Radioaktiva Räker – Labyrint

Dagens frukostskiva.

Radioaktiva Räker – Labyrint.

Den här skivan tar alltid slut precis när den börjat, och däremellan hinner jag jag notera ungefär fyra låtar, och det trots att skivan innehåller tolv spår, som allihop är från bra till helt fantastiska om man lyssnar på dem var för sig.
Men, det är 12 spår som till stor del flyter ihop med varandra genom att påminna om varandra, ha skitkorta pauser mellan spåren på skivan samt att skivans totala speltid är någonstans strax över 20minuter (jag har den inte framför mig just nu så jag kan kolla exakt tid).

Vill du veta vad trallpunk var så skulle jag säga att det här är en av de tre skivor du ska lyssna på, de andra två är Räserbajs – Noppriga Tights och Moonboots och De Lyckliga Kompisarna – Le som en Fotomodell.
Det är en högst subjektiv (om än väl insatt) åsikt, men de tre skivorna definierar i stort sett hela begreppet trallpunk.

Vänta, det var den här skivan det handlade om nu.
Nåja, arga unga killar från hofors sjunger trallvänliga trudelutter om livet, världen och människor.
Det går fort, det är argt, det är lite naivt och det är väldigt mycket på riktigt.

När den kom så tyckte jag inte att den kändes värd fullpris, den är ju så kort, jag kan delvis känna samma sak nu, men samtidigt är ja glad att den är så kort, dom hade kunnat klämma in lika många låtar till på skivanoch fortfarande klocka in på under en timme, men det hade bara varit tjatigt, den här skivan är precis så lång som den borde.
Den är även jävligt bra, även om det bara känns som fyra eller fem låtar.

Den ska du lyssna på vid tillfälle, okej?

Portishead – Dummy

Dagens frukostskiva (eller gårdagens middagsskiva).

Portishead – Dummy.

För er som inte minns det så bjöd nittiotalet inte bara på grunge som den enda musikgenre som är värd att minnas utan även…
Nu-metal säger du?
Är du helt jävla körd i huvudet?
Jag har ägnat större delen av det här millenniet åt att försöka glömma Nu-metal och rapcore, håll din käft och sätt dig i hörnet.
NEJ, det var inte det jag skulle säga.
Utöver Grunge så gav oss nittiotalet även Triphop, som kan vara bland det viktigaste som hände i musikvärlden näst efter grunge och KLF.
Och ska man sammanfatta vad triphop är så är den här skivan en jävligt bra utgångspunkt.

Jag vet inte om det är lönt att jag ger mig på att analysera vad det är och hur det låter?
Personligen anser jag att det, när det görs rätt, som på den här skivan, är ett underbart lekfullt sätt att blanda genres som normalt sett inte ens gillar att vistas i samma kommun.
Det här är en av de skivor som en gång i tiden fick mig att drastiskt omvärdera min syn på musik, det är även en av de skivor som jag började med att lyssna på efter att jag i början av det här millenniet tog en total paus från allt som hade med musik att göra i två månader, jag menar att jag under den tiden inte lyssnade på någon musik; alls.

När den kom så passade den inte egentligen in i musiklandskapet, det lät gammalt, fast nytt, fast iinte som det andra nya som fanns…
Det är en känsla som fortfarande finns där, det är en skiva som åldrats med värdighet och fortfarande är sådär helt sjukt bra så att jag kan lägga mig ner och bara aktvt lyssna på den och känna mig rätt nöjd med att göra just det.
Det går att lyssna på den på sansad volym, men vill du få ut mesta möjliga av den så rekommenderar jag stark volym, levande ljus, kanske en varm brasa, rött vin eller en mörk och rejält stadig öl och… det räcker nog så.

En liten varning kan utfärdas här.
Jag vet flera som just när den härspelas på stark volym, så man känner basen ordentligt, får obehags eller rent av ångestkänslor av den, eller av basen i den, jag kan förstå det, den kittlar en del väldigt primitiva känslor och instinkter, jag gilllar det, mycket, men jag kan förstå de som inte gör det.
En varning till; just för att den har gott om nyanser i de riktigt låga frekvensregistret (likaväl som i det höga) så bör den här inte lyssnas på i streamat format om det inte är riktigt högkvalitativ digitalisering det handlar om.

Hur som helst så är det här en av nittiotalets bästa och viktigaste skivor, och en av de som utan tvekan håller även idag, det är en skiva alla borde ha.

Det är en skiva jag älskar.

Ohlson Har Semester Production – Ett Slag

Dagens frukostskiva.

Ohlson Har Semester Production – Ett Slag.

Tredje skivan med dem jag ger mig på.
Jag insåg när jag lyssnade på den att jag nog inte har lyssnat på den skivan många gånger alls, den kom vid helt fel tillfälle tror jag, och sen har det inte blivit av.
Jag har alltså lyssnat, men inte mycket, däremot har jaghört låtarna framföras live desto fler gånger.
Hur som helst, det här är en arg skiva, de tidigare var mer poppiga, på punkvis, den här är mer arg, på riktigt.
Det är lite bakvänt det här men, jag gillar den, mycket, men det är inte en skiva jag riktigt ser för mig att jag kommer lyssna på särskilt mycket i framtiden heller, jag kan helt enkelt inte riktigt komma på i vilket läge den skulle kännas rätt, det är musik att se, och höra, live; det är något jag tycker att du ska göra.

Men för all del, lyssna gärna några gånger, det är den värd, och gör du det på spotify så får dessutom bandet några ören, och det är dom definitivt värda.

Nationalteatern – Kåldolmar och Kalsipper

Dagens frukostskiva.

Nationalteatern – Kåldolmar och Kalsipper.

Jag ska börja med att erkänna en sak; jag är inte uppvuxen med den här, den kom in i mitt liv först i mitten av tonåren, och jag förstod inte riktigt storheten i den som många andra verkade se då.

Så, det är radioteater, eller nåt sånt…
Det är en barnskiva med en klart humanistisk och cooperativ vinkling, allt blir bättre om vi hjälps åt, är snälla mot varandra och delar på allt, en eller annan anser självklart att det är kommunism eller socialism som predikas, och… det går väl inte helt att förneka att det ligger något i det.
En sak stör mig enormt med den här skivan,och har stört mig med den sen jag första gången hörde den, balansen i ljud är helt fruktansvärt usel, ibland är saker så svaga att man måste ha rejält stark volym för att höra alls, och ibland så mullrar det på som fan, enda sättet att faktiskt höa allt som sägs och händer är genom att sitta stilla och aktivt lyssna hela tiden, vilket antagligen var just vad som var tanken när den gjordes, men att försöka få en modern femåring att göra detsamma är ett tämligen dödfött projekt, så en modernare mix/master av skivan skulle faktiskt inte vara helt dumt, det är möjligt att det finns.

Utöver det så.
Förlåt om jag ger mig på en helig ko här, men själva storyn är faktiskt inte den bästa, det är lite för mycket som bara staplas på varandra här, nej  det är inte dåligt, men, så jävla bra är det inte heller, en del bitar är lite för mycket pekpinnar, andra känns bara som transportsträckor eller utkast till något som hade kunnat bli en bra story med lite arbete.
Musiken är milt sagt rätt varierande den med.

Ja, det är bättre än jävligt mycket annan radioteater för barn, men njae, det kanske är tidens tand som gjort sitt, men jag är inte överdrivet imponerad eller förtjust, däremot vill jag vara det.

Milla’s Mirakel – Hög Puls!

Dagens frukostskiva.

MIlla’s Mirakel – Hög Puls!

Kommer ni ihåg Milla’s Mirakel? är ni i min ålder så lär ni minnas namnet åtminstone, sen kommer problemet, att minnas hur dom låter.
Jag försökte verkligen komma ihåg hur dom lät innan jag stoppade i skivan, det var kört.
Efter att ha lyssnat så vet jag varför.

Skulle jag höra det här på radion, vilken av låtarna som helst, inklusive hitsen, så skulle jag vara nästan säker på att det var Marie Fredriksson, någon av hennes sologrejer från åttiotalet.
Det är så det låter.
På gott.
Och ont.

Det är musik vars största styrka är nostalgi, för i övrigt är det mest bara… generiskt åttiotal, inklusive synthmattor som ibland gör ont i sin pinsamhet och en eller annan textrad som får mig att vilja trycka skämskudden över ansiktet.

Är det något jag rekommenderar?
Vad tror du? låter det så?
Det är inget man mår dåligt av att lyssna på, om man inte lyssnar för mycket, men, det ger inget heller.

The Lonely Boys – S/T

Dagens frukostskiva.

The Lonely Boys – s/t.

Så… ännu en skiva med Gessle, här tillsammans med Nisse Hellberg samt stora delar av Gyllene Tider.

Det ska vara ett soundtrack till en bok om ett fiktivt band, och det ska vara sextiotalspastischer, dessutom har dom. för att det ska bli autentiskt, använt instrument och förstärkare från den tidsperioden (ja jag har gjort min hemläxa).
Med andra ord så låter det till stor del som Gyllene Tider.

Men det där var en förenkling, spår två, som måste vara skrivet av Hellberg, låter istället som en pastish på Bryan Adams – Run To You.
Dessutom är det rätt många låtar som låter som… alltså, jag har skitsvårt för att lyssna på den här skivan med någon sorts fokus alls, alldeles för många av låtarna är generisk bluesbaserad pop/rock som bara skvalar förbi utan att lämna några bestående intryck ens när jag aktivt anstränger mig för att hitta något i dem, det flyter ihop och blir dimmigt och, oj, bordet behöver visst torkas, gav jag katten nytt vatten eller tänkte jag det bara? bajsa, jag visste väl att jag hade glömt något,jag måste bajsa innan jag går till jobbet undrarom jag skulle försöka träna lite i eftermiddag helvete, varför har jag inte laddat laptopen den behöver jag om jag ska fixa det där hos kunden idag…
Oj, är skivan redan slut?

Nej du borde inte lyssna på det här, det finns ingen vettig orsak.

OS i Sotji, en studie i dubbelmoral?

Jag postade en liten sak på facebook, som jag känner förtjänar lite mer permanent plats på internet, så här kommer en lite förlängd och vidareutvecklad version av det, det handlar inte om musik alls, utan om sport och politik, precis som titeln antyder.

Kan någon förklara en sak för mig?
Hur kan man med gott samvete ägna tid och energi åt att engagera sig i och följa samma evenemang som man uppmanat andra att bojkotta?

Låt säga att du tillhör skaran människor som tycker att idrottsmän borde bojkottat att åka till OS i Sotji, eller anser att IOK borde ha flyttat OS, eller att sponsorer borde ha dragit sig ur, hur kan du sen med gott samvete ge ditt stöd till evenemanget genom att sitta och titta på det eller följa det via internet, radio eller på annat sätt?

Svar som ”Det gör ju ingen skillnad om jag tittar nu när det ändå är där” är inte godkända, det är lika okej som att protestera mot sexism och sen gå på porrklubb motiverat med ”Ja men den finns ju redan, det gör ingen skillnad om jag går eller inte” eller ”Ja men du vet, jag ger ju inte helt stöd, jag kollar bara på en av tjejerna”.
När det gäller OS och liknande så är tittarsiffror (vilket inkluderar webblösningar av alla slag, radio osv.) ALLT, och om DU ger dina tittarsiffror till dem så har DU gett ditt stöd till det och det som händer där.

Så, hur motiverar just du att du följer det?
Känner du att ditt svar håller för granskning?
Skäms du innerst inne?

 
Jag ljög, den här posten innehåller visst musik, för jag tyckte det här var passande.

Jag erkänner att jag är privilegierad, jag kan så klart påstå att jag bojkottar OS av politiska skäl eller så, men sanningen är att jag inte sett ett enda OS på bra många år av helt andra skäl, jag är inte intresserad, men jag vill fortfarande förstå hur ni som är intresserade av sport OCH av mänskliga rättigheter och liknande lyckas kombinera det i det här fallet.

Kom för övrigt inte dragandes med klyschan att sport inte är politik, det är nämligen inte sant och har inte varit på väldigt länge, om någonsin, sport har varit politiskt laddad så länge det förekommit nationer som tävlat mot varandra inom idrott.
ATT två länder tävlar mot varandra trots att dom tidigare varit i krig är politik, att ett land INTE tävlar mot ett annat för att dom inte är säkra på att deras idrottsmän kommer därifrån levande är politik, att man förlägger ett stort sportarrangemang i ett land och inte ett annat är politik…
Sport har varit politik i åtminstone hundratals år, jag gissar på tusentals, men jag har inte gjort min hemläxa helt på den punkten.

Så, hur resonerar du?

Och som ett förtydligande så är jag inte ute efter att döma någon, utan jag är genuint nyfiken på hur andra tänker.

Krymplings – S/T

Dagens frukostskiva.

Krymplings – S/T.

När nittiotal rådde och melodiös punk på Svenska var som störst (nåja, den blev kanske ytterligare snäppet större de nästkommande åren) så bestämde sig några av de största namnen inom den scenen för att göra ett punkens svar på Grymlings (är du för ung för att ha koll på Grymlings? grattis.), sångarna från fem olika band bildade en ”supergrupp” med självinsikt nog att kalla sig Krymplings.

Konceptet var enkelt, alla skulle bidra med två låtar var och ingen skulle sjunga lead på ”sina” låtar, sen skulle dom på turné och bli fulla, för att inga missförstånd skulle ske så döptes turnén till The Dunken Tour.
Rätt många av låtarna spelas fortfarande flitigt på många fester runt om i landet, många av dem påstås ständigt vara av och med andra band än just Krymplings, och jag har inte bara flera gånger utan MÅNGA gånger sett någon av medlemmarna argumentera med publik till sitt ”riktiga” band och försökt förklara att någon krymplingslåt INTE är deras låt.
Här skulle jag kunna gå in på en lång rant om en av alla dåliga saker med DC++ och liknande, eller Napster innan dess, och framför allt, folk som taggar musik fel, men skitsamma, vi kan säga så här, några låtar som ÄR Krymplings och inget annat, som du säkert hört någon gång, är:
Dunken, Masturbation Blues, Jag vill ha en Slav, och helt säkert ett gäng till.

Jag känner att jag håller på att skriva runt ämnet en massa och inte ger mig på kärnan, musiken, och ju mer jag funderar och lyssnar, desto mer inser jag att det härinte är så mycket en tillbakablick på något jag lyssnade på förr utan en titt på något jag fortsatt lyssna på relativt regelbundet sen den kom, och det trots att den kom för 20 år sedan i år.
20 år minsann?
För tio år sedan så firade dom det med en liten återförening med två spelningar och det bjöd på en av mitt livs höjdpunkter.
När man som ljudtekniker blir tillfrågad om att vara tekniker åt ett band bestående av fem av de artister man lyssnat mest på under sina tonår så är det svårt att inte bli lite påverkad av det… (Om någon som följer mina recensioner och annat jag skriver börjar tycka att jag verkar ha varit tekniker åt en rätt stor del av mina tonårsfavoriter så kan jag väl inte säga annat än ja, det ligger en del i det, men några finns det nog kvar som jag inte hunnit med… ännu).
Dom började spela in en ny skiva då med, den blev aldrig helt klar, det var ju lite synd, men den som väntar på någonting gott…
Hur som helst så, eftersom dom firade sina tio år på det viset så skulle man kunna tycka, tro och hoppas att dom gör någonting liknande i år, inte sant?
Kalla mig inte Nostradamus, men bli inte förvånade om ni ser dem dyka upp någonstans innan året är slut.

Men nu handlar det om vad dom gjorde då, en slags amalgam av alla de inblandade banden (Charta 77, Coca Carola, De Lyckliga Kompisarna, Dia Psalma, Köttgrottorna), eller en övertrycksventil kanske?
Det är rätt blandad nivå på låtarna, det pendlar mellan masturbation och hyllande av hembränt till allvarliga iaktagelser av samtiden, iaktagelser som är lika sanna nu som då, den variationen bidrar till att göra det till en riktigt trevlig skiva som inte tar sig själv på för mycket allvar utan att för den skull bara vara trams.
Jag har en gång i tiden gett mig på jobbet att ta reda på vem som faktiskt skrivit vilken låt, det är inte helt självklart i alla lägen, och med facit framför sig är det lätt att se varför många av dem inte hamnade i låtskrivarens vanliga band.
Man skulle kunna tro att jag analyserat den här skivan en del en gång i tiden, det beror på att jag har det, för att jag gillade den, och faschinerades av den.
Det gör jag fortfarande.

Framför allt imponerar det att den till så stor del åldrats med värdighet, det finns en del referenser i den som antagligen inte betyder någonting för folk födda efter typ -85, men mestadels så fungerar det fortfarande jävligt bra.

Vågar jag rekommendera dig att lyssna på den?
Ja för fan.
Om du lyssnar på jobbet så kan det kanske vara värt att göra det i hörlurar, ”Masturbation Blues” kanske inte går hem helt hos alla, och ”Jag vill ha en slav” kan ge chefen idéer…

/ Nostradamus

2013, året då jag…

Varning!
Det här inlägget innehåller en massa text, är antagligen inte världens roligaste läsning, är introvert, navelskådande, egoglorifierande, onödigt och kansäkert bitvis upplevas som smörigt och inställsamt.
Det är antagligen ett rätt onödigt inlägg för alla utom mig.
Så, skyll inte på mig om du ändå läser det.

Vinter.
2013 började ungefär likadant som 2012 slutade, med en massa arbete och ännu mer snö, men sen kom det en paus, det kan vara så att jag fick väldigt lite gjort under en period, antagligen i ett omedvetet försök att återhämta mig från vad som kändes som nästan konstant arbete under några månader.
Jag är faktiskt inte helt säker på vad jag spenderade vintern och våren åt annat än att jag började få lite fart på det där med att brygga egen öl som jag påbörjade året innan.
Faktiskt så började jag under våren allt mer inse att jag nog faktiskt var rätt bra på det med tanke på andras respons på hur det smakade, ja samt att jag själv då var rejält nöjd med vad jag åstadkom då så klart.

En kort vistelse i kulligare område hanns med, i Orsa närmare bestämt, där jag lekte snowboardlärare åt vänner och skidlärare åt dottern, något som gav gott resultat, man skulle kunna hoppas på att hinna med någonting liknande i år med.

En rätt viktig sak till tog jag tag i, det där med att skriva, jag gillar det, jag har gillat det länge, till och från har jag rent av varit övertygad om att jag är rätt bra på det, men det blir liksom aldrig av.
Ett av största felen är att för många av mina skrivprojekt är för stora, eller kräver för mycket för att bli mycket mer än i bästa fall början till ett utkast, så jag tog tag i det lite mer seriöst och satte upp nästan rimliga mål, dessutom kombinerade jag det med ett annat projekt jag tänkt på länge men som aldrig blivit av, att lyssna igenom hela min fysiska CD-samling, resultatet av det syns till stor del i den här bloggen.
Nej, jag lyckas inte alltid lyssna på en skiva per dag till frukost (eller alls), men jag försöker, och jag försöker se till att skriva en recension per dag, ibland blir det bra, ibland blir det bajs, men målet är att få det gjort, och göra klart hellre än att polera i tid och evighet.
Det finns de som påstår att det gått ut över min andra blogg, www.slavidag.se men den har tappat tempo av helt andra orsaker, främst att jag kände att det till stor del bara blev tjat, men även för att jag fick allt mer insikt om hur det faktiskt fungerar hos SL, trafikverket med flera, och när man inser att ens vildaste spekulationer om det är långt närmare sanningen än vad som borde vara möjligt i Sverige, eller någonstans, 2013, så är det svårt att satirera så mycket mer, det är för mycket som att skratta åt förståndshandikappade, lyteskomik är inte riktigt min grej.

Vår/Sommar.
När våren började närma sig sommar så fick livet desto mer fart både vad gällde jobb och annat jobb, och med annat jobb så åsyftar jag det som inte är min huvudsakliga inkomstkälla.
Dels var det Charta 77 som bjöd på utmaningar för mig som ljudtekniker, först på Kafé 44 tillsammans med Subhumans och ett trasigt mixerbord, vilket ledde till att jag i slutänden hade ett panikfixat mixerbord med överväldigande sex kanaler att jobba med (vilket ledde till publik som sa till banden att dom inte hört något som låtit så bra på 44:an på skitlänge, publiken hade inte en aning om förutsättningarna), sen genom att boka in mig för deras stora festivalgig på Peace&Love och slutligen genom att jag ansvarade för ljudet på deras lilla kalas i Köping där ett eller annat band till spelade.

Sen var jag visst med om att arrangera en Festival i Märsta, den första i sitt slag på tio år eller så, och för min del den första festival jag varit inblandad i som arrangör sedan Mera Hitlåtar las ner i början av millenniet.

Häromkring någonstans var det även beräknat att en son skulle levereras av storken, vilket gjorde all planering rätt spännande, speciellt när det bekräftades att jag skulle med som ljudtekniker till Peace&Love och planer för det började göras på allvar.
Det kan vara värt att påminna om att Charta 77 och stora festivaler statistiskt sett är en väldigt dålig kombination, dagen efter bekräftandet och en del jobbande med kanallista och annat så gick nyheten ut att festivalen ställdes in.
Här kunde saker ha slutat med ett antiklimax (nåja, Charta hade redan firat sin födelsedag en del, bara inte så storslaget som det var planerat), och deras lust att styra upp något alternativ till festivalen var helt uppenbart obefintlig.
Planen för festivalspelningen var då att nästan alla tidigare medlemmar i bandet skulle dyka upp och gästa på en eller flera låtar, det här inkluderade då tidigare trummisen Leffe, som skaffat flygbiljett från sin nuvarande bostadsort, i Thailand just för det ändamålet, en biljett vars kostnader skulle ha täckts av gaget från festivalen, som nu inte skulle bli av.
Så tvärt emot alla instruktioner från min vid det laget höggravida fru började jag dra i alla trådar jag kunde komma på eller hitta, inklusive några som jag inte ens visste fanns innan jag började rota runt, målet var att hitta en lokal, stor nog för en rätt rejäl partyspelning, och helst med befintlig ljudanläggning och ölförsäljning, för att styra upp ett kalas av något slag.
Samtidigt som jag började rycka i allt jag kunde komma på så var jag även på bandet om att det inte var okej att skita i en sån här grej, det skulle inte vara okej att inte göra någonting alls, det var för bra läge ATT göra någonting stort helt enkelt, dessutom har jag i flera år förespråkat just en sån ”storbands” spelning med dem, ett gig med så många som möjligt på scen samtidigt, som vet vad dom sysslar med.

Säkra källor gör gällande att det gav effekt.
Innan jag hann presentera de lokaler jag hade lyckats gräva fram som reella alternativ så kom oväntad hjälp från annat håll och det hela bokades in på Debaser Medis, och givetvis tackade jag ja till att jobba som tekniker hela kvällen, en kväll som det finns mer att läsa om här, här, här och här.

Det var en av de häftigaste punkkvällarna jag varit med om sen den första Totalgalan jag var på, det var även två dagar efter att  den där sonen som inte ville komma ut slutligen ändå gjorde det, så man skulle kunna säga att det var en smått stressig period i mitt liv.

Under kvällen passade jag även på att utnyttja en av mixerbordets trevliga bonusfunktioner, möjlighet till multikanalsinspelning av allt som gick in i det, så plötsligt satt jag med vad som eventuellt skulle kunna vara rätt häftigt ljudmaterial, mer om det senare.

Det var en sån där kväll när saker bara fungerade rakt av med ljud och allt, ingenting kändes särskilt dåligt och det kom fram publik och andra artister och gav beröm för att det lät så jävla bra, för er som vet något om ljudtekniker rent allmänt så vet ni sannolikt att det är en sån sak som helt enkelt inte händer.
Att kalla det egoboost när det ändå händer är något av en underdrift, åtminstone när de som säger det är sådana som man vet att dom menar det, annars skulle dom hållit käft.
När det sen även kommer andra tekniker och säger det… jupp, jag var jävligt nöjd med livet då.

Två dagar innan anlände som sagt det där barnet, som visade sig vara en välskapt kille av det snällare slaget, jag är säker på att han någon gång i framtiden kommer ta igen det, men som det är nu så är han helt enkelt en jävligt snäll och lätthanterlig kille som mestadels är nöjd med livet rakt av och dessutom precis sådär charmig och söt som inte alla småbarn är, trots att många påstår annat.

Lagom till att världen stabiliserat sig något igen efter det här så var det dags för visfestivalen Kompledigt i köping igen, något som snabbt kommit att bli en av sommarens höjdpunkter för mig, återigen var det då i rollen som ljudtekniker jag var där, den här gången mer välplanerat av mig, vilket ledde till långt mindre krånglande teknik än året innan (och enligt säkra källor, mindre teknikkrångel än något tidigare år alls) samt en helg med i det närmaste total hybris på grund av allt beröm jag fick av både artister och publik, sånt händer helt enkelt nästan aldrig, och det här var andra gången samma sommar.

Höst/Vinter.
Det började redan ganska precis efter Charta 77:s lilla Punk&Love gala att pratas om någon form av utgivning av både ljud och bild som spelats in där, så jag ägnade tid under både sommar och höst åt att försöka få till en vettig ljudmix av Chartas uppträdande, ett jobb som inte gjordes alldeles enkelt av att det inte var mickat för inspelning utan för livegig, det var en sättning som var ganska sjuk för ett punkband (Två gitarrer, trummor, percussion, bas, fiol, sex sångare/kör, några oplanerade gästsångsinhopp från andra band osv.), allt som allt jobbade jag som mest med 32 kanaler inspelat material, även om några i slutänden plockades bort.
Hade det varit en studioinspelning med diverse pålägg och liknande så hade det inte varit någon enorm mängd, men live för ett sånt band så är det rätt saftigt.
Det underlättades inte heller av att respons på nya mixar ofta dröjde veckor eller månader, och alla hade så klart olika åsikter, som sig bör, så allt drog ut på tidenen del.
Om det blev bra eller inte lämnar jag åt andra att avgöra, det lär går att se och höra det hela för 25:- på http://cineplay.se/musik/charta-77-punk-and-love samt att det finns smakprov på youtube:

Den finns även på fysisk DVD, men när den finns att köpa och var vågar jag inte uttala mig om.

Är jag helt nöjd med min insats?
Nej.
Kommer jag någonsin bli det? Nej knappast.
Men, några av låtarna som är med är antagligen de bästa versioner av de låtarna som någonsin har släppts.
Sug på det en stund.

Mer kul under hösten var att en annan ljudtekniker hörde av sig till mig och undrade om jag ville vara tekniker åt det band han är med i när dom skulle spela i Linköping och Stockholm.
Det här var en av årets mest oväntade grejer och en av de som för mig var mest smickrande, det finns rätt goda skäl för det ska ni se, men för att förstå det så krävs lite bakgrundshistoria.

När jag var någonstans i den nedre änden av tonåren och började ränna på spelningar med en massa bra band, och ett eller annat inte så bra för den delen, så var ljudet på spelningar mer ofta än sällan helt fruktansvärt dåligt, rätt många ljudtekniker, kanske speciellt på punkspelningar, hade ingen vidare koll på vad dom sysslade med, och framför allt, dom ansåg att det viktiga var att allt (typ)hördes, och sen var det bra med det, helst skulle ljudet dessutom vara så starkt som möjligt.
Jag vet flera tekniker från den tiden som gärna skröt om att dom hade lyckats spräcka högtalare på den ena eller andra spelningen.
Men, i detta så fanns det en eller annan tekniker som stack ut och försökte med något annat, jag vill tro att det var medvetet, men kanske var dom helt enkelt bara naturligt bra på att inte bara få fram ljud, utan även dynamik, och att inte nödvändigtvis pressa ut maxvolym utan istället servera en BRA ljudnivå, och kanske rent av använda effekter på ljudet, sånt där som annars oftast var förbehållet helt annan typ av musik, en av de här teknikerna hette Mattias och det råkade sig så att han var tekniker åt ett av de band jag såg allra mest under den perioden, Charta 77.
Då jag däromkring hade börjat nära tankar om att bli ljudtekniker, och bli bra på det, så lät jag mig inspireras av de jag upplevde som bra, och det här var definitivt en av dem, även om mina första intryck av honom som person kanske inte var de bästa.

Att vi träffats här och var genom åren efter det har varit tämligen ofrånkomligt, speciellt som jag efterhand allt mer halkat in på att vara tekniker åt samma band efter att han slutat med det åt, men att bli tillfrågad om att vara tekniker åt honom och bandet han är med i, som dessutom musikaliskt ligger rätt långt ifrån vad jag ”oftast” jobbar med för musik, det var faktiskt större för mig än jag hade räknat med.
Att det dessutom är ett förbannat bra band (och trevligt, visade det sig) gjorde absolut ingenting sämre, så det blev en liten tripp till Linköping samt lite jobb i Stockholm med Isobel & November, som om jag fick bestämma borde spelas överallt, för helvete, det här är bra.

Det känns som att jag redan hunnit glömma bort mer av vad som hände under hösten, vilket antagligen beror på mer som hände under vintern, men det var främst precis efter årsskiftet, så det ska ni skita i just nu.

Jo, det blev en miniturné som tekniker åt Charta 77 i December, och där släpptes DVD:n som tidigare nämnts, eller så gjorde den inte det… den fanns åtimstone, officiellt är den inte helt släppt som jag förstått det, men jag har just idag slutligen lagt beslag på en för att få se och höra hur det blev, jag är faktiskt lite nervös.
Under den turnén så bjöds det även på en sån där kväll som är hur alla turnédagar borde vara, dagen det skulle spelas i örebro så hann vi med att leverera öl till ett systembolag och en icabutik, med turnébussen, och mellan soundcheck och spelning så avverkades en ölprovning hos vad som visade sig vara ett helt sjukt trevligt bryggeri, Närke kulturbryggeri, och under rundvisningen så hann vi även med en smått hetsig diskussion om huruvida våld någonsin kan vara acceptabelt som ett politiskt medel, mycket givande, och extremt otippat under just en bryggerivisning.
Ja, god öl hade dom med ja, god som fan, lite synd att det är så svårt att få tag på dem i nollåttaland.

Och sen var det den där grejen med att brygga öl som fick sig en liten, eh, en rätt stor boost tack vare att jag bestämde mig för att lita på min förmåga och andras påståenden om att dom skulle vilja betala för mer öl från mig, så jag tog mod till mig och frågade efter pengar.
ElMer konkret så frågade jag om dom var villiga att faktiskt gå in och betala för ett bättre bryggverk åt mig för att som tack få öl av mig, jag tänkte att jag faktiskt inte hade någonting att förlora på att fråga.
Responsen blev dock inte riktigt som jag hade trott.

Jag hade räknat med att kanske kunna få ihop till någonting lite bättre än det jag hade, det kan man säga att jag fick, men inte förrän jag tackat nej till flera (?!) erbjudanden om finansiering för att starta ett eget kommersiellt bryggeri och även erbjudanden om långt mer pengar än jag faktiskt skulle ha glädje av utan att gå upp flera nivåer i storlek.
Jag är fortfarande tämligen överväldigad över hur mycket en del tror på mig och min förmåga och jag hoppas innerligt att jag inte kommer göra dem besvikna med ölen dom får som tack.

Slutligen så avrundades året (utöver jul och nyår och allt sånt där som hör till varje år) på en hög not med att jag hjälpte en av de viktigaste vännerna att skriva en fråga-chans lapp med alla de viktiga alternativen:
[ ]Ja
[ ]Nej
[ ]Sieg Heil

Hon fick, som sig bör, ett Ja.

All is well in the world.

Jag höll på att glömma en sak, något som fått mig att känna en väldig massa stolthet, min dotter, unga fröken Tesla, fem och ett halvt år gammal, knäckte läskoden under hösten/vintern, och jag vill faktiskt ta åt mig en del av äran för det.
Så nu hanterar hon läsning, addition, subtraktion, multiplikation, division, sarkasm, ironi, argumentation, kritiskt tänkande, windows, smartphones (både IOS och Android)… har vi skapat ett monster?

Om den här sammanfattningen ter sig stolpig, upprepandes, inkonsistent eller annat så skyller jag det på att den skrivits under en alldeles för lång period och med långa avbrott mellan gångerna.
Jag tar inget vidare ansvar för någonting alls och ber uppenbarligen, tvärt emot vad man bör, om ursäkt för mitt skrivande.
Hey, du valde själv att läsa det här, trots inledande varning.
Puss och tack för ett jävligt intressant och händelserikt år, och till alla er jag glömt nämna, alla händelser jag glömt eller förträngt osv.
Förlåt.
Jag menar det verkligen, och påminn mig gärna, jag kanske skriver ett addendum sen.

Saker som jag reda nu inser att jag inte nämnt ordentligt men som betydde mycket för mig involverar bland annat ytterligare ett Charta 77 kalas, det som hölls i köping, i slutet av maj tror jag? Där en massa band spelade, och det obehagliga är att jag knappt minns vilka utan att aktivt fundera, det var hur som helst en jävligt kul och häftig kväll det med.
Sen var det Köttgrottorna som firade 30 år de med, och hade ett kalas på Debaser Slusssen, och där bjöds det på några av årets bästa spelningar som jag INTE var tekniker på, och ett Köttgrottorna som var i bättre form än på jäkligt länge.
Det var visst en invigning av Stockholms egen Brewdog Bar någonstans i våras med, och så var det…
Fan, det är ingen idé, det får räcka såhär.
Det var ett jävligt givande år.

Puss och tack.

Judas Priest – Ram It Down

Dagens frukostskiva.

Judas Priest – Ram It Down.

Ni vet hur jävla häftig sån här musik, inte sant?
Ungefär lika häftigt som att sätta sig på ett klibbigt kolapapper på väg till anställningsintervjun hos Dressman.

Jag trodde att jag skulle bli positivt överraskad och hitta saker som jag inte visste fanns där och som kanskke var riktigt bra.
Det gjorde jag inte.

Det är skittråkigt.
Dom gör även en cover av Johny B Goode, som känns ungefär lika nödvändig som en koloskopi när man gått till läkaren på grund av tandvärk.
Den följs av en annan låt som känns som om dom tagit föregående låt och kastat om arrangemanget lite.

Jaja, Halford kan säkert sjunga och det är fina gitarrsolon och annat sånt, men det här ger mig faktiskt ingenting.

Eller jo, låt mig rätta mig själv.
Det här ger mig tankar på att det skulle vara perfekt filmmusik eller datorspelsmusik eller så till biljakter, det känns som om det är skrivet som just det, och som att enda sättet det skulle vara intressant är just med biljakter och explosioner till det, men då skulle biljakterna och det vara vad som var mest intressant.
Ja, det är tråkigt som fan.

Lyssna inte på det här om du har någonting bättre för sig, och helst inte annars heller, det finns så mycket bättre musik att lyssna på.