månadsarkiv: oktober 2013

Dagens Skiva

Nine Inch Nails – And All That Could Have Been

Dagens frukostskiva.

Nine Inch Nails – And All That Could Have Been.

Som kanske kan ha framgått tidigare så har jag ett ganska kluvet förhållande till liveskivor, och även till skivor med outgivna spår, alternativversioner osv. eftersom det oftast känns som ett sätt att bara försöka lura av folk pengar.

Det här är en dubbelskiva, en live och en med outgivet som inte passade in och lite alternativversioner av låtar som har kommit med på andra skivor, hur motiverat känns det?

Vi börjar med bonusskivan, här är det mestadels rejält nedskalade versioner av låtar, piano, sång, lite gitarr och trummor ibland, arangemangsmässigt är det inte helt olikt något Tori Amos skulle ha kunnat göra, därmed även sagt att det är ganska mörk musik (No really?).
Och som sagt, en delosläppt material och så.
Det skulle varit en bra skiva på helt egen hand, ja, den är motiverad att få finnas, och skaffas, gör det.

Live då?
Nu är ju Nine Inch Nails ett sånt där ganska elektroniskt band, hur kul kan en liveplatta bli då? låter det inte precis likadant som i studio liksom?
Nope.
Nine Inch Nails är ett av de där banden som förstår att live och studio inte är samma sak, det är inte ens samma band i de olika situationerna.
När dom ska ut live så sätter dom ihop ett nytt band och gör om låtarna, ibland med samma instrumentering som på skiva, ibland inte, en del låtar görs om ganska drastiskt, andra inte.
Rent konkret så motiverar redan det en liveplatta, att dom dessutom är ett bra liveband med musik som bitvis gör sig larvigt bra med massiva publikkörer gör inte saken sämre.

Vad jag försöker säga är alltså att ja, det här är en av de där liveplattorna som trots ytterst få mellansnackeller annat, sånt där som ibland behövs för att motivera en liveplatta, så är det här en jävligt bra liveplatta, och bonusdisken är som sagt en trevlig sak den med.
Så… sluta läsa, ut och skaffa plattan istället.

Jag vet jag vet, jag har inte recenserat musiken utan snarare konceptet med den här plattan, är det så att du inte gillar NIne Inch Nails, eller inte är insatt i dem, så vet du inte mycket mer om dem nu än innan du läste.
Men okej, jag rekommenderar även det här som en introduktion till dem, det är en rätt bra blandning gammalt och nytt i livesetet, möjligen kan starten på skivan vara aningen avskräckande för många, men ge den några varv så löser det sig nog, eller börja med bonusplattan, den visar en av bandets sidor, och har man väl fallit för det så kommer resten av sig själv efterhand.
Om du är rädd för ”industrimusik” så är det ingen fara, det här är rock och pop med en del spretiga ljud, vill du ha en guide till industrimusik så leta på annat håll.
Om jag anser att det är positivt att falla för dem? Ja? Framgår inte det tydligt nog redan?
Seså, iväg och lyssna nu.

Dagens Skiva

The Moffats – Chapter I: A New Beginning

Dagens frukostskiva.

The Moffats – Chapter I: A New Beginning.

Jag ska börja med att reda ut några saker:
* Det här är min skiva, ingen annans.
* Alla borde lyssna på den här.
* Ja jag är frisk.

Jag var helt inställd på sötsliskig pojkbandspop med tillrättalagda stämmor, så döm om min förvåning när första spåret börjar med en distad  rockgitarr som är riktigt hård och fräsig på ett rejält rebelliskt vis, lite så som jag föreställer mig att det skulle låta om Patrik Isaksson skulle göra en rockigare platta… det påminner alltså om en mjuk och gosig luddboll med rosa taggar av sockervadd och en kärna av renaste ondska.

Men för att inte vara så negativ så är det här faktiskt en helt lysande skiva att ha som studiematerial för att bli en bra låtskrivare, vad som än förekommer på skivan, låt bli det.
En textrad upprepad som ett eko av två andra med en liten tonhöjning per eko, don’t do it.
Texter där man rimmar på samma ord om och om igen ungefär såhär:

You are all that I want
You are all that I need
(You are all that I need)
Can’t you see how I feel
Can’t you see that my pain’s so real

eller

I don’t like sittin around
I don’t like beatin the ground
I wanna hear the sound
Of me and you just runnin around

Just don’t.

Om du tänker skriva om kärlek, försök att undvika klicheer, och om det inte går, se åtminstone till att det inte blir FÖR banalt.

When I think of you
I don’t know what to do
When will I see you again

Musiken i övrigt då? allt låter väl inte likadant?
Nej, helt rätt, den där första ”hårda” låten var ett specialfall, det är även deras våldförande när dom, antar jag, försöker spela ska, dom har även någon låt som skulle kunnat vara en outgiven låt som Gyllene Tider ratat att ta med som bonusspår på någon av sina eviga samlingsskivor, och som vi alla vet så är det inte mycket som ratats där.
Sen är det så klart en del mer typiska pojkbandslåtar, men även de låter rätt mycket som att dom har hört sådana låtar och försöker göra precis samma sak, men med banalare texter och ännu mer cheesy stämsång.
Cheesy texter?  ja, jag kommer tillbaka till det hela tiden, det gav mig utslag.

The first time I saw you
You were walking
Down the beach at night
With the waves bowing down to you
In the bright moon light
Well, it must have been a signal
From up above
Cause deep in my heart
I knew that it was love

Naaaawh!

Gimme gimme gimme fried chicken.

Ja du bör lyssna på den här skivan, du bör lyssna noga.
En gång.

*
Att skivan är min beror på att jag fick den när jag fyllde år och jag överväger att rama in den som ett exempel på vad som är fel med världen.
Att alla bör lyssna på den är för att jag vill att fler ska lida så som jag gjort.
Att jag är frisk är en överdrift, sanningen är att jag nog inte är helt frisk utan kanske hade mått bra av ytterligare en dag med sängläge.

Dagens Skiva

Dick Lundberg – Bara något jag skrev 94-01

Dagens frukostskiva.

Dick Lundberg – Bara något jag skrev 94-01.

Kommer ni ihåg Baren? Från den där tiden då dokusåpor fortfarande innehöll en del riktiga människor (eller ”original” kallas det nog av vissa) och händelserna i huvudsak inte kändes helt planerade av produktionsbolaget?
Kommer ni ihåg killen som vann andra säsongen av Baren?
Han den där rödvinspoeten som inte riktigt passade in… om man bortser från att rätt många andra där och då inte heller gjorde det och därför istället för att framstå som outsiders så var det dom som stod för vett och sans och förmåga att samarbeta?

Den här recensionen handlar inte om Baren, utan om Dick, som då vann andra säsongen, och som lär få leva med det vare sig han vill eller inte.
Varför jag nu inledde som jag gjorde, trots att jag inte anser att Baren är särskilt intressant för större delen av hans musikaliska gärning kan ma nfråga sig, jag gör det just nu, och jag erkänner att jag inte har något bra svar, så vi kan väl göra såhär att du låtsas att du inte läst inledningen på det här, okej?

Hur som helst, Dick Lundberg, rödvinspoet, vissångare, skådespelare, arrangör och lite allmän taskspelare, här med en samlingsskiva med innehåll från de tidiga åren innan han blev en nationell angelägenhet bland annat genom sin medverkan i ett TV-program.
Då det är en samlingsskiva så är innehållet ganska varierande, och med ”ganska” så menar jag ”jävligt varierande”, det är allt från banaliteter som jag nästan tycker är pinsamma att lyssna på upp till riktigt jävla bra låtar som jag inte skulle skämmas en sekund över att bli påkommen med att lyssna på.
Några av låtarna får mig att tänka på Winnerbäck när Winnerbäck var som bäst (ungefär samma period som låtarna på den här skivan är ifrån då alltså), fast utan referenser till Linköping.
Sen har vi de som är bäst, det är när Dick inte är så mycket vissångare som popsnickrare, för om det är något han kan så är det att snickra snärtiga poprefränger som äter sig in i hjärnbalken och gärna innehåller ord eller fraser som man inte bör nynna på i fel sällskap, vilket man (om man är som jag) ofrånkomligen ändå gör.

Är det här en bra skiva?
Njae, det är en samling som fungerar lite som en överblick över de olika sidor Dick har, men i stort sett så nej, det är inte en jättebra skiva, framför allt inte som första bekantskap med Dick, men känner du redan till honom och gillar det så fine… då är den värd att lyssnas på någon gång åtminstone, och som samling så är den ärlig, den visar inte bara det bästa, men i stort sett så nej, lyssna på något annat med honom istället.

Dagens Skiva

Kaah – Beats, melodier & Baby Kaah

Dagens frukostskiva (yes really, men jag kanske postar den lite sent).

Kaah – Beats, melodier & Baby Kaah.

Kommer ni ihåg Kaah? han hade några hits runt millenieskiftet, åtminstone påstår andra det, jag kommer inte ihåg någon av dem ens när jag ser titlarna, namnet däremot klingar lite bekant.
Efter ett varv med den här skivan så tror jag att jag vet varför jag inte minns något av honom eller låtarna, det finns inget att minnas, det är lite som om Mauro Scocco skulle försökt sig på Soul… vänta nu, det gjorde han ja, och det är en typisk sån där sak som inte ens de som kan vill minnas.
Okej, det var alltså en dålig liknelse.
Vad jag försöker säga är i alla fall att det här är så intetsägande att det krävs en närmast fysisk ansträngning för att jag ska lyckas hålla någon sorts fokus alls på det, det är inte dåligt per se, det är bara så slätstruket att det nästan blir påträngande, fråga inte hur det går till, du vill inte veta.
Det är alltså ett försök till soul på Svenska, med reservationen att det saknar soul, och därmed lämnar kvar ”… på svenska”, och det är ungefär allt jag kan beskriva det som.

Borde du lyssna på det här?
Nej, det finns absolut ingen som helst orsak för någon att göra det annat än för att bli döv genom att tråka ut öronen så totalt att dom begår självmord.

Dagens Skiva

Kings of Swing – Strategy

Dagens frukostskiva.

Kings of Swing – Strategy.

Ännu en av de där skivorna som jag är oskyldig till och som frun påstår att hon fått när hon beställt en mysterybox från CDON eller liknande.

Plötsligt händer det…

Jag kan erkänna att jag inte hade en aning om vad som väntade mig, på omslaget ser det ut som samma sak som namnet antyder, att det handlar om swingmusik (nej, det betyder inte att dom ser ut som swingers, det är någonting helt annat).
Så när jag väl samlat mod och stoppat in skivan och tryckt på play och möttes av hiphop så var jag inte helt mentalt förberedd på det, kanske är det därför, eller kanske är det på grund av behagligt flow och snygga grooves, men jag kan inte tycka illa om det här.
Det är alltså New York hiphop från tidigt nittiotal och det låter snyggt, det är lagom gung, det är behagligt, det är lagom laid back, det är…  jag vet inte vad jagskasäga annat än att det är rätt bra.
Inte bra på så vis att jag kommer poppa det särskilt ofta, men på det sättet att jag faktiskt kan tänka mig att ha det som bakgrundsmusik, frivilligt.

För att ge perspektiv så är det här alltså från samma tid som jag först blev mer bekant med hiphop, en period när hiphop representerades av MC Hammer och Vanilla Ice… vet ni? Det här är bättre.

Så… jaha, det här blev ju inte en sågning, nej.
Undrar om inte L kan bjuda på någonting att ta ut lite ilska på?

Dagens Skiva

The Jazzmob – Jazzmessage

Gårdagens frukostskiva.

The Jazzmob – Jazzmessage.

Ytterligare en skiva som jag inte vet var den kommer ifrån annat än att den kommer från min del av skivsamlingen och så vitt jag kan minnas har funnits där i åtminstone tio år utan att bli lyssnad på förrän nu.
Det är långt ifrån osannolikt att den kommer stå ospelad i tio år till nu.

Nu tänker ni självklart någonting i banorna ”Äh, den där gamla punkaren vet ju inget om Jazz och har inte vett att uppskatta bra musik”, och det är så klart en åsikt jag respekterar, och det kan ligga någonting i den.
Men det gör det inte.

Såhär är det… det här är antagligen det tråkigaste och mest oinspirerade jag har hört i jazzväg någonsin.
Det låter som om det är programmerad musik rakt igenom, det är det antagligen inte, men det svänger mindre än genomsnittliga demolåtar på en åttiotalssynth, det är platt, tråkigt, enformigt, osvängigt, tråkigt instrumenterat och fullständigt poänglöst.
Jag försökte hitta någonting positivt med det, och mot slutet av skivan lyckades jag, närmare bestämt den allra sista sekunden, den uppskattade jag.
Ännu mer uppskattade jag sekunderna efter.

Hade det här varit hissmusik så skulle hissarna gå i strejk.

Jag vet som sagt ingenting om varifrån den kommer, eller varför, men det kan vara en av de bästa presenterna jag har i min ägo, jag måste bara komma på vem som ska få den…
Har du inte hört den? Grattis, ditt liv är lite bättre än mitt.

Dagens Skiva

Imperiet – Tiggarens Tal

Dagens Frukostskiva.

Imperiet – Tiggarens Tal.

För ett band som började som ett hobbyprojekt med glada och poppiga låtar som handlade om sex så måste man nog säga att Imperiet hade kommit en bit när den här skivan släpptes.
Det här är svart självhat, det är svart samhällskritik och det är svart politik och så några kärlekslåtar som är tämligen svarta de med, även om I Hennes Sovrum i elektrisk variant faktikt nästan lyckas låta positiv.

Okej, Kanonsång är en uptemposak, detsamma gäller Erotisk Politik, dom kanske inte kvalar in som svarta, så länge man inte lyssnar på texterna.
Ja, sen har vi ju Party, som är uptempo på sitt eget vis och är ganska rakt av snodd inspirerad av U2:s Bullet The Blue Sky.

Jag är inte säker på att Imperiet visste vad dom ville syssla med när dom gjorde den här skivan, vilket antagligen förklarar varför det var deras sista studioplatta, eventuellt skulle man kunna se den som en rätt bra bild av sin tid, ingen visste riktigt vart dom var på väg, vad dom ville eller varför, eller huruvida revolutionen skulle åstadkommas med gitarrer eller synthar.

Jag tror att jag vill påstå att det här är Imperiets mest politiska skiva, men jag vet inte om jag riktigt kan motivera det, så jag låter bli.
Ju mer jag försöker, desto mer inser jag att den här skivan är jävligt svår att dissekera, det kanske bara är för mig? eventuellt har jag för många minnen kopplade till den för att kunna se den för vad den är istället för som ett nostalgiskt soundtrack?

Tycker jag att du borde lyssna på den?
Ja, alla borde lyssna på den.

… men är du känslig så göm rakbladen först.

Dagens Skiva

Heed ‎– Breakeven|2200|

Dagens frukostskiva.

Heed ‎– Breakeven|2200|

Ännu en av de där skivorna som kom från grannen Jan-Erik tror jag, men den här är inte riktigt som de andra…
Jag ska erkänna att jag inte hade en aning om vad det här var när jag slängde in den, jag hade fått för mig att det skulle vara hårt och skramligt och en liten sökning på nätet visar att jag inte tänkte helt fel då det finns ett hårt och skramligt band med samma namn, det här är då inte det bandet.
SÅ vad är det?
Det tog mig en stund innan jag började få grepp om det, men jag tror att det är någon form av Electro/Triphop med några inslag av rap, och vore det inte just för det där sista så skulle det här vara riktigt jävla bra.
Eller vad fan, det ÄR riktigt jävla bra, men den svenske mannen som rappar på bruten engelska hade varit bättre om han låtit bli just det, i övrigt är det kvinnlig lagom drömsk och släpig skönsång som får mig att tänka på omväxlande Nina Persson och Nina Ramsby, och det får man väl säga är jävligt positivt, det doftar väldigt mycket svenskt om det, på ett bra sätt.
Det är helt enkelt behagligt tillbakalutad chilloutmusik, loungetriphop?
Jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga annat än att, ja, jag tror att jag gillar det här och ska lyssna nåra gånger till.

Dagens Skiva

Gyllene Tider – e.p.

Dagens frukostskiva.

Gyllene Tider – e.p.

Ibland kommer en skiva som förändrar ens syn på ett band fullständigt, som på något sätt öppnar ens ögon och man förstår saker som man inte förstått tidigare, det här är en sån.
Sommaren 1996 så jobbade jag med specialpack i Marabous källare, det var ett välbetalt och extremt hjärndödande jobb, vi var tolv personer som sysslade med det, och vår enda underhållning var en radio som spydde ut antingen NRJ eller P3, det var en ständig kamp om vilket som gällde för dagen, men oavsett vilket det blev så kunde man ge sig fan på att leadspåret på den här skivan, Jag går och fiskar, spelades som minst fem gånger under en arbetsdag, precis som Fugees – Killing Me Softly, jag har fortfarande inte helt bearbetat det traumat, andraspåret på den här, Juni, Juli, Augusti, låg inte långt efter i rotationslistan.
Fram tills den återföreningen av Gyllene Tider så hade jag en rätt positiv syn på dem, dom hade varit ett bra band som la av i tid och som efter det bara gjort någon halvhjärtad återförening i Pers garage för att det var kul, men så icke den här gången, nu handlade det om att dra in stålars och att repetera en säljande formel, det var inte låtar som luktade ”Fan vad kul det är att spela ihop igen” utan mer ”Nu ska vi upprepa en formel som vi vet att den säljer och dra in så mycket stålars vi kan”, ja, jag tycker det låter så.
Dessutom, varenda gimmick skulle upprepas in absurdum, och på den här ep:ns tredje spår, Harplinge, lyser det igenom så extremt mycket, det skulle ha kunnat heta:

”Vi är så jävla crazy så vi kör en farfisa genom en gitarrförstärkare… IGEN! Lyssna, lyssna då, såhär låter det, MEN LYSSNA DÅ ELLER MÅSTE VI KÖRA ETT SOLO MED DEN!?”

Så, två hjärndödande garanterade hitlåtar av det mest irriterande slag som finns följda av två ganska mediokra låtar fyllda med gimmicks, garanterat att sälja en massa skivor och gå till historien som ett av de mest kommersiellt gångbara psykologiska stridsmedlen någonsin.

Bör du lyssna på det här?
Vi vänder på frågan, hur lång tid tog det mig att ladda upp för att mentalt klara av att lyssna på det här och sedan skriva om det?
Nej du bör inte lyssna på det här, alla existerande exemplar av skivan bör omgående destrueras innan någon får för sig att skicka dem till Guantanamo, där snackar vi om brott mot mänskligheten.