Dagens frukostskiva.
V/A – Strån till Stacken – En Hyllning till Stefan Demert.
”Pappa, jag älskar den här skivan”.
Jag brukar hålla mig till att ta saker i bokstavsordning och skita i om det är gammalt eller nytt, men så brukar jag å andra sidan inte heller få förhandsexemplar av skivor, minst av allt från mina nära grannar, så jag tänker att ett undantag kan vara på sin plats.
Dessutom har ingen annan skiva hamnat i spelaren på ett tag nu, så, det blir den här.
Alla vet givetvis vem Stefan Demert är?
Inte?
Okej, han är nog, numera, främst känd för ”Balladen om den kaxiga myran”, och bland de lite äldre, ”Till SJ” ni vet den där ”SJ SJ gamle vän, trevligt att du lever än….” en ganska brutal satir om hur illa SJ fungerar… skriven -71, han kunde inte ha anat hur mycket värre det skulle bli.
Och bland de ytterligare lite äldre så är antagligen ”Anna Anaconda” det han är känd för.
Hur somhelst, det går inte att påstå mycket annat än att han numera är relativt bortglömd för den breda massan.
På den här hyllningsskivan samlas delar av Sveriges, vågar man kalla det för Vis-elit? Eller kanske Visfestivalselit, för större delen av de medverkande är sådana som man ständigt ser på varenda visfestival i det här landet, år efter år, har du inte koll på dem så är det ditt problem, inte mitt.
Deras mål tycks vara att ändra på just att Demert till stor del fallit i glömska hos de flesta, för hos dem har han det inte.
Jag skulle kunna gå igenom låt för låt och i stort sett hylla allting, för det växlar mellan bra och helt jävla fantastiskt.
Vissa låtar framförs, av vad jag kan avgöra, i stort sett identiskt med originalen, andra har fått sig en eller annan alternativ twist, och i den av Johan Johansson framförda ”Till SJ” så har det tillkommit ett par nya verser, att just Johan, stillsammans med sin vapenbroder Donatello skulle ge sig på just den låten kändes föga osökt, jag tror inte att det finns någon duo som tillsammans kan uppbåda lika mycket hat och förakt för hur våra järnvägar sköts som de två, jag trivs i deras sällskap.
Det är givetvis ett av skivans starkaste spår (ja jag vet vad jag gjorde där).
Växlar man över till Christina Kjellson så bidrar hon med inte mindre än två låtar, varav båda tycks ha ätit sig in fullständigt i min snart sjuåriga dotters hjärna, faktiskt gällde det redan efter första gången hon hört skivan, så de sjungs det flitigt på, jag förstår henne, det är helt fantastiskt bra.
Annat som sticker ut lite extra är… nej vad fan, det är allt.
Det är helt enkelt en jävligt bra skiva, med precis lagom variation för att inte bli tråkig, växlande mellan extremt nedstrippad ”traditionell visa”, tango, och boogierock, skönsång och halvskrål, men rakt av förbannat bra låtar, förbannat bra tolkningar och en jävla massa glädje.
Jag erkänner villigt att den här skivan gjort mig mer nyfiken på att lyssna mer på Demert.
Men den har även gjort mig rädd för detsamma, tänk om jag tycker originalen är mycket tråkigare och dammigare?
Risken känns faktiskt ganska överhängande.
Så, den här skivan bör du skaffa.
Och du bör lyssna på den.
Om och om igen.
