Kompledigt 2014 – Fredag

Kompledigt
Det där med att sortera upplevelserna efter en hel helg med musik, kärlek och underbara jävla människor är alltid något av en utmaning, och knappast en som underlättas av utmattning.

Efter hemkomst från festivalen har jag dessutom haft fullt upp med en kombination av arbete, inskolning av barn, vård av sjuka barn och lite sånt där som är typiska tecken på att man har mer liv än tiden tillåter, därtill så kom det ett val emellan.

Jag ska trots det göra ett försök att få ihop någon form av sammanfattning av vad som utan tvekan är en av årets höjdpunkter.
Svårigheten ligger mest i att huvudet är fyllt av (fortfarande) osorterade intryck som alla försöker överträffa varandra och säga att det är just det jag borde skriva om, och längst fram i medvetandet rörande kompledigt snurrar The Band på repeat.
Nej, dom spelade inte, det är helt korrekt iakttaget, däremot diskuterades dom, och deras låtar spelades lite här o var och, ja, det var väl mest det, och på rent jävelskap är det vad min hjärna bestämt sig för att fokusera på, men om jag sneglar förbi The Band så finns det även lite annat, eller ja, rätt mycket annat om man ska vara ärlig.
Var ska man börja?
Vad sägs om att börja från början, med årets femte artist ut på scen?

Hur kan den femte utgöra början?
Jo, såhär är det.
Först var de tre festivalgeneralerna (eller är de diktatorer? kverulanter? konsonanter?) upp på scenen och presenterade dagens värd/konferencier, Tina Willhelmsson, och eftersom de tre är artister de med, så blev Tina den fjärde ut, och presenterade den femte, efter att först ha sjungit och spelat lite själv.

Så femte artist ut, eller förste, eller andre att uppträda eller… ja hur som helst, det var Ronny Eriksson kompad av Benneth Fagerlund på piano, och jävlar vilken underhållare han är.
Jag vill egentligen säga att han är jävligt bra på att vara en väldigt röd propagandamaskin utan att det är något man tänker på, men så inser jag att jag kanske helt själv är för röd för att uttala mig om ifall det märks eller inte, det kan vara så, allt han gör har hur som helst en behagligt röd färgton, och han lyckas med att samtidigt se ut som en ganska normal orakad femtionåntingplusmomsåring som oförberett ropats upp på scenen för att prata om vad överskottet i kaffekassan på verket ska användas till i år (en plastgran att pryda fikarummet) och en jävligt rutinerad artist som har full koll utan ansträngning, det senare är förstås vad han är, och en jävel på att få med sig publiken dessutom, och att få alla att lyssna.
Jag borde inte, men jag vill ändå göra en jämförelse, han gör samma sak som Kristina Kjellsson gjorde året innan (och alltid gör), fyller scenen med att vara så extremt jättenormal och trevlig och kännas som precis vem som helst, men med berättelser och sånger som man lyssnar nästan vördnadsfullt på och verkligen…. jag vet inte? bara känner att man älskar som person, utan att man egentligen känner dem?
Ja, någonting sånt.

Snacka om att lägga ribban högt på en gång, så det fanns så klart bara en sak att göra, höja den ytterligare.
För de som läst min lilla sammanfattning (eller om det kallas för avhandling kanske?) från förra året så kanske det går att gissa sig till att Vera Nord (förra året uppträdde hon som Vera Barlach-Nordenskiöld ) var precis rätt artist för att äntra scenen och göra det.
Jag skrev då att vi kommer få se mer av henne, och med tanke på att hon redan hunnit avverka alla möjliga TV-program och morgonsoffor, likaväl som Allsång på Skansen så vågar jag påstå att jag hade rätt.
Och så var hon då tillbaka på Kompledigt med, förra året var det med ett kort uppträdande, den här gången blev det ett fullt set och hon bar upp det fullständigt och stal helt säkert några hjärtan till.
Det ligger hela tiden på tungan att skriva att hon är jävligt bra för sin ålder på tolv år, men det är inte sant, hon är jävligt bra, helt oavsett ålder, jag är bara aningen mer skeptisk mot ”barnartister”, så det krävs ytterligare mer än vanligt för att jag ska smälta, men det gör jag.
Får du chansen att se henne, ta den.

Sen var det dags för Peter Faxwall, och jag är ledsen, men efter de två inledande akterna så framstod han ”bara” som bra och inte som förbannat bra och rolig, det är inte hans fel och att han ändå i det läget ens framstår som bra och intressant talar sitt tydliga språk, han är jävligt bra, någon dag ska jag lyckas se honom på en scen som inte är på festival eller så, någonstans där han får mitt fulla fokus, för det är han värd.

Efter Faxwall så bjöds vi på en, för mig, ny bekantskap, David Urwitz.
Jag hade inte en aning om vad jag hade förväntat mig, men herrejävlar så bra han är.
Faktiskt vet jag fortfarande inte egentligen vad han spelar för musik, jag vet bara att det är vackert, mäktigt, till stor del melankoliskt, och så sanslöst jävla bra.
Det är som att han spelar stämningar och känslor snarare än musik, och texterna sen… wow.
Här omkring insåg jag att dagens känslosammaste ögonblick passerades, efter det här skulle det vara säker seglats utan akuta känslostormar, det var liksom avverkat nu.

Lite visste jag då exakt hur mycket Loke vuxit sedan jag såg en hel spelning med honom senast.
Loke är i mina ögon en entertainer av stora mått, även en clown, lustigkurre, och tidvis någon med en del rätt mörka betraktelser av människor, men ofta uppvägt med humor.
Ungefär så var spelningen, rolig, bra, rätt rockig, för egentligen spelar han lugn rock snarare än visa (det gäller förvisso fler av de som uppträdde på festivalen), och sen plötsligt drämmer han till oss alla med ”Flykten Från Sverige” och… folk stod och grät, det var många som stod och grät, eller satt och grät.
Det ska erkännas att det syntes några tårar redan under Urwitz uppträdande, men det här var… mer.
Det var jävligt mäktigt.
Och det var inte från en artist jag väntade mig det av.

Som av en händelse så finns faktiskt just den låten, från det uppträdandet, att höra här

Var det festivalens bästa uppträdande?
Vi får se när jag skrivit klart allt, eller ja, ni får se, jag vet så klart svaret redan.

Efter Loke var det åter dags för Tina Willhelmsson att spela lite Tina, prata lite och slutligen presentera kvällens (nästan) sista artist, och jag måste tyvärr erkänna att jag både vid det här tillfället, och tidigare på dagen när hon inte bara presenterade utan även framförde några låtar, var ganska upptagen med allt möjligt annat och därför inte helt registrerade hur bra, jag har däremot fuskat och lyssnat på det i efterhand och kan säga att hon är jävligt bra, men det känns fel att ge någon djupare kommentar baserat på vad jag hört i efterhand (men får ni chansen så se henne).

Sist ut då, nästan, Caj Karlsson.
Jag vet inte hur man beskriver honom på scen (eller annars för den delen), Caj är Caj, och jag pendlar mellan att tycka att han är helt sanslöst jävla bra och kul live, eller att mest bara vara småtrist eller ibland nästan tragisk, oftast ligger det dock på den positiva sidan, och ibland är han verkligen helt sanslöst bra, jag är inte säker på att det bara beror på honom, rätt mycket är nog beroende på mitt eget humör för tillfället.
Vissa, och även han själv numera, gör ibland jämförelser med Shane MacGowan, det känns inte som helt fel jämförelse.
Caj spelade Shoreline.

Jag sa nästan sist, inte sant?
För allra sist ut för kvällen var tyvärr Spritbaletten.
Före dem så var herr Johan Johansson upp i sällskap med Rickard Donatello och tillfälligt även Jenny Almsenius på munspel, och tillsammans framfördes två eller tre låtar, det var väl mest som ett sätt att försöka mildra det som kom sen, men föga hjälpte det när det som kom sen var spritbaletten.
Vad är felet med Spritbaletten frågar du?
Jag har ett kort svar på det: Spritbaletten.

För att förstå hur illa det är så kan jag berätta att mixerbordet (ett digitalt sådant), begick självmord inte mindre än två gånger under deras framträdande, det hängde sig fullständigt och krävde att startas om på omildast möjliga vis, det är i klass med att jag skulle behövt använda hjärtstartare på det.
Andra gången det hände så kombinerade den det med att först skrika högt.
Enligt bordets ägare/skötare, Per Granberg, så har det aldrig hänt med det bordet tidigare, och nu fanns verkligen ingen rimlig orsak, det pressades inte hårt, det hade ingenting extra inkopplat, det var inte många kanaler igång, ingenting sånt, det enda som finns att skylla på är den där förbannade spritbaletten.
Kvällen efter, när det var långt fler uppträdanden på inomhusscenen, precis som kvällen innan, så skötte sig bordet som det skulle.
Spritbaletten lovade att det här var deras sista jävla spelning någonsin, det är ju alltid något att trösta sig med, åtminstone tills nästa gång dom visar sig.

Börja från början sa jag rätt tidigt?
Ja alltså, det här var festivaldag nummer ett av två, alltså den andra dagen av fyra som festivalen pågår eftersom det är en förfest redan på torsdagen, med öppen scen, och sen en brunch på söndagen, med lite artister,  jaja, jag kommer nog lyckas skriva om det med ska ni se, men det här var i alla fall den första festivaldagen.

Dagen efter

Det var val igår, igår så var det val…

Jag behövde någonting att fokusera på för att hanteragårdagens valresultat, någonting som fick mig att må bra, så jag satte mig med Cubase och jobbade lite med en mycket passande liveinspelning från förra året.

Om tiden räcker till så kommer det eventuellt mer vid tillfälle, men just nu får ni nöja er med Charta 77 – Ensam Kvar, inspelad live på Punk & Love 2013 Debaser, medborgarplatsen, tidigare osläppt version, dock finns den med på Live DVD:n från samma tillfälle som finns att köpa från bandet på spelningar eller så, och av okänd anledning inte från deras webshop som annars hittas på http://birdnest.tictail.com/

 


Jag har inte mycket mer att tillägga idag.

 

Konsten att kasta glashus

Hupp, vi tar en sväng med lite politik här igen, det händer inte så ofta, men ibland känner jag att det är lämpligt och att jag måste få det ur mig, den här gången för att jag faktiskt är riktigt jävla irriterad.

För några veckor sedan, vecka 35, bjöds vi i en av lokaltidningarna på följande lilla grej:

2014-08-28 08.13.05

Något som på alla sätt ser ut som en jämförelse mellan M och S, och som rakt av framställer S som sämre, det framgår ingenstans att det skulle vara en annons eller så, eller att avsändaren skulle vara annan än tidningen som den är publicerad i.
Tittade man på framsidan av tidningen så satt där en lös reklamlapp som såg ut så här:

2014-08-28 08.13.152014-08-28 08.13.27

Utifrån vilken man kan dra slutsatsen att det är Moderaterna som ligger bakom även det inuti tidningen, dock kräver det som synes att man jämför annonser på annan plats med det i tidningen, samt har viss slutledningsförmåga, en egenskap jag titt som tätt ifrågasätter huruvida de flesta har.

Här hade jag kunnat vara nöjd med min irritation och tycka att M hade gått långt över gränsen för etik och moral vad gäller annonsering, då det inte tydligt framgår att det ens är en annons, än mindre vem som ligger bakom den.
Jag anser även att tidningen som publicerade den, Sigtunabygden, brustit kraftigt då de tagit in annonsen utan att tydligt markera att det är just en annons.

Men det är inte slut där.
Moderaterna har även haft mage att göra ett utskick som ser ut så här:

2014-09-08 19.31.41

Ett utskick där de alltså påstår att Socialdemokraterna genom att använda en liknande design som moderaternas, och uppge ordentliga källor för sina påståenden, beter sig bedrägligt, och det trots en mycket tydlig avsaknad av moderaternas logotyp eller liknande i annonsen.
Notera även att den annonsen var veckan efter att moderaterna hade haft en annons som inte har tydlig avsändare, som på alla sätt framstår som redaktionellt material, i samma tidning.

Och sen så damp tidningen märsta.nu:s valspecial ner, och innehöll återigen Moderaternas egen jämförelse mellan partierna, utformad som om den vore en del av tidningen, utan information om att det är en annons.

2014-09-08 19.32.48

Att säga att jag är besviken på nivån på Sigtuna Kommuns Moderater är en underdrift.
Dessutom är jag sjukt jävla besviken på både märsta.nu och framför allt, Sigtunabygden, som tagit in de där annonserna i den form de är.

Rätta mig om jag har fel, men det där bryter väl ändå mot annonseringsregler?
Så, hur och var gör jag en anmälan om det?

V/A – Definitivt 50 Spänn 10

Dagens frukostskiva.

V/A – Definitivt 50 Spänn 10.

(Vi är på Y idag, det finns en förklaring, jag orkar inte dra den igen).

Här har dom återigen ökat antalet spår som är med, och vips så tycker jag att det är en mycket sämre skiva.
Jag vet inte om det faktiskt hänger ihop eller om det bara handlar om att ja gtycker det här är en sämre samling.
Nej, jag sa inte att det är sämre innehåll, det är det inte, egentligen gillar jag nästan allt som är med på den, men som helhet så lyckas den inte, det är bara… jag vet inte, en bra sampler men inte en bra skiva.
Eh ja, det är alltså svensk punk, lite som knappast kan kallas annat än rak rock, eller garagerock kanske? lite pop och lite sådär.
Äh, det finns inte så mycket mer att säga om den egentligen, men den har elefanter på framsidan, det är ju alltid något liksom.