Last Caress – Nothing Left But Me

Dagens Frukostskiva.

Last Caress – Nothing Left But Me.

Jag har nog sagt det om dem förr, men vill man ha riktigt snygg svensk nittiotalsskate, som inte bryter någon ny mark, men gör allt riktigt jävla rätt på alla sätt, perfekta körer, snygga melodier, precis lagom balans mellan högt tempo och bra driv, snygga texter…
Då är Last Caress det band du vill ha.

Det finns inte mycket mer att säga om skivan, jag har redan sammanfattat den i förra stycket.
Det här är ett band som borde ha blivit mycket större än de blev.

Lyssna på skivan.

Köttgrottorna – Sex, Politik och Fåglar

Dagens frukostskiva.

Köttgrottorna – Sex, Politik och Fåglar.

Om jag måste välja bara en skiva (samlingar undantaget) av Köttgrottorna för att representera vad de är för några och hur de låter, så skulle jag välja den här.
Titeln sammanfattar innehållet rätt bra, här blandas det högt och lågt, seriöst och trams, och i flera fall är det inte uppenbart vilket av alternativen en låt faller in under första gångerna man hör den.
Humor klämmer de in en del med, ganska mycket, eller väldigt mycket.
Samt då bra musik.
Det är en av grejerna som får den här plattan att sticka ut från en del av deras övriga med, den är nästan helt igenom fylld med jävligt bra låtar som står upp rätt bra helt på egna meriter, även om det inte vore för de ofta nästan geniala texterna.

Vad mer ska jag säga?
Det är en jävligt bra skiva, helt säkert inte i allas smak, men den är i min smak, åtminstone idag.

Lyssna på den då, gör det, nu.

V/A – Strån till Stacken – En Hyllning till Stefan Demert

Dagens frukostskiva.

V/A – Strån till Stacken – En Hyllning till Stefan Demert.

”Pappa, jag älskar den här skivan”.
Jag brukar hålla mig till att ta saker i bokstavsordning och skita i om det är gammalt eller nytt, men så brukar jag å andra sidan inte heller få förhandsexemplar av skivor, minst av allt från mina nära grannar, så jag tänker att ett undantag kan vara på sin plats.
Dessutom har ingen annan skiva hamnat i spelaren på ett tag nu, så, det blir den här.

Alla vet givetvis vem Stefan Demert är?
Inte?
Okej, han är nog, numera, främst känd för ”Balladen om den kaxiga myran”, och bland de lite äldre, ”Till SJ” ni vet den där ”SJ SJ gamle vän, trevligt att du lever än….” en ganska brutal satir om hur illa SJ fungerar… skriven -71, han kunde inte ha anat hur mycket värre det skulle bli.
Och bland de ytterligare lite äldre så är antagligen ”Anna Anaconda” det han är känd för.
Hur somhelst, det går inte att påstå mycket annat än att han numera är relativt bortglömd för den breda massan.
På den här hyllningsskivan samlas delar av Sveriges, vågar man kalla det för Vis-elit? Eller kanske Visfestivalselit, för större delen av de medverkande är sådana som man ständigt ser på varenda visfestival i det här landet, år efter år, har du inte koll på dem så är det ditt problem, inte mitt.
Deras mål tycks vara att ändra på just att Demert till stor del fallit i glömska hos de flesta, för hos dem har han det inte.

Jag skulle kunna gå igenom låt för låt och i stort sett hylla allting, för det växlar mellan bra och helt jävla fantastiskt.
Vissa låtar framförs, av vad jag kan avgöra, i stort sett identiskt med originalen, andra har fått sig en eller annan alternativ twist, och i den av Johan Johansson framförda ”Till SJ” så har det tillkommit ett par nya verser, att just Johan, stillsammans med sin vapenbroder Donatello skulle ge sig på just den låten kändes föga osökt, jag tror inte att det finns någon duo som tillsammans kan uppbåda lika mycket hat och förakt för hur våra järnvägar sköts som de två, jag trivs i deras sällskap.
Det är givetvis ett av skivans starkaste spår (ja jag vet vad jag gjorde där).
Växlar man över till Christina Kjellson så bidrar hon med inte mindre än två låtar, varav båda tycks ha ätit sig in fullständigt i min snart sjuåriga dotters hjärna, faktiskt gällde det redan efter första gången hon hört skivan, så de sjungs det flitigt på, jag förstår henne, det är helt fantastiskt bra.
Annat som sticker ut lite extra är… nej vad fan, det är allt.

Det är helt enkelt en jävligt bra skiva, med precis lagom variation för att inte bli tråkig, växlande mellan extremt nedstrippad ”traditionell visa”, tango, och boogierock, skönsång och halvskrål, men rakt av förbannat bra låtar, förbannat bra tolkningar och en jävla massa glädje.

Jag erkänner villigt att den här skivan gjort mig mer nyfiken på att lyssna mer på Demert.
Men den har även gjort mig rädd för detsamma, tänk om jag tycker originalen är mycket tråkigare och dammigare?
Risken känns faktiskt ganska överhängande.

Så, den här skivan bör du skaffa.
Och du bör lyssna på den.
Om och om igen.

Johan Johansson – Svea Rike Rivjärn – Addendum.

Jag insåg i samma ögonblick som jag postade recensionen av Svea rike rivjärn att jag hade missat massor med saker jag ville säga om den.
Framför allt hade jag inte alls gått in på DET viktigaste på hela skivan, texterna, inte annat än med att nämna hur långa de är och att de är bra.

Men det finns mer att säga om dem.
Skivan innan, ”…och hans lilla svarta värld”, är en av de naket personligaste svenska skivor som gjorts, hur följer man upp det?
Uppenbarligen genom att göra en skiva som skulle få frälsningsarmén att bli röd av avund om de lyssnade på den, hyllningarna till Jesus går som en röd tråd genom låtarna, och då omslaget visar Johan Johansson i en Jesuslik pose, på ett gult kors mot blå fond (förtydligande, en svensk flagga alltså, om det gick dig förbi), så är det helt uppenbart inte i misstag.

Är man dessutom observant så kan man ha noterat att religiösa teman varit något som förekommit rätt flitigt tidigare i hans kariär med, men aldrig så här övertydligt.
Försöker jag säga att när fan blir gammal så blir han religiös?
Eller att Johan ser sig själv som någon sorts Jesusfigur?

Ja alltså, det är ju lätt att tro, men tills vidare köper jag hans egen förklaring, att Jesus är en av hans idoler.
Det är lätt att förstå varför, den där långhåriga hippien stod upp mot orättvisor, mot rådande religiösa normer och påbud, mot staten, mot alla som hade makt.
Jag skulle vilja dra det så långt som till att påstå att Jesus var en proto-punkare, och det är så klart något at hylla.

Eller så har Johan blivit frälst.
I så fall ligger vi risigt till den dag han bestämmer sig för att omvända andra, för den mannen skulle kunna sälja en död häst till en bronsstaty genom att prata omkull den…

Jag har fortfarande inte fått ner allt det jag hade tänkt skriva, men det här kan inte vänta mer, jag måste poppa vidare framåt.