Kategoriarkiv: Uncategorized

Inspiral Carpets – Devil Hopping

Dagens frukostskiva.

Inspiral Carpets – Devil Hopping.

Kommer ni ihåg Madchester vågen?
Inte?
Nej, kunde just tro det.
Nåja, det här är från det absoluta slutet på den, när det inte längre kallades madchester utan hade gått över i att vara en del av paraplybegreppet britpop.
Sammanfattningsvis, larmiga elgitarrer spelade genom VOX-förstärkare, snygga orglar, snygga sångmelodier, mycket groove och… ja det var väl ungefär det.
Till och från någon riktigt snygg sånghook med så klart, och lite handklapp ibland.

Jag gillar sån musik, jagkan inte riktigt sätta fingret på varför, för det är ont om låtar jag kommer ihåg ens precis efter att de tagit slut, men det är helt enkelt skön musik som gör sig bra på stark volym, eller i bakgrunden, eller som utfyllnad mellan hits, eller…. äh…
Jag gillar den här skivan helt enkelt, men kan inte egentligen säga att den är skitbra av någon specifik orsak, det är helt enket bara bra musik.

Lyssna du med, du kanske gillar det.
Vem gillar inte en larmig gitarr körd genom en VOX liksom?

Sanna Hogman – Buss 18 Till Dig.

Dagens frukostskiva.

Sanna Hogman – Buss 18 Till Dig.

Jag har gång på gång påtalat att jag inte är något större fan av traditionell visa (för att sen följa upp med en hyllning av en eller annan visartist, givetvis), och det här skulle kunna vara ytterligare ett bra tillfälle att göra det.
Ni vet sådana där visartister som har en helt fantastiskt vacker och melodiös röst? Sådär så det är mer av ett instrument än sång, och så man knappt hör var den slutar och andra instrument tar vid?
Sån är Sanna Hogman.
Den sortens vismusik tenderar (enligt min erfarenhet och mina fördomar) att vara aptrist, det är texter som finns av nödvändighet och inte för att det finns någonting att säga, det handlar om djur, natur, kärlek eller vad som helst, men är alldeles för ofta mest bara toma ord… vackert men trist.

Inget av det där gäller Sanna.
Eller jo, beskrivningen av rösten stämmer, hennes sång är ett instrument, ett instrument som hon hanterar helt sanslöst bra.
Men det fnns texter med, texter som träffar och berör, texter med innehåll, och som engagerar mig.

Dessutom vet jag inte om jag helt vill kalla det här visa hela vägen, snarare vill jag slå ett slag för att kalla det ambient-pop eller nåt sånt.
Det drar bitvis iväg ut i trolska ljudlandskap som gör mig alldeles knäsvag, samtidigt som det lyckas vara minimalistiskt eller ja, det kanske var just den kombinationen som gör mig knäsvag.

Det här är helt enkelt förbannat jävla bra, det är vad jag försöker säga.
Ja, det här är vad du bör lyssna på om du helt plötsligt vill hitta en ny svårplacerad favoritartist.
Jag vill höra väldigt mycket mer av henne, det vill du med.

Per Granberg – Cirkus I Mitt Huvud

Dagens frukostskiva.

Per Granberg – Cirkus I Mitt Huvud.

Jag har tvekat lite att skriva om den här tidigare, och nu med för den delen.
Det är alltid svårare att recensera vänner än andra som man inte känner lika väl, och extra svårt blir det när det handlar om en väldigt naken och personlig soloskiva från någon som normalt sett ”gömmer” sig bakom sitt band.
Men jag känner ändå att jag måste, och jag tar mina tvångstankar på stort allvar, dessutom säger rösterna att det är rätt att göra det, och jag vågar inte säga emot dem igen.

Så.
Per Granberg, Sångare i Charta 77, ägare av eventkrogen Ögir, ägare av och bryggare på Strömsholms Brygghus, ägare av skivbolaget Birdnest Records, ägare av Hotell Lilla Station…  osv.
Jag tror att vi kan kalla honom entreprenör (det klingar så fint i punkkretsar).

Runt millennieskiftet, eller om det rent av var tidigare än så, så började det pratas om att han skulle släppa en soloplatta med vismusik, några år senare så gjorde han även en del akustiska solospelningar, så man nästan kundemisstänka att det var sant…
2014 så kom en soloplatta, där ”solo” kanske bör sättas inom citationstecken, det är med ett kompband, den mycket kompetenta cirkusorkestern, och de har definitivt satt sina spår på musiken, mer än som bara kompmusiker.
Men, att det är en skiva där Per sluppit kompromissa om vilka låtar som är rätt eller inte, hur det ska låta eller inte och så, framgår rätt tydligt.
Och att det textmässigt är HANS skiva, det råder det aldrig någon som helst tvekan om.

Jag vill inte riktigt kalla det här för visa, vilket händer rätt ofta med vismusik jag gillar, men visst definitionsmässigt är det så klart visa, fast det stretar åt så väldigt många olika håll samtidigt, inte minst så känns det rätt ofta som om han egentligen nästan ville göra cabaretmusik, men inte riktigt vet hur man gör, utan bara aproximerat det lite.
Det är absolut inte fel.

Texter sa jag?
Det är personligt, det är riktigt jävla jättepersonligt, det handlar rätt mycket om döden, lite som en genomgående tråd, eller egentligen inte, det handlar om livet, om att inte dö, och mycket av det kommer givetvis ur hans egna upplevelser av att ha haft en hjärnblödning som kunde gått riktigt illa.
Det handlar om annat med, hans son, hans vänner, och inteminst, honom själv.
Men det känns som att livet/döden ändå löper som en röd tråd genom hela skivan och alltid finns närvarande.

Första gången jag hörde skivan så var jag inte alls säker på vad jag tyckte om den, framför allt störde jag mig mycket på sången, det kändes alldeles för mycket som att Per inte hittat sin röst riktig, som att han inte vet hur han ska sjunga det här.
Sånt blir extra påtagligt med någon vars sång man lyssnat på i över tjugo års tid och även hanterat som tekniker en eller annan gång.
Live tycker jag att han hittade den rätt sabbt när han väl kom ut och spelade med cirkusorkestern.
Men nu, ett år senare så har jag nog mestadels vant mig även vid hur det låter på skivan.
Det hade blivit bättre om låtarna hade nötts lite mer live innan sången spelades in, men även utan det så är det bra, men väldigt ovant att höra.

Bandet, jag nämnde dem redan, cirkusorkestern.
Det är ett helt fantastiskt band med sanslöst trevliga människor tillika jävligt duktiga musiker, och live får de ta en hel massa plats,och gör det, på skivan så är det mer tyglat, att de är trevliga eller fantastiska människor påverkar givetvis inte hur det låter på skiva, men jag ville ändå nämna det.
Vi bjuds på dragspel, fiol, piano, underliga slagverk, elgitarr, akustisk gitarr, akustisk bas, körer, och säkert en massa mer som jag missat, varje låt har fått den instrumentering som råkar passa just där, och det är förbannat bra.

Om jag ska klaga på någonting, och det ska jag givetvis, så är det att jag ibland känner att skivan hade kunnat bli ännu bättre om den haft en annan producent än Per själv.
Det finns saker som när jag hör dem tänker ”Där borde det komma en kör som gör si eller så” eller ”Där borde si eller så ha gjorts istället”, och sen följer insikten att det jag hör i mitt huvud är hur det skulle låtit om Johan Johansson hade producerat.
Det kanske inte egentliegn hade varit bättre, det hade bara varit… på ett annat sätt.
Det hade å andra sidan inte varit en lika personlig skiva längre.
Den här skivan är Pers skiva, och den är jävligt bra på att vara det, och jag älskar den för det den är.

Ja, det här är en jävligt bra skiva.
Skaffa den.
Lyssna på den.
Lyssna igen.
Gilla den.

Frank Evert Lipar – Finns Det Liv – Finns Det Hopp

Dagens frukostskiva.

Frank Evert Lipar – Finns Det Liv – Finns Det Hopp.

Kommer ni ihåg trallpunkbandet Frank Evert Lipar, eller F.E.L som de då helt logiskt förkortades till?

Inte?
Nej, jag är inte förvånad.
Det kan väl sägas ha varit något av en föregångare till Varnagel (kommer ni inte ihåg dem så är det dags att göra er hemläxxa och lyssna på dem).
Minns jag rätt så är det två av medlemmarna från F.E.L som sen var med i Varnagel, och det hörs.
Faktiskt hörs det så mycket att jag vill påstå att en av låtarna på den här CD-EP:n kanha legat till grund för en senare Varnagellåt, men det kan vara inbillning.
Tobbe, som senare var en av leeadsångarna i Varnagel, står här mestadels för körande, och trots allt elakt jag kan ha sagt om hans tonsäkerhet ibland så är de bitar där hans sång tar överhanden här, definitivt de bättre, för leadsångaren är… vi kan väl säga att han har en förmåga att gå utanför de mer allmänt accepterade normerna för vilka toner som hör ihop ibland…

Sista spåret låter som Dia Psalma… det låter så mycket som Dia Psalma bitvis att jag funderade på att kolla om det var en cover…
Tyvärr inte som en roligare Dia Psalma låt dock, utan mer enav de där mittemellanlåtarna som mest bara är rätt trälig att lyssna på efter en stund.

Nu låter det här väldiigt kritiskt.
Men notera då att jag inte berättat att allt låter som annat, att allt låter snott, att det är alldeles extremt bajsnödig sång eller annat sånt… slutsatsen man kan dra från det är att jag faktiskt INTE anser att det är en av alla de horribelt generiska trallpunkskivor som nittiotalet bjöd på…. tvärt om så… det här är rätt okej.
Framför allt så hör man att det här är någonting som det KAN komma att bli något bra av.
Det blev det inte… eller, det blev det, av några av delarna.
Så, ganska rätt ändå.

Nej det är inte en skitbra skiva, men jävligt mycket bättre än jag hade vågat hoppas, och den är helt okej.
Varsågod, lyssna på den om du har den.

Allan Edwall – Den Lilla Bäcken – Allans Bästa

Dagens frukostskiva.

Allan Edwall – Den Lilla Bäcken – Allans Bästa.

Ni vet den där glade luffaren Paradis-Oscar i Rasmus på Luffen? Emils pappa? Skalle-Per? och en massa andra roller i filmatiseringar av Astrid Lindgrens böcker?
Ja, ni vet vilka jag menar, allt spelat av samme skådespelare, Allan Edwall.
En fin förebild (nåja) för barn.

Han var även musiker (och diktare, författare och en massa annat), och spelade in en del egna visor genom åren, en del av det är samlat här.
Som man lätt kan vänta sig av en sån folkkär artist så är det givetvis muntert hela vägen… det handlar om döden, att bli övergiven, tappa tron på gud, supa och annat typiskt Svenskt.
Faktiskt så kan det här vara en av de nattsvartaste skivorna jag har i skivhyllan.
Men, det mesta framförs till vackra mjuka arrangemang som känns snälla och trevliga tills man lyssnar för noga på texterna.

Kontrasterna på den här skivan är underbara, lyriken är fantastisk, musiken är suverän.
Det är en helt jävla skitbra skiva.
Men, jag klarar inte att lyssna på den mer än en gång innan jag känner att jag behöver någonting annat som lyfter upp lite mer.

Det är en skiva som alla borde ha.
Det kanske är en av de bästa Svenska vismusikskivor som gjorts…
Det är INTE en skiva man bör lyssna på innan man går på fest.

Eva Dahlgren – Lai Lai

Dagens frukostskiva.

Eva Dahlgren – Lai Lai.

1999 var i det stora hela inte ett särskilt spännande musikår.
Väldigt många artister släppte skivor som var bra, men väldigt få levererade någonting som skakade om världen särskilt.
Detsamma gäller Eva Dahlgren.
Det här är återigen en sån där skiva som fungerar utmärkt som riiktigt trevligt bakgrundsskval, men i övrigt så är den… sådär.
Det är skitsnygga arrangemang, det är förbannat snygg produktion, det är texter som ofta är väldigt fina och bra, men totalt sett så rinner det ändå bara förbi.

Jag har inte mycket mer att tillägga.
Lyssna om du vill, det är trevligt.
Men känner du inte för det så, låt bli.

Cardigans – First Band On The Moon

Dagens frukostskiva.

Cardigans – First Band On The Moon.

I wish they would have stayed there…

Nittiotalet var en underlig tid.
Många anser att det här är en av nittiotalets bästa och viktigaste svenska skivor.
Jag är inte många.
Tvärt om så tycker jag, nu som då, att det här till största delen är en rätt blek skiva.
Så, nu var det sagt.

Ja, några snygga och catchy poplåtar levereras onekligen, typ ”lovefool” och ”been it”, men i övrigt känns nästan hela skivan som utfyllnadsmaterial, enkelt och snyggt men väldigt intetsägande, opersonligt, blekt, tråkigt.

Nej, jag är ledsen, det här är fortfarande inte särskilt spännande eller bra som annat än bakgrundsskval på ett inpyrt kafé.
Men, trots det så är det oändligt mycket mer spännande än det var att se dem live på den tiden.

The Band – The Collection

Dagens frukostskiva.

The Band – The Collection.

Under flera år hörde jag diverse folk med bra smak nämna The Band, och tillslut så snubblade jag över en samling i en skivaffär och passade på att skaffa den och lyssna.
Det är nog femton år sedan det hände, och jag fortsätter lyssna på den lite då och då.
Känner du inte till The Band så tänker inte jag göra din hemläxa åt dig, men jag kan tipsa om att den här skivan definitivt inte är sämsta stället att börja.
Det blandas studiomaterial med livematerial, eget och covers, och, mest av allt så är det en skiva fylld med fantastiskt bra musik.

Är du musiker så är det här kanske ett av de bästa band du kan lyssna på för att lära dig arrangera musik, eller spela med till för att lära dig spela musik, eller analysera för att lära dig…. alltså, det är musik som kan analyseras i åratal.

Är du inte musiker så är det här fortfarande ett band, och en skiva, som är helt fantastiskt jävla bra.

Så, vad väntar du på?
Det här är vad du vill lyssna på idag.

Ace of Base – The Bridge

Dagens frukostskiva.

Ace of Base – The Bridge.

Varför utsätter jag mig för det här?

Det första som slog mig under de första sekunderna av första låten, var att det här låter som en parodi på nittiotalets mainstreammusik eurodisco/eurodance.
Skulle jag ha gjort en parodi på det så skulledet ha låtit precis så här.
Jag menar, Zlad (som ÄR en parodi på det), låter mindre som en parodi än vad det här gör.

Försonande drag?
Nej, inga som helst.
Det här är helt jävla horribelt.
Det förtjänar inte ens en fyndig sågning, tyvärr.

V/A – DRAAA!

Dagens frukostskiva.

(X)
V/A – DRAAA!

Som vanligt när vi kommer till en bokstav där jag redan avverkat allt så tar vi något ur högen med samlingsskivor, och vi har äntligen tagit oss igenom alla Definitivt-skivorna och kan ge oss på annat.

Vad är då det här?
Historien gick något i stil med så här:
Någon på skivbolaget Birdnest kläckte den briljanta idén att alla deras aktiva band skulle spela in några covers av låtar som på ett eller annat sätt varit viktiga för dem, fyra låtar per band, och dom skulle ges ut dels på CD-singel, tre låtar, som nedräkning, ett band fick nummer 10, nästa 9 osv, sen skulle det gå ner till ett, och på noll skulle det komma en samlingsskiva med alla banden, en av låtarna från singeln samt de fjärde låten.
Det blev inte riktigt så,lite fler band än planerat nappade, och singlarna gick således ner hela vägen till noll.
Skivan kom dock ändå.
Det här är den.

Så, det är elva band som då var knutna till skivbolaget Birdnest, som ger sina tolkningar av annat.
Låturvalet påminner om en flodhästs arsle, det är brett och fullt av skit som kastas åt alla håll på ett snyggt och intressant sätt.
Nej, det är inte bara skit, långt ifrån, men en eller annan låt ligger nog, i original, på rätt många av fansens listor över dålig musik.

I vissa fall är det uppenbart hur låtarna influerat banden, andra gånger är det mer utmaning att lista ut det.
Vissa covers är väldigt lika originalen, andra har fått en liten twist av det nya bandet, några har översatts, och några har gjorts till i det närmaste helt nya låtar.
Det är intressant, kul, varierat och på många sätt även lärorikt, det är jag rätt säker på att det var även för banden när de gjorde sina covers.

Det är, som helhet, inte en skitbra skiva, den spretar för mycket åt alla håll för att fungera fullt ut, men det är en trevlig blandning av bra låtar.
De jag alltid har snurrandes i skallen efter att ha lyssnat på den är bidragen från DLK, Stukas och Johan Johansson, så jag antar att det är de jag tycker är bäst, eller så är det bara de som är mest catchy, vad vet jag.

Ja, det är en bra skiva och du borde lyssna på den, givetvis.