Året är 1981…
Vad i helvete?
Okej, det här är en del av det jag älskar med Dahlgren, en del av hennes produktion är så fullständigt fel ljudmässigt för sin tid att jag bara blir alldeles lycklig.
Nej, det här låter inte 1981, det låter senare typ drygt ett decennium senare (och innan hon kom dit så hann hon med en del som lät långt mer -81än det här).
Dessutom, på ett av hennes andra album har jag gett en liten mindre sågning för att det blandas mellan svenska och engelska låtar kors och tvärs… ehm.. det görs här med, och det fungerar alldeles utmärkt.
Jag är faktiskt osäker på om jag någonsin har hört den här skivan förut, alltså hela skivan, men jag känner att den ligger på listan över skivor att återbesöka flera gånger, jag gillar det här.
Vad ska jag säga om den?
Det är typ rock, tillbakahållen gitarrock, riktigt bra låtar med snygga gitarrmelodier, minimalistiskt svulstiga arrangemang (sug på den), stämning, driv, och så hennes röst och sångmelodier som… fan det här är RIKTIGT bra.
Ja, texter är det också ja, fan, den här skivan måste visst gå flera gånger ja.
Den här fick äran att gå rätt många dagar innan jag fick tummen ur, och det var ju tur för den, för vid första genomlyssningen så ville jag såga den jäms med conversesulan.
Nåja, vi är snällare nu.
Tänk dig att du är Kent Norberg, och du vill göra glad och poppig up-beat gitarrock med sextiotalsdoft, så du plockar in en riktigt vass gitarrist och trummis och gör det.
Då har du Speed of Sound Enterprise.
Om du lägger till mer orgel och kör så skulle du få Atomic Swing, om du sen tar bort Kent Norberg, och både gitarristen och trummisen, och ersätter dem med några inte fullt lika vassa musiker och leadsång inspirerad av Henrik Berggren, då hamnar du i närheten av Caesars Palace.
Ibland glimmar det till ordentligt, som i Jerk it Out, som förövrigt låter som den är producerad av någon annan/vid annat tillfälle än övrigt på skivan (jag orkar inte kolla om det stämmer), men mestadels ligger det och puttrar på och är lite mer än okej, men känns mest som en del bra idéer som aldrig riktigt fick växa klart och blomma ut.
Det är inte en dålig skiva, men det är en typ av musik som borde sätta sig på hjärnan, flera låtar, men det gör dom inte.
Du kan lyssna eller låta bli, som bakgrundsmusik är det trevligt, och Jerk it Out är ju bra.
Kommer du ihåg nittiotalet?
Glöm det förresten, det spelar ingen roll, för antagligen kommer du ihåg ett helt annat nittiotal än jag gör.
Det här är ett band som väldigt effektivt illustrerar en del av det nittiotal jag minns, det är skitiga och tämligen otämjda gitarrer som lägger (o)ljudmattor som ligger ganska mycket i bakgrunden bakom snygga små popmelodier och snygg sång.
Jag snubblade över Backfish genom att vara tekniker åt dem på några spelningar i Stockholm, och blev totalt såld på en gång, och ja, jag erkänner att det säkert bidrog att bandet huvudsakligen bestod av kvinnor (jag tror att alla var det, jag reserverar mig dock för att jag kan minnas fel), men det förklarar inte allt.
Ja alltså, det här är en skiva som jag fortsatt plocka fram lite då o då sen dess, för jag gillar den verkligen, det är snygg och bitvis ganska larmig gitarrbaserad (indie?)pop som äter sig rakt in i mitt hjärta, det är ett av de där banden som jag önskar att det hade gått mycket bättre för.
Med tanke på att Ken Stringfellow producerade härligheten så kan man misstänka att det fanns fler än jag som önskar det.
Sa jag att det var ett Svenskt band? Inte? okej, det var dom, Skellefteå, så vi bjuds på lite sånt där snyggt vemod som tycks ofrånkomligt så fort man kommer norr om Falun musikaliskt.
Nej jag vet inte vad jag mer har att säga om det här?
Det är skitbra, lyssna på det du med.
Deal?
Ok, bra.
Det börjar med ett då nyligen återförenat Asta Kask som bjuder på ”Världen tillhör er” som är både bra och drivande samt ett kärt återseende, eller ja, de tvar ett återseende, numera är dom ett gäng man hittar på livescener och i skivhyllor mest hela tiden.
Efter deras rätt riviga start kommer Kurt Sunes med Helveteshundarna, en koalition av folk från KSMB, Diamond Dogs och Hellacopters, här bjuder dom på en svenskspråkig version av Hellacopters med (Komma Ut Ur Matchen) Nu!.
Egentligen är det nog skivans bästa låt, men det beror mest på att den är så jävla bra och stinker spelglädje och adrenalin på bästa möjliga vis.
Sen fortsätter det med en brokig blandning av elektronisk snyggpop som gränsar till Triphop på Svenska (Spoiler), punk av varierande slag, rock’n roll, visa, hiphop…
Ja, det är en jävligt brokig skiva, med både unga fräscha band och återbildade gamlingar, Asta Kask står inte för skivans enda återförening, o nej, även Radioaktiva Räker har med en nyskriven sak trots att de egentligen hade lagt avlångt tidigare, och jag upplevde det när den kom även som att Köttgrottorna lite hade gjort en comeback, inte för att de hade lagt av egentligen, men under flera år hade spelningarna varit rätt sporadiska och glöden som bortblåst, tills de här helt plötsligt fick ny fart igen.
Men som sagt, det är en varierande skiva, och en jävligt bra sådan, det är även den sista Definitivtskivan i serien, man kan definitivt säga att det slutade på topp.
Det här är en perfekt skiva att lyssna på i bileen, på tåget, till frukost, på festen eller på jobbet så klart.
Jag tycker att du ska göra det.
Efter det vill du lyssna på Spoiler, för det vill jag.
Det där med att sortera upplevelserna efter en hel helg med musik, kärlek och underbara jävla människor är alltid något av en utmaning, och knappast en som underlättas av utmattning.
Efter hemkomst från festivalen har jag dessutom haft fullt upp med en kombination av arbete, inskolning av barn, vård av sjuka barn och lite sånt där som är typiska tecken på att man har mer liv än tiden tillåter, därtill så kom det ett val emellan.
Jag ska trots det göra ett försök att få ihop någon form av sammanfattning av vad som utan tvekan är en av årets höjdpunkter.
Svårigheten ligger mest i att huvudet är fyllt av (fortfarande) osorterade intryck som alla försöker överträffa varandra och säga att det är just det jag borde skriva om, och längst fram i medvetandet rörande kompledigt snurrar The Band på repeat.
Nej, dom spelade inte, det är helt korrekt iakttaget, däremot diskuterades dom, och deras låtar spelades lite här o var och, ja, det var väl mest det, och på rent jävelskap är det vad min hjärna bestämt sig för att fokusera på, men om jag sneglar förbi The Band så finns det även lite annat, eller ja, rätt mycket annat om man ska vara ärlig.
Var ska man börja?
Vad sägs om att börja från början, med årets femte artist ut på scen?
Hur kan den femte utgöra början?
Jo, såhär är det.
Först var de tre festivalgeneralerna (eller är de diktatorer? kverulanter? konsonanter?) upp på scenen och presenterade dagens värd/konferencier, Tina Willhelmsson, och eftersom de tre är artister de med, så blev Tina den fjärde ut, och presenterade den femte, efter att först ha sjungit och spelat lite själv.
Så femte artist ut, eller förste, eller andre att uppträda eller… ja hur som helst, det var Ronny Eriksson kompad av Benneth Fagerlund på piano, och jävlar vilken underhållare han är.
Jag vill egentligen säga att han är jävligt bra på att vara en väldigt röd propagandamaskin utan att det är något man tänker på, men så inser jag att jag kanske helt själv är för röd för att uttala mig om ifall det märks eller inte, det kan vara så, allt han gör har hur som helst en behagligt röd färgton, och han lyckas med att samtidigt se ut som en ganska normal orakad femtionåntingplusmomsåring som oförberett ropats upp på scenen för att prata om vad överskottet i kaffekassan på verket ska användas till i år (en plastgran att pryda fikarummet) och en jävligt rutinerad artist som har full koll utan ansträngning, det senare är förstås vad han är, och en jävel på att få med sig publiken dessutom, och att få alla att lyssna.
Jag borde inte, men jag vill ändå göra en jämförelse, han gör samma sak som Kristina Kjellsson gjorde året innan (och alltid gör), fyller scenen med att vara så extremt jättenormal och trevlig och kännas som precis vem som helst, men med berättelser och sånger som man lyssnar nästan vördnadsfullt på och verkligen…. jag vet inte? bara känner att man älskar som person, utan att man egentligen känner dem?
Ja, någonting sånt.
Snacka om att lägga ribban högt på en gång, så det fanns så klart bara en sak att göra, höja den ytterligare.
För de som läst min lilla sammanfattning (eller om det kallas för avhandling kanske?) från förra året så kanske det går att gissa sig till att Vera Nord (förra året uppträdde hon som Vera Barlach-Nordenskiöld ) var precis rätt artist för att äntra scenen och göra det.
Jag skrev då att vi kommer få se mer av henne, och med tanke på att hon redan hunnit avverka alla möjliga TV-program och morgonsoffor, likaväl som Allsång på Skansen så vågar jag påstå att jag hade rätt.
Och så var hon då tillbaka på Kompledigt med, förra året var det med ett kort uppträdande, den här gången blev det ett fullt set och hon bar upp det fullständigt och stal helt säkert några hjärtan till.
Det ligger hela tiden på tungan att skriva att hon är jävligt bra för sin ålder på tolv år, men det är inte sant, hon är jävligt bra, helt oavsett ålder, jag är bara aningen mer skeptisk mot ”barnartister”, så det krävs ytterligare mer än vanligt för att jag ska smälta, men det gör jag.
Får du chansen att se henne, ta den.
Sen var det dags för Peter Faxwall, och jag är ledsen, men efter de två inledande akterna så framstod han ”bara” som bra och inte som förbannat bra och rolig, det är inte hans fel och att han ändå i det läget ens framstår som bra och intressant talar sitt tydliga språk, han är jävligt bra, någon dag ska jag lyckas se honom på en scen som inte är på festival eller så, någonstans där han får mitt fulla fokus, för det är han värd.
Efter Faxwall så bjöds vi på en, för mig, ny bekantskap, David Urwitz.
Jag hade inte en aning om vad jag hade förväntat mig, men herrejävlar så bra han är.
Faktiskt vet jag fortfarande inte egentligen vad han spelar för musik, jag vet bara att det är vackert, mäktigt, till stor del melankoliskt, och så sanslöst jävla bra.
Det är som att han spelar stämningar och känslor snarare än musik, och texterna sen… wow.
Här omkring insåg jag att dagens känslosammaste ögonblick passerades, efter det här skulle det vara säker seglats utan akuta känslostormar, det var liksom avverkat nu.
Lite visste jag då exakt hur mycket Loke vuxit sedan jag såg en hel spelning med honom senast.
Loke är i mina ögon en entertainer av stora mått, även en clown, lustigkurre, och tidvis någon med en del rätt mörka betraktelser av människor, men ofta uppvägt med humor.
Ungefär så var spelningen, rolig, bra, rätt rockig, för egentligen spelar han lugn rock snarare än visa (det gäller förvisso fler av de som uppträdde på festivalen), och sen plötsligt drämmer han till oss alla med ”Flykten Från Sverige” och… folk stod och grät, det var många som stod och grät, eller satt och grät.
Det ska erkännas att det syntes några tårar redan under Urwitz uppträdande, men det här var… mer.
Det var jävligt mäktigt.
Och det var inte från en artist jag väntade mig det av.
Som av en händelse så finns faktiskt just den låten, från det uppträdandet, att höra här
Var det festivalens bästa uppträdande?
Vi får se när jag skrivit klart allt, eller ja, ni får se, jag vet så klart svaret redan.
Efter Loke var det åter dags för Tina Willhelmsson att spela lite Tina, prata lite och slutligen presentera kvällens (nästan) sista artist, och jag måste tyvärr erkänna att jag både vid det här tillfället, och tidigare på dagen när hon inte bara presenterade utan även framförde några låtar, var ganska upptagen med allt möjligt annat och därför inte helt registrerade hur bra, jag har däremot fuskat och lyssnat på det i efterhand och kan säga att hon är jävligt bra, men det känns fel att ge någon djupare kommentar baserat på vad jag hört i efterhand (men får ni chansen så se henne).
Sist ut då, nästan, Caj Karlsson.
Jag vet inte hur man beskriver honom på scen (eller annars för den delen), Caj är Caj, och jag pendlar mellan att tycka att han är helt sanslöst jävla bra och kul live, eller att mest bara vara småtrist eller ibland nästan tragisk, oftast ligger det dock på den positiva sidan, och ibland är han verkligen helt sanslöst bra, jag är inte säker på att det bara beror på honom, rätt mycket är nog beroende på mitt eget humör för tillfället.
Vissa, och även han själv numera, gör ibland jämförelser med Shane MacGowan, det känns inte som helt fel jämförelse.
Caj spelade Shoreline.
Jag sa nästan sist, inte sant?
För allra sist ut för kvällen var tyvärr Spritbaletten.
Före dem så var herr Johan Johansson upp i sällskap med Rickard Donatello och tillfälligt även Jenny Almsenius på munspel, och tillsammans framfördes två eller tre låtar, det var väl mest som ett sätt att försöka mildra det som kom sen, men föga hjälpte det när det som kom sen var spritbaletten.
Vad är felet med Spritbaletten frågar du?
Jag har ett kort svar på det: Spritbaletten.
För att förstå hur illa det är så kan jag berätta att mixerbordet (ett digitalt sådant), begick självmord inte mindre än två gånger under deras framträdande, det hängde sig fullständigt och krävde att startas om på omildast möjliga vis, det är i klass med att jag skulle behövt använda hjärtstartare på det.
Andra gången det hände så kombinerade den det med att först skrika högt.
Enligt bordets ägare/skötare, Per Granberg, så har det aldrig hänt med det bordet tidigare, och nu fanns verkligen ingen rimlig orsak, det pressades inte hårt, det hade ingenting extra inkopplat, det var inte många kanaler igång, ingenting sånt, det enda som finns att skylla på är den där förbannade spritbaletten.
Kvällen efter, när det var långt fler uppträdanden på inomhusscenen, precis som kvällen innan, så skötte sig bordet som det skulle.
Spritbaletten lovade att det här var deras sista jävla spelning någonsin, det är ju alltid något att trösta sig med, åtminstone tills nästa gång dom visar sig.
Börja från början sa jag rätt tidigt?
Ja alltså, det här var festivaldag nummer ett av två, alltså den andra dagen av fyra som festivalen pågår eftersom det är en förfest redan på torsdagen, med öppen scen, och sen en brunch på söndagen, med lite artister, jaja, jag kommer nog lyckas skriva om det med ska ni se, men det här var i alla fall den första festivaldagen.
Återigen en bokstav där det är slut på artister (X), så det blir en samlingsskiva istället.
Den här skivan inleds med Troublemakers och Ein Zwei Polizei, för min del sätter det tonen, det här är party och ös.
Den inställingen beror med nästan absolut säkerhet till viss del på någon sorts nostalgi från mitt håll, ungefär då den här skivan kom så fick svensk melodiös punk ett nytt litet uppsving efter att under några års tid allt mer glidit undan i popularitet och det passade mig alldeles utmärkt för det var precis vad jag behövde i mitt liv.
Melodiös svensk punk för den delen, jag kanknappast påstå att det är det enda på den här skivan, rätt mycket av inehållet är istället någonting annat, skulle man inte känna till banden och sammanhanget så är jag helt säker på att många skulle klassa det som pop, svensk pop, och ett eller annat av banden marknadsförde sig just som det, även om rötterna onekligen fanns i punk av ett eller annat slag.
Svensk pop förresten? Vi bjuds ju faktiskt på lite tyska med, i form av Rasta Knast, Tyskar som spelar Asta Kask cover, på Tyska, vad kan rimligen gå fel med det konceptet?
Och ännu mer otippat, Guineapigs har med en låt med Svensk text, Smart Nog För TV, som man skulle önska var så extremt frånsprungen av tiden att den skulle känas som en relik, men tyvärr, den är precis lika aktuell idag som den var för fjorton år sedan.
Äh, nu raderade jag just en hel radda med babbel, skitsamma, det är en jävligt bra samlingsskiva som tar pulsen på svensk melodiös punk år 2000, två steg frammåt och ett steg tillbaka, sjutton låtar, precis lagom i mitt tycke.
Jävligt bra skiva att börja dagen med.
Jag gillar Weeping Willows.
Men är jag helt ärlig så är det mer ett teoretiskt än konkret gillande då jag väldigt sällan lyssnar på dem vare sig på skiva eller live, men jag HAR lyssnat rätt mycket på dem live en gång i tiden, inte minst för att jag ofta hade ljudet från deras repande i bakgrunden under tiden jag riggade scen åt andra, men även för att jag både sett dem rätt många gånger samt varit tekniker åt dem några vändor.
Men som sagt, nuförtiden är mitt gillande mer teoretiskt, jag har tänkt att jag ska se dem live, och jag tittar på skivorna i hyllan ibland.
Det kan vara så att jag inte sett dem på kanske tio år eller nåt sånt, det är faktiskt en stund, och det är osäkert om jag lyssnat på någon skiva nyare än så annat än enstaka låtar.
Den här skivan är jag högst osäker på om jag lyssnat på tidigare, och efter att jag lyssnat kan jag inte annat än undra varför det är så, det här är ju, som väntat, riktigt förbannat jävla bra.
Och som det mesta dom gjort så passar det inte riktigt in någonstans, eller så passar det överallt, det pendlar mellan att låta rejält influerat av tidiga Velvet Underground, men med bra ljud, som Depeche Mode när dom bygger som vackrast karga landskap och som snygg brittisk nittiotalspop med perfekt sittande körer och sextiotalskänsla, samt att dom en kort stund även låter nästan förvillande mycket som REM, men inget av det känns någonsin som kopierande eller som att det tappar sin egen personlighet, till stor del, ofrånkomligen, för att sången hela tiden håller ihop allt och gör det till något som alltid känns att det är Weeping Willows.
Det är sjukt otidsenligt, och skulle ha varit det precis när det än släpptes, men det låter samtidigt inte föråldrat eller provocerande nytt.
Det här är så osannolikt jävla snyggt och bra så det inte finns någon orsak att inte lyssna på det på en gång.
seså, vad väntar du på?
Du vet hur bra amerikansk punkpop från tidigt nittiotal, med tydliga ramonesinfluenser låter?
Inte?
Då är den här skivan en perfekt introduktion.
Om du vet så är den här skivan perfekt att lyssna på ändå, för den är behagligt ösig, skitig och bra amerikansk punkpop med ohämmade Ramonesinflueser, och vem gillar inte sånt liksom?
Skivan i sig visade sig vara inplastad fortfarande, ytterligare en av alla ”Undrar var jag har fått den här ifrån?” i skivhyllan, nu är den inte inplastad, och jag hoppas att jag kommer komma ihåg att spela den fler gånger, för det här är riktigt jävla trevligt att lyssna på.
Samlingar samlingar samlingar…
Vad ska man säga om dem?
När ett riktigt bra band, som haft en massa singelhits, släpper en samling med just singlarna så kan det sällan gå helt fel, det gör det inte här heller.
Det är en rätt bra genomgång av deras historia och musikaliska utveckling över tio år, och ja, det är bra.
Riktigt bra.
Och jävligt mycket av det låter inte så gammalt, eller framför allt så låter det inte åttiotal så som mycket annat, ,det har åldrats med värdighet.
Men, det finns ett stort men här.
Bonusskivan, den innehåller B-sidor från singlarna, och för er som är för unga för att minnas det så var alltså grejen med B-sidor en gång i tiden att dom var på andra sidan av skivan, det krävdes att man vände på skivan för att lyssna på den, och sen vände tillbaka igen för att lyssna på den låt man hade köpt skivan för egentligen, vilket betydde att B-sidor ofta(st) inte alls ficksamma uppmärksamhet, för många så var dom något som fanns där, men som man inte alls brydde sig om, så många band utnyttjade det till att lägga med mer experimentella saker, sånt som kan ske inte passade in på deras album, eller som inte ens nästan var musik i samma stil som de brukade göra, men ändå bra(?) nog för att de skulle vilja göra någonting med det, vissa band gjorde onekligen intressanta saker som hamnade på B-sidor, andra, vi kan väl säga att vissa band definitivt gjorde rätt som la de låtara där så få som möjligt hörde dem.
U2 är ett sådant.
En stor del av deras B-sidor är underliga experiment inom genres dom kanske inte helt behärskar och sånt som med nästan absolu säkerhet skulle ha alienerat delar av deras fans.
Kort sagt, bonusskivan, med b-sidor, är helt förbannat tokigt jävla skitbra.
Jag älskar dess spretighet, dess promenader in på områden man kanske inte helt väntat sig, och framför allt, Trash, Trampoline and the Party Girl.
Så… lyssna på samlingen, och lyssna framför allt på bonusskivan, den är skitbra.
Ibland påminns man om hur otroligt bra den ena eller andra artisten var på sina tidiga grejer, innan den slog igenom eller så, hur mycket bättre och mer äkta det var än de senare sakerna.
Det här är intte ett av de tillfällena.
Jag vet faktiskt inte alls när Sandmark började, eller när han egentligen fick sitt genombrott.
Vad sa du?
Du har aldrig hört talas om David Sandmark?
Du, det är faktiskt inte mitt bekymmer utan får stå HELT för dig.
Hur som helst så fick jag mest grepp om honom runt kanske 2004 eller så?
Då var han en mycket kompetent visartist, av det roligare slaget, som gjorde bra skivor.
Den här skivan är från -98, och den är faktiskt jävligt tråkig.
Några spår, eller något åtminstone, är egentligen helt okej, men låter så platt att det ändå faller helt, det kanske är produktionen, det kanske är brist på mognad, jag vet inte.
Det jag vet är att… det här är rätt trist, lyssna på någonting annat av honom istället.
Öppen fråga:
Vart har han tagit vägen?
Han verkade vara en mycket aktiv del av sveriges vis-scen i mitten av nollnolltalet, och sen har jag knappt hört något, varför då?
"Vad fan gör du med på den här turnén egentligen?"
