande, svaret är ganska enkelt, på precis samma sätt som dom fått sina andra skivor att kännas som enheter trots sin spretighet, FÖR ATT DET ÄR vad Faith No More är och gör.

Vadå? du vill veta vad det är för sorts musik jag försöker få digatt lyssna på?
Jo alltså…
Det går från enackordsrock via radio city lovesongs ballad och mainstreampop till operasångsrapmetallfunk…

… i en och samma låt.

Det här är alltså bandet som gjorde rap metal tio år före Rage Against The Machine (ni vet, det där bandet som gjorde rap metal tio år före Limp Bizkit, som rätt ofta får cred för att ha varit pionjärer inom rap metal), och om du nu tänker någonting i stil med ”Jaha, dom spelar alltsåsån där Numetal?” så vill jag vänligen be dig leta upp lämplig anstallt och se till att du blir inlåst.
Det är väl självklart att jag inte rekommenderar någon att lyssna på Numetal annat än som tortyr.

Har du fått för dig att det här handlar om Rap och Metal nu? ja, jag var rädd för det, det gör det inte, det handlar om rock som tar sig friheter med alla genres dom kan komma åt, jaja, jag ska sluta raljera, LYSSNA för i helvete.

Puss.