Etikettarkiv: trallpunk

Uncategorized

Frank Evert Lipar – Finns Det Liv – Finns Det Hopp

Dagens frukostskiva.

Frank Evert Lipar – Finns Det Liv – Finns Det Hopp.

Kommer ni ihåg trallpunkbandet Frank Evert Lipar, eller F.E.L som de då helt logiskt förkortades till?

Inte?
Nej, jag är inte förvånad.
Det kan väl sägas ha varit något av en föregångare till Varnagel (kommer ni inte ihåg dem så är det dags att göra er hemläxxa och lyssna på dem).
Minns jag rätt så är det två av medlemmarna från F.E.L som sen var med i Varnagel, och det hörs.
Faktiskt hörs det så mycket att jag vill påstå att en av låtarna på den här CD-EP:n kanha legat till grund för en senare Varnagellåt, men det kan vara inbillning.
Tobbe, som senare var en av leeadsångarna i Varnagel, står här mestadels för körande, och trots allt elakt jag kan ha sagt om hans tonsäkerhet ibland så är de bitar där hans sång tar överhanden här, definitivt de bättre, för leadsångaren är… vi kan väl säga att han har en förmåga att gå utanför de mer allmänt accepterade normerna för vilka toner som hör ihop ibland…

Sista spåret låter som Dia Psalma… det låter så mycket som Dia Psalma bitvis att jag funderade på att kolla om det var en cover…
Tyvärr inte som en roligare Dia Psalma låt dock, utan mer enav de där mittemellanlåtarna som mest bara är rätt trälig att lyssna på efter en stund.

Nu låter det här väldiigt kritiskt.
Men notera då att jag inte berättat att allt låter som annat, att allt låter snott, att det är alldeles extremt bajsnödig sång eller annat sånt… slutsatsen man kan dra från det är att jag faktiskt INTE anser att det är en av alla de horribelt generiska trallpunkskivor som nittiotalet bjöd på…. tvärt om så… det här är rätt okej.
Framför allt så hör man att det här är någonting som det KAN komma att bli något bra av.
Det blev det inte… eller, det blev det, av några av delarna.
Så, ganska rätt ändå.

Nej det är inte en skitbra skiva, men jävligt mycket bättre än jag hade vågat hoppas, och den är helt okej.
Varsågod, lyssna på den om du har den.

Dagens Skiva

Hans & Greta – Snabbmat För Folk I Farten

Dagens frukostskiva.

Hans & Greta – Snabbmat För Folk I Farten.

SKivan börjar med ett snyggt trum och basgroove som alldeles strax övergår i vad som närmast kan beskrivas i ett fullständigt dammsugarliknande oljud som varar några minuter för att avslutas med raderna:
”Jag skjuter upp min raket
kom och blås i min segertrumpet”

Vid nästa genomlyssning lät det inte likadant, eventuellt för att min fru då inte dammsög samtidigt.

Okej, jag har ibland sågat påståenden om att det ena eller andra bandet spelar trallpunk.
Det här mina vänner, kan jag gå med på att det är trallpunk, även om jag faktiskt långt hellre skulle kalla det för turbopop, för så jäkla mycket till punk är det inte gömt här.
Det finns några helt givna guldkorn på skivan, några oväntade upptäckter, som en låt (vars namn tillfälligt flytt mitt medvetande) som låter som en stilmall för näst intill allt som bandet Dökött gjort, och en annan som helt skrämmande mycket låter som Varnagel, för det kan väl inte vara tvärtom?

Mestadels är det hel eller halvtramsiga texter om att ragga, leva, vara, alkohol och inte så mycket mer.
Om det finns ett störe djup så missar jag det, men det är okej, för det är trevlig trallvänlig pop som går i hundraåttio blås.
Det är lätt att förstå varför de låtar som blev ”hits” blev det, och varför de som inte blev det inte blev det, kvalitetsmässigt svajar det en hel del mellan låtarna, men det är en trevlig skiva.
Det skrämmer mig eventuellt en aning att jag när jag lyssnade igenom den blev tveksam till om jag någonsin har lyssnat på hela förut, jag borde ha gjort det, men det var mycket som inte kändes ens lite bekant.

Nåja, det är en bra skiva att starta en solig vårdag med, och jag gillar flera av låtarna på den, dom gör mig lite glad för en stund.

Dagens Skiva

Dystra Li – En Sista Chans

Dagens frukostskiva.

Dystra Li – En Sista Chans.

TIll att börja med, det här är en skiva som fram tills för några dagar sedan inte fanns i min samling, den anlände med post samma dag som jag började skriva om Cash, vilket får ses som nära nog perfekt timing, det handlar alltså om en för mig helt ny skiva, och inte nog med det, det är en även i övrigt helt ny skiva, fortfarande varm från pressen (nåja).

Till att börja med gjorde jag en liten reflektion, jag lägger ite in några värderingar i det här utan konstaterar det bara:
Kuvertet den kom i hade en stor DL logga sprayad på framsidan, klassisk grej, sprayad med mall, lite runnen färg så klart, och lite stänk, så gjorde vi vår första CD, och det har rötter tillbaks till åtminstone sjuttiotalet.
Skillnaden här är dock att loggan inte egentligen är sprayad utan utskriven med vad jag antar är laserskrivare, jag fortsätter att ha lite svårt att veta hur jag ska förhålla mig till sånt, till att design sprungen ur bristande budget och möjligheter numera är någonting som konstrueras på konstgjord väg liksom…

Anyway, det är skivan det handlar om.
Ah, se där, skivan har samma logga på omslaget.
Efter att ha lyssnat på den flera gånger under några dagar så insåg jag att jag måste kolla vad jag skrev i min förra recension av samma band. då deras skiva ”Reset”.
Jag sammanfattade den med det av mig påhittade citatet:

“Hej, det är vi som är Dystra Li, om ni tyckte att det lät som om Mimikry spelade här nyss så tyckte ni fel, för det var vi och vi låter inte alls som dom.”

Sen dess har det hänt en del.
Flera av låtarna följer fortfarande Mimikrys mall till punkt och pricka, men sångaren låter inte längre som Hjalle, det är positivt.
Men, alla låtar har inte den stilen, skivan inleds exempelvis med något som snarast luktar osm en korsbefruktning mellan MID, Skumdum och Mimikry, och flera andra låtar känns väldigt mycket Troublemakers, sen är det även en som låter väldigt mycket Slutstation Tjernobyl.

Jag känner mig faktiskt lite elak när jag skriver det här, men hela skivan låter väldigt mycket som andra band hela tiden, lite så att jag får känslan att vilja säga ”det där låter som den låtens vers och den där låtens refräng”, men samtidigt så är det bra band och låtar det handlar om.
Det jag försöker säga är väl att det känns lite för mycket som att influenserna lyser igenom och det görs för lite eget av dem, det jag saknar på skivan är något som får den att låta som mer än ett amalgam av annat, ett eget uttryck, något som får mig att känna att ”Det HÄR är det som är Dystra Li”.

Samtidigt kan jag inte säga att det är dåligt, inte alls, det är ett band jag kommer fortsätta följa med spänning och hoppas att jag kommer lyckas se live vid tillfälle, för det har potential att vara jävligt bra live, och så är jag ju då svag för melodiös punk på svenska, det är kanske ingen hemlighet.
Och på det temat så, det finns i stort sett inget band som spelar sådan musik som inte hunnit med en eller annan klyshig formulering som är så banal att det gör fysiskt ont i mig, detsamma gäller här, jag tänker inte exemplifiera, ni kommer märka det själv.

Ja, du bör lyssna på det här, det kommer jag göra igen.
Men jag ser ännu mer fram emot vad som kan komma sen, för jag vill tro att det här kommer bli någonting förbannat bra i förlängningen, men dom är inte där ännu.

En sista sak.
Jag gillar ljudet på skivan, allt känns helt okej, trevligt och bra, MEN, i några av låtarna kommer det trumfills som låter som att någon kommit på i effterhand att dom ska vara där, spelat in lite smattrande när den spelar på plasthinkar och klämt in det imixen, eller snarare PÅ mixen.
Det är inte så snyggt.

Men bortsett från det, och allt annat jag gnällt på så gillar jag det…

Dagens Skiva

Radioaktiva Räker – Labyrint

Dagens frukostskiva.

Radioaktiva Räker – Labyrint.

Den här skivan tar alltid slut precis när den börjat, och däremellan hinner jag jag notera ungefär fyra låtar, och det trots att skivan innehåller tolv spår, som allihop är från bra till helt fantastiska om man lyssnar på dem var för sig.
Men, det är 12 spår som till stor del flyter ihop med varandra genom att påminna om varandra, ha skitkorta pauser mellan spåren på skivan samt att skivans totala speltid är någonstans strax över 20minuter (jag har den inte framför mig just nu så jag kan kolla exakt tid).

Vill du veta vad trallpunk var så skulle jag säga att det här är en av de tre skivor du ska lyssna på, de andra två är Räserbajs – Noppriga Tights och Moonboots och De Lyckliga Kompisarna – Le som en Fotomodell.
Det är en högst subjektiv (om än väl insatt) åsikt, men de tre skivorna definierar i stort sett hela begreppet trallpunk.

Vänta, det var den här skivan det handlade om nu.
Nåja, arga unga killar från hofors sjunger trallvänliga trudelutter om livet, världen och människor.
Det går fort, det är argt, det är lite naivt och det är väldigt mycket på riktigt.

När den kom så tyckte jag inte att den kändes värd fullpris, den är ju så kort, jag kan delvis känna samma sak nu, men samtidigt är ja glad att den är så kort, dom hade kunnat klämma in lika många låtar till på skivanoch fortfarande klocka in på under en timme, men det hade bara varit tjatigt, den här skivan är precis så lång som den borde.
Den är även jävligt bra, även om det bara känns som fyra eller fem låtar.

Den ska du lyssna på vid tillfälle, okej?

Dagens Skiva

Ubba – Slag Under Bältet

Dagens Frukostskiva.

Ubba – Slag Under Bältet.

Disclaimer: När den här skivan kom så hade jag varit ljudtekniker åt Ubba på en ansenlig del av deras spelningar ditintills, från första framträdandet, under namnet ”Familjen” fram tills här någonstans, det påverkar så klart min syn på saker, både då och nu.

Då ansåg jag att den här skivan var ett stort lyft, det kändes mer professionellt och, bättre.
Nu däremot måste jag nog säga att jag är rätt kluven.
Deras första skiva är ett lekfullt litet projekt som spretar åt alla möjliga håll och är svårt att veta vart det egentligen är på väg, men det sprudlar av spelglädje och experimentlust, det är lika delar blodigt allvar och tramsighet, och det är, det känns kul.
Den här skivan är istället snyggare, produktionen sitter långt bättre, det är mer enhetligt musikaliskt, det är tightare, renare och bättre på alla sätt… bortsett från att det inte känns roligt på samma sätt, det känns som att både gnista och lekfullhet fått ge vika, lite som att det någonstans ställts frågan ”Ska vi fortsätta leka och göra det här som en kul grej eller ska vi vara seriösa och sen bara klämma in lite rolighet i efterhand?”
Det där låter mer negativt än det är menat.

Men såhär, det här är en jävligt bra skiva, bra låtar, bra ljud, bra texter, och allting är bra, jag vet inte egentligen varför jag inte kan känna samma ”wow, det här är skitbra” som jag gjorde en gång i tiden? och jag vet inte vad det är som får mig att tycka att den känns gammal och liksom, ofräsch? eller, daterad?
Kanske är det samma sak som med deras första skiva, det är för mycket samtidsreferenser för att det ska hålla? Jag vet inte, för det är inte lika många saker som akut slår mig i ansiktet med sin ålderdom, det är mer bara en känsla av att det är gammalt.
Fan, min plan var att hylla den här skivan, eller ”plan” var väl en överdrift, men jag trodde att jag skulle göra det.

EN sak med den som jag tänker såga, och kände att jag ville göra direkt när den kom är bonusspåret, det är en liten inspelning avgitarristen Victor, från när han var ca 6 år och spelade in sin hit ”Vad ska man göra med en dusch”.
Det känns rätt mycket som ett försök att kofota in någonting plojigt på skivan, och även om jag uppskattar låten i sig, och även grejen att släppa den, så känns den, i mitt tycke, helt fel här.

Hur som helst…
Bör du lyssna på den här skivan?
Ja.
Varför?
För att det är möjligt att du gillar den, det finns mycket man kan gilla på den här skivan, och jag tror att jag gillar allting var för sig, men bara inte riktigt helheten.

Så, poppa nu då.

Dagens Skiva

Total Egon / Dennis och Dom Blå Apelsinerna – Hoppar Högt Hugger Snabbt

Dagens frukostskiva.

Total Egon / Dennis och Dom Blå Apelsinerna – Hoppar Högt Hugger Snabbt.

Nej men titta, en split som letat sig in här, hur ska det kunna gå nudå? det blir ju som att recensera två skivor?
Jo, det är korrekt, men vafan, det är sån där punk eller nåt, så det kan väl inte ta så lång tid.

Vi börjar med Total Egon, som då alltså är Mart från De Lyckliga Kompisarna solo, och då inte solo som i Mart och ett kompband utan solo som i att han spelar allting själv.
Den här plattan lyckades på något vis komma till mitt emellan DLK:s Tomat och Sagoland, och det är svårt att säga annat än att det hörs, det är flera låtar som låter som variationer av låtar som är med på de skivorna, andra låter som sånt som ratats från dem, inte på ett negativt sätt, utan helt enkelt sånt som inte passade in eller var för likt annat som kom med istället, om det stämmer eller inte vågar jag inte svära på.
Det jag vågar svära på är att åtminstone en av låtarna till och från även var med på DLK:s setlists live.
Jag tror inte att det går att beskriva det hela som annat än trallpunk, med texter som växlar mellan tramsrim och genialitet, inte helt sällan lyckas det vara båda samtidigt, och trots den till synes tramsiga ytan så finns det rätt mycket djup här, tillräckligt för att jag ska tycka att det här nog kan vara det helhetsmässigt bästa som släppts under Total Egon namnet.

Sen kommer Dennis in på banan.
Tyvärr gissar jag att allt för få överhuvudtaget minns Dennis och dom blå apelsinerna längre, och gör mandet så är det alldeles för ofta på i form av deras cover på gudibrallans ’Oscar’ men det här var ett av de allra bästa livebanden som kom ur hela den svenska punkvåg som drog fram under nittiotalet, eller att säga att dom ”kom ur” den är felaktigt, dom var en del av den, och det här är deras bästa release, för den innehåller så mycket av den lekfullhet och det trams som gjorde dem till en så fräsch fläkt jämfört med många andra band.
”Är det här punk? Eller är det smutsig pop?”
– Ehh… ja det är det.
”Ja men texterna då? hur punk är det?”
– Mer än du någonsin kommer bli, håll käft och sätt dig ner och lyssna istället.

Okej, en del av orsaken att det här är så jävla bra är för att dom fortfarande såhär 20 år senare ligger på min topplista över bästa livebanden.
Inte bästa som i att dom var tekniskt bra, utan som i att det alltid var så sjukt mycket energi, att det hände saker, att man aldrig visste riktigt var man hade dem, och att Dennis ALLTID lyckades dra ur sladden till sin gitarr minst en gång per spelning på grund av för kort gitarrsladd, det var dessutom ett av de där banden som man visste skulle ge allt, oavsett publik, dom jobbade sig alltid genomsvettiga, alltid.
Det säger ingenting om skivan så klart, jag tror att jag lite omedvetet försöker undvika att nämna den helt enkelt för att jag inte riktigt vet hur jag ska motivera att den är bra, så du får helt enkelt ta mitt ord på att den är det.
Så, sitt inte här och dega, lyssna på en av nittiotalets bästa splittar istället.

Glömde jag nämna hur skivan avslutas?
Total Egon bjuder på ett bonusspår, det är en av de bättre tolkningar som gjorts av klassisk musik med rocksättning, okej?
Enjoy.