Kategoriarkiv: festival

Årssammanfattning 2015 – Musik

Som titeln antyder så är det här alltså inte det enda ni kommer få höra om mitt år, det här är bara den bit som handlar om musik, det verkade enklast att göra så.

2015 var på alla möjliga sätt ett helt fantastiskt musikår.
För min del bland annat för att jag avslutade 2014 med att slutligen skaffa mig en akustisk gitarr (nylonsträngad) vilket satte en del fart på mig.
Jag följde upp det med att skaffa en stålsträngad gitarr ett kort tag senare, vilket ytterligare hjälpte till, planen är att jag i år äntligen kanske ska få tummen ur och spela in något av det jag haft snurrande i huvudet i några år.
Det vore väl en snygg fyrtioårskris att släppa en skiva eller så?

Jag hade slutligen ordentlig tillgång till en bra replokal, som vi givetvis tvingades flytta från, men det positiva var att vi flyttade till en annan riktigt trevlig replokal istället.
Sen föll det positiva på att jag inte hann använda den i närheten av så mycket som planerat, och att 2015 avslutades med att vi blev av med även den, det sög faktiskt rätt hårt.

Under våren blev det en del halvsporadiskt turnérande med Charta 77, två vändor till Norge (Norges livepublik sopar mattan med svensk dito, bara så ni vet) och lite sånt, samt att jag fick höra de första smakproven från deras kommande platta, och det ingav visst hopp, men även viss oro, allt kändes inte helt som det skulle varken med musiken eller bandet.

Lite andra ströspelningar av olika slag hann jag med att besöka med, en av de som gjorde starkast intryck på mig var Koloniens releasespelning för Drömmarnas Land, fantastiskt jävla bra.

Sen kom sommaren, sommar innebär festivaler, även om det sällan innebär särskilt många sådana för min del numera, men Augusti levererade.

Först var det Urkult, första gången för min del, men sannolikt inte den sista, sen följde ett besök på Gruvpunken i Norberg, som tekniker åt Charta 77, en festival jag tänkt ta mig till i rätt många år, men aldrig kommit iväg till av olika orsaker.
Där bjöds det även på diverse annat, men inget av det jag såg är direkt värt att nämna, annat än Strebers som, det var nog det tråkigaste jag sett dem göra på en scen någonsin, och då håller jag ändå inte dem som ett generellt särskilt roligt liveband, jag är ledsen, men det var inte jättebra.
Charta 77 levererade det de skulle och det var okej, men det var definitivt inte ett band som kändes helt taggat eller på topp.
Det visade sig senare ha blivit sista spelningen med Johnny på gitarr, något som svider en del.
Jag skulle kunna hålla en lång jävligt lång utläggning om det, men den kommer mest bara bli förvirrad och rörig.
Den korta versionen är att jag tycker det är sjukt tråkigt, och jag saknar Johnny.
Samtidigt förstår jag de andra och är jävligt glad att de fortsatt, och att de för tillfället är bättre och mer taggade som band än de varit på en jäkla massa år.

Sen följde traditionsenligt Visfestivalen Kompledigt, där jag min vana trogen jobbade väldigt mycket mer än vad som egentligen är rimligt, blev massivt överraskad över nya artister som jag inte hört (Miranda Murre Eriksson och Ellinor Emma Brolin framför allt), påmindes om andra som jag lyssnat för lite på eller nästan glömt bort, fick gåshud av hur fantastisk magiska vissa är (Nino Ramsby! Varför är inte Nino typ den mest kände svenske musikern vi har?) och träffade fantastiska människor, hade galna samtal och efterfester, samt i år, hade världens bästa assistent (mer om henne i ett annat inlägg snart).
Kort sagt, ännu en helt fantastiskt bra upplaga av kompledigt.

Efter den så blev det faktiskt rätt lugnt ett tag innan det återigen blev dags för Charta 77 att ge sig ut på vägarna, med mig som sällskap och med en helt nysläppt skiva i bagaget.
Ny skiva, utan gitarrist, och faktiskt, helt fantastiskt jävla skitbra.
Det där när ett band man aktivt lyssnat på i 25 år helt plötsligt släpper något som sopar mattan med allt de gjort de senaste sjutton åren… det är jävligt häftigt.
Men turné var det ja, releaseturné, med inhyrda gitarrister, mestadels i form av Janne Olsson som de lånat från köttgrottorna, men under två spelningar med Johan Johansson trakterades gitarren, och jag skulle ljuga om jag påstod att jag var säker på att det skulle kännas bra med någon annan än Johnny på gitarr i Charta, men redan under tredje och fjärde gigen så var jag helt säker på att det här var förbannat bra.

Höstens turnéavslut var i form av tre Julspelningar där Charta fick sällskap av Köttgrottorna, samt i Köping även av Halva Mänskligheten (har du missat dem? kolla genast upp dem, det är ett band att hålla ögonen på, och fylla öronen med), och köttgrottorna var ett äventyr i sig.
Även de är ett band som förlorat sin ena gitarrist, i det här fallet på grund av den där jävla cancern, och det här var då första spelningarna med bara en gitarrist, och efter första kvällen var jag jävligt tveksam, det lät faktiskt inte bra, det var tamt, tunt, platt, oengagerat och de nya låtarna kändes närapå helt ointressanta och osvängiga, men jag höll fast vid hoppet att det berodde på förkylningar och annat de drog runt på.
Dagen efter så visade de att jodå, dom kan fortfarande, det var som ett helt annat band på scenen, det var närvaro, energi, sväng, och jävlar om inte deras nya låtar antyder att deras kommande skiva kan bli den bästa de gjort det här millenniet, och kanske ännu längre tillbaka än så.
Det var en jävligt fin julklapp att dom visade att dom fortfarande har mer att ge.

Så, vad var bäst under 2015 då?
Högst på listan över ”Vad fan var det jag just hörde?” hamnar 4Zugara som spelade på Chartas releasespelning på Debaser Strand.
Trallpunk spelad av Japaner, ja, väldigt typiskt svensk trallpunk, juryn är fortfarande ute och överlägger om huruvida de sjöng på svenska, engelska, eller japanska, uttal och frasering var hur som helst väldigt ”svenskt”.

Bästa spelningen, Charta 77 på l’orient i Linköping.
Jag trodde inte spelningen skulle bli av; med en sångare som verkligen inte hade någon röst under dagen, och som efter några timmars vila går upp på scen och inleder med att kraxa som den värsta målbrottsgosse så är det lika bra att räkna med att det inte blir mer än tre till fem låtar, men tack vare en fantastiskt jävla bra publik, envishet från Per, och en basist som plötsligt delaxlade rollen som sångare fantastiskt bra så blev det till slut ett fullt set (även om några låtar skalades bort), och det var tamigfan en av de bästa spelningar jag sett på åratal.

Snyggaste gitarrljudet (ja, det är en jävligt viktig kategori) stod Nino Ramsby för, eller för att vara lite lagom självgod så var det Nino och jag.
Innan spelningen blir jag ombedd att gärna lägga på massor av snygg reverb på gitarren, och direkt när första tonerna klingar fram från Ninos nya gitarr så vet jag exakt vilket reverb som ska dit, när Nino hörde det sken han upp och såg överlycklig ut, och själv blev jag nära nog tårögd av hur sjukt jävla snyggt det blev.
Det var ett sånt där gitarrljud som kan göra en religiös.

Trevligaste spelstället är svårt i år, men Kajskjulet i Halmstad tar nog hem den platsen genom att bara vara så jävla bra, drivas av så trevliga människor och… ja, det var väl det, fantastiskt ställe.

Bästa livepubliken bjöd BrukBar / Blæst i Trondheim på, så blandad publik, som om man skulle ha skopat in 300 människor rakt av från gatan utan urval alls, och alla kunde låtarna och nästan ingen plockade fram telefoner för att filma eller fota under spelningen utan var helt fokuserade på bandet och musiken.
Jag vet att jag har glömt galet mycket som jag hade planerat att få med här, men det kanske kommer som ett addendum vid tillfälle.
2015 var ett jävligt bra musikår, jag hoppas 2016 blir ännu bättre.

Kompledigt 2014 – Torsdag och Söndag.

image

Jag lovade för längesedan att jag skulle berätta även om dag 0 och dag 3 av tvådagarsfestivalen Kompledigt, men sen har inte riktigt tiden och orken räckt till, så det har skjutits på framtiden allt mer, och det har i sin tur lett till allt mer ångest över det och att jag inte minns allt med riktigt den klarhet jag önskar längre, speciellt som det varit en höst med väldigt mycket annat.
Men jag ska försöka ändå, för det var två magiska dagar till, och de förtjänar att åtminstone sammanfattas lite kort, om nu någon tror på att jag överhuvudtaget kan skriva saker kort, själv känner jag visst tvivel inför det.

Torsdagen då ja.
Festivalen börjar officiellt på fredagen, men på Torsdagen är scenen öppen för talanger som inte bokats till festivalen, och det är gratis entré, det brukar alltid vara gott om folk, och artisterna på scenen sopar inte helt sällan mattan med de som är där, och mer än en gång har det hänt att de tvingats stanna kvar hela festivalen för att även uppträda vid Söndagens brunch, mer om den senare.

Som jag nämnde redan så är det egentligen alldeles för länge sedan för att jag ska kunna vara helt rättvis, därmed så är det de starkaste minnena som får ta plats alls.
Det hela inleddes med att kvällens konferencier, Frans Haraldsen, hälsade oss alla välkomna och presenterade första akten, den årligen återkommande Olle Pettersson, som följdes av Norra Station, som jag inte hade hört talas om tidigare, men definitivt rekommenderar att man ser till att höra talas om mer, för det gav mersmak på en gång.
Något annat som gav mersmak, mycket mersmak, var Simon Swahnström, tidigare har jag bara sett honom kompandes andra, vilket han gör helt larvigt bra, men att se honom som egen artist var ännu bättre, har du inte kollat upp honom tidigare så gör det nu, på en gång.

Spindelhäxan med hund ligger på den där lagom galna gränsen mellan konst, poesi, filosofi, galenskap och musik, jag förstår folk som inte gillar det, men råder alla som har chansen att uppleva det att göra just det, med öppna sinnen, jag gillar det, men jag garanterar inte att du gör det.

Jonas Pietikäinen (undrar om jag fick till efternamnet rätt nu? Jag ska försöka dubbelkolla det innan jag postar det här, om det är fel så, förlåt) är tydligen känd från TV, eller åtminstone har han varit med i TV i något av alla talangprogram, jag erkänner att jag har fördomar om sånt, men det är skitsamma, det här var årets torsdagsgolvning, vilken jävla röst, vilken JÄVLA röst.
Jonas sjunger i vanliga fall i Höstorkestern (kolla upp dem, nu, på en gång), men var den här gången utan band, och körde över oss, jag ssska inte svära på att alla andra kände sig överkörda, man jag gjorde det, på ett bra sätt.
Här har vi alltså en norrlänning med en gitarr som han definitivt kan hantera och en röst som, kanske den bästa Svenska manliga soulröst jag hört, och nu pratar vi inte mesig tramssoul, utan soul med driv, med tryck, med just soul.
Det kanske var överbelastningen av att det var så jävla bra som dränker det mesta andra från kvällen, men tyvärr kommer jag faktiskt bara ihåg en akt till från kvällen på ett sånt sätt att jag alls kan skriva om det, kvällens chefsideolog, Frans Haraldsen, bjöd på några helt nya låtar som han ville testa på en liten publik, och det var både trevligt och bra, och det är (i mitt tycke) alltid kul att få höra helt nya låtar och även lite om hur artisten har tänkt med dem.

Det var som sagt några till som uppträdde, men jag kan inte dra mig till minnes tillräckligt för att skriva om dem egentligen annat än att en av dem raggades up ur publiken väldig spontant.
Att jag inte minns beror inte på att de var dåliga, tvärt om egentligen, dåliga saker brukar jag vara enormt bra på att minnas.
Nej, det handlar om att andra, de jag minns, gjorde så stort intryck att andra minnen helt enkelt trängts undan.
Stalltipset efter kvällen är alltså framför allt att kolla upp Simon Swahnström och Jonas Pietikäinen och Höstorkestern (som förövrigt hade release av en ny skiva här precis nyligen).

***

Söndagsbrunchen då?
Ni vet, fjärde dagen av tvådagarsfestivalen, dagen då det äts sanslöst god brunch, serveras enstaka låtar i stort sett mitt ibland publiken/de ätande av några av helgens artister och då alla kramas och sen åker hem.

Ja, vad ska man säga om den?
Det är lite som en ”Best of” från helgen, och det var dagen då jag valde ödmjukhet som hobby (förlåt, det var mitt fel), efter att på grund av kö till maten ha orsakat en försening av första uppträdandet med inte mindre än två minuter.
Återigen ber jag om ursäkt för att mitt minne eventuellt sviktar något, men det jag minns var att Sanna Hogman återigen var helt larvigt bra, Jenny Almsenius som avslutade det hela likaså, Sanna Carlstedt var sig själv, det räcker för att vinna de flestas kärlek, Mattias Kärvemo bjöd på en låt som var så ny att han satt med fusklapp, riktigt jävla bra, jag väntar fortfarande på en mer professionell inspelning av den, Jonas Pietikäinen golvade en massa av oss igen, Bells visade varför en del inblandade i festivalen i flera år velat ha upp henne på ”riktiga” scenen (varför har hon fortfarande inte bokats?), Bo Karlssons ”Boxaren” (jag antar att den heter så) slog återigen knock-out… jag skulle kunna kolla mina loggar från då vad mer som hände, men det vore faktiskt fusk, det är möjligt att jag gör det senare och kommer med någon sorts addendum.
Det är några saker till som gnager och vill bli skrivna, men jag är för osäker på om det är falska minnen eller inte, som sagt, jag kanske kommer med tillägg vid tillfälle (mer troligt är att jag inte gör det, om inte någon tänker donera en hel massa tid till mig).

Sen var det slut.
Ännu en sån där helg som man vill att den bara ska fortsätta var till ända och det var hemfärd som gällde.
Det känns alltid tomt, även så här långt efteråt så gnager den där känslan av att man inte vill åka hem egentligen.

Det positiva är att det bara är drygt ett halvår kvar till nästa upplaga av festivalen.
Visst ses vi där?

Kompledigt 2014 Lördag

Kompledigt

Som det antagligen framgick i genomgången av Fredagen så var det en jävligt mäktig dag med artister som överträffade varandra på i stort sett på löpande band och dessutom passerade dagen i stort sett helt utan tekniska missöden, att mixerbordet la av under Spritbalettens uppträdande får snarare ses som någonting positivt än  som ett problem, dessutom drabbades vi inte av ett enda strömavbrott, så detfår nog ses som den teknikmässigt bästa dagen i Kompledigts historia så långt tillbaka jag varit med, så jag räknade rakt av med att Lördagen därmed skulle väga upp för det, med råge, men kan spoila den här berättelsen genom att berätta att det inte blev så.

Men, vad hände då?
Vad bjöd Lördagen på?
Lyckades den bräcka Fredagen?

För min del började dagen med frukost på hotellet, småprat med andra arrangörer och artister, en promenad till Ögir, massor med kaffe och lite lagom mycket arbete innan artisterna började dyka upp och i vissa fall ville soundchecka, lite småprat med en eller annan nyss anländ artist hanns också med, mycket trevligt varje gång man faktiskt hinner med sånt istället för att bara jobba.
Det var inte vad ni var intresserade av? okej okej, artisterna vill ni höra om?

Jo, dagen började med att dagens sjungande konferencier Fredrik af Trampe klev upp på scen och bjöd på några välkomnande ord, några låtar och slutligen en presentation av dagens första officiella artist, Björn (Lycklig) Wallgren, med Niclas Jonsson på extragitarr, och då de två utgör två sjättedelar av Generalerna så var det knappast oväntat att repertoaren till största del bestod av just Generalernas låtar, och jag tänker inte klaga då det är låtar av högsta kvalitet som håller lika bra, eller i vissa fall rent av bättre, så här avskalat än med ett fullt band.
Dom gjorde ett lysande jobb med att sprida det ljus och värme som solen för tillfället inte erbjöd, jag tror rent av att dom lyckades skrämma bort regnet en stund.
För uppmärksamma läsare kommer det antagligen inte som en nyhet att jag anser att alla bör se Generalerna eller Björn Wallgren live vid första bästa tillfälle, gör det bara, okej?

Dom följdes av dagens första Sanna, Sanna Hogman, som för min del var årets första spontanförälskelse.
Jag är osäker på om jag ens hade hört talas om henne tidigare, och om jag hade det så hade det inte registrerat, men det är botat nu.
Utöver att bjuda på festivalens roligaste gizmo, en digital körsångerska realtidsbaserad på hennes sång men styrd av gitarrens ackord och bra jävla mycket bättre än något sånt jag hört tidigare (jag är tekniker, jag inte bara får gilla sånt, det är i det närmaste lag på att jag ska göra det), så var det förbannat bra på alla sätt.
Hennes låtar och musik får mig att vilja jämföra med och dra paralleller till Idde Schultz, och bara att min hjärna gör den kopplingen är, i min värld, ett osannolikt bra betyg.
Ja alltså, förtrollande stämningsfull popmusik av den bästa sorten.
Samma rekommendation som ovan, kan du se henne live så gör det, eller skaffa skiva, lyssna online eller vad du än föredrar.
Ja, dagen hade kommit igång ordentligt nu.

Efter dagens första Sanna så kom dagens första Sundström, Jeja Sundström, som jag tydligen borde ha haft koll på och vetat vem det var, jag erkänner, det ringde ingen som helst klocka innan, men en eller annan låt var definitivt bekant, så nu är en del av min okunskap botad, hon är ännu en av de där som äger scenen och publiken med en nästan läskig självklarhet, och dessutom tycks helt omedveten om det.
Många intressanta berättelser blev det, och många bra låtar så klart.

Sen kom en av de som jag sett fram emot mest, inte för att jag hört mycket av honom, utan för att jag hört mycket OM honom, och för att han gav intryck av att vara… intressant är nog rätt ord.
Ærling, från Norge, närmare bestämt ön Træna, på polcirkeln, fyra mil utanför Norges kust.
Jag vet inte hur det ser ut där eller vad det är för sorts miljö, annat än det lilla jag sett på bilder, men jag föreställer mig en karg, blåsig och saltpinad miljö där man alltid är iklädd tjocka stickade tröjor, där man tänker mycket men pratar lite, där man har tid att stanna upp och ta tillvara livet som det är.
Som sagt, jag vet inte egentligen, jag baserar det där på några få bilder, och på Ærlings musik.
Det var hans musik som var det intressanta och inte var han kommer ifrån?
Jag tror inte att det går att skilja åt, jag tror att det hänger ihop på samma sätt som med Björk och Island.
Ærlings musik och sånger är känslor, blottlagda och råa, och vackra, så jävla vackra.
Jag har inte egentligen en aning om vad han sjöng om, ingen av texterna fastnade hos mig, vilket i sig är ovanligt, men samtidigt gick dom allihop rakt in, och förmedlade känslor som lämnade spår.
Jag har inte vågat lyssna på honom på skiva (nåja, Spotify, jag missade att skaffa en skiva) efteråt, för jag är rädd att det inte ska vara lika bra, inte lyckas förmedla samma sak, någon dag ska jag prova, men jag är beredd att bli besviken.
En stund fick han sällskap på scenen av Karin Renberg som bidrog med extra gitarr och sång, och kvällens andra Sundström, Stefan, var uppe och bidrog med sång en stund han med.

I det här läget så vill man knappast försöka sig på att göra någonting som är ens det minsta likt, och det skulle komma en del sånt under kvällen, men inte just nu, nu var det istället dags för en av mina barndomsidoler, som jag numera ser som god vän, därmed har jag rimligen tydligt nog deklarerat risken för viss partiskhet (vill ni veta en hemlighet? det föreligger viss partiskhet när det gäller en del andra artister med, men kanske inte riktigt lika mycket).
Hur som helst, Per Granberg och delar av Cirkusorkestern, Erik på piano och Jan på dragspel.
Per är långt mer känd som sångare i Charta 77 än som visartist, men solodebuten kom i våras och är inte alls dum.
Eller för att vara helt ärlig så är den bra, men ovan.
Dessutom tycker jag personligen att den känns lite för trevande, det är som att han inte riktigt vet hur han ska hantera sin egen röst i den nya miljön, DET problemet känns däremot helt bortblåst live.
Det här är huvudsakligen glad musik, det är konstigt, för texterna är till stor del ganska mörka egentligen, men med hopp, med tro, och med livslust, och musiken ja, det är liksom vispop, det är trallvänligt, eller allsångsvänligt bitvi,s och man blir glad av det, dessutom var det en av få artister som överhuvudtaget fungerar efter Ærling.

Möjligen skulle även Jenny Almsenius kunnat bära upp det, hon fick nu istället ta över efter Granberg, och här kom årets andra spontanförälskelse.
Blues, Visa, Pop… Hon blandar och ger och jag kan inte låta bli att tänka på en ung Louise Hoffsten, på de bästa vis.
Det här är ännu en artist med musik som man, eller åtminstone jag, blir glad av riktigt glad, det är positivt och livgivande och bara helt…. jag vet inte vad jag letar efter för ord egentligen, men, jag vill ha mer.
Tyvärr måste jag erkänna att under hennes uppträdande skedde festivalens enda större teknikproblem, mixerbordet och jag var inte helt överens, vilket ledde till en mycket otrevlig reverbrundgång i några sekunder, exakta orsaken till det kan det spekuleras om, men rent praktiskt så går det inte att säga annat än att det inte skulle skett om jag inte pillat på saker, så på det viset var det mitt fel, även om det inte borde ha kunnat ske av det jag gjorde.
Hur som helst, det hände, och det borde inte ha hänt.
Förlåt.

Orsaken att jag pillade på saker var för att jag förberedde för nästa artist, Christian Kjellvander.
Nu var vi tillbaka på den mörka sidan igen, men med lite tyngre elgitarrer och en röst som jag skulle kalla för gudasänd om gudarvar någonting jag trodde på.
Jag måste erkänna att jag har vissa problem med Kjellvander; jag tycker att han har en underbar röst, att han spelar skitbra, att låtarna är snygga och att allt är skitbra, men, det berör mig inte.
Jag vet inte varför det är så då jag lyssnar på en del annat som är till förvirring likt, som fångar mig, men han gör det inte och det stör mig, för jag borde gilla det och jag vill göra det, men, det fångar mig helt enkelt inte, trots att jag anser att det är bra på alla konkret mätbara sätt.

Sen var det dags för festivalens okrönte drottning, kvällens andra Sanna, den här gången Sanna Carlstedt.
Första gångerna jag hörde henne, på skivor, så imponerade hon inte nämnvärt, och så såg jag henne någon gång och det var väl sådär, sen såg jag henne igen och blev såld, och numera är hon en av de där som jag starkt rekommenderar till allt och alla för att hon är så jävla bra.
Sa jag att hon är bland det drygaste som går i ett par skor?
Uppkäftig, otrevlig, sarkastisk, cynisk och med helt orimliga krav och önskemål?
Vi kommer rätt bra överens tror jag, jag gillar henne.
Hon hade dagen till ära med sig en galen skåning och en fransos, även kända som Rolf Alm och Johan Johansson på dragspel respektive elbas.
Jag vet inte vad Sanna gör på en visfestival egentligen, för sättet hon hanterar publiken är i klass med hur en dödsstjärna hanterar Alderaan, hon är som Manowar förklätt med tolvsträngad gitarr, hon fullständigt kör över allt och alla med sitt mangel förklätt till visa, och vi älskar det.
Jag tror inte att någon var olycklig efter Sanna, nivån var på topp och jag har aldrig sett henne göra en så jävla bra spelning, det var helt enkelt något av det bästa jag sett när det gäller vismusik, i samma klass som Winnerbäck på hultsfred -97 eller om det var -98 eller Roger Karlsson på Studion ungefär samtidigt.
Wow, den där hyllningen var inte riktigt planerad.

Efter det där så återstod antagligen den enda som hade en chans att bära upp något efter Sanna, dagens andra Sundström, den här gången Stefan Sundström, först några låtar ensam och sen i sällskap med Karin Renberg som inledde med att stämma Stefans gitarr åt honom, det uppskattades.
Jag vet inte om Stefan behöver någon presentation, eller om det går att ge en rättvis sådan?
Stefan är bra, Stefan är som sämst jävligt bra, och som bäst, helt larvigt jävla skitbra, det här var någonstans mittemellan i mitt tycke, dvs. tillräckligt för att golva nästan vem som helst.

Där var kvällen nästan slut, det innebär att den var slut såtillvida att utomhusscenen stängde och innescenen öppnades för lite mer oannonserade uppträdanden.

Per Granberg, med en inte lika bantad Cirkusorkester som tidigare under dagen, bjöd på några låtar; nu var det både elgitarr och bas med, utöver piano, akustisk gitarr och dragspel, vilket jävla ös det blev.
Jag vill minnas att det bjöds på en sanslöst bra version av Charta 77:s låt ”Snälla Förklara”, jag känner mig väldigt säker på det, men ju mer jag funderar desto mer undrar jag om det är falska minnen eller inte, min hjärna var ganska mosig vid det här laget, konstigt nog så ger 12+ timmars konstant ljudteknikerjobb ofta den den effekten, ungefär vid den här tiden på natten så ansåg jag mig vara värd kvällens första öl, den kanske inte gjorde saken bättre.

Björn Wallgren som hade spelat under gårdagen, och som dessutom råkade fylla år idag uppträdde igen, han skulle ha spenderat kvällen på ett familjekalas till hans ära, men han valde istället att stanna kvar på Kompledigt och förgylla tillvaron, vilket knappast gjorde någon på festivalen ledsen.

Även Jonas Pietikäinen bjöds det på, en av storfavoriterna från torsdagens öppna scen, han gjorde samma sak som på torsdagen (som jag fortfarande inte skrivit om, han sopade mattan med allt och alla och vi älskade det, jag vet inte om det är hans kirunamamål som bidrar till att det blir så alldeles extra magiskt och bra eller vad det kan tänkas vara, men det är näst intill omöjligt att inte älska honom och det han gör.
Ja, han är så klart en helt förbannat bra musiker och sångare med.

Och så Bells då, hon har lyckats bli lite av en instans där nu, och det tackar vi för, eller vi och vi, JAG tackar för det, för JAG tycker att hon är så sjukt jävla bra och förstår inte varför vi fortfarande inte fått åtminstone en demo från henne, men hellre en ordentlig skiva eller så.
Hon spelade i alla fall, och ljudguden såg att det var gott, så han blev glad.

Jag måste helt ärligt erkänna att jag inte vet om det hände mer den kvällen, dvs. om det var fler som spelade eller inte, för jag minns inte.
Om det var så och jag har glömt någon så ber jag väldigt mycket om ursäkt, det betyder inte att du eller ni var dåliga, det betyder att jag är det, påminn mig gärna i så fall så kanske mina minnesbitar faller på plats.

Hur det än var så var det en hysteriskt jävla bra dag och kväll, som var så fullproppad med ren positivism att man nästan gick sönder av det, och varje gång jag tar mig tid att tänka på det så kommer jag på mer och fler saker som jag glömt att nämna och känner mig tvungen att kofota in i texten här och var, så känns det fragmentariskt så är det därför.
När jag gick och la mig den natten så var det så många intryck som bråkade om framsätet i min skalle att det tog rätt många timmar innan sömnen slutligen infann sig och lät mig vila inför tvådagarsfestivalens fjärde dag, Söndagen och dess brunchuppträdanden, men det tar vi i en annan text.

Puh!
Jag blir alldeles lycklig och utmattad av att tänka på den där dagen.

Från programbladet
Från programbladet

Kompledigt 2014 – Fredag

Kompledigt
Det där med att sortera upplevelserna efter en hel helg med musik, kärlek och underbara jävla människor är alltid något av en utmaning, och knappast en som underlättas av utmattning.

Efter hemkomst från festivalen har jag dessutom haft fullt upp med en kombination av arbete, inskolning av barn, vård av sjuka barn och lite sånt där som är typiska tecken på att man har mer liv än tiden tillåter, därtill så kom det ett val emellan.

Jag ska trots det göra ett försök att få ihop någon form av sammanfattning av vad som utan tvekan är en av årets höjdpunkter.
Svårigheten ligger mest i att huvudet är fyllt av (fortfarande) osorterade intryck som alla försöker överträffa varandra och säga att det är just det jag borde skriva om, och längst fram i medvetandet rörande kompledigt snurrar The Band på repeat.
Nej, dom spelade inte, det är helt korrekt iakttaget, däremot diskuterades dom, och deras låtar spelades lite här o var och, ja, det var väl mest det, och på rent jävelskap är det vad min hjärna bestämt sig för att fokusera på, men om jag sneglar förbi The Band så finns det även lite annat, eller ja, rätt mycket annat om man ska vara ärlig.
Var ska man börja?
Vad sägs om att börja från början, med årets femte artist ut på scen?

Hur kan den femte utgöra början?
Jo, såhär är det.
Först var de tre festivalgeneralerna (eller är de diktatorer? kverulanter? konsonanter?) upp på scenen och presenterade dagens värd/konferencier, Tina Willhelmsson, och eftersom de tre är artister de med, så blev Tina den fjärde ut, och presenterade den femte, efter att först ha sjungit och spelat lite själv.

Så femte artist ut, eller förste, eller andre att uppträda eller… ja hur som helst, det var Ronny Eriksson kompad av Benneth Fagerlund på piano, och jävlar vilken underhållare han är.
Jag vill egentligen säga att han är jävligt bra på att vara en väldigt röd propagandamaskin utan att det är något man tänker på, men så inser jag att jag kanske helt själv är för röd för att uttala mig om ifall det märks eller inte, det kan vara så, allt han gör har hur som helst en behagligt röd färgton, och han lyckas med att samtidigt se ut som en ganska normal orakad femtionåntingplusmomsåring som oförberett ropats upp på scenen för att prata om vad överskottet i kaffekassan på verket ska användas till i år (en plastgran att pryda fikarummet) och en jävligt rutinerad artist som har full koll utan ansträngning, det senare är förstås vad han är, och en jävel på att få med sig publiken dessutom, och att få alla att lyssna.
Jag borde inte, men jag vill ändå göra en jämförelse, han gör samma sak som Kristina Kjellsson gjorde året innan (och alltid gör), fyller scenen med att vara så extremt jättenormal och trevlig och kännas som precis vem som helst, men med berättelser och sånger som man lyssnar nästan vördnadsfullt på och verkligen…. jag vet inte? bara känner att man älskar som person, utan att man egentligen känner dem?
Ja, någonting sånt.

Snacka om att lägga ribban högt på en gång, så det fanns så klart bara en sak att göra, höja den ytterligare.
För de som läst min lilla sammanfattning (eller om det kallas för avhandling kanske?) från förra året så kanske det går att gissa sig till att Vera Nord (förra året uppträdde hon som Vera Barlach-Nordenskiöld ) var precis rätt artist för att äntra scenen och göra det.
Jag skrev då att vi kommer få se mer av henne, och med tanke på att hon redan hunnit avverka alla möjliga TV-program och morgonsoffor, likaväl som Allsång på Skansen så vågar jag påstå att jag hade rätt.
Och så var hon då tillbaka på Kompledigt med, förra året var det med ett kort uppträdande, den här gången blev det ett fullt set och hon bar upp det fullständigt och stal helt säkert några hjärtan till.
Det ligger hela tiden på tungan att skriva att hon är jävligt bra för sin ålder på tolv år, men det är inte sant, hon är jävligt bra, helt oavsett ålder, jag är bara aningen mer skeptisk mot ”barnartister”, så det krävs ytterligare mer än vanligt för att jag ska smälta, men det gör jag.
Får du chansen att se henne, ta den.

Sen var det dags för Peter Faxwall, och jag är ledsen, men efter de två inledande akterna så framstod han ”bara” som bra och inte som förbannat bra och rolig, det är inte hans fel och att han ändå i det läget ens framstår som bra och intressant talar sitt tydliga språk, han är jävligt bra, någon dag ska jag lyckas se honom på en scen som inte är på festival eller så, någonstans där han får mitt fulla fokus, för det är han värd.

Efter Faxwall så bjöds vi på en, för mig, ny bekantskap, David Urwitz.
Jag hade inte en aning om vad jag hade förväntat mig, men herrejävlar så bra han är.
Faktiskt vet jag fortfarande inte egentligen vad han spelar för musik, jag vet bara att det är vackert, mäktigt, till stor del melankoliskt, och så sanslöst jävla bra.
Det är som att han spelar stämningar och känslor snarare än musik, och texterna sen… wow.
Här omkring insåg jag att dagens känslosammaste ögonblick passerades, efter det här skulle det vara säker seglats utan akuta känslostormar, det var liksom avverkat nu.

Lite visste jag då exakt hur mycket Loke vuxit sedan jag såg en hel spelning med honom senast.
Loke är i mina ögon en entertainer av stora mått, även en clown, lustigkurre, och tidvis någon med en del rätt mörka betraktelser av människor, men ofta uppvägt med humor.
Ungefär så var spelningen, rolig, bra, rätt rockig, för egentligen spelar han lugn rock snarare än visa (det gäller förvisso fler av de som uppträdde på festivalen), och sen plötsligt drämmer han till oss alla med ”Flykten Från Sverige” och… folk stod och grät, det var många som stod och grät, eller satt och grät.
Det ska erkännas att det syntes några tårar redan under Urwitz uppträdande, men det här var… mer.
Det var jävligt mäktigt.
Och det var inte från en artist jag väntade mig det av.

Som av en händelse så finns faktiskt just den låten, från det uppträdandet, att höra här

Var det festivalens bästa uppträdande?
Vi får se när jag skrivit klart allt, eller ja, ni får se, jag vet så klart svaret redan.

Efter Loke var det åter dags för Tina Willhelmsson att spela lite Tina, prata lite och slutligen presentera kvällens (nästan) sista artist, och jag måste tyvärr erkänna att jag både vid det här tillfället, och tidigare på dagen när hon inte bara presenterade utan även framförde några låtar, var ganska upptagen med allt möjligt annat och därför inte helt registrerade hur bra, jag har däremot fuskat och lyssnat på det i efterhand och kan säga att hon är jävligt bra, men det känns fel att ge någon djupare kommentar baserat på vad jag hört i efterhand (men får ni chansen så se henne).

Sist ut då, nästan, Caj Karlsson.
Jag vet inte hur man beskriver honom på scen (eller annars för den delen), Caj är Caj, och jag pendlar mellan att tycka att han är helt sanslöst jävla bra och kul live, eller att mest bara vara småtrist eller ibland nästan tragisk, oftast ligger det dock på den positiva sidan, och ibland är han verkligen helt sanslöst bra, jag är inte säker på att det bara beror på honom, rätt mycket är nog beroende på mitt eget humör för tillfället.
Vissa, och även han själv numera, gör ibland jämförelser med Shane MacGowan, det känns inte som helt fel jämförelse.
Caj spelade Shoreline.

Jag sa nästan sist, inte sant?
För allra sist ut för kvällen var tyvärr Spritbaletten.
Före dem så var herr Johan Johansson upp i sällskap med Rickard Donatello och tillfälligt även Jenny Almsenius på munspel, och tillsammans framfördes två eller tre låtar, det var väl mest som ett sätt att försöka mildra det som kom sen, men föga hjälpte det när det som kom sen var spritbaletten.
Vad är felet med Spritbaletten frågar du?
Jag har ett kort svar på det: Spritbaletten.

För att förstå hur illa det är så kan jag berätta att mixerbordet (ett digitalt sådant), begick självmord inte mindre än två gånger under deras framträdande, det hängde sig fullständigt och krävde att startas om på omildast möjliga vis, det är i klass med att jag skulle behövt använda hjärtstartare på det.
Andra gången det hände så kombinerade den det med att först skrika högt.
Enligt bordets ägare/skötare, Per Granberg, så har det aldrig hänt med det bordet tidigare, och nu fanns verkligen ingen rimlig orsak, det pressades inte hårt, det hade ingenting extra inkopplat, det var inte många kanaler igång, ingenting sånt, det enda som finns att skylla på är den där förbannade spritbaletten.
Kvällen efter, när det var långt fler uppträdanden på inomhusscenen, precis som kvällen innan, så skötte sig bordet som det skulle.
Spritbaletten lovade att det här var deras sista jävla spelning någonsin, det är ju alltid något att trösta sig med, åtminstone tills nästa gång dom visar sig.

Börja från början sa jag rätt tidigt?
Ja alltså, det här var festivaldag nummer ett av två, alltså den andra dagen av fyra som festivalen pågår eftersom det är en förfest redan på torsdagen, med öppen scen, och sen en brunch på söndagen, med lite artister,  jaja, jag kommer nog lyckas skriva om det med ska ni se, men det här var i alla fall den första festivaldagen.

Visfestivalen Kompledigt 2013 del IV

Som jag nämnde i förra delen (här) så var jag rätt mosig i skallen när sista artisterna på utescenen uppträdde, men jag valde att trots det inte backa ur åtagandet att även sköta ljudet för de artister som skulle uppträda på inomhusscenen, så jag rusade dit för att se vad som bjöds.
När jag säger att jag hade lika lite koll på vem eller vad som skulle uppträda där som övrig publik så ljuger jag antagligen, jag har en stark känsla av att många i publiken hade långt bättre koll än vad jag hade.
Hur som helst, jag kör vidare som tidigare, jag nämner de saker som utmärkte sig mest enligt mig, i det här fallet alltså det som trängde igenom den närmast feberyriga dimman.

Fortfarande Lördag (innescenen):
Här bjöds det inte på fullvärdiga spelningar utan mer en kavalkad av artister som spelat under helgen, eller som varit där och inte spelat och som var och en lite enkelt spelade en eller två eller kanske tre låtar innan nästa person tog över scenen och fortsatte, så egentligen är det ren galenskap att på något sätt alls ens försöka peka ut något bäst eller så, det är för kort uppträdanden för att avgöra något sånt, men jag är inte den som backar för lite galenskap.

Under förra årets första visfestivalsdag, Torsdagen, den med öppen scen, så föll jag fullständigt för Magda Andersson, men eftersom jag är rätt usel på att komma iväg på spelningar och det tycks vara ont om skivor med henne så har jag sedan dess inte hört mer förrän här, och det är bara att konstatera, jag vet vad jag föll för.
Eller nej, egentligen vet jag inte det, för musiken hon spelar känns instinktivt som något jag inte egentligen brukar gilla, men hon får det att bli vackert och bra på ett sätt som liksom fullständigt trollbinder mig, jag tror inte att jag vill analysera det mycket djupare än så utan nöjer mig med att säga att det bara är helt sjukt bra, får du chansen att se henne så ta den.

Att påstå att Per Granberg har haft viss inverkan på mitt liv och min musiksmak är väldigt långt ifrån en överdrift, dock är det inte främst i sin roll som soloartist utan med band eller som skivbolagsdirektör och arrangör; solo är han ganska varierande, men för varje år så känns han mer och mer som ett säkert kort, här gjorde han det faktiskt ganska enkelt för sig då han valde att spela Charta 77s Lilla Björn & Lilla Tiger och med det i det närmaste rev hela stället genom det tryck det blev från publiken.
Var det bra? Ja herrelenin så bra det var, jag tror inte att jag sett honom SÅ laddad solo någon gång tidigare, dessutom verkar han ha bytt gitarr, för den här lät riktigt bra, det var inte alls dumt.

Ola Aurell dök upp på scen igen, vackert utstyrd som den Disneyprinsessa han är, och även här var det lite så att man började oroa sig över om huset skulle hålla för publikens kärleksuttryck (jag vet att jag inte egentligen skrev något om hans uppträdande på stora scenen, men det går att sammanfatta med att publiken älskar honom, och det finns god grund för det).

Det var fler under kvällen, och fler var bra, men det här var de som i min värld utmärkte sig mest.
Efter det så gjorde jag det mycket korkade valet att dricka några öl, och som jag tror att jag sa tidigare, utmattning kombinerat med resterna av en hjärnskakning hör inte ihop med öl, trust me (jag menar det, verkligen, fullständigt jättemycket på allvar…), tack för guidning hem Carina.
Nästa dag så blev det Brunchspelningar.

Söndag: Brunchen
Brunchen är lite samma princip som innespelningarna kvällen innan, fast mindre kaotiskt, det är som en ”best of” från festivalen, kombinerat med god mat, fast att säga best of blir fel. för det handlar inte så mycket om vilka som varit bäst utan mer vilka artister som stannat kvar och känner för att spela någon eller några låtar till, extra nedstrippat och opretentiöst, den här gången även med en artist som var tänkt att spela under festivalen men som på grund av krockande planering inte kunde komma förrän på söndagen, så låt mig härmed presentera dagens höjdpunkter enligt mig, för den observante läsaren kommer det antagligen framgå att jag håller fast rätt hårt vid vilka som var festivalens regenter.

Att Jag gillar Christina Kjellsson bör redan ha framgått, att se och höra henne spela en gång till var därför tämligen otippat någonting jag uppskattade väldigt mycket, att hon även nu plockade upp Maja Heurling, som jag redan hyllat en del, för körande och extra kompande gjorde inte saken sämre, vad ska jag säga? Dom är en perfekt kombination.
Maja fortsatte sen med att spela och sjunga själv, och för min del kändes det som att jag fått allt jag behövde för att brunchen skulle vara lyckad redan här.
Vilket jävla lovebombande jag sysslar med, det känns inte helt likt mig, så det är nog dags att jag går vidare till nästa som är värd att nämna.

Isabelle Bells Gustafsson
Okej, jag är inte klar med lovebombandet då, egentligen hade jag hoppats och räknat med att få se Bells på scen redan kvällen innan, men av orsaker och skäl så blev det inte så utan istället erbjöds hon att spela på brunchen, det är absolut inte sämre, det betyder att fler fick chansen att uppleva henne i lite mer nyktert tillstånd (deras åsyftar jag… mest), visst sa jag redan att hon är förbannat bra?
Fick jag bestämma (det brukar jag inte få) så skulle någon stänga in henne i en vettig studio ganska omgående och sen inte släppa ut henne innan hon spelat in och släppt lite vettigt, dessutom skulle jag ganska omgående se till att boka henne till nästa års festival innan någon annan bokar upp henne med någonting annat.
Så, nu kanske det räcker, eller?

Mnjae, det finns en till att nämna, Loke skulle egentligen ha spelat på festivalen, men någonting i planeringen sket sig, så istället fick han spela ett kort set på brunchen, Loke är en sån där som är förvånande okänd för att vara så känd, eller om det är tvärt om.
Han är en av de där som, precis som rätt många andra visartister balanserar på gränsen mellan att vara vissångare och komiker, jag får för mig att han under senare år försökt bli mer ”seriös” men jag ska inte svära på det, vad jag vet är att han är en förbannat bra artist som vet hur man fångar en publik, berättar historier med twist samt knåpar ihop lagom trallvänliga trudelutter, han är definitivt en av de där svenska visartisterna man SKA ha sett, så se till att göra det.
Däremot, här kommer det enda negativa jag tänker säga om söndagen (annat än att den var för kort, det var för få som spelade osv.), han är en av få från festivalen som jag tycker känns aningen fel till en brunch, det känns helt enkelt inte som helt rätt tillfälle, hans musik är till stor del aningen för rockig för det, men det är på inget sätt hans fel, och jag menar på intet sätt att det var dåligt, bara att det hade varit så mycket bättre med en ”riktig”spelning på stora scen, en sån blir det nästa år.

Sen var det slut.
Återigen står man där med en tom känsla och inser att det är ett helt år kvar tills nästa gång.
Jaja, den stora kollektiva avslutningskramen var så klart något som hände på söndagen med, och lite lagom dystert ihoprullande av kablar och sånt där innan jag gick och i det närmaste kolapsade i en bil på väg hemåt.
Men det som främst hände var just känslan av… jaha, och nudå? Måste det redan vara slut?
Det var bara mitt andra år som tekniker där, men det känns redan som lite av en institution i mitt liv, och någonting jag ser fram emot mer av hela tiden.

Jag vet, precis som de som varit där, att det ständigt tjatas om att det är festivalen med sveriges trevligaste och bästa publik, jag skriver under på det, men det är även, i mitt tycke så klart, festivalen med landets trevligaste artister, absolut jävla jättetrevligaste personal och trevligaste arrangörer, och det här säger jag trots att jag sett folk från alla kategorierna tappa humöret fullständigt.
Jag tror att hemligheten är att det är en festival som drivs av och med kärlek, och så jävla mycket kärlek sen, men det görs av folk som även vet vad som krävs utöver kärlek för att saker ska fungera.
Det här är något av en kärleksförklaring från mig till er, alla som var där oavsett i vilken roll, det enda jag ibland önskar är att jag skulle ha mer tid att vara social med alla underbara människor där istället för att studsa runt och vara småstressad, å andra sidan, vore jag inte det så skulle jag antagligen istället gnälla över att jag hade för lite att göra.

En sista sak sm jag känner att jag måste tacka extra för.
Jag har ALDRIG under mina snart tjugo år som ljudtekniker fått så mycket tack och beröm för det jobb jag gör som under den helgen, och framför allt inte av publik, det händer helt enkelt inte som ljudtekniker, så tack själv, helt jävla enormt mycket tack.

Nu är det bara typ elva månader kvar tills nästa gång.

Missat didigare delar? Lugn, dom finns här:
Del I
Del II
Del III

Nu måste jag recensera någonting där jag får vara elak, jag tror att jag är på G när det gäller frukostrecensioner, det lämnar öppet för både Gessle och Gyllene Tider…
 

Visfestivalen Kompledigt 2013 del III

Lördag, tredje festivaldagen om man räknar med torsdagens öppna scen.
Bitar av dagen är, för min del, ganska suddiga, den mentala påfrestning en sån här dag innebär som ljudtekniker är i vanliga fall tillräckligt för att få mig totalt utmattad, den här gången släpade jag dessutom runt på resterna av en hjärnskakning, vi kan väl säga att det inte gjorde saker enklare, så vissa bitar av dagen är lite som sedda ur en feberdimma.
Ett pro-tip på det temat, om det är så man känner sig när man är klar för dagen så häll inte på alkohol, inte ens lite, okej?
Det är okej att påminna mig om det vid tillfälle.

Återigen tänker jag bara fokusera på det jag minns lite extra eller som gjorde extra intryck, det betyder inte att andra var dåliga, inte ens lite, det betyder bara att det här är de som gjorde mest intryck på mig av en eller annan orsak.

Först ut var festivalens med god marginal yngsta artist, Vera Barlach-Nordenskiöld, 11-år som här gjorde sitt första offentliga framträdande någonsin, här sattes ribban för dagen, och jävlar vilken ribba det var.
Med texter ur en 11-årings vardag, om husdjur som dött, vänner som flyttat utomlands, dyslexi samt kärlek till musik så begick hon det perfekta brottet, jag tror hon stal de flestas hjärtan, och applåderades av oss alla när hon försvann med dem.
Jag vågar säga att fortsätter hon så här så kommer vi höra mer av henne.
Jag ska väl säga att det här är lite kluvet, jag är egentligen inte något jättefan av sjungande barn, faktiskt så har jag ofta väldigt svårt för det, men det här var så förbannat bra att jag liksom inte kan kritisera någonting med det.

Det otacksamma jobbet att ta över efter henne föll på Kim Stranne, som jag innan festivalen inte hade någon direkt uppfattning om annat än det lilla jag lyssnat igenom just för att veta lite vad som väntade, men efteråt kände jag mig klart nödgad att köpa en skiva, för jag gillade det, ordentligt.
Han är en av de där som lyckas ha allvarliga vackra texter utan massa fyndigheter och mellan låtarna kompenserar genom att vara riktigt bra på att underhålla och roa… jag börjar just fundera över om det inte var ungefär såhär jag beskrev Peter Rudvall i del I av det här?
Jävligt snygg och känslosam musik är det hur som helst, jag skulle garanterat beskriva det mer som pop än som visa, det gäller iofs rätt många av de som spelade.

Dagen bjöd även på festivalens äldste deltagare, Evert Ljusberg, man skulle väl kunna säga att han vet hur man underhåller en publik, spelar gitarr, sjunger, berättar historier, spelar munspel utan munspel, får folk att skratta, stanna upp och lyssna, tänka och rent allmänt trivas, jag tror det finns få artister i Sverige som lika mycket som han förtjänar titeln Entertainer, det var ett av de där uppträdandena som stack ut lite mer.

Christina Kjellsson…
Herre Lenin, hur beskriver man henne?
Hon är nog den på festivalen som man minst av alla skulle gissa att hon är en artist om man mötte henne på stan, och hon är nog den artist på festivalen som flest andra artister där ser upp till och beundrar, på goda grunder.
Jag vet inte om jag vill säga att alla ska rusa ut och köpa allt hon gjort och lyssna på det, för jag är osäker på om man förstår storheten med henne och hennes låtar om man inte först har sett henne live, jag blev åtminstone inte kär i hennes skivor innan jag hade sett henne live första gången, men DET är något jag anser att alla bör göra.
Där andra artister intar scenen eller regerar över scenen så har hon en annan metod, hon är scenen, hon är allt som betyder något just då och det går inte att värja sig, hon är dessutom en av de där som verkar ha hur mycket som helst att säga hela tiden och allt känns så otvunget och bara fullständigt naturligt.
Samt då att hennes låtar, trots klurigheter och tvistar i texterna och allmän variation ändåär sådana man sjunger med i redan fösta gången man hör dem,
Hon representerar på något vis absolut allt som är bra med svensk vismusik.

Som om inte det var nog så plockade hon upp Maja Heurling för lite körande och stämsång, och därmed var min lycka total.

Jag skulle kunna nämna precis hur bra Ola Aurell är, men eftersom ungefär alla andra hyllar honom så fullständigt så låter jag bli att gå in på detaljer och nöjer mig med att konstatera att han som vanligt gjorde en förbannat bra spelning.

Om jag inte glömt någonting viktigt nu så var den sista stora ”wow!” upplevelsen för mig under kvällen attt få bekanta mig med Fröken Underbar, här ska jag lägga in en liten reservation i allmänhet, jag var rätt utmattad vid det här laget, vi pratar om att jag såg världen som i feberdimma utmattad, sådär att det inte riktigt kändes som att jag var där, det ärinte ett helt optimalt läge, men om någon artist eller band under helgen gjorde sig bra kombinerat med den känslan så var det just Fröken Underbar som jag efter det lagt in i min lista över band att definitivt se fler gånger, för det var helt förbannat jävla snyggt och bra, tyvärr är mina minnen av det lite för suddiga för att jag ska kunna berätta vad som verkligen gjorde dem bra, men jag vet ATT det var förbannat bra.

Sist ut på utescenen var Kaj Carlsson, gonom har andra skrivit så många löpmeter om att jag knappast behöver gå in på det, såistället avslutar jag den här delen, och fortsätter nästa del med vad jag tycker är mest värt att nämna om innescenen den kvällen samtantagligen lite om brunchen.
För min del så ägnade jag några minuter åt att pumpa i mig några liter vatten och kaffe innan jag fortsatte, mer om det i nästa del.

Bonusvetande: Antalet öl man bör dricka när man uppnått det tidigare beskrivna stadiet av mental utmattning är lågt, mycket lågt, just saying.
Det är helt okej att påminna mig om det vid lämpligt tillfälle.

Vidare till del IV, vi ses där (när den är klar).

Visfestivalen Kompledigt 2013 del I

Det har blivit lite uppehåll i frukostskivorna på grund av att halva förra veckan spenderades jobbande med Kompledigt, det fanns inte riktigt tid eller ork att lyssna på annat då, och sen dess har jag varit trött, mycket mycket trött.

Då jag var där som ljudtekniker så känner jag att det inte riktigt är försvarbart att recensera artister och annat ordentligt (hade jag varit god vän med dem allihop så hade jag däremot antagligen inte tvekat), utan jag tänkte istället bara försöka mig på att sammanfatta det hela lite och nämna vad jag upplevde som höjdpunkter för helgen.

För att ni ska förstå min utgångspunkt så kan det vara bra att tänka på att jag under en helg som den här, som ljudtekniker, scentekniker, roddare och i stort sett ensamt ansvarig för att saker fungerade på scenerna så lyssnar jag mestadels på musiken på ett annat sätt än vad jag tror att de flesta andra gör, dels låter jag mig väldigt sällan ryckas med helt, speciellt inte i känslomässiga saker, det kostar för mycket energi, och dels analyserar jag sönder saker i jakt på vad jag kan förbättra för att ni ska uppleva det som ännu bättre, därmed missar jag ibland saker, det händer exempelvis att jag helt missar texter som egentligen är geniala för att jag lyssnar för mycket på rösten som framför detsamma, samtidigt som jag ofta hör harmonier och samspel mellan instrument som band/artister själva inte ens reflekterat över, så om du och jag inte upplevt saker riktigt likadant så är det helt naturligt och väntat.

Hur som helst, jag tänkte ändå försöka sammanfatta vad JAG upplevde som helgens höjdpunkter, jag vet inte hur många delar det här kan tänkas bli, men vi börjar med den här, helgens inledning, TORSDAG:

Visfestivalens första dag…Vänta nu, jag måste reda ut en grej här, dom kallar sig själva för ”Visfestivalen Kompledigt” men jag vill påstå att det här är en visfestival på samma sätt som melodifestivalen är en schlagerfestival, det krävs helt enkelt rätt mycket begreppsglidning för att det ska stämma, ja, det finns en eller annan som spelar där som är just en visartist och som spelar visor, men i stort så är det snarare pop och rockartister som spelar (mer eller mindre) akustiskt, bara för att det är nedstrippat så blir det inte visa, okej?
Nej, du behöver inte hålla med, det räcker med att du nickar och ler, det är den metod jag har för att komma överens med mig själv.

Vi försöker igen, första kvällen, torsdag, öppen scen, fast med krav på föranmälning eftersom så många ville spela.
Det var precis som förra året ett så start startfält så det känns helt larvigt att inte flera av dem spelade under riktiga festivalen, men för mig så var det speciellt några som utmärkte sig och fastnade i medvetandet, två av dem gjorde detsamma redan förra året, det var då dels Njöter som med sin ganska rockiga pop får mig att tänka på Staffan Hellstrand, på ett bra sätt, inte som att det är en kopia eller så utan som att det här är samma sorts musik, samma sorts känslor, och jävlar vad det är känslor, jag blev såld förra året, och jag fortsatte vara det i år, och dels var det Peter Rudvall som… jag ska vara helt ärlig, jag har inte en jävla aning om vad det är med hans musik som ger mig gåshud, men det räcker rätt bra med att den har den effekten, att han dessutom är en av de där få som kan spela rejält känslosamma låtar men lyckas få in mellansnack som är lättsamma och kul är bara så jävla bra.
Han passade även på att donera skivor till min samling, mot löfte om att jag inte recenserar dem här, vilket så klart är ett löfte jag inte kan ge, allt ska gås igenom förr eller senare, men jag tror inte han har mycket att frukta.

Sen var det den som var största positiva överraskningen för min del, Isabelle ”Bells” Gustafsson, i min värld så är hon ungefär fjorton år gammal, skriver eventuellt ett fanzine, tecknar fantastiskt bra samt lyssnar på punk.
Gissningsvis så är jag i hennes värld en sur gammal gubbe som slänger ut hennes vänner från diskussionsforum för att dom trots upprepade varningar bryter mot reglerna.
Hur som helst så visar det sig nu att hon inte längre är fjorton år utan har blivit något äldre, skaffat gitarr, munspel och skriver låtar, som hon dessutom framför jävligt bra, trots en stadig förkylning.
Men det som kanske mest fick mig att tycka att det var förbannat bra var den, om inte säkerhet, så åtminstone bestämdhet hon erövrade scenen med.
Vissa människor går upp på en scen och börjar prata och på en gång så äger dom scenen, även om dom mest babblar på och allmänt verkar ha oordning på saker, när andra gör sådant så känns det bara som kaos.
Lyckas man med det så har man redan halva i mål.
Glömde jag säga att hon sjunger och spelar helt förjävla bra? Det gör hon (Hon skulle även kunna vinna någon sorts pris för att vara en av få under hela helgen vars gitarr hade bra ljud anpassat till hennes sätt att spela, men det priset vågar jag inte dela ut utan att ha hört den på större ljudanläggning).
Det var som sagt mer under kvällen, men börjar jag namedroppa så missar jag garanterat någon, och det spelar ingen större roll i övrigt, jag har nämnt de som gjorde störst intryck på mig och lite om varför, och jag hoppas och tror att de tre kommer dyka upp på stora scenen nästa år, det är redan där rätt bra bredd, och sen är det bara att fylla på med mer.

Det där var Torsdagen och dess musikaliska höjdpunkter, andra höjdpunkter under dagen var sånt där som att träffa några av världens viktigaste människor igen, det händer lite då och då på olika håll, men det är nästan garanterat att ske när jag är i köping.
Det kommer fler delar när jag fått ihop dem, sannolikt blir det tre till, men jag vet aldrig med mig själv så jag skulle inte ta något för givet.

Här hittar du del II