Som titeln antyder så är det här alltså inte det enda ni kommer få höra om mitt år, det här är bara den bit som handlar om musik, det verkade enklast att göra så.

2015 var på alla möjliga sätt ett helt fantastiskt musikår.
För min del bland annat för att jag avslutade 2014 med att slutligen skaffa mig en akustisk gitarr (nylonsträngad) vilket satte en del fart på mig.
Jag följde upp det med att skaffa en stålsträngad gitarr ett kort tag senare, vilket ytterligare hjälpte till, planen är att jag i år äntligen kanske ska få tummen ur och spela in något av det jag haft snurrande i huvudet i några år.
Det vore väl en snygg fyrtioårskris att släppa en skiva eller så?

Jag hade slutligen ordentlig tillgång till en bra replokal, som vi givetvis tvingades flytta från, men det positiva var att vi flyttade till en annan riktigt trevlig replokal istället.
Sen föll det positiva på att jag inte hann använda den i närheten av så mycket som planerat, och att 2015 avslutades med att vi blev av med även den, det sög faktiskt rätt hårt.

Under våren blev det en del halvsporadiskt turnérande med Charta 77, två vändor till Norge (Norges livepublik sopar mattan med svensk dito, bara så ni vet) och lite sånt, samt att jag fick höra de första smakproven från deras kommande platta, och det ingav visst hopp, men även viss oro, allt kändes inte helt som det skulle varken med musiken eller bandet.

Lite andra ströspelningar av olika slag hann jag med att besöka med, en av de som gjorde starkast intryck på mig var Koloniens releasespelning för Drömmarnas Land, fantastiskt jävla bra.

Sen kom sommaren, sommar innebär festivaler, även om det sällan innebär särskilt många sådana för min del numera, men Augusti levererade.

Först var det Urkult, första gången för min del, men sannolikt inte den sista, sen följde ett besök på Gruvpunken i Norberg, som tekniker åt Charta 77, en festival jag tänkt ta mig till i rätt många år, men aldrig kommit iväg till av olika orsaker.
Där bjöds det även på diverse annat, men inget av det jag såg är direkt värt att nämna, annat än Strebers som, det var nog det tråkigaste jag sett dem göra på en scen någonsin, och då håller jag ändå inte dem som ett generellt särskilt roligt liveband, jag är ledsen, men det var inte jättebra.
Charta 77 levererade det de skulle och det var okej, men det var definitivt inte ett band som kändes helt taggat eller på topp.
Det visade sig senare ha blivit sista spelningen med Johnny på gitarr, något som svider en del.
Jag skulle kunna hålla en lång jävligt lång utläggning om det, men den kommer mest bara bli förvirrad och rörig.
Den korta versionen är att jag tycker det är sjukt tråkigt, och jag saknar Johnny.
Samtidigt förstår jag de andra och är jävligt glad att de fortsatt, och att de för tillfället är bättre och mer taggade som band än de varit på en jäkla massa år.

Sen följde traditionsenligt Visfestivalen Kompledigt, där jag min vana trogen jobbade väldigt mycket mer än vad som egentligen är rimligt, blev massivt överraskad över nya artister som jag inte hört (Miranda Murre Eriksson och Ellinor Emma Brolin framför allt), påmindes om andra som jag lyssnat för lite på eller nästan glömt bort, fick gåshud av hur fantastisk magiska vissa är (Nino Ramsby! Varför är inte Nino typ den mest kände svenske musikern vi har?) och träffade fantastiska människor, hade galna samtal och efterfester, samt i år, hade världens bästa assistent (mer om henne i ett annat inlägg snart).
Kort sagt, ännu en helt fantastiskt bra upplaga av kompledigt.

Efter den så blev det faktiskt rätt lugnt ett tag innan det återigen blev dags för Charta 77 att ge sig ut på vägarna, med mig som sällskap och med en helt nysläppt skiva i bagaget.
Ny skiva, utan gitarrist, och faktiskt, helt fantastiskt jävla skitbra.
Det där när ett band man aktivt lyssnat på i 25 år helt plötsligt släpper något som sopar mattan med allt de gjort de senaste sjutton åren… det är jävligt häftigt.
Men turné var det ja, releaseturné, med inhyrda gitarrister, mestadels i form av Janne Olsson som de lånat från köttgrottorna, men under två spelningar med Johan Johansson trakterades gitarren, och jag skulle ljuga om jag påstod att jag var säker på att det skulle kännas bra med någon annan än Johnny på gitarr i Charta, men redan under tredje och fjärde gigen så var jag helt säker på att det här var förbannat bra.

Höstens turnéavslut var i form av tre Julspelningar där Charta fick sällskap av Köttgrottorna, samt i Köping även av Halva Mänskligheten (har du missat dem? kolla genast upp dem, det är ett band att hålla ögonen på, och fylla öronen med), och köttgrottorna var ett äventyr i sig.
Även de är ett band som förlorat sin ena gitarrist, i det här fallet på grund av den där jävla cancern, och det här var då första spelningarna med bara en gitarrist, och efter första kvällen var jag jävligt tveksam, det lät faktiskt inte bra, det var tamt, tunt, platt, oengagerat och de nya låtarna kändes närapå helt ointressanta och osvängiga, men jag höll fast vid hoppet att det berodde på förkylningar och annat de drog runt på.
Dagen efter så visade de att jodå, dom kan fortfarande, det var som ett helt annat band på scenen, det var närvaro, energi, sväng, och jävlar om inte deras nya låtar antyder att deras kommande skiva kan bli den bästa de gjort det här millenniet, och kanske ännu längre tillbaka än så.
Det var en jävligt fin julklapp att dom visade att dom fortfarande har mer att ge.

Så, vad var bäst under 2015 då?
Högst på listan över ”Vad fan var det jag just hörde?” hamnar 4Zugara som spelade på Chartas releasespelning på Debaser Strand.
Trallpunk spelad av Japaner, ja, väldigt typiskt svensk trallpunk, juryn är fortfarande ute och överlägger om huruvida de sjöng på svenska, engelska, eller japanska, uttal och frasering var hur som helst väldigt ”svenskt”.

Bästa spelningen, Charta 77 på l’orient i Linköping.
Jag trodde inte spelningen skulle bli av; med en sångare som verkligen inte hade någon röst under dagen, och som efter några timmars vila går upp på scen och inleder med att kraxa som den värsta målbrottsgosse så är det lika bra att räkna med att det inte blir mer än tre till fem låtar, men tack vare en fantastiskt jävla bra publik, envishet från Per, och en basist som plötsligt delaxlade rollen som sångare fantastiskt bra så blev det till slut ett fullt set (även om några låtar skalades bort), och det var tamigfan en av de bästa spelningar jag sett på åratal.

Snyggaste gitarrljudet (ja, det är en jävligt viktig kategori) stod Nino Ramsby för, eller för att vara lite lagom självgod så var det Nino och jag.
Innan spelningen blir jag ombedd att gärna lägga på massor av snygg reverb på gitarren, och direkt när första tonerna klingar fram från Ninos nya gitarr så vet jag exakt vilket reverb som ska dit, när Nino hörde det sken han upp och såg överlycklig ut, och själv blev jag nära nog tårögd av hur sjukt jävla snyggt det blev.
Det var ett sånt där gitarrljud som kan göra en religiös.

Trevligaste spelstället är svårt i år, men Kajskjulet i Halmstad tar nog hem den platsen genom att bara vara så jävla bra, drivas av så trevliga människor och… ja, det var väl det, fantastiskt ställe.

Bästa livepubliken bjöd BrukBar / Blæst i Trondheim på, så blandad publik, som om man skulle ha skopat in 300 människor rakt av från gatan utan urval alls, och alla kunde låtarna och nästan ingen plockade fram telefoner för att filma eller fota under spelningen utan var helt fokuserade på bandet och musiken.
Jag vet att jag har glömt galet mycket som jag hade planerat att få med här, men det kanske kommer som ett addendum vid tillfälle.
2015 var ett jävligt bra musikår, jag hoppas 2016 blir ännu bättre.