Dagens frukostskiva.

Mamas barn – Barn som Barn.

Kommer ni ihåg när Marie Fredriksson var lite tuff och farlig, inte som en mångmiljonär som är lite tuff genom att ha skinnbyxor på sig, utan som någon med lite attityd och kaxighet på riktigt?
Inte?
Nej, okej, det gör inte jag heller egentligen, men på den här skivan, från 1982, så är det lite så.
En intressant reflektion är att det finns väldigt lite atttt läsa om den på internet, och svenska wikipedia nämner det inte ens, engelska nämner den, men ingen av dem har med den i hennes diskografi.
Så, det här är någonstans i de där svåra trakterna mellan pop och postpunk (är inte postpunk just pop frågar sig då vissa, och jodå, visst är det så, ibland, så? vad var din poäng?) och det är tidigt åttiotal och det är… jag vet inte riktigt vad det är?
Lättsmält är kanske ordet jag söker? Men rätt trevligt och… jag har aldrig lyckats höra andra halvan av skivan tror jag, efter ett tag glömmer jag helt bort att jag lyssnar och sen inser jag långt senare att skivan måste tagit slut någonstans på vägen, gör vad du vill med den informationen.

Det här är hur som helst helt okej att lyssna på.
Det kan du göra med, det är okej, du får det, berätta gärna om det finns något motslutet som är värt att höra, för jag lyckas i så fall missa det om och oom igen, tydligen.