månadsarkiv: april 2014

Uncategorized

Garbage – Version 2.0

Dagens frukostskiva.

Garbage – Version 2.0.

Jag är nästan helt jättesäker på att jag redan recenserat den här, och att jag förra gången jag gjorde det redan var säker på att jaghade gjort det tidigare.
Trots det så hittar jag den inte någonstans i mina arkiv, så jagantar att jag drömt det.
Eller så är det så att jag började skriva den men något krashade så allt försvann, det kan vara så, det låter inte helt orimligt faktiskt.

Okej, jag tror mig ha tokhyllat deras första skiva här åtminstone, på goda grunder.
Den här är en fortsättning av det dom gjorde där, dom testar gränser, dom blandar saker som inte borde gå att blanda sig utanatt bli fel, eller framför allt inte borde gå att blanda utan att få skit från alla som tror sig veta vad som är rätt och fel med musik, resultatet är att dom får fram någon sorts post-grunge som tydligt lånar harmonier och arrangemang från sextiotalspop som dom blandar med elektroniska dancebeats och underliga industriljud och samtida triphop, utan att någonsin släppa taget om fokus, vokaldriven rock.
Glömde jag säga att det dessutom är fullpackat med texter som växlar mellan att kännas långt mer personligt utlämnande än vad som är brukligt inom musik som går hem hos den stora massan, och politik, samt det tämligen genomgående temat i Shirley Mansons texter, sex.

Flera av låtarna har under olika perioder i stort sett utgjort soundtrack för mitt liv, kanske främst ”When i grow up” och ”The Trick Is To Keep Breathing”.
Ska man vara sån så gör dom det fortfarande…

Alltså, alla deras skivor till dags dato utgör för mig något av mallar för hur bra modern pop/rock låter, det är bra hela vägen, inklusive att det har antagligen nittiotalets bästa produktion utan att för den skull bli överpolerat, trist och tråkigt, tvärt om så finns det nerv här, det finns imperfektioner, det finns känsla, det är…

Det är ett av nittiotalets bästa album, okej?
Ja du bör lyssna på det, på stark volym, flera gånger om.

Dagens Skiva

Eria Fachin – My Name Is

Dagens frukostskiva.

Eria Fachin – My Name Is.

Kommer ni ihåg åttiotalet?
Kommer ni ihåg alla kvinnliga artister med grymma röster som släppte dansplattor? sån där Hi-NRG dansmusik som spelades på nattklubbar och sånt?
Inte?
Eria var en av dem.
Skivan inleds med något som nästan påminner om Marie Fredriksson från ungefär samma tidsperiod (åttiotalets sista neonskrikande år), och bärs upp av en röst i samma klass, men sen går det över till hårdare och tydligare dansbeats med programmerade trummor (eller verkliga trummor som någon ansträngt sig för att få att låta programmerade) av högsta åttiotalskvalitet.
Nej, jag menar inte att dom låter skit, bara att det inte riktigt är min smak när det gäller trummor.
Hennes röst fortsätter vara riktigt jävla bra, och låtarna är, för att vara det dom är, inte dumma, inte dumma alls faktiskt, jag vågar gåså långt som till att påstå att flera av dem skulle kunna bli hits i dagsläget med ganska minimalt remix-jobb, typ att trummorna byttes ut, och att det las på lite scramblereffekter här o var för att ge det äkta moderna DJ-soundet.
Eller så skulle man kunna lägga på lite synth och gitarrmattor och ha en värdig konkurent till Nightwish och alla liknande band, eller så skulle man…
Alltså, på riktigt så är det här sån där musik, eller snarare sån sång som skulle kunna läggas in i nästan vilken sorts musik som helst utan att bli fel, en producents dröm antar jag.
Under vad som kändes som en avde bästa låtarna satt jag och nynnade på Owner of a lonely heart en kort stund innan jag kom påatt det var ju inte den jag lyssnade på… nåja, det fungerade det med.

Men alltså… ja, det här är nog fan bra på något vis.
Jag kommer ge skivan någon eller några lyssningar till, för det finn någonting där som faktiskt tilltalar mig.

Mot slutet av skivan ger det ordentligt dansanta vika för lite mer nästan jazzfunkigt sväng i en Prince-doftande sak och sen lite mer svulstig ballad som hade kunnat vara med i en disneyfilm så klart, det är trots allt slutet av åttiotalet vi pratar om.

Jag är förvånad, jag var beredd på någonting långt värre, men det här har kvaliteter långt utöver vad jag hade väntat mig.

bloggat, cynismer, personligt

Dagen då jag…

Ni vet dom där dagarna när man först åker med en buss som fastnar i trafiken så länge att man inser att en promenad i väldigt lugnt tempo, inklusive glasspaus,hade gått snabbare, och sen får veta att tåget är sent på grund av växelfel, och i trängseln på tåget så kommer man på att man är sjukt hungrig eftersom klockan närmar sig 19 och man har inte ätit mer än en kall prinskorv sen frukosten, och just när man skriver det så reser sig personen på sätet bredvid med ett ryck för att han ska av på stationen man rullat in på och där dörrarna redan öppnats och folk börjat gå av och man har stora kassar framför sig som kräver viss ansträngning att flytta på så han kommer av, och man inser att man kommer missa sin buss och tvingas gå hem, där maten kommer vara kall sen länge, och man har dessutom inte hunnit allt man hade tänkt under veckan, än mindre det man tänkt göra under kvällen, och dessutom har man jobb som behöver göras under kvällen, och tiden räcker verkligen inte till för sånt här, och dessutom är man trött, men sugen på öl, och på att springa med sina nya skor, och sova i vettig tid, och baka, och börja förbereda massa saker för både ölbryggning och ölprovning, och man känner skuldkänslor över att inte ha varit hemma och hjälpt till så mycket med dräneringen som man borde, eftersom man varit på jobbet och jobbat ikapp en massa saker som man borde för längesen, och man borde ringa sina föräldrar, och träffa sina vänner och så borde man spela musik och sitta ner och läsa, eller skriva klart en massa påbörjade projekt, eller kanske börja med ett nytt, eller göra klart några mixar som blivit liggandes, och spela in nya saker som snurrar i ens skalle och så skulle man dra ihop ett band och bara se vad som händer eftersom man vet att det alltid händer en massa då och det finns allt det där som behöver komma ut med hjälp av en katalysator och det skulle vara rätt kul att spela datorspel eller kanske se en film någon gång eller sitta ner och ta det lugnt utan att känna stressen över att man kanske skulle laga lite mat eller göra något i trädgården och dessutom borde man städa det där som var tänkt att bli en studio och gå igenom en massa papper, eller kanske göra klart deklarationen någon dag snart, fast studion borde man kanske möblera till bryggrum fram tills att elen är omdragen åtminstone och det skulle man så klart kunna börja med, men då skulle det behövas att man först tog reda på hur det faktiskt är kopplat, och man kanske skulle passa på att slänga massa saker när man är igång med att rensa ut gamla saker för att få plats med mer malt och det kanske vore dags att koppla in den där gamla datorn och se om det är något viktigt på den och den där ADAT:en borde man spela av saker från in i datorn, men den borde kanske bytas ut snart den med…

Ge
Mig
Tid

Dagens Skiva

Ebba Grön – S/T (Boxen version)

Dagens frukostskiva.

Ebba Grön – S/T (Boxen version).

Så var det dags att ge sig på en av tidernas bästa svenska popplattor.
Pop? undrar du, men spelade inte Ebba Grön punk?
Pop! säger jag.
Lyssna på den här skivan med öppet sinne och jag kan nästan lova att du kommer hålla med mig.

Okej, det är versionen från deras samling ”Boxen” så den innnehåller några bonusspår, en tidig version av Imperiets ”Vad Pojkar Vill Ha” bland annat, lite skitigare än senare versioner, lite mindre subtil text, och så är det lite annat bös inklämt med, gamla låtar i alternativa mixar, ”Malmö city” live, ”Häng gud” inspelad i en kyrka med enbart kyrkorgelkomp.
Om jag låter annat än imponerad så är det för att jag inte är helt imponerad.
Tvärt om så anser jag att bonusspåren i slutet av skivan förstör helheten, skivan var, eller ÄR i gruunden en jävligt bra skiva, en bra helhet, och sen slutar snyggt och rätt.
Men nu gör den inte det, för efter att den ska vara slut så kommer plötslig en del annat som inte alls passar in i den helheten utan självklart är inklämt för att motivera folk som redan har skivan att även köpa boxen för att få övriga låtar.
Varför inte lägga allt bonusmaterial på en egen separat skiva istället för att sprida ut det över alla originalen?
Jag vet så klart svaret, för att det skulle bli en högre tillverkningskostnad, för att ingen skulle lyssna på den skivan mer än en gång, för att OM boxen hade floppat så skulle man inte kunnat sälja alla skivorna separat på ett enkelt sätt osv. osv.

Men okej, originalskivan är skitbra.
Du borde lyssna på den just nu.

Det är så enkelt, det är en av de bästa svenska popskivorna, pop med mening, den är alltid värd att lyssna på igen.
Do it.

Dagens Skiva

Dystra Li – En Sista Chans

Dagens frukostskiva.

Dystra Li – En Sista Chans.

TIll att börja med, det här är en skiva som fram tills för några dagar sedan inte fanns i min samling, den anlände med post samma dag som jag började skriva om Cash, vilket får ses som nära nog perfekt timing, det handlar alltså om en för mig helt ny skiva, och inte nog med det, det är en även i övrigt helt ny skiva, fortfarande varm från pressen (nåja).

Till att börja med gjorde jag en liten reflektion, jag lägger ite in några värderingar i det här utan konstaterar det bara:
Kuvertet den kom i hade en stor DL logga sprayad på framsidan, klassisk grej, sprayad med mall, lite runnen färg så klart, och lite stänk, så gjorde vi vår första CD, och det har rötter tillbaks till åtminstone sjuttiotalet.
Skillnaden här är dock att loggan inte egentligen är sprayad utan utskriven med vad jag antar är laserskrivare, jag fortsätter att ha lite svårt att veta hur jag ska förhålla mig till sånt, till att design sprungen ur bristande budget och möjligheter numera är någonting som konstrueras på konstgjord väg liksom…

Anyway, det är skivan det handlar om.
Ah, se där, skivan har samma logga på omslaget.
Efter att ha lyssnat på den flera gånger under några dagar så insåg jag att jag måste kolla vad jag skrev i min förra recension av samma band. då deras skiva ”Reset”.
Jag sammanfattade den med det av mig påhittade citatet:

“Hej, det är vi som är Dystra Li, om ni tyckte att det lät som om Mimikry spelade här nyss så tyckte ni fel, för det var vi och vi låter inte alls som dom.”

Sen dess har det hänt en del.
Flera av låtarna följer fortfarande Mimikrys mall till punkt och pricka, men sångaren låter inte längre som Hjalle, det är positivt.
Men, alla låtar har inte den stilen, skivan inleds exempelvis med något som snarast luktar osm en korsbefruktning mellan MID, Skumdum och Mimikry, och flera andra låtar känns väldigt mycket Troublemakers, sen är det även en som låter väldigt mycket Slutstation Tjernobyl.

Jag känner mig faktiskt lite elak när jag skriver det här, men hela skivan låter väldigt mycket som andra band hela tiden, lite så att jag får känslan att vilja säga ”det där låter som den låtens vers och den där låtens refräng”, men samtidigt så är det bra band och låtar det handlar om.
Det jag försöker säga är väl att det känns lite för mycket som att influenserna lyser igenom och det görs för lite eget av dem, det jag saknar på skivan är något som får den att låta som mer än ett amalgam av annat, ett eget uttryck, något som får mig att känna att ”Det HÄR är det som är Dystra Li”.

Samtidigt kan jag inte säga att det är dåligt, inte alls, det är ett band jag kommer fortsätta följa med spänning och hoppas att jag kommer lyckas se live vid tillfälle, för det har potential att vara jävligt bra live, och så är jag ju då svag för melodiös punk på svenska, det är kanske ingen hemlighet.
Och på det temat så, det finns i stort sett inget band som spelar sådan musik som inte hunnit med en eller annan klyshig formulering som är så banal att det gör fysiskt ont i mig, detsamma gäller här, jag tänker inte exemplifiera, ni kommer märka det själv.

Ja, du bör lyssna på det här, det kommer jag göra igen.
Men jag ser ännu mer fram emot vad som kan komma sen, för jag vill tro att det här kommer bli någonting förbannat bra i förlängningen, men dom är inte där ännu.

En sista sak.
Jag gillar ljudet på skivan, allt känns helt okej, trevligt och bra, MEN, i några av låtarna kommer det trumfills som låter som att någon kommit på i effterhand att dom ska vara där, spelat in lite smattrande när den spelar på plasthinkar och klämt in det imixen, eller snarare PÅ mixen.
Det är inte så snyggt.

Men bortsett från det, och allt annat jag gnällt på så gillar jag det…

Dagens Skiva

Johnny Cash – The Essential Johnny Cash (1996) 2CD

Dagens frukostskiva.

Johnny Cash – The Essential Johnny Cash (1996) 2CD (Newsound)

Det finns ett gäng samlingar med Johnny Cash som bär det här namnet, utgivna av olika bolag vid olika tillfällen, innehållandes helt olika låtar.
Just den här lyckas jag inte med lite lätt googlande hitta någonstans alls, antagligen är det en enkel cashgrab av något bolag som hade rätten till en del låtar och slängde ihop dem lite slarvigt, det skulle förklara den extremt varierande kvaliteten på mixarna och ljudnivå, och det förklarar även en del av låtvalen.
Det som kan vara relevant här är att det alltså är en samling släppt innan han plötsligt var JÄVLIGT stor igen, men efter att han påbörjade den resan, och det som finns med på samlingen är gammalt bös, och som sagt, av mycket varierande kvalitet.

Jag var på väg att såga det som en ren cashgrab (det uttrycket blir så mycket intressantare när det handlar om honom än annars) utan meriter alls, men efter att ha lyssnat framför allt på den andra av de två skivorna så känner jag att jo fan, den HAR visst existensberättigande, trots bitvis jävligt sunkigt ljud, trots att det är saker plockade från tv-framträdanden, med presentation av honom och allt med, och trots att det bitvis nästan låter som om det är inspelat via en tv, för… det är charmiga saker, det är saker som ger en inblick i vad han blev känd för, vad för sorts framträdanden han gjorde och hur jävla bra det svänger trots allt.
Det är inte en skiva jag rekommenderar någon att köpa, om den ens existerar officiellt eller går att hitta, men har du den så, lyssna för all del, eller kom hit och gör det, vi kan dricka whisky, öl och röka cigarr* medan vi lyssnar på det här, och ha en rätt trevlig kväll.

*Cigarrökandet får du stå för själv, utomhus,** om det nu ska vara nödvändigt.

**Om det inte handlar om rökfri cigarr.***

***Vi kan diskutera vad det är vid ett annat tillfälle, det här är en barnvänlig blogg.****

****Okej, jag ljög.

bloggat, personligt

Om Finska spadar och deras betydelse i dräneringsarbete och en zombieinfesterad värld

Kära Fiskars.
I helgen som var så gav vi oss på ett ”litet” projekt, att dra om dräneringen runt vårt hus; ett projekt som självklart växte rätt snabbt, så som den sortens projekt ofta gör.

I början av grävandet så använde jag en spade från er, gissningsvis drygt 20 år gammal, efter någon timmes arbete med den, där den fått upp jord och lera, tagit sig runt stenar samt hackat av rätt många rötter, så hade vi en liten paus där jag passade på att prisa spadens kvalitet samt paxa den inför den kommande zombieapokalypsen då jag vid det här laget var övertygad om att den var hemmets utan tvekan säkraste kort. Från det konstaterandet så tog det inte ens två minuter innan jag vid ett försök att gräva loss en stor lerklump till lyckades knäcka skaftet på spaden.

Som sagt så var den gissningsvis 20 år gammal redan, och det var ett träskaft, så jag har inga egentliga invändningar mot det, tvärt om så anser jag att den spaden med god marginal gjort skäl för sitt pris, likaväl som den gjort sig förtjänt av mitt prisande. Dock ledde det här till att vi på en gång tvingades införskaffa nytt grävdon till mig, valet föll naturligt nog åter på en produkt från er, den här gången med stålskaft i hopp om att det ytterligare skulle bättra på hållbarheten, och för säkerhets skull (samt för att fler av oss potentiellt skulle kunna gräva samtidigt) köptes det två likadana.

Återigen är det ett verktyg jag älskat och prisat, det har precis som sin föregångare hanterat lera, jord, stenar och inte minst då dessa envisa rötter med hedern i behåll, även den här, kanske ännu mer än den förra, är något jag inte skulle tveka att lita på för att försvara liv, lem och familj mot en annalkande hord med odöda likaväl som för att plantera blommor eller dränera husgrunden. I en krissituation anar jag att den med lite slipning skulle kunna fungera som yxa, även om det knappast skulle vara att rekommendera.

Nu till det negativa, efter inte mer än en och en halv dags grävande med ena nya spaden så började jag få för mig att allt inte stod rätt till, att den kanske inte riktigt hade samma form som från början och inte riktigt fungerade lika bra för grävande längre, och det blev värre under timmarna som följde, till slut jämförde jag den med den andra spaden som köpts samtidigt och som använts långt mindre, och mycket riktigt, den har ändrat form, den har ändrat form väldigt mycket, den är numera i det närmaste spikrak. Jag skulle, med dess nuvarande form, inte tveka en sekund att fortfarande välja den som försvar mot de odöda, eventuellt med lite slipning av bladet för extra effekt, något som jag förstått inte uppmuntras av de flesta spadtillverkare (jag är osäker på er policy angående detta), men tyvärr måste jag säga att den som grävredskap inte längre är vidare användbar, eller mer exakt så är den nära nog värdelös.

image

image

image

Mina frågor är således:
Är det en avsiktlig feature från er sida att era stålskaftade spadar efter runt 20 timmars hårt grävande antar formen av en mer traditionell stridsspade, och finns det något enkelt sätt att återställa den till ett mer grävdugligt skick?
Vad rekommenderar ni att man använder för att slipa bladet för att uppnå optimal zombiebekämparskärpa?
Täcker er garanti skador som uppkommer på egendom eller person om spaden skulle svika en under försvar mot just odöda?
Har ni fler redskap som ni rekommenderar att man har till hands den dag zombieapokalypsen börjar?

Med vänlig hälsning.
Henrik Young Stein
IT-konsult och Zombiejägare extraordinäre.

Dagens Skiva

B*Witched – S/T

Dagens frukostskiva.

B*Witched – S/T.

Ni vet hur man ibland har en sån där dag när allt går lite långsammare än vanligt på morgonen och det slutar med att man dricker sitt morgonkaffe i solen på verandan närmare lunchtid, med en katt i knät och en nyskalad apelsin i handen.

Vet ni vad som verkligen verkligen är fel musik att lyssna på då?

Abba.

Det här är inte Abba, det här är B*Witched, och det är istället helt jävla rätt att lyssna på.
Kommer ni ihåg dem? Irländsk tjejpopgrupp från slutet av nittiotalet, häromkring var väl deras största hit C’est la Vie tror jag, eller möjligen Rollercoaster, det var rätt hyfsade hits här, och på de där öarna i Atlanten så toppade dom listorna.
Jag vet varför.
Det här är jävligt bra.
På riktigt.

Riktigt.
Jävla.
Bra.

Missförstå mig inte nu, det är inte vad jag normalt sett lyssnar på, det är musik som är gjord för ”den stora massan”, men, för att vara sådan så är det helt fånigt jävla bra, det spretar åt flera håll, det låter genuint, det känns som att dom faktiskt har kul med musiken, det är sprittande och glatt och kanske är det deras underbara Irländska dialekter som sätter den där lilla extra knorren på det, oavsett vilket så gillar jag det.
Visst, några låtar känns ganska standardiserade och mest som utfyllnad av ”standard kommersiell pojkbands/tjejbands ballad” stuk, men det är bara några, det mesta är genuint bra musik, och det känns, trots tidsperioden det släpptes och stuket på musiken, inte fullständigt sönderproducerat och platt utan som sagt, genuint.
Ja, det här ÄR perfekt bakgrundsmusik för en solig frukost på verandan.

Borde du lyssna på det här?
Vad tror du?
Ja, faktiskt.

 

(Ja jag har kollat, jag har inte feber utan får nog anses vara relativt frisk).

Dagens Skiva

Abba – Masters Collection

Dagens frukostskiva.

Abba – The Masters Collection.

Året är 1996, det senaste decenniet har de utkommit minst en abbasamling per år, senaste åren oftast sålda med argument om att det är nya mastrar eller liknande, vad kan då passa bättre än att ge ut ytterligare en samling?
Trepanering  skulle passa bättre.

Men det bättre valet är inte alltid det som görs, så det kom ytterligare en samling istället.

Det är en samlingsskiva, med Abba-låtar, en del bättre, en del sämre, men allihop är ”hits” av och med Abba och därmed per definition dödligt uttjatade.

Saker du hellre borde göra än att lyssna på den här inkluderar:
Ge mig en akustisk gitarr.
Prova heroin.
Flytta ut i skogen och bli helt självförsörjande.
Bygga lerskulpturer föreställandes marsipangrisar i jätteformat och placera dem på torg runt om i landet.

Dagens Skiva

V/A – Definitivt 50 spänn 6

Dagens frukostskiva.

(Ö)

V/A – Definitivt 50 spänn 6.

Återigen 20 låtar, den för tillfället (då) rådande trenden när det gällde punk eller relaterat i sverige var hardcore, det hörs rätt tydligt på den här skivan, men vi bjuds på allt möjligt annat med, det är återigen en av de skivor som känns som en jävligt bra blandning av verkligen allt möjligt som cirkulerade inom svensk ”punk” just då.

Jag kanske är för utsliten på ”mer av samma” just nu för att kunna ge en bra reflektion över den, eller så är det bara så att den inte har så mycket som egentligen sticker ut enormt?
Det är en bra samling, en bra sampler över vad som hände då, rätt mycket som fortfarande håller jävligt bra och en trevlig skiva att lyssna på.

Jag är ledsen, men jag har inte mycket mer att säga, den sticker inte ut särskilt, men den är bra.

Lyssna och hör.

Imorgon är vi på A igen, det kanske blir Abba, eller Aqua, eller Ace of Base, eller självmord för att slippa.
Vem vet?