Om jag säger mainstreampop med ung kvinnlig sångerska, med inslag av tung djent, ebm, lite nittiotalsmetall, indiepop och stråk av triphop så förstår ni givetvis att det är Rebecca Black jag pratar om, inte sant?

Inte?

Nej, där ser man.

Tolv år efter sin debutsingel (ja, precis den, du vet vilken det är) så har hon släppt sin första fullängdare.

Det har kommit några singlar och ep längs vägen, men det här är albumdebuten.

Det jag inledde med är sant, oväntat, och funkar jävligt bra.

Det är uppenbart att det här är en artist med rejält breda influenser som hon bollar på ett imponerande sätt som, ju mer jag lyssnar på det, får mig att tänka på Madonna, nittiotalets Madonna, ibland kompad av Savage garden, men till stor del med arr som faktiskt inte liknar någonting som jag kan sätta fingret på.

Jag tror att det närmaste jag kan komma på som påminner alls om helheten är t.A.T.u, men det är ändå helt olika saker.

Det här är seriöst bra.

Ja just ja, texterna och sången kanske ska nämnas.

Det är bra, hon kan sjunga, texterna har innehåll, flera av dem är lagom catchy, det är snyggt utan att bli för polerat, det är…

Ja, jag faller tillbaka till det jag sa redan, det här är bra, riktigt bra!

För att få ut mesta möjliga av skivan så bör den spelas på stark volym, det gäller extra mycket för spår nummer två (Destroy Me), den låten kommer förvåna dig trots det jag skrivit här som borde fungera som förvarning.