Etikettarkiv: indie

Backfish – It’s Emily’s

Dagens frukostskiva.

Backfish – It’s Emily’s.

Kommer du ihåg nittiotalet?
Glöm det förresten, det spelar ingen roll, för antagligen kommer du ihåg ett helt annat nittiotal än jag gör.
Det här är ett band som väldigt effektivt illustrerar en del av det nittiotal jag minns, det är skitiga och tämligen otämjda gitarrer som lägger (o)ljudmattor som ligger ganska mycket i bakgrunden bakom snygga små popmelodier och snygg sång.
Jag snubblade över Backfish genom att vara tekniker åt dem på några spelningar i Stockholm, och blev totalt såld på en gång, och ja, jag erkänner att det säkert bidrog att bandet huvudsakligen bestod av kvinnor (jag tror att alla var det, jag reserverar mig dock för att jag kan minnas fel), men det förklarar inte allt.
Ja alltså, det här är en skiva som jag fortsatt plocka fram lite då o då sen dess, för jag gillar den verkligen, det är snygg och bitvis ganska larmig gitarrbaserad (indie?)pop som äter sig rakt in i mitt hjärta, det är ett av de där banden som jag önskar att det hade gått mycket bättre för.
Med tanke på att Ken Stringfellow producerade härligheten så kan man misstänka att det fanns fler än jag som önskar det.
Sa jag att det var ett Svenskt band? Inte? okej, det var dom, Skellefteå, så vi bjuds på lite sånt där snyggt vemod som tycks ofrånkomligt så fort man kommer norr om Falun musikaliskt.

Nej jag vet inte vad jag mer har att säga om det här?
Det är skitbra, lyssna på det du med.
Deal?
Ok, bra.

The Presidents Of The United States Of America – II

Dagens… okej, inte ens i närheten av frukostskiva, men dagens skiva då.

Presidents Of The United States Of America – II.

Jag borde antagligen gå tillbaka och kolla vad jag skrev om deras första platta innan jag skriver det här, men det skiter jag i.
Under nittiotalets andra halva dök det här bandet upp på min musikaliska karta, mest av allt efter att jag hört en P3-live sändning med dem som jag blev fullständigt krossad av, för här kom ett band som gjorde saker helt annorlunda, dom hade varkenen basist eller en gitarrist utan två personer som spelade respektive guitbass och basitar, som var modifierade gitarrer utrustade med, om jag minns rätt, två respektive tre strängar, som var antingen tunna bassträngar eller extra feta gitarrsträngar, och någon av dem hade, återigen om jag minns rätt, en basmick istället för gitarrmick, och sen kördes allting genom en stadig dos fuzzpedaler och annat kul innan det förstärktes av mysiga rörförstärkare.
Och till den rätt underliga ljudbild de åstadkom tillsammans med trummisen, så bjöd dom på mestadels humoristiska texter och extremt jävla bra pophooks som åt sig fast totalt.

Efter det fanns det bara en sak för mig att göra, skaffa skivorna, lyssna en jävla massa och vara jävligt nöjd.

Jag har uppenbarligen redan beskrivit vad det handlar om, och jag vet inte om det finns mycket mer att tillägga?
Det är döda ödlor, vulkaner, radiostyrda bilar, tiki-gudar och snygga hooks.
Det är även en jävla massa fånigt snygga brejks och underligheter.
Glömde jag säga att det är gott om fulsnygg fuzz, massor av det.

Till sttor del är det här den totala motsatsen mot vad jag anser är en snygg eller bra ljudbild, men jag älskar det, och är fortfarande så sjukt jävla glad över att jag upptäckte det här en gång i tiden.
Och kanske just för att ljudbilden är som den är och det hela mest hålls ihop av snygga melodisnuttar och charm, så har det här åldrats med full värdighet, och skulle lika väl kunnat vara från sjuttiotalet, som tiotalet, eller då nittiotalet som det gör.

Ja, det här är en grymt jävla bra skiva,lyssna på den.

Gessle – The World According to Gessle

Dagens frukostskiva.

Gessle – The World According to Gessle

Kommer ni ihåg 1997?
Det gör jag, det var början till slutet av ett jävligt bra årtionde, det var en tid när mycket av det som varit rebelliskt och utstickande med nittiotalet allt mer hade hunnit processas genom kommersiallismens filter och marknadsanpassas, den här skivan är rätt mycket ett symptom på det.
När Gessle kom på att spretig gitarrpop på bruten engelska var gångbart (samt att han allt mer blivit förbjuden att ha med ”sina” låtar på Roxettealbum) så bestämde han sig för att en gång för alla göra det ultimata nittiotalspopalbumet, skivan som skulle visa om det var Brainpool eller Popsicle som var sveriges popkungar (svaret han var ute efter var så klart att det inte var någon av dem, utan han själv), och för att garantera att det blev rätt så plockade han in Brainpool som kompmusiker, sen ”skrev” han ett gäng av världens bästa poplåtar, och för att garantera att dom var just bäst så lånade han inspiration (samt melodier, fraseringar, textbitar och arr.) från okända band som han snubblat över men som ingen annan lär ha hört, så han kunde komma undan lätt med det.
Banden han lät sig inspireras av, och som inte får cred någonstans, och som du antagligen inte hört talas om är bland annat Ramones, Manic Street Preachers och INXS.
Sen processades allt genom lite snyggare produktion än de genomsnittliga nittiotalspopbanden hade råd med och där dog allt sväng och det hela fick känslan av maskinpop.

Jag ska erkänna att en del av låtarna har rätt catchy refränger eller snygga hooks och så, men det faller hela tiden platt genom att sakna själ.

Några år efter den här så kom det en hyllningsskiva till Ramones där svenska artister tolkade deras låtar, Gessle valde praktiskt nog att bidra med ” I wanna be your boyfriend ”, jag skulle vilja höra en mashup av den och hans egen ”Do you wanna be my baby”, jag anar vissa likheter…

I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet så skulle flera av de här låtarna garanterat ha hamnat på Roxettes skivor, och därmed brutit av alla ballader på ett positivt sätt, det skulle kanske inte ha blivit hits, men det hade varit den sortens mellanlåtar som får annat att lättas upp och får skivor att bli en bra (eller bättre åtminstone) helhet, ni vet sånna där med tramstexter om att berätta alla hemligheter i en underbar ballong eller så, ja okej, uppenbarligen hade det kunnat bli hits.
Men så här, som en egen skiva så är det… meningslöst?
Skivan vill verkligen vara indiepop, av svenskt/brittiskt stuk, men den vill vara polerad, och den vill inte bryta egen mark.
Hade det varit ett okänt band så hade ingen, INGEN, i dagsläget kommit ihåg dem, alls.
Inte för att det är dåligt, det är bara så anonymt, så ”alla andra har redan gjort det här, men bättre”.

Okej, sammanfattningsvis så…
Jag avråder inte från den här skivan av musikaliska skäl, den fungerar som bakgrundsskval, helt okej sådant, man skulle lätt kunna släna in någon eller några låtar på en nittiotalsfest, som utfyllnad mellan de låtar folk bryr sig om utan att det stör, annat än att det stör de som vet vem det är och därför misshandlar den som är DJ.
Däremot avråder jag från att lyssna på den här på någon som helst digital tjänst som Spotify eller liknande, Gessle får redan tillräckligt och en jävla massa mer av den kakan, så av rent etiska skäl anser jag att ingen bör lyssna på det här annat än från fysiskt media eller liknande, det går säkert att låna den från någon stackars sate som har den i sin skivhylla, om du anser det viktigt.

The Verve – Urban Hymns

Dagens frukostskiva.

The Verve – Urban Hymns.

Spröda gitarrmattor, lager efter lager med reverbdränkt sång, masssiva stråkarrangemang som får ligga så mycket i bakgrunden som dom mår bäst av, upprepningar som gör låtarna nästan hypnotiska, texter som gå att tolka i stort sett hur man än vill… check, den här har allt.
Samt då så klart ett extremt välförvaltat brittpoparv, så dom lånar från både Stones och Beatles? Jupp… och Faces för den delen, men till skillnad mot vissa avsina samtida kollegor (Oasis) så gör dom någonting eget av det dom lånar, dom förvaltar ett arv istället för att exploatera det.

Nu är vi där igen, jag skriver något som låter som en helt okritisk hyllning, och till råga på allt av ett brittpopband… 
Okej, jag kan väl kritisera skivan för att drogreferenserna duggar tätt men… vad gör det när det är bra?

En sak till, det härär rakt av ganska dyster musik, som är osannolikt bra att festa till, få ihop den om ni kan.
Så… när bjuder någon på rödvinsparty med The Verve som soundtrack? (Jag kan acceptera en del annan nittiotalsmusik med, helst indie eller triphop).

Är det längesedan du lyssnade på den här, eller har du inte hört den alls? vad väntar du på, det är dags att poppa.

Erkände jag just att jag är en sucker för brittpop och triphop?  ja jävlar vad det gått utför med min image.