Etikettarkiv: samling

V/A – Strån till Stacken – En Hyllning till Stefan Demert

Dagens frukostskiva.

V/A – Strån till Stacken – En Hyllning till Stefan Demert.

”Pappa, jag älskar den här skivan”.
Jag brukar hålla mig till att ta saker i bokstavsordning och skita i om det är gammalt eller nytt, men så brukar jag å andra sidan inte heller få förhandsexemplar av skivor, minst av allt från mina nära grannar, så jag tänker att ett undantag kan vara på sin plats.
Dessutom har ingen annan skiva hamnat i spelaren på ett tag nu, så, det blir den här.

Alla vet givetvis vem Stefan Demert är?
Inte?
Okej, han är nog, numera, främst känd för ”Balladen om den kaxiga myran”, och bland de lite äldre, ”Till SJ” ni vet den där ”SJ SJ gamle vän, trevligt att du lever än….” en ganska brutal satir om hur illa SJ fungerar… skriven -71, han kunde inte ha anat hur mycket värre det skulle bli.
Och bland de ytterligare lite äldre så är antagligen ”Anna Anaconda” det han är känd för.
Hur somhelst, det går inte att påstå mycket annat än att han numera är relativt bortglömd för den breda massan.
På den här hyllningsskivan samlas delar av Sveriges, vågar man kalla det för Vis-elit? Eller kanske Visfestivalselit, för större delen av de medverkande är sådana som man ständigt ser på varenda visfestival i det här landet, år efter år, har du inte koll på dem så är det ditt problem, inte mitt.
Deras mål tycks vara att ändra på just att Demert till stor del fallit i glömska hos de flesta, för hos dem har han det inte.

Jag skulle kunna gå igenom låt för låt och i stort sett hylla allting, för det växlar mellan bra och helt jävla fantastiskt.
Vissa låtar framförs, av vad jag kan avgöra, i stort sett identiskt med originalen, andra har fått sig en eller annan alternativ twist, och i den av Johan Johansson framförda ”Till SJ” så har det tillkommit ett par nya verser, att just Johan, stillsammans med sin vapenbroder Donatello skulle ge sig på just den låten kändes föga osökt, jag tror inte att det finns någon duo som tillsammans kan uppbåda lika mycket hat och förakt för hur våra järnvägar sköts som de två, jag trivs i deras sällskap.
Det är givetvis ett av skivans starkaste spår (ja jag vet vad jag gjorde där).
Växlar man över till Christina Kjellson så bidrar hon med inte mindre än två låtar, varav båda tycks ha ätit sig in fullständigt i min snart sjuåriga dotters hjärna, faktiskt gällde det redan efter första gången hon hört skivan, så de sjungs det flitigt på, jag förstår henne, det är helt fantastiskt bra.
Annat som sticker ut lite extra är… nej vad fan, det är allt.

Det är helt enkelt en jävligt bra skiva, med precis lagom variation för att inte bli tråkig, växlande mellan extremt nedstrippad ”traditionell visa”, tango, och boogierock, skönsång och halvskrål, men rakt av förbannat bra låtar, förbannat bra tolkningar och en jävla massa glädje.

Jag erkänner villigt att den här skivan gjort mig mer nyfiken på att lyssna mer på Demert.
Men den har även gjort mig rädd för detsamma, tänk om jag tycker originalen är mycket tråkigare och dammigare?
Risken känns faktiskt ganska överhängande.

Så, den här skivan bör du skaffa.
Och du bör lyssna på den.
Om och om igen.

Allan Edwall – Den Lilla Bäcken – Allans Bästa

Dagens frukostskiva.

Allan Edwall – Den Lilla Bäcken – Allans Bästa.

Ni vet den där glade luffaren Paradis-Oscar i Rasmus på Luffen? Emils pappa? Skalle-Per? och en massa andra roller i filmatiseringar av Astrid Lindgrens böcker?
Ja, ni vet vilka jag menar, allt spelat av samme skådespelare, Allan Edwall.
En fin förebild (nåja) för barn.

Han var även musiker (och diktare, författare och en massa annat), och spelade in en del egna visor genom åren, en del av det är samlat här.
Som man lätt kan vänta sig av en sån folkkär artist så är det givetvis muntert hela vägen… det handlar om döden, att bli övergiven, tappa tron på gud, supa och annat typiskt Svenskt.
Faktiskt så kan det här vara en av de nattsvartaste skivorna jag har i skivhyllan.
Men, det mesta framförs till vackra mjuka arrangemang som känns snälla och trevliga tills man lyssnar för noga på texterna.

Kontrasterna på den här skivan är underbara, lyriken är fantastisk, musiken är suverän.
Det är en helt jävla skitbra skiva.
Men, jag klarar inte att lyssna på den mer än en gång innan jag känner att jag behöver någonting annat som lyfter upp lite mer.

Det är en skiva som alla borde ha.
Det kanske är en av de bästa Svenska vismusikskivor som gjorts…
Det är INTE en skiva man bör lyssna på innan man går på fest.

V/A – Beat Butchers – Bolagsstämman

Dagens frukostskiva.
(Ö)
V/A – Beat Butchers – Bolagsstämman.

Efter att ha hyllat två väldigt olika samlingsskivor från Beatbutchers så tänker jag nu bryta den trenden med den här tredje.
Det är en samlingsskiva med två låtar per medverkande band, en hit och en tidigare outgiven sak, och  resultatet är…
Tyvärr, det är skittråkigt.
Varför?
För att det inte är en bra blandning, och inget av de medverkande banden var (i mitt tycke så klart) på någon direkt topp just här, så det känns mest som en oinspirerad samling med låtar som huvudsakligen är mittemellanbra.
Det är lite jobbigt att säga sånt om ett bolag man gillar och en massa band man gillar, men vad fan, det här är en skiva som man lätt kan hoppa över, så det är min rekommendation.

V/A – Beat Butchers 15 år – 12 Covers

Dagens frukostskiva.
(Ä)
V/A – Beat Butchers 15 år – 12 Covers.

12 av de (mer eller mindre) då aktiva banden på skivbolaget Beat Butchers fick i uppdrag att välja en cover var att spela in för femtonårskalaset, men det skulle vara cover av ett annat band från skivbolaget.
När det handlar om ett såpass litet skivbolag, där de flesta banden känner varandra rätt bra, och i många fall har medverkat på varandras skivor (eller rent av producerat dem), så blir sånt här intressant, för allting görs med väldigt mycket respekt, och inte helt sällan känns det som att flera av dem försöker imponera på varandra genom att göra bästa hyllningarna.
Och herre jävlar vilka bra covers det är.
Flera av låtarna får en behandling som gör dem långt bättre än originalen någonsin kunnat drömma om, utan att originalen på något vis är dåliga.
I vissa fall är det totala omarbetningar av originalet, som den inledande 23-till covern framförd av Roger Karlsson, andra gånger så är det raka covers framförda med det covrande bandets signumsound inbakat.

Allt är (tillsynes) gjort med enormt mycket kärlek, och respekt för originalens integritet.
Och… jag vet inte vad mer jag ska säga?

Det är en förbannat jävla skitbra platta.
Lyssna på den.

V/A – Beat Butchers 10 år

Dagens frukostskiva.
(Å)

V/A – Beat Butchers 10 år.

När skivbolag fyller år och väljer att fira det med skivsläpp så kan detofta bli intressant, det här är ett lysande exempel på det.
Beat Butchers fyllde 10 och valde att fira det med dels en galen tillställning med en massa liveband spelandes på kolingsborg, men även med en skiva innehållades allt möjligt med deras band som tidigare mestadels aldrig hamnat på skiva, eller hamnat på underliga samlingar, svåråtkomliga singelbaksidor eller liknande.
Det ger en blandning av låtar som sträcker sig från det obskyrt konstiga, via oväntade covers till larvigt bra låtar som bara inte kommit med på skivor av en eller annan orsak.

Trots att mycket av innehållet är curiositeter, så är det en skiva som är en fantastisk väg in i Svensk melodiös nittiotalspunk, med trevare åt alla möjliga olika håll.
Det kan även ses som en väldigt bra pop-platta, eller partymusik eller…
Det är en bra samlingsskiva, en riktigt bra samlingsskiva.

Jag är ledsen men, jag kan inte analysera den djupare än såhär utan att det blir för långt för att jag ska hinna klart innan jag är framme i Köping, och är det inte klart då så kommer det bli liggandes länge.

Det här bör du lyssna på.

V/A – DRAAA!

Dagens frukostskiva.

(X)
V/A – DRAAA!

Som vanligt när vi kommer till en bokstav där jag redan avverkat allt så tar vi något ur högen med samlingsskivor, och vi har äntligen tagit oss igenom alla Definitivt-skivorna och kan ge oss på annat.

Vad är då det här?
Historien gick något i stil med så här:
Någon på skivbolaget Birdnest kläckte den briljanta idén att alla deras aktiva band skulle spela in några covers av låtar som på ett eller annat sätt varit viktiga för dem, fyra låtar per band, och dom skulle ges ut dels på CD-singel, tre låtar, som nedräkning, ett band fick nummer 10, nästa 9 osv, sen skulle det gå ner till ett, och på noll skulle det komma en samlingsskiva med alla banden, en av låtarna från singeln samt de fjärde låten.
Det blev inte riktigt så,lite fler band än planerat nappade, och singlarna gick således ner hela vägen till noll.
Skivan kom dock ändå.
Det här är den.

Så, det är elva band som då var knutna till skivbolaget Birdnest, som ger sina tolkningar av annat.
Låturvalet påminner om en flodhästs arsle, det är brett och fullt av skit som kastas åt alla håll på ett snyggt och intressant sätt.
Nej, det är inte bara skit, långt ifrån, men en eller annan låt ligger nog, i original, på rätt många av fansens listor över dålig musik.

I vissa fall är det uppenbart hur låtarna influerat banden, andra gånger är det mer utmaning att lista ut det.
Vissa covers är väldigt lika originalen, andra har fått en liten twist av det nya bandet, några har översatts, och några har gjorts till i det närmaste helt nya låtar.
Det är intressant, kul, varierat och på många sätt även lärorikt, det är jag rätt säker på att det var även för banden när de gjorde sina covers.

Det är, som helhet, inte en skitbra skiva, den spretar för mycket åt alla håll för att fungera fullt ut, men det är en trevlig blandning av bra låtar.
De jag alltid har snurrandes i skallen efter att ha lyssnat på den är bidragen från DLK, Stukas och Johan Johansson, så jag antar att det är de jag tycker är bäst, eller så är det bara de som är mest catchy, vad vet jag.

Ja, det är en bra skiva och du borde lyssna på den, givetvis.

Weeping Willows – Singles Again

Dagens frukostskiva.

Weeping Willows – Singles Again.

Jag har problem med Weeping Willows.
Dom är så satans förbannat jävla bra, men jag vet inte när jag ska lyssna på dem, för det är inte musik som passar till några av de aktivitetar jag sysslar med.
Och precis nu insåg jag att jag har fel, det passar jävligt bra att skriva till, förutsatt att ingen annan stör med en massa andra ljud.
Ett annat problem är att jag vet att dom är ett av sveriges bästa liveband, och trots det har jag inte sett dem på över tio år (och ja, jag vet ändå att dom fortfarande är så bra), men senast jagsåg dem så höll jag på att explodera över att dom är så bra, men att jag ändå blir rastlös och inte vet var jag ska göra av mig själv medan de spelar.

Så, det här är en singelsamling, om det inte framgick av titeln, och eftersom dom släppt en massa bra singlar så är den bra.
Men som vanligt så är det skiva två som är intressantast, den är fylld med B-sidor och alternativa versioner och sånt, en eller annan cover, och… det är så fånigt jävla skitbra.
Vad ska jag säga liksom? Dom tappar in i en musikstil som i stort sett inte finns längre, blandar upp det med allt möjligt annat, och utklassar varenda jävla smörsångare eller band rakt av.
Samma låt kan utan svårighet innehålla tydliga spår av Elvis, Depeche Mode, och Elton John och lite gospel och samtidigt låta modern…

Äh, skitsamma.
Det här är jävligt bra skit.
Kanske inte dagens arbetsmusik, men vad fan, jo, lyssna på den nu.

U2 – The Best of 1990–2000 & B-Sides.

Dagens frukostskiva.

U2 – The Best of 1990–2000 & B-Sides.

Det är väl lika bra att få det ur vägen på en gång.
Ja, jag gillar U2, och nej, detär inte världens mest pretentiösa band, däremot kan Bono till och från definitivt ha varit världens mest pretentiösa frontfigur, och eftersom det tycks ha undgått många så har han inte bara bett om ursäkt för det utan även drivit med det ganska hårt, så någon direkt bristande självinsikt tycks det inte handla om.
Å andra sidan, hade du omväxlande blivit uppringd av olika världsledare, inklusive påven, så skulle sannolikt även du drabbas av viss hybris till och från.

Så, nu har vi klarat av det.
Det här är alltså deras samlade nittiotal, eller det bästa av deras nittiotal, enligt någon sorts formel som jag inte är säker på att jag är helt överens med.
Precis som med deras liknande samling för åttiotalet så ingår även (i vissa utgåvor) en bonusskiva med B-sidor, remixer och lite annat smått och gott.
Huvudskivan här innehåller förvisso en del bra låtar, eller ja, rätt många får väl erkännas, men av någon orsak upplever jag att den aldrig riktigt lyfter, det är somom man skulle tagit en massa U2 låtar och tryckt på shuffle, det är ingen helhet, det är inte en bra skiva, utan bara ett gäng bra låtar, varav flera egentligen var som bäst på sina originalskivor just för att de var en del av en helhet där.
Missförstå mig inte, det är inte dåliga låtar här, dom kommer bara inte helt till sin rätt utan gör sig långt bättre antingen på originalskivorna, eller helt ensamma.
Bonusskivan innehåller som sagt remixer, b-sidor och annat sånt, några av låtarna är helt enkelt förbannat bra, andra är mer ett ”Meh!”.

Till saken hör att U2 under nittiotalets början var ett band som bröt jävligt mycket ny mark, som vågade ta steg som få andra vågade, och som pressade gränserna för vad som var okej som mainstreammusik, och de låtar de mest av allt utmanade med är i dagsläget så tama och inarbetade att man knappt ens minns att de från början var någonting annorlunda eller vågat, jag vet inte vad jag ville ha sagt med det.

Saknar man allt U2 gjorde under nittiotalet så är det här en bra samling, eller om man vill slänga in den i CD-växlaren på nästa fest (hur gammal framstår jag som nu?), men i övrigt så är det faktiskt inte en nödvändig skiva att ha.

Seså, lyssna på den nu en vända, och sen tar vi någonting annat och roligare.

V/A – Birdnest for 10 Marks II

Dagens frukostskiva.

V/A – Birdnest For 10 Marks II.

I dagsläget är ”rebranding” rätt vanligt, man tar en produkt, stämplar ett annat namn på den änvad den har från början, och säljer den dyrare.
På nittiotalet var det inte lika vanligt, och definitivt (hö hö hö) inte bland punksamlingar utgivna av Svenska independentlabels.
Den här skivan är ett undantag.
Det är i själva verket Definitivt 50 spänn 6 men rebrandad för den tyska marknaden (och plötsligt har en del band fånandra skivbolag blivit en del av Birdnest, nåja, det är sånt man får ta).

Så jag behöver inte skriva mer än vad som redan finns att läsa här: LÄNK.

More ABBA Gold – More ABBA Hits

Dagens frukostskiva (jaja, det var länge sedan frukost).

More ABBA Gold – More ABBA Hits

(Varför utsätter jag mig för det här?!).

Okej, det fanns ytterligare en Abbaskiva i hyllan, jag är lika oskyldig till den som till de övriga, men har jag sagt att jagska ta mig igeom allt så ska jag fan göra det.
Så eh… ja, det finns en skiva som heter ”Abba gold” med alla hits, och det här är då ”alla hits som inte kvalade in bland de riktiga hitsen, ja, ni fattar grejen, det är alltså inte de bästa låtarna utan de som inte blev lika mycket hits, de som inte kvalade in riktigt, the next best of så att säga.
Det var med andra ord inte med högt hopp som skivan åkte i spelaren, jag var inte alls pepp på det här.
Döm om min förvåning när jag insåg att det här faktiskt är helt okej.
Eller alltså, mer än så, det här är ju riktigt bra.
NEJ det är inte en skiva man måste ha, och jag är tveksam till om jag kommer lyssna på den igen under de närmaste åren, men jag kan inte med gott samvete påstå annat än att det här är en rätt trevlig samling låtar, och låtarna är bra.
Den här skivan ger på många sätt en långt bättre bild av Abbas storhet än vad Abba Gold, med de största hitsen, gör.
Den är inte bara jobbiga hjärnätande hooks som gnager bort allt förnuft, utan det är snygga och bra låtar, och så är det den där grejen med produktionen…
Vi lämnar det här innan jag snöar in, okej?
Det är en rätt bra skiva.

Enough.

Nu ska jag lyssna på punk.