månadsarkiv: mars 2014

Dagens Skiva

V/A – #5 Definitivt 50 spänn

Dagens frukostskiva.
(Ä)
V/A – #5 Definitivt 50 spänn.

Kolla, nu har vi kommit till en punkt där antalet låtar per skiva inte ökar mer.
Det här kan vara den poppigaste skivan hittills i serien, den inleds med den något otippade Kvicksilversand, en väldigt flummig sak av Brandgul, den sätter kanske känslan för hela skivan?  Eller är det så att många av banden har blivit poppigare?
Självklart finns det fortfarande de som bryter av, som sticker ut med någonting lite skramligare, och jag minns med viss förtjusning att många jag då kände ansåg att Svart Snö minsann bara var oljud, en åsikt som i dagsläget är svår att förstå.

Äh, vad fan, det är en trevlig samling, med fin bredd och som trots det håller ihop bra, vi bjuds även på en rätt ung Dan Viktor som med Hydrogeniums Club Albanao får sägas bjuda på skivans skämskuddetext, ja jag gillar den, men bitvis är det svårt tänjda textrader i den, som gör lite ont.

Äh vafan, lyssna på skivan nu istället för att läsa allt mitt dravel.
Puss och godmorgon.

Dagens Skiva

V/A – Definitivt 50 spänn IV

Dagens frukostskiva.

Dagens bokstav är Å

V/A – Definitivt 50 Spänn IV.

Ytterligare ett steg uppåt i antal låtar på skivan, 20 den här gången.
Världen snurrade vidare med allt högre tempo och nu var Punk på svenska något som alla kanske inte lyssnade på, men alldeles definitivt var medvetna om att det var poppis, och vem som helst kunde namnen på åtminstone något eller några band, även mer politiska band som Charta 77 var plötsligt mainstream och hördes i radion.
För egen del så var inte den här skivan någonting viktigt, jag vet inte egentligen varför, jag misstänker att det kan hänga ihop med att den kom under en period då jag såg en stor del av banden live väldigt ofta, vi pratar om att jag avverkade hundratals spelningar per år, så att lyssna på skivor halkade efter en aning kanske.
För alla andras del tycks det här ha varit en av de viktigaste skivorna som gjorts, för många jag känner som fortfarande lyssnar på den här typen av musik så var det här inkörsporten, vilket även förklarar varför vissa låtar blivit vad dom är, varför exempelvis Radioaktiva Räkers låt ”Bakom Spegeln” enligt så många är deras bästa, det är för att det var deras första kontakt med dem, detsamma gäller Hans & Gretas Sibylla, som inleder hela skivan.
Upplysningsvis har ni som anser de två låtarna vara bandens bästa eller viktigaste helt fel, det är som vanligt helt okej att ni tycker annorlunda än vad jag gör, och det är högst subjektivt, men ni har fel.

Så hur är det i dagsläget då?
Hur håller det här?

Sämre faktiskt.
Trots det större antalet låtar, eller kanske därför, så känns den här skivan inte alls lika intressant, den försöker representera alldeles för mycket på en gång, och kanske är det allt garagerocksskrammel som får mig att inte riktigt älska den?
Men, den innehåller Candysucks Molotov Coctail Party, och det gör att man kan förlåta nästan allt.
För er som inte vet det så är det en av nittiotalets bästa svenska låtar, dessutom lika aktuell nu som då, och den är en av orsakerna till att jag gillar Marit Bergman (det finns fler, men de kom långt senare).
En annan sak som är märkbar på den här skivan är att det kommit in en helt ny generation med band, på de tidigare i serien så är en väldigt stor del av banden bestående av sextiotalister, skrämmande många är födda 1967, på den här har det plötsligt kommit in ett gäng band bestående av sjuttiotalister, och ja, det märks en viss skillnad, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på den.

Men alltså, sammanfattningsvis så, den här skivan är lite för lång för att vara en lika bra sampler som de tidigare, det är synd.
Jag vet även att jag inte har allas medhåll om det här, för många så är det som sagt deras första kontakt med samlingen, och med många av de medverkande banden, vilket innebär att dom är beredda att försvara den med näbbar och klor och påstå att det är den bästa i hela serien (och eventuellt en av de få dom har, så vad vet väl dom?).

Ja visst är det en bra skiva.
Lyssna på den.

Dagens Skiva

V/A – Definitivt 50 Spänn 3

Dagens frukostskiva.

Dagens bokstav är Z (hur det går ihop med skivan framgick för några dagar sedan).

V/A – Definitivt 50 Spänn 3.

Året är 1994, Svensk punk har fullständigt exploderat, Dia Psalma är ett hushållsnamn och hörs i radio, syns på tv och är ett av Sveriges största band…
Hur i helv… ?

Den tredje inkarnationen av Definitivt 50 spänn har återigen fått några spår till, den första hade 10, den andra 13 och den här är uppe i inte mindre än 16 låtar och lika många medverkande band.
Jag har fått kommentarer om det som säger ”Ja men det var ju för att dom breddade och började ha med annat än svenskspråkiga låtar på den tredje”.
Till er som är av den åsikten så föreslår jagatt ni lyssnar på de två första, på den allra första sjunger tillochmed Coca Carola på Engelska.

Nej, varken den språkliga eller musikaliska bredden har förändrats nämnvärt.
Något som däremot är värt att nämna är att man med den här, precis som med den föregående, märker att det hänt saker med produktionen avsvensk punk, den tog tydligen, på bara ett år, ytterligare ett kvalitetsmässigt steg framåt, i stort sett rakt av, det är inte negativt, inte på något vis alls.

Men skivan då?
Vi bjuds på allt ifrån Räserbajs – Fina Flickor, en trallvänlig trudelutt om att prutta och DLK:s Kristoffer Spelar Flipperspel, som handlar om curling, via blodigt allvarliga Dia Psalma – Den som spar, som är en fin analys av hur blåsta vi blir av bankerna (nåja), till den i dag än mer aktuella Ensam Kvar av Charta 77, på vägen passeras turbopop, garagerock och traditionell och mysig punk.

En trevlig blandning helt enkelt.
Jag tror att jag håller på att tappa spåret här.

Ja, det är en jävligt bra skiva, ja, det mesta på den håller än idag, nej, allt gör inte det.
JA det är en bra skiva att börja dagen med, gör det.

Dagens Skiva

V/A – Definitivt 50 Spänn Igen.

Dagens frukostskiva.

Idag är vi på Y.

V/A – Definitivt 50 Spänn Igen.

Vad det handlar om beskrev jag när jag skrev om den första i serien.
Den här kom något år senare och var långt enklare att få tag på, inte enbart för att den lä ha gjorts i större upplaga utan även för att under det året så hade hela det svenska musiklandskapet förändrats drastiskt på flera sätt, men det mest relevanta för den här skivan var att punk hade gått från att vara förklarat utdött till att vara något som nog kanske fanns, men det var fortfarande inte riktigt kosher, och sen helt plötsligt så var det inte bara det, utan dessutom något som spelades i radio stup i kvarten, skämtades om i Nile City och allmänt var något som de flesta åtminstone kände till.
Men vi var inte riktigt där ännu när den här skivan kom, men den var åtminstone, som sagt, relativt lätt att hitta i butiker runt om i landet, och ännu lättare att hitta på spelningar med de medverkande banden, sådana spelningar tycktes plötsligt förekomma flera gånger i månaden i stort sett var i landet man än bodde (med undantag för Lund och Malmö).

Banden ja, till rätt stor del samma band som medverkade på den första skivan, men nu även med några lite utstickande band som smugit sig in, främst i form av Tuk Tuk Rally spelandes… ja vad fan dom nu än ansågs spela, åsikterna gick isär rejält om vad det var och om dom hade på en punksamling att göra, jag för min del var smått skeptisk kan jag erkänna, jag har ändrat åsikt helt sen dess, klart som fan att dom hörde hemma här, detsamma gäller poplåtssnickaren Johan Johansson som här plötsligt dök upp från ingenstans och spelade glad jävla popmusik… hur vågade han? han skulle väl vara punkare, eller?

Rätt många människor köpte den här skivan enbart för DLK:s bidrag, Ishockeyfrisyr, det var kanske inte helt dumt, då lärde dom sig förhoppningsvis hur mycket annat bra det fanns på den med.

Men hur låter det i dagsläget då?
Helt ärligt?
En rätt stor del av låtarna håller helt sjukt bra, och kanske framför allt köttgrottornas ’Gravöl’, men även flera andra spår är precis lika aktuella idag som dom var då, det är en rätt imponerande bedrift.
Men kanske mest imponerande är att hela produktionen luktar helt okej även med dagens mått, skivan innan låter bitvis ”gammalt” eller aningen primitivt ljudmässigt, så icke den här.
Jag vill nog påstå att det beror på att det under just den perioden skedde ett drastiskt lyft inom hur punk spelades in och producerades, och plötsligt gjordes det i allt större utsträckning av folk som faktiskt kunde sitt jobb ordentligt.
Det är en bra sak.

Vad jag säger är alltså att det är en bra skiva, faktiskt en jävligt bra skiva, och i mitt tycke, helt utan svaga spår men med mera bredd än föregångaren.

Jupp, det här är ytterligare en bra skiva attbörja dagen med.

Dagens Skiva

V/A – Definitivt 50 Spänn

Dagens frukostskiva.

Jag bjuder på en liten förändring i mina metoder.
Kommer jag till en bokstav där jag redan avverkat alla skivor så bjuder jag på något från kategorin samlingar, och från den kategorin tror jag att jag kommer gå igenom dem kategori för kategori, vi börjar med en serie samlingar som legat mig väldigt varmt om hjärtat.
Bokstaven vi är på just nu är för övrigt X.

V/A – Definitivt 50 Spänn.

Året var 1992 och Absolute Music var det som dikterade vilket som var månadens smak, CD:n hade slutligen slagit igenom stort i sverige och skivpriser sköt i höjden.
In på arenan klampar ett RABB, ett samarbete mellan ett gäng independentbolag som ger ut punk, och släpper en samling med just punk.
För de som inte känner till det så var punken vid det här tillfället (som så många gånger) tämligen dödförklarad.
Samlingen kostade blott femtio riksdaler (utom i alla de butiker där man såg sin chans att tjäna extra pengar och tog fullpris för den).

För mig personligen så var det här en jävligt viktig skiva, trots att det tog mig flera år innan jag slutligen fick tag på den annat än på ett kopierat kassettband, det här var som en liten snabbgenomgång av vad svensk punk hade att erbjuda just då, förvisso inte många nyheter för min del som redan tidigare snöat in på det, men fortfarande ett alldeles lysande smörgåsbord.

Såhär några år senare så kan jag inte tycka annat än…
Ja, Herre Pot vilken bra samling det här är fortfarande idag, den är även en jävligt bra startpunkt om man vill se hur svensk punk på bara några få år under nittiotalet utvecklades helt enormt mycket, jag lär återkomma till det.

Okej, några av låtarna på skivan är extremt präglade av sin tid, det kommer man inte ifrån, det är en samtidsskildring, så det är tämligen ofrånkomligt, men generellt så håller den förvånansvärt bra.

Ja, det är en bra skiva att börja dagen med.

Dagens Skiva

Lars Winnerbäck – Rusningstrafik

Dagens frukostskiva.

Lars Winnerbäck – Rusningstrafik.

Ni vet hur jag inte sågade Dans med svåra steg, utan bara påpekade att den, tvärt emot vad många påstår, inte är det bästa Winnerbäck gjort?
En av orsakerna till det är den här skivan.
Jag säger inte att det här är det bästa av Winnerbäck, jag påstår bara att det är bra mycket bättre än Dans med svåra steg, på absolut alla sätt.
Bättre låtar, bättre texter, bättre musiker, bättre körer, bättre produktion och mer sammanhängande som skiva.

Hans textförfattande hade inte nått sin peak här, det kanske det fortfarande inte har gjort, men det hade nått en bra bit till sen skivan innan, kanske var det någon som slog honom i huvudet varje gång han försökte komma undan med lite slarv, vad vet jag?
Det jag vet är att det här är en skiva som fortfarande berör, dessutom långt mer än jag var beredd på.
Det är dessutom en skiva som trots snygg produktion inte är överdrivet välpolerad och helt utan kanter, som hans nutida alster tycks vara rakt av.

Jag skulle vilja säga att om man är helt obekant med winnerbäck och vill försöka förstå hur och varför han blev så stor som han blev, då är det här den skiva man ska börja med.

Äh jag säger som det är.
Det här är en jävligt bra skiva i det där landet mitt emellan visa och pop/rock, med låtar som gör sig sanslöst bra lite halvt avskalade som dom är här, långt bättre såhär än i senare tappningar på någon av de otaliga liveplattorna där de framförs som bredbent rock.

Ja, det är mitt tips som lyssning nu, den här håller,den håller jävligt bra.

Dagens Skiva

The Velvet Underground – The Best of The Velvet Underground: Words and Music of Lou Reed

Dagens frukostskiva.

The Velvet Underground – The Best of The Velvet Underground: Words and Music of Lou Reed.

Alla som har något slags grepp om musik och har hört den här skivan vet att titeln är missvisande.
”BEST” of velvet underground? haha, det är lite som ett skämt.

Det är inte ens fysiskt möjligt, och det är inte en fråga om tycke och smak, det handlar helt enkelt om grundläggande förståelse av musik.
Nej, jag måste nog såga den här på grund av titeln.

Nej, det här är inte best of velvet underground, den innehåller nämligen inte Venus In Furs.

Utöver det så är det en trevlig resa genom deras historia, en bra samling som ger ett hyfsat grepp om vad dom sysslade med (om det nu är möjligt att få alls), och är ma helt obekant med dem så är en bra grej att leta upp lite annan samtida musik och lyssna på den efteråt för att förstå hur åt helvete grundbrejkande det här var.

Jag vet inte om jag har så mycket mer att säga?
Det är en bra samling, om vi bortser från att den inte innehåller Venus in furs, antagligen är den inte med för att skivan skulle fåsäljas äver hela världen eller så, det skulle inte förvåna mig alls.
Ska jag analysera dem mer? det går nog att sammanfatta med; knark, fest, sex, känslor, ångest, sprit, knark.
Bra skit det här.

Dagens Skiva

Tin Machine – S/T

Dagens frukostskiva.

Tin Machine – S/T.

Kommer ni ihåg när David Bowie trodde att han var med i ett band istället för att vara soloartist?
Inte?
Undrar just om det beror på att dom huvudsakligen marknadsförde sig som ett band och inte som ”Ett band med David Bowie”? så där som är rätt vettigt om man är ett band.
En annan orsak kan vara att musiken dom gjorde, precis som det mesta han gjort solo, låg fel i tiden, lite lagom mycket både före och efter på samma gång.

Jag skiter i vilket, jag tycker det här är en helt fånigt bra skiva som alla borde lyssna på.
Min fru beskrev det som:
”Det låter som ett sämre Europe”
Hon vet uppenbarligen inte vad hon pratar om.

Jag skulle snarare säga att det är rock som lånar från åttiotalets gitarronani, men på ett tillbakahållet vis, och som samtidigt är in och nosar på nittiotalets ”fula” gitarrmatteljud som sedan gjordes kända av framför allt av Smashing Pumpkins, till det så är det melodikänsla som skulle få vilket sent nittiotals postgrungeband som helst att offra en basist, halvslarvig släpsång , och så slutligen, spontanitet och imperfektionism.
Det finns sura toner på skivan, det finns avslag som inte sitter 100% perfekt, och det är på det viset jävligt… skitigt?

Vill man vara våghalsig så skulle man kunna påstå att den här skivan är som en mall för hur man gör nittiotalsgrunge, innan den genren riktigt fanns, närmare bestämt, 1988.

Är det bra?
Ja, det är förbannat bra, och deras version av Workingclass Hero är i en klass för sig.

Det här borde alla lyssna på.

Dagens Skiva

Kristian von Svensson – Lite om Mycket & Inget om Allt

Förra veckans frukostskiva.

Kristian von Svensson – Lite om Mycket & Inget om Allt

Ibland när man är på festivaler eller så, så stöter man på någon som man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till, i slutet av sommaren var Kristian von Svensson en sån för mig.
Innan Visfestivalen kompledigt visste jag absolut ingenting om honom,annat än att det eventullt skulle bli så att jag skulle dela hotellrum med honom och att han påstods vara väldigt trevlig.
Jag är en sån här som inte egentligen är överdrivet förtjust i att dela rum med folk alls, än mindre med någon jag inte känner, men vad fan, är det tight så är det.
Nu blev det inte så till slut, däremot fick jag ändå se Kristian spela, och han sprang i övrigt runt och hjälpte till med allt möjligt inför och under festivalen.
Och han visade sig vara just så trevlig som det ryktats om, och av vad jag minns så var han även jävligt bra live, tillräckligt för att jag skulle se till att skaffa en skiva av honom.
Den skivan är den här.

Jag har en del fördomar om visartister, till stor del välgrundade.
En av dem är att de som spelar gitarr riktigt bra, plockar spröda harmonier,och sjunger riktigt bra vissång (till skillnad mot nedsoftad rock) allt som oftast envisas med att skriva högtravande texter och generellt vara mer seriösa, och de gånger det är humor med så är ofta även den högravande.
Alternativt så har dom några roliga låtar, och i dem så spelar dom plötsligt slarvigare och sjunger fulare.
Det här gäller inte Kristian.
Det är snyggt och låter nästan högtravande rätt ofta, men det hindrar inte texterna från att samtidigt vara banalt humoristiska, eller ibland så är textera väldgt seriösa, men komp ochsång är mer förenklat…
Förvirrande, och uppfriskande.

Skivan innehåller även den antagligen snyggaste Israelkritiska låten från de senaste decenniet, och det var rätt otippat, skivan känns inte särskilt politisk i övrigt, även om det finns en del undertoner.

Hur som helst, ja, du bör lyssna på den, flera gånger, för rätt mycket på den visar sig inte på en gång, sånt gillas.