Etikettarkiv: grunge

Garbage – Beautiful Garbage

Dagens frukostskiva.

Garbage – Beautiful Garbage.

Så, jag har hyllat två skivor av dem redan, det här är deras tredje, ni vet den ”svåra” skivan.
Man kan väl säga att dom inte valde att göra livet enkelt för sig med den heller, så istället för att som tidigare spreta som fan, så gav dom sig här på att spreta så in i helvete.
Dessutom släpptes det mesta av dansbeatsen, och grungevibbarna går bara att ana lite lätt, istället tog dom sig an det givna nästa steget… ehh…
Det luktar sextiotalssoulpop, det luktar åttiotalsbalader, det luktar svulstig filmmusik till svartvita filmer i paris visade på små biografer där galouiserökdimman ger den sorgsna filmen ytterligare en dimension, ibland går filmen i fel hastighet, och är fylld med snygg CGI…
Allt inramat av deras signatoriska wall of sound och med en bas i deras fingertopskänsla för popmelodier och hooks.

Vad jag försöker säga är att dom gör samma sak igen, dom blandar precis allt dom känner för att blanda och skapar något helt annat, och dom gör det sjukt bra.
Ska man vara kritisk, vilket jag för min del aldrig någonsin är utom ibland när jag är det, så är det här i mitt tycke deras svagaste album.
Det betyder inte att det är dåligt, absolut inte, tvärt om så är det helt fantastiskt bra om man jämför med nästan vad som helst annat som kom ut samma år.
Och bara så ingen missförstår min uppfattning om influenserna de blandat in eller beskrivningen, jag menar inte på något vis alls att det är lugnt och stilla, det är det inte, det är ett jävla ös, och det är ett album fullt av förbannat bra låtar, jag älskar skivan, okej?.

Bra, nu vet du vad du ska lyssna på idag.

The Presidents Of The United States Of America – II

Dagens… okej, inte ens i närheten av frukostskiva, men dagens skiva då.

Presidents Of The United States Of America – II.

Jag borde antagligen gå tillbaka och kolla vad jag skrev om deras första platta innan jag skriver det här, men det skiter jag i.
Under nittiotalets andra halva dök det här bandet upp på min musikaliska karta, mest av allt efter att jag hört en P3-live sändning med dem som jag blev fullständigt krossad av, för här kom ett band som gjorde saker helt annorlunda, dom hade varkenen basist eller en gitarrist utan två personer som spelade respektive guitbass och basitar, som var modifierade gitarrer utrustade med, om jag minns rätt, två respektive tre strängar, som var antingen tunna bassträngar eller extra feta gitarrsträngar, och någon av dem hade, återigen om jag minns rätt, en basmick istället för gitarrmick, och sen kördes allting genom en stadig dos fuzzpedaler och annat kul innan det förstärktes av mysiga rörförstärkare.
Och till den rätt underliga ljudbild de åstadkom tillsammans med trummisen, så bjöd dom på mestadels humoristiska texter och extremt jävla bra pophooks som åt sig fast totalt.

Efter det fanns det bara en sak för mig att göra, skaffa skivorna, lyssna en jävla massa och vara jävligt nöjd.

Jag har uppenbarligen redan beskrivit vad det handlar om, och jag vet inte om det finns mycket mer att tillägga?
Det är döda ödlor, vulkaner, radiostyrda bilar, tiki-gudar och snygga hooks.
Det är även en jävla massa fånigt snygga brejks och underligheter.
Glömde jag säga att det är gott om fulsnygg fuzz, massor av det.

Till sttor del är det här den totala motsatsen mot vad jag anser är en snygg eller bra ljudbild, men jag älskar det, och är fortfarande så sjukt jävla glad över att jag upptäckte det här en gång i tiden.
Och kanske just för att ljudbilden är som den är och det hela mest hålls ihop av snygga melodisnuttar och charm, så har det här åldrats med full värdighet, och skulle lika väl kunnat vara från sjuttiotalet, som tiotalet, eller då nittiotalet som det gör.

Ja, det här är en grymt jävla bra skiva,lyssna på den.

Tin Machine – S/T

Dagens frukostskiva.

Tin Machine – S/T.

Kommer ni ihåg när David Bowie trodde att han var med i ett band istället för att vara soloartist?
Inte?
Undrar just om det beror på att dom huvudsakligen marknadsförde sig som ett band och inte som ”Ett band med David Bowie”? så där som är rätt vettigt om man är ett band.
En annan orsak kan vara att musiken dom gjorde, precis som det mesta han gjort solo, låg fel i tiden, lite lagom mycket både före och efter på samma gång.

Jag skiter i vilket, jag tycker det här är en helt fånigt bra skiva som alla borde lyssna på.
Min fru beskrev det som:
”Det låter som ett sämre Europe”
Hon vet uppenbarligen inte vad hon pratar om.

Jag skulle snarare säga att det är rock som lånar från åttiotalets gitarronani, men på ett tillbakahållet vis, och som samtidigt är in och nosar på nittiotalets ”fula” gitarrmatteljud som sedan gjordes kända av framför allt av Smashing Pumpkins, till det så är det melodikänsla som skulle få vilket sent nittiotals postgrungeband som helst att offra en basist, halvslarvig släpsång , och så slutligen, spontanitet och imperfektionism.
Det finns sura toner på skivan, det finns avslag som inte sitter 100% perfekt, och det är på det viset jävligt… skitigt?

Vill man vara våghalsig så skulle man kunna påstå att den här skivan är som en mall för hur man gör nittiotalsgrunge, innan den genren riktigt fanns, närmare bestämt, 1988.

Är det bra?
Ja, det är förbannat bra, och deras version av Workingclass Hero är i en klass för sig.

Det här borde alla lyssna på.