månadsarkiv: augusti 2013

Dagens Skiva

Baha men – Move It Like This

Dagens frukostskiva.

Baha men – Move It Like This.

okej, håll i er nu, för…
Jag vet inte hur jag ska säga det här på ett snyggt sätt.

Okej, vi tar det frän början, det är är en av de skivor som Jan-Erik gav mig för att dryga ut min samling med skitmusik, det var inte riktigt så han uttryckte det, men rätt mycket av det han gav mig var helt uppenbart menat att sågas, och jag försöker beta av sakerna lite då och då.
Det här är alltså Baha Men, som ni kommer ihåg genom låten ”Who let the dogs out?”, och det här är inte den skiva där den låten är med.
Ni börjar ana åt vilket håll det här är på väg, inte sant?

Okej, här kommer en annan infogrej som ni kanske inte vet.
Dom har varit rätt bra på att ha med låter i soundtrack av olika slag, till filmer då, och du har helt säkert hört mer av dem än du har en aning om.
Dessutom är dom ett sånt där band som ofta tar gamla låtar (som redan i sig är hits), gör om texten lite, lägger Jamaicagung på det och får till det riktigt jävla svängigt och trallvänligt, för att inte säga dansvänligt.

Jag är ledsen, men, det här är fan inte helt dåligt.
Det är inte på nivån att mina bröstvåtor styvnar och jag genast vill lägga mig ner, men det är däremot inte alls helt dum musik att poppa på morgonen för att få lite bättre sväng i kaffekokandet, eller för att få den femåriga dottern att dansa glatt.
Ännu bättre hade det varit om jag upptäckt det här i början av sommaren, för det är perfekt sommarmorgonsmusik, sån där som passar till nybryggt kaffe, nygräddade baguetter och en bekväm stol på altanen.

Nu måste jag nog gå och lägga mig ner.

Dagens Skiva

Anna + Idde – Hjärtat fullt

Dagens frukostskiva.

Anna + Idde – Hjärtat fullt.

Så, allt som finns på A är inte dåligt, och det är visfestivalsvecka så vi kör på en av de bra skivorna.
Jag kan en eller annan gång ha yttrat något om min nästan generande kärlek till Idde och hennes förmåga att i stort sett fungera som en kvalitetsstämpel genom att medverka på saker (det finns undantag så klart).
Det här är inget undantag.

Att säga att skivan är otidsenlig är en underdrift, den är från 2008, men skulle inte ha varit ”rätt” i tiden någonstans egentligen, det doftar både sjuttio, åttio och nittiotal om den, men utan att kännas som något av det, samtidigt så skulle den inte varit helt fel under någon av perioderna heller, precis som den inte är det nu.
När det är som allra bäst så låter det som om Hellstrand skrivit låtarna, vilket han har, och när det är som sämst så är det fortfarande förbannat bra pop.
Jag vet inte ens vad det här är för sorts musik, jag tror att jag helt enkelt vill kalla det för (typ) akustisk pop, men fan vet.
Det jag vet är att det är bra och får mig på gott humör, trots de bitvis väldigt mörka texterna…  glömde jag säga det? ja, alltså, texterna är mörka, bitvi på gränsen till nattsvarta, men till stor del framförda så det låter glatt, ah, sånt gör mig lycklig.

Så, lyssna nu, okej.

Dagens Skiva

23-till – Skåpmat

Dagens fruostskiva.

23-till – Skåpmat.

Såhär är det, så vitt jag vet så släppte 23-till fyra CD, varav två var riktigt jävla bra i mitt tycke, jag har ingen av dem.
Av de två andra så har jag recenserat en tidigare, den andra är den här, och det här är en samlingsskiva så den räknas inte helt.
Men, det här är inte en samlingsskiva av typen ”Greatest hits” eller så utan av sorten ”Det här är låtar vi aldrig släppt på CD, och i vissa fall inte alls, men som är viktiga för oss och i vissa fall är sånna som vi spelar live fortfarande” ja, alltså, när CD:n släpptes då, men det innebär alltså att det är en samling med existensberättigande, det innebär även att det är en mycket varierande skiva, vissa låtar är inte toppklass, andra låtar är definitivt toppklass, och framför allt är det rätt kul att se vad de här killarna sysslade med redan under åttiotalet, till viss del gjorde dom musik av en typ som många inte tror fanns förens på nittiotalet.

Skivan innehåller hur som helst en del guldkorn och en del inte lika guldiga korn, men det är ont om riktig dynga, så, ja, vill ni ta en liten tripp till åttiotalets melodiösa punk så lyssna för all del, men tänk på att det inte så mycket är en skiva som är en bra helhet utan mest en skiva med en massa låtar varav vissa är jävligt bra.

Nästa bokstav är A igen, det är en bokstav fylld med skit och endast enstaka bra saker.

Dagens Skiva

Åka Bil – På Ett Annat Sätt

Dagens frukostskiva.

Åka Bil – På Ett Annat Sätt.

Uppföljaren till vad jag tror mig ha utsett till en av nittiotalets mest förbisedda popskivor, eller om det var bandet jag utsåg till mest förbisett, hur som helst, det här är uppföljaren, och den är… tyvärr inte lika rolig.
Den är inte dålig, inte någonstans alls, tvärt om så är det här jävligt snyggt gnällig och spretig pop på Svenska, det är musik som inte vill vara inställsam utan spretar på lite hur den vill som en oborstad tonåring, men med en produktion som gör att man lätt missar hur bråkig musiken egentligen är, jag vet inte om det är bra eller dåligt…
Jag tror att en del av bråkigheten kommer sig av att det är elektrisk gitarrpop som ändå envisas med att trycka in akustiska gitarrer i tid och otid, det är, för er som inte vet det, ett tämligen effektivt sätt att skita ner ljudet.
En annan del kommer sig av att det är gnällsång på Svenska, lite mer gnällig än vad som gått hem hos den svenska nittiotalspubliken ditintills, kom ihåg, det här var innan Håkan Hellström, och nittiotalets gnällsång i övrigt framfördes främst på Engelska, eller av Kent, som inte var så jävla gnälliga.

Jag känner att jag håller på att trassla in mig i något här, men hur som helst, det här är snyggt stökig gnällpop på Svenska, med en del texter som är så fånigt snygga så man nästan skäms över att dom är med i poplåtar och inte i poesisamlingar.

En av låtarna har en annan av mina favoriter bidragit med, Roger Karlsson står som upphovsman till RKL, vilket ganska lätt hörs, men den låten påminner även skrämmande mycket om Reeperbahns  ”Inget”, oavsett om et är i misstag eller avsiktligt så är den jävligt snygg, men, allt annat på skivan ligger i lä jämfört med skivans tre topplåtar, ”På Ett Annat Sätt”, ”Film” och ”John Lennon och Jag”, där den sistnämnda dessutom gästas av lite ytterligare stök i form av Puttra Wikdahl på gitarr, det är aldrig en dålig grej.

Så, det här är dagens rekommendation till lyssning om det inte redan har framgått.
Nej, det är inte helt inställsam pop, den kräver lite av dig som lyssnare, deal with it.

Dagens Skiva

Yo Motherfucker – Backside of Hell

Dagens pajbakarskiva.

Yo Motherfucker – Backside of Hell.

Har du funderat på hur det skulle låta om Teddybears STHLM runt tiden för ”I can’t believe…” hade gjort några låtar ihop med Clawfinger?
Det hade inte låtit såhär, för det hade varit alldeles för uppenbara stölder från deras egna låtar och det hade aldrig passerat obemärkt.

Men, det här är inte varken Clawfinger eller Teddybears, det här är ett sånt där jättehemligt band som det verkar gå ungefär sjutton på dussinet av uppe i Dalarna där dom har sina rötter, hemligt på det sättet att ”ingen” vet vilka som är med i bandet egentligen men däremot att de flesta i vanliga fall spelar i andra band, det här är även ett band som man lätt kan tro har skippat större delen av allvaret som finns just hos Clawfinger, och gått mer på samma inte helt gravallvarliga linje som Teddybears hade just runt ”I can’t believe…”

Så det är alltså någonstans mellan rapmetall (av den bra sorten, om du tänker Limp Bizkit så tänker du FEL) och experimentell hardcore (om du vid ordet hardcore tänker på elektronisk musik eller dansmusik av något slag så tänker du JÄVLIGT fel), och det är bra.
Det är lite konstigt att säga, men det är ganska avkopplande att lyssna på, på det där sättet att det känns som musik som är gjord för att dom tyckte det var kul och varken mer eller mindre, och ja, det känns som att dom till och från driver med sin genre, eller försöker göra det, men utan att det blir tramsigt utan istället blir bra helt enkelt.
Ja, jag gillar det här.

Borde du lyssna på det? Njae, antagligen inte, känner jag dig rätt (jag vet inte ens vem du är, så det gör jag inte) så kommer du antagligen inte gilla det, undantaget skulle väl vara om du råkar heta Micke eller Karl, men å andra sidan så avråder jag ingen från att lyssna, absolut inte, och om målet är att tvätta bort rester av tråkig musik ur skallen så är det här alldeles lysande.

PS. Pajen blev god.

Dagens Skiva

Lars Winnerbäck – Vatten under broarna

Dagens frukostskiva.

Lars Winnerbäck – Vatten under broarna.

Med tanke på att landets bästa visfestival, www.kompledigt.com börjar på torsdag, och jag planerat att därmed spendera Torsdag till Söndag i det vackra köping så är det kanske vettigt att ladda upp genom att lyssna på sånt som kan passa in där fram tills dess för att hamna i rätt stämning, och det här borde väl kvala in antar jag.
Nåja.

Så här är det, det finns folk som påstår att det här är ett av Winnerbäcks bästa album, och när man hör det så är det viktigt att komma ihåg att det finns de som påstår att SD inte är ett rasistiskt parti, kort sagt, man ska inte tro på allt som folk påstår.

Det här är ett ”naket” album, det är, om jag förstått allt, tänkt att vara väldigt avskalat och utlämnande och liksom, enkelt.
Problemet är att det är avskalat på samma sätt som en skalad banan ingjuten i polykarbonat, det är perfekta släta ytor, det är polerat, blankt, fint, och mer skyddat än vad det var med det vanliga skalet och att skrapa på ytan ger ingenting alls, det är bara ytan du ser eller kommer åt.

Som ljuspunkter får dock sägas att den något omarbetade versionen av Brimful of Asha som är skivans andra spår är rätt behagligt, och Hjärter Dams Sista Sång, som är en av få låtar som inte verkar vilja vara utlämnande, personlig och naken, lyckas med att vara en riktigt jävla bra låt, och känns långt mer personlig än det mesta övriga på skivan, ja, dessutom är det en riktigt jävla bra låt som doftar av det som en gång i tiden fick mig såld på Winnerbäck.

Jag tror att felet helt enkelt är att skivan är för genomtänkt naken, för självmedveten och för, ja, för polerad.
Att sjunga om uppbrott och känslor, om barn som aldrig kom och saknad, men aldrig låta som om man rör en min eller darrar det allra minsta på rösten… det håller liksom inte.
Jag har ett minne av att turnén som följde på skivan hade samma problem, när den ensamme mannen med gitarr som sitter där på scenen hela tiden låter lite för perfekt, och när varenda reverbmatta på sången gör att hela ljudspektrat fylls ut fullständigt och dessutom ackompanjeras av storbildsfilm som synkar perfekt med musiken så känns det inte naket, det känns bara överproducerat, och som ett slöseri på något som skulle kunnat vara så oändligt mycket bättre om han bara vågade vara naken på riktigt.

En sak till, rätt mycket luktar det Hellstrand om låtarna, jag kan inte helt sätta fingret på varför, men det är någonting med flera av dem som får mig att ständigt göra den kopplingen, men där finns mer att lära, Hellstrand vågar låta små imperfektioner vara med på skiva, han vågar låta rösten spricka lite, och där har vi en del av hemligheten med hur man får saker att kännas ärligare.

Nej, jag tycker inte illa om den här skivan, men jag gillar den inte heller, den är tråkig, eller, mest bara intetsägande.

Så, nu byter vi musik.

Dagens Skiva

The Verve – Urban Hymns

Dagens frukostskiva.

The Verve – Urban Hymns.

Spröda gitarrmattor, lager efter lager med reverbdränkt sång, masssiva stråkarrangemang som får ligga så mycket i bakgrunden som dom mår bäst av, upprepningar som gör låtarna nästan hypnotiska, texter som gå att tolka i stort sett hur man än vill… check, den här har allt.
Samt då så klart ett extremt välförvaltat brittpoparv, så dom lånar från både Stones och Beatles? Jupp… och Faces för den delen, men till skillnad mot vissa avsina samtida kollegor (Oasis) så gör dom någonting eget av det dom lånar, dom förvaltar ett arv istället för att exploatera det.

Nu är vi där igen, jag skriver något som låter som en helt okritisk hyllning, och till råga på allt av ett brittpopband… 
Okej, jag kan väl kritisera skivan för att drogreferenserna duggar tätt men… vad gör det när det är bra?

En sak till, det härär rakt av ganska dyster musik, som är osannolikt bra att festa till, få ihop den om ni kan.
Så… när bjuder någon på rödvinsparty med The Verve som soundtrack? (Jag kan acceptera en del annan nittiotalsmusik med, helst indie eller triphop).

Är det längesedan du lyssnade på den här, eller har du inte hört den alls? vad väntar du på, det är dags att poppa.

Erkände jag just att jag är en sucker för brittpop och triphop?  ja jävlar vad det gått utför med min image.

Dagens Skiva

U2 – Pop

Dagens frukostskiva.

U2 – Pop.

Ni vet den där känslan av att ha fått veta något om en artist eller ett band som får en att plötsligt höra helt andra saker i musiken än man gjort tidigare?
Inte? Jodå, jag vet att några av er som läser det här drabbas av det ibland, och ni andra… well, det kanske är ba för er, vad vet jag.
Hur som helst, nuförtiden är jag medveten om att några av gossarna i U2 är väldigt troende, vilket gör att jag plötsligt lägger märke till allt tjat om gud på ett helt annat sätt, och på just den här skivan är det rätt gott om det, och det stör mig lite…

Utöver det så, jag tillhör den där skaran som ständigt försvarar nya U2-plattor när dom kommer och hävdar att det kommer dröja några år och sen kommer folk plötsligt se tillbaka även på den som en av klassikerna, eller åtminstone en del av låtarna på den, och folk kommer hävda att dom ”alltid” gillat de låtarna.
Den här skivan är inget undantag, jag gillade den när den kom, och försvarade den flitigt, men jag måste nog såhär i efterhand säga att det inte är en av deras starkaste plattor, å andra sidan så försökte den följa upp Zooropa, som definitivt är en av deras starkaste, så den hade en rätt kass utgångspunkt, och det ska väl erkännas att många av låtarna på den här är opolerade guldkorn, vilket bevisats genom att bandet själva släpt nya/alternativa versioner av dem senare, i många fall långt bättre än de som är på skivan.
Däremot är det, som så ofta med deras skivor, jäkligt svårt att exakt tidsbestämma musiken bara av att lyssna på den, många av låtarna skulle lika gärna kunnat vara inspelade idag som då, eller under sent åttiotal.

Nåja, min insikt är hur som helst att jag till stor del föredrar remixer, liveversioner och alternativversioner av större delen av låtarna från den här skivan, och det finns gott om dem.
För den som är helt oinsatt i U2 så kan det här vara en av deras sämsta skivor att börja med, så gör inte det.

Dagens Skiva

Toto – Through the Looking Glass

Gårdagens frukostskiva.

Toto – Through the Looking Glass.

Som en del av er vet så är jag ljudtekniker och därmed är det (som antagligen inte alla vet) per automatik mitt jobb att försvara Toto och framhäva deras kvalitér, detsamma gäller Donald Fagen, och efter att ha satt mig ner med den här skivan så måste jag erkänna att det innebär en viss utmaning.

För er som inte är insatta alls så, Toto är alltså ett band bestående av ett gäng jävligt duktiga musiker, så duktiga att flera av dem ständigt är med på tributeplattor för andra band, nästan helt oavsett vad det handlar om för musik, dessutom är deras produktion alltid så ren och snygg att man exempelvis kan trimma in sin ljudanläggning till det med väldigt gott resultat.

I omslaget till skivan finns det med en fin text om hur skönt det är att äntligen vara fria från majorbolag och att kunna göra precis vad dom vill, och jag undrar verkligen hur diskussionen där gick.
”Fan grabbar, vi är helt fria, vi kan göra precis vad som helst, vi behöver inte försöka få någon majorboss att tro på att det kan sälja eller nåt, vi kan liksom verkligen flippa ur och visa hur sjukt bra musiker vi är genom att bara lattja loss totalt, vad säger ni, ska vi släppa en coverplatta, där vi bara spelar allt så likt originalen vi kan, utan att tillföra något alls? och för att verkligen visa hur vi vågar sticka ut så tar vi med en låt av Donald Fagen?”

Ja, det här är en av världens mest onödiga skivor.
Det är alltså en ren coverplatta, inkluderandes bland annat Bob Marleys – Could You Be Loved och The Beatles – While My Guitar Gently Weeps, samt klassikern House of the Rising Sun, och som de flesta borde känna till så är det låtar av det slag som inte direkt går att förbättra, de första två är i sina originalversioner helt kompletta, och den tredje går knappast att förbättra efter att The Animals gav sig på den.
Det man kan göra är i så fall att göra egna versioner, att på något sätt tillföra någonting till låtarna, det kan vara att den framförs av ett allstarband, eller att man släpper lös en showmangitarrist på den eller så, eller båda på en gång, som här, eller då bara göra en egen version av låten, något som tillför någonting.

Men så är det inte, det här är helt enkelt bara en skiva med covers framförda så likt originalen som möjligt, vilket innebär att det låter rätt, men mestadels saknar själ, det är som ett riktigt tråkigt coverband, ett sånt där som i bästa fall skulle få en afterskipublik att bli nöjd.

Det jag frågar mig är: För vem är det här? Vad är poängen? Varför?
Borde du lyssna på den här? Nej, det borde du inte, det är slöseri med din tid.

Dagens Skiva

Skumdum – Det vi kan bäst

Dagens frukostskiva.

Skumdum – Det vi kan bäst.

Återigen ett sånt där band som jag inte var överdrivet förtjust i när dom först dök upp på min radar någon gång under nittiotalet, jag vet inte egentligen varför, det tilltalade mig bara inte, men efterhand började jag allt mer uppskatta dem och tycka att det var riktigt trevligt.
Såhär i retrospekt så inser jag att jämfört med många samtida band i samma eller liknande genre, någon sorts trallpunk skulle väl de flesta säga, jag vill hellre påstå att det här rakt av är skatepunk av tyngre amerikaskt snitt, på Svenska, det blir uppenbart om man lyssnar på deras engelska versioner av  samma låtar, hur som helst, jämfört med mycket annan samtida liknande musik så är det här, håll i er nu… ganska jävla vuxet (det gäller dock inte deras tidigare släpp).

Så, jag sa det, jag kallade Skumdums musik för vuxen.
Dels är det texterna som även om dom temamässigt inte skiljer sig enormt från annan yngre trallpunk eller så från runt millennieskiftet så är det så mycket mer text, det är väl utvecklade texter med en jävla massa ord utan att för den skull upprepa sig särskilt, det är inte antydningar om saker utan fullt utvecklade berättelser, och inte helt dåliga sådana heller, dessutom med ett ibland väldigt konstruktivt språkbruk, och då menar jag inte att det är nödböjningar av ord eller så, nejdå, jag menar att det faktiskt är snygga vändningar bara.
Och det lyckas behandla politik utan att det blir torrt, tråkigt, eller bara luktar tillrättalagt.

Sen är det musiken, som sagt, det är skatepunk, och inte av den enklaste och mest banala sorten, det är snygga arrangemang, det är variation i låtarna, det händer saker nästan hela tiden, det är kort sagt jävligt kompetent och bra och kanske viktigast av allt, sången är inte så jävla bajsnödig som nästan allt annat samtida likande

Teman ja, det är som vanligt, hjärta, smärta, vänskap, sviken vänskap, alkohol, politik, måndagshat, politikerförakt, självinsikt/självförakt… jag tror att jag fick med allt där, kanske att det ska in lite mer alkohol, det är trots allt Skumdum…

Jag säger det igen, den här skivan låter jävligt vuxen, i bjärt kontrast till hur jag minns sångaren från den tiden…
Det kan vara så att det här är en av de bästa svenska punkplattorna på den här sidan millennieskiftet.

Ja visst ja, ni vet hur jag ibland har åsikter om covers… den här skivan innehåller då Cecilia Vennerstens ”Det vackraste”, i punktappning, och det borde kännas tramsigt, eller bara onödigt, men… den håller rätt bra och lättar upp lite lagom utan att ta över allt, och trots att den har en melodi som sätter sig rätt bra så är skivan så fylld med sådana att den inte tar över allt och är det man minns efteråt, det kan så klart bero på att det efter den finns inte mindreän tre spår till med melodier som rensar bort allt man hört tidigare.
Ett av dem, ”Ställ dig upp” lyckas dessutom innehålla falsettkörer som enbart är snygga, inte ett dugg fåniga, hur i helvete lyckas man med det?

Så ja, det är en skiva jag rekommenderar, jag rekommenderar den varmt, mycket varmt.
Och jag säger det igen… Det är en vuxen skiva… med Skumdum.

Jag kan inte riktigt smälta det.