Dagens Frukostskiva:

Art Garfunkel – The Art Garfunkel Album.

Okej, en gång i tidernas begynnelse så köpte jag den för en enda låt, Bright Eyes, fortfarande en av de snyggaste jävla låtar som har gjorts.
Resten av skivan är nästan textboksmaterial över hur man gör sextiotalsdoftande ballader med snygga stämmor och precis lagom mäktiga arrangemang.
Precis lagom betyder alltså INTE SVULSTIGA i överflöd utan lite lagom tillbakalutade och med stråkar som vet sin plats och helt utan jättefeta sångreverb eller wailanden (okej, det är en del sångreverb, men det är sansat och tar inte leadrollen), i dagsläget kallas det säkert ”nedstrippat”, men det är det fan inte, det är en massa saker med, men det är rätt sak på rätt plats och helt enkelt jävligt smakfullt.

Däremot, den är antagligen bättre att somna till än att vakna till.
Säkra källor gör även gällande att den är helt rätt att lite försiktigt trevande tonårshångla till.

Dagens frukostskiva II:

Faith No More – The Real Thing

En bra grej med korta skivor är att man hinner med fler… den här är inte kort, den förra var.
Det här är utan tvekan en av nittiotalets viktigaste skivor, och det trots att den släpptes redan -89.
Det här är rap-metall nästan tio år innan det var ett begrepp folk kände till, en period då det var två saker som närmast var olagliga att blanda, det här är stenhård rock med funkbas från en period då funkbas hörde hemma i sliskiga överproducerade ballader och signaturer till komediprogram på TV, det är riktigt jävla snygg skolad operasång i hård musik från en period då Axl Rose ansågs vara en av världens främsta rocksångare, det är stämmor, harmonier och mäktiga arrangemang utan att bli sockersött eller bara tråkigt, på ett sätt som blev poppis inom tyngre rock någon gång under 00-talet.
Den har dessutom texter med mer innehåll än hela åttiotalets samlade sleazeproduktion tillsammans.

Det är en skiva som inte bara åldrats med värdighet, jag vill hävda att den i stort sett inte åldrats alls, fortfarande 24 år efter att den släpptes så låter den fräscht, mer så än i stort sett allt annat jämnårigt.
Jag kan fortsätta ösa superlativ en stund till, men jag vet inte om det hjälper, har ni inte redan fattat att det här är något ni ska lyssna på (om ni inte visste det innan) så måste jag se er som hopplösa fall.
Det är okej att tycka att den är kass, precis som det är okej att tycka att Justin Bieber är bra… men DET ÄR INTE RÄTT!

Dagens frukostskiva:

Fabriken – Till alla er…

Jag lär tjata om den här ett tag, det är helt enkelt för jävla bra, jag hade inte riktigt de förväntningarna på den, jag HOPPADES att den skulle vara bra, men fan, det här ÄR riktigt jävla bra svensk punkpop någonstans i trakterna mitt emellan Rolands Gosskör och Coca Carola, och med tanke på vokalistens något säregna röst så lär Fabriken aldrig helt komma ifrån att jämföras med de banden då man nästan skulle kunna luras att tro att Fibbe(?) Fabrikör och Curre i de två bandens stämband var enäggstvillingar.
Sa jag att det är jävligt snygg punkpop? alltså, det är punk, ingen tvekan om det, men det är catchy som fan och bland den mest vitala svenskspråkiga punk jag hört på några år.
Jag tror dom ska finnas på spotify och sånt där modernt trams nu.

Dagens frukostskiva 2:

Dive – Stills.

Det här är en kontrasternas morgon, det blir lätt så när den första är så kort.
Den här skivan är desto längre, och lugnare, dessutom en av de där skivorna som hängt med i mitt liv sen den släpptes -92 (innan dess hade annat av dem snurrat flitigt), och ja, det var under samma period sm jag halkade in allt mer i punkträsket, det hindrade mig inte från att kunna gilla annan bra musik, det här är precis det.
Hade den släppts fem år senare så hade det antagligen halkat med i triphopvågen och blivit oändligt stort.
Jag är en sucker för musik som ligger i gränslandet mellan elektroniskt och akustiskt, som inte bara lyckas blanda utan rakt av lyckas göra någonting eget som även i efterhand lyckas med konststycket att inte gå att kategorisera trots viss framgång (till skillnad mot musik som aldrig lyckats ”slå” just för att det varit för eget).

Dagens frukostskiva:

Badge – Kill another fuzz.

Jag borde egentligen säga att alla som läser det här och behöver en närmare presentation av dem kan ta bort mig från sin vännerlista, men det skulle kunna bli lite mer tomt än jag önskar, och jag tycker faktiskt om några av er som antagligen inte har koll.
Det är svårt att beskriva det Badge gör utan att få med ”Blues” och ”ADHD” i beskrivningen, och faktiskt så är det nästan allt som behövs, det kan vara ett av Sveriges vassaste och ösigaste liveband, och det helt utan att studsa runt på scenen eller ha sig på andra sätt, här handlar det om ren jävla energi i musiken och utstrålning.
Vissa band får en att ställa frågan vad dom kan ha tänkas tagit för droger för att göra det dom gör, jag vill påstå att Badge är lite tvärt om, vilka mediciner är det dom låtit bli att ta? oavsett vilka så, fortsätt med att inte göra det.
Ordet blues skrämde bort dig sa du? då är det för att du inte förstår bättre, vi pratar inte om blues i formen långsamt och gnälligt, vi pratar om blues i betydelsen fullt jävla ös, med snärtiga pop-hooks som sätter sig som kardborrar på en fleecejacka, med manglande av de stackars instrumenten som skulle få de flesta metallmusiker att bli gröna av avund [fact].
Är man inte vaken efter att ha lyssnat igenom den här skivan på vettig volym så är man antagligen död.
Jag skulle kunna säga att det här är en av de bästa skivorna i min skivhylla, och… det är det.

En bonus som slog mig när jag lyssnade idag var något jag inte tänkt på tidigare, i de ”lugnare” låtarna så påminner det bitvis rätt mycket om ett av mina svenska favoritband från nittiotalet, Stonecake, ett band som försvann alldeles för fort och fick alldeles för lite uppmärksamhet bortom sin hit.