Etikettarkiv: pop

Dagens Skiva

Åka Bil – På Ett Annat Sätt

Dagens frukostskiva.

Åka Bil – På Ett Annat Sätt.

Uppföljaren till vad jag tror mig ha utsett till en av nittiotalets mest förbisedda popskivor, eller om det var bandet jag utsåg till mest förbisett, hur som helst, det här är uppföljaren, och den är… tyvärr inte lika rolig.
Den är inte dålig, inte någonstans alls, tvärt om så är det här jävligt snyggt gnällig och spretig pop på Svenska, det är musik som inte vill vara inställsam utan spretar på lite hur den vill som en oborstad tonåring, men med en produktion som gör att man lätt missar hur bråkig musiken egentligen är, jag vet inte om det är bra eller dåligt…
Jag tror att en del av bråkigheten kommer sig av att det är elektrisk gitarrpop som ändå envisas med att trycka in akustiska gitarrer i tid och otid, det är, för er som inte vet det, ett tämligen effektivt sätt att skita ner ljudet.
En annan del kommer sig av att det är gnällsång på Svenska, lite mer gnällig än vad som gått hem hos den svenska nittiotalspubliken ditintills, kom ihåg, det här var innan Håkan Hellström, och nittiotalets gnällsång i övrigt framfördes främst på Engelska, eller av Kent, som inte var så jävla gnälliga.

Jag känner att jag håller på att trassla in mig i något här, men hur som helst, det här är snyggt stökig gnällpop på Svenska, med en del texter som är så fånigt snygga så man nästan skäms över att dom är med i poplåtar och inte i poesisamlingar.

En av låtarna har en annan av mina favoriter bidragit med, Roger Karlsson står som upphovsman till RKL, vilket ganska lätt hörs, men den låten påminner även skrämmande mycket om Reeperbahns  ”Inget”, oavsett om et är i misstag eller avsiktligt så är den jävligt snygg, men, allt annat på skivan ligger i lä jämfört med skivans tre topplåtar, ”På Ett Annat Sätt”, ”Film” och ”John Lennon och Jag”, där den sistnämnda dessutom gästas av lite ytterligare stök i form av Puttra Wikdahl på gitarr, det är aldrig en dålig grej.

Så, det här är dagens rekommendation till lyssning om det inte redan har framgått.
Nej, det är inte helt inställsam pop, den kräver lite av dig som lyssnare, deal with it.

Dagens Skiva

Lars Winnerbäck – Vatten under broarna

Dagens frukostskiva.

Lars Winnerbäck – Vatten under broarna.

Med tanke på att landets bästa visfestival, www.kompledigt.com börjar på torsdag, och jag planerat att därmed spendera Torsdag till Söndag i det vackra köping så är det kanske vettigt att ladda upp genom att lyssna på sånt som kan passa in där fram tills dess för att hamna i rätt stämning, och det här borde väl kvala in antar jag.
Nåja.

Så här är det, det finns folk som påstår att det här är ett av Winnerbäcks bästa album, och när man hör det så är det viktigt att komma ihåg att det finns de som påstår att SD inte är ett rasistiskt parti, kort sagt, man ska inte tro på allt som folk påstår.

Det här är ett ”naket” album, det är, om jag förstått allt, tänkt att vara väldigt avskalat och utlämnande och liksom, enkelt.
Problemet är att det är avskalat på samma sätt som en skalad banan ingjuten i polykarbonat, det är perfekta släta ytor, det är polerat, blankt, fint, och mer skyddat än vad det var med det vanliga skalet och att skrapa på ytan ger ingenting alls, det är bara ytan du ser eller kommer åt.

Som ljuspunkter får dock sägas att den något omarbetade versionen av Brimful of Asha som är skivans andra spår är rätt behagligt, och Hjärter Dams Sista Sång, som är en av få låtar som inte verkar vilja vara utlämnande, personlig och naken, lyckas med att vara en riktigt jävla bra låt, och känns långt mer personlig än det mesta övriga på skivan, ja, dessutom är det en riktigt jävla bra låt som doftar av det som en gång i tiden fick mig såld på Winnerbäck.

Jag tror att felet helt enkelt är att skivan är för genomtänkt naken, för självmedveten och för, ja, för polerad.
Att sjunga om uppbrott och känslor, om barn som aldrig kom och saknad, men aldrig låta som om man rör en min eller darrar det allra minsta på rösten… det håller liksom inte.
Jag har ett minne av att turnén som följde på skivan hade samma problem, när den ensamme mannen med gitarr som sitter där på scenen hela tiden låter lite för perfekt, och när varenda reverbmatta på sången gör att hela ljudspektrat fylls ut fullständigt och dessutom ackompanjeras av storbildsfilm som synkar perfekt med musiken så känns det inte naket, det känns bara överproducerat, och som ett slöseri på något som skulle kunnat vara så oändligt mycket bättre om han bara vågade vara naken på riktigt.

En sak till, rätt mycket luktar det Hellstrand om låtarna, jag kan inte helt sätta fingret på varför, men det är någonting med flera av dem som får mig att ständigt göra den kopplingen, men där finns mer att lära, Hellstrand vågar låta små imperfektioner vara med på skiva, han vågar låta rösten spricka lite, och där har vi en del av hemligheten med hur man får saker att kännas ärligare.

Nej, jag tycker inte illa om den här skivan, men jag gillar den inte heller, den är tråkig, eller, mest bara intetsägande.

Så, nu byter vi musik.

Dagens Skiva

U2 – Pop

Dagens frukostskiva.

U2 – Pop.

Ni vet den där känslan av att ha fått veta något om en artist eller ett band som får en att plötsligt höra helt andra saker i musiken än man gjort tidigare?
Inte? Jodå, jag vet att några av er som läser det här drabbas av det ibland, och ni andra… well, det kanske är ba för er, vad vet jag.
Hur som helst, nuförtiden är jag medveten om att några av gossarna i U2 är väldigt troende, vilket gör att jag plötsligt lägger märke till allt tjat om gud på ett helt annat sätt, och på just den här skivan är det rätt gott om det, och det stör mig lite…

Utöver det så, jag tillhör den där skaran som ständigt försvarar nya U2-plattor när dom kommer och hävdar att det kommer dröja några år och sen kommer folk plötsligt se tillbaka även på den som en av klassikerna, eller åtminstone en del av låtarna på den, och folk kommer hävda att dom ”alltid” gillat de låtarna.
Den här skivan är inget undantag, jag gillade den när den kom, och försvarade den flitigt, men jag måste nog såhär i efterhand säga att det inte är en av deras starkaste plattor, å andra sidan så försökte den följa upp Zooropa, som definitivt är en av deras starkaste, så den hade en rätt kass utgångspunkt, och det ska väl erkännas att många av låtarna på den här är opolerade guldkorn, vilket bevisats genom att bandet själva släpt nya/alternativa versioner av dem senare, i många fall långt bättre än de som är på skivan.
Däremot är det, som så ofta med deras skivor, jäkligt svårt att exakt tidsbestämma musiken bara av att lyssna på den, många av låtarna skulle lika gärna kunnat vara inspelade idag som då, eller under sent åttiotal.

Nåja, min insikt är hur som helst att jag till stor del föredrar remixer, liveversioner och alternativversioner av större delen av låtarna från den här skivan, och det finns gott om dem.
För den som är helt oinsatt i U2 så kan det här vara en av deras sämsta skivor att börja med, så gör inte det.