Etikettarkiv: pop

U2 – The Best of 1990–2000 & B-Sides.

Dagens frukostskiva.

U2 – The Best of 1990–2000 & B-Sides.

Det är väl lika bra att få det ur vägen på en gång.
Ja, jag gillar U2, och nej, detär inte världens mest pretentiösa band, däremot kan Bono till och från definitivt ha varit världens mest pretentiösa frontfigur, och eftersom det tycks ha undgått många så har han inte bara bett om ursäkt för det utan även drivit med det ganska hårt, så någon direkt bristande självinsikt tycks det inte handla om.
Å andra sidan, hade du omväxlande blivit uppringd av olika världsledare, inklusive påven, så skulle sannolikt även du drabbas av viss hybris till och från.

Så, nu har vi klarat av det.
Det här är alltså deras samlade nittiotal, eller det bästa av deras nittiotal, enligt någon sorts formel som jag inte är säker på att jag är helt överens med.
Precis som med deras liknande samling för åttiotalet så ingår även (i vissa utgåvor) en bonusskiva med B-sidor, remixer och lite annat smått och gott.
Huvudskivan här innehåller förvisso en del bra låtar, eller ja, rätt många får väl erkännas, men av någon orsak upplever jag att den aldrig riktigt lyfter, det är somom man skulle tagit en massa U2 låtar och tryckt på shuffle, det är ingen helhet, det är inte en bra skiva, utan bara ett gäng bra låtar, varav flera egentligen var som bäst på sina originalskivor just för att de var en del av en helhet där.
Missförstå mig inte, det är inte dåliga låtar här, dom kommer bara inte helt till sin rätt utan gör sig långt bättre antingen på originalskivorna, eller helt ensamma.
Bonusskivan innehåller som sagt remixer, b-sidor och annat sånt, några av låtarna är helt enkelt förbannat bra, andra är mer ett ”Meh!”.

Till saken hör att U2 under nittiotalets början var ett band som bröt jävligt mycket ny mark, som vågade ta steg som få andra vågade, och som pressade gränserna för vad som var okej som mainstreammusik, och de låtar de mest av allt utmanade med är i dagsläget så tama och inarbetade att man knappt ens minns att de från början var någonting annorlunda eller vågat, jag vet inte vad jag ville ha sagt med det.

Saknar man allt U2 gjorde under nittiotalet så är det här en bra samling, eller om man vill slänga in den i CD-växlaren på nästa fest (hur gammal framstår jag som nu?), men i övrigt så är det faktiskt inte en nödvändig skiva att ha.

Seså, lyssna på den nu en vända, och sen tar vi någonting annat och roligare.

David Sandmark – Tänk Om Jag Var Från USA

Dagens frukostskiva.

David Sandmark – Tänk Om Jag Var Från USA.

Jag sågade väl i stort sett den förra skivan av Sandmark som jag gav mig på, och den här skivan innehåller delvis samma låtar, så det går säkert att gissa hur jag kommer förhålla mig till det här, inte sant?

Vi slopar spänningen och så säger jag på en gång hur det är.
Det här är helt fantastiskt jävla skitbra.

Det svänger, det berör, det träffar mitt i prick (även om jag är femton år för gammal för att de flesta låtarna ska handla om mig), det är helt jävla fantstiskt.
Vad jag försöker säga?
Sandmark må ha kallats för visartist, men det här är inte visa, det är en popskiva, en jävligt bra sådan, och du vill lyssna  på den idag, på stark volym och sen vill du tacka mig för att jag uppmanat dig till det.
Dessutom fullständigt älskar jag hans röst.

Radiohead – Pablo Honey

Dagens frukostskiva.

Radiohead – Pablo Honey.

Kommer ni ihåg när radiohead fortfarande var riktigt relevanta?
Det var med den här skivan det började.
1993, gitarrgnissel, snygga melodier, svartsynta texter, inspelat under samma period som Nirvana släppte Nevermind, för precis samtidigt för att det rimligen ska ha kunnat påverka, så de skitiga gitarrerna i de snygga poplåtarna får snarare ses som ett tecken i tiden än någon sorts kopierande.
Varför jämför jag ens de två skivorna?
För att… dom hör ihop, dom är en varsin sida av samma utveckling i musikvärlden, dom är samma musik, framförd på olika sätt.
För er som inte minns det så är alltså det här skivan som innehåller Creep, låten som Radiohead under många år vägrade spela live för att de var så less på den, en av nittiotalets bästa kärlekslåtar.
Ja, det är en sjukt jävla bra poplåt.
Skivan innehåller även ”Anyone can play guitar” som inte blev lika mycket hit här som den blev där ”over there”, men likförbannat är larvigt bra.
Men mest av allt, skivan avslutas med Blowout, en perfekt akustisk poplåt med elgitarrer… en sån där låt som Paul McCartney antagligen önskar att han hade skrivit, och eventuellt skulle ha kunnat skriva.
Dessutom låter dom den växa ut i totalt soniskt kaos, på det sätt som nittiotalet vande oss vid att man kan göra.

Jag inledde med att jämföra med Nirvana, men sanningen är att det finns ett annat band som är mer relevant att jämföra med, Sonic Youth.
Jag vet inte om det är så, men det skulle förvåna mig mycket om inte Radiohead (precis som Nirvana) var väldigt influerade av Sonic Youth.

Om det låter som att jag tycker det här är en bra skiva så är det för att jag tycker det här är en bra skiva.
Den är opolerad, allt är inte hits, långtifrån, men det är en helt igenom helt sjukt jävla bra popplatta av det skitigare slaget, och en skiva som vågade ta ut svängarna och satte lite av normen för resten av decenniet.

Jag kan mala på rätt länge om den.
Men jag låter bli och nöjer mig med att föreslå att du lysnar på den.
På stark volym, den gör sig bäst så.
Och inget jävla shuffle, den ska lyssnas på från början till slut.

Ninja Dolls – De e Hårdrock De

Dagens frukostskiva.

Ninja Dolls – De e Hårdrock De.

Svensk hårdrock från Dalarna, frontat av en kvinna.
Ofta har jag rätt svårt för hårdrock, eller mest så ger den mig liksom inget.
Det gäller speciellt ”Demo-band”.
Ninja Dolls är (nåja, var) ett undantag.
Det finns en nerv i det här som ger det mer känsla av punk än hårdrock, och den kvinnliga sångerskans frasering och attityd bidrar helt klart till det.
Okej, det är jävligt snyggt, medryckande, melodiöst, catchy, poppigt.
Jupp.
Jag gillar’t.

Sista låten (som är samma som den första, men med annan text, och på Svenska), skulle ha kunnat bli något av en punkklassiker om dom hade siktat in sig mer på punkscenen.
LIte naiv på gränsen till skämskuddetext, men precis på rätt sida, så den snarast blir helt jävla genial.

Jodå, jag gillar det här.
Jag gissar att det inte finns på spotify eller liknande, så du kanske inte ska lyssna på det idag, men annars så borde du det.

Roger Karlsson – Indiansommar

Dagens frukostskiva.

Roger Karlsson – Indiansommar.

Elva år efter solodebuten så kom slutligen uppföljaren.
Jag vill minnas att min recension av skivan innan var en total hyllning, för det är en av nittiotalets bästa jävla pop-plattor.
Det här är inte pop.
Fast det är det, men mer visa, med jazz och soulkänsla, utan att låta som något av det, och ständigt så klassas det han gör in som visa, men det är ju inte det heller.
Roger är förbannat bra på att göra det han gör, men att sortera in honom i fack är i det närmaste omöjligt.

Det tråkiga med den här skivan är att den inte ens i närheten är lika bra som debuten.
Det positiva är att det är en av nollnolltalets bästa Svenska skivor.
Det blandas mellankoli, glädje och hoppfullhet i en vacker mix, där allt hålls ihop av Rogers sång, som… jag älskar hans röst, okej?

Den här skivan skulle lätt kunna framstå som svulstig, den borde nästan göra det, men det gör den inte, och fortfarande nu nio år senare känns den förbannat fräsch.

Jag kan mala på med superlativ ett bra tag, men skitsamma, jag har redan fått fram budskapet hoppas jag.

Det här är vad du borde lyssna på idag.
Det här är förbannat jävla bra.

Johan Johansson – Flum

Dagens frukostskiva.

Johan Johansson – Flum.

Jag har redan recenserat uppföljaren till den här, och det blev i det närmaste ett lovebombinferno, jag ska försöka avhålla mig från det den här gången då jag har hört att bombpartyn inte är så party.

Jag ljög.

Jag älskar den här skivan.

Så, nu var det sagt, nu ger vi oss på detaljerna.
När den här kom först så köpte jag den inte, och det gjorde jag om och om igen, för omslaget tilltalade mig inte, och när jag lyssnade lite på den så var det liksom… dansbandsmusik, eller någonting åt det hållet, lite som Tuk Tuk Rally fast utan rally, eller Tuk Tuk, det var för snällt och gubbigt, för ojämnt, för lite action.
Så kände jag under lång tid, utan att någon gång egentligen ge hela skivan en chans.
Däremot gillade jag det Johansson gjorde live, så till slut fick skivan följa med mig hem.
Numera är den en av få CD-skivor jag slitit ut inte bara genom lyssnande ska väl erkännas utan även genom att den släpades med till radion där jag sände ett tag jämnt och ständigt och även på en del andra äventyr, numera är den knappt spelbar och jag borde verkligen skaffa ett nytt exemplar av den.

Jag står fast vid att det till och från luktar dansband om musiken på skivan, numera ser jag inte nödvändigtvis det som dåligt, för det är inte dåliga dansband det luktar av, nejfan, det här är bra skit som får även mig att fundera på att dansa (nej jag dansar inte nykter, eller onykter, och ytterst sällan skitfull heller, om det inte finns väldigt väldigt väldigt goda skäl).
Däremot är skivan ojämn, eller varierande, hur man nu vill se det, det är som om den består av låtutkast från hela hans ditintills varande karriär, låtar som inte passat in i de band eller projekt han varit inblandad i, eller som bara blivit liggande av annan orsak och som han till slut gjort klart som soloartist, jag säger inte med bestämdhet att det är så, men… jo, jag tänker med bestämdhet påstå att det är just så, jag är faktiskt helt övertygad om det, och skulle jag ge mig på att rota i gamla internetarkiv så är jag säker på att jag skulle kunna hitta något från hans gamla websida där han bekräftar det (eller så kan jag fråga så klart).

Med risk för att raljera så är slutsatsen att det här är en skiva fylld med jävligt bra låtar, låtar som inte alltid känns som att de hör ihop, men som ändå bildar en riktigt trevlig helhet, det är långt ifrån hans bästa skiva som helhet, men den innehåller definitivt några av hans allra bästa låtar.

Ja, det här bör du lyssna på idag.

Kompledigt 2014 – Torsdag och Söndag.

image

Jag lovade för längesedan att jag skulle berätta även om dag 0 och dag 3 av tvådagarsfestivalen Kompledigt, men sen har inte riktigt tiden och orken räckt till, så det har skjutits på framtiden allt mer, och det har i sin tur lett till allt mer ångest över det och att jag inte minns allt med riktigt den klarhet jag önskar längre, speciellt som det varit en höst med väldigt mycket annat.
Men jag ska försöka ändå, för det var två magiska dagar till, och de förtjänar att åtminstone sammanfattas lite kort, om nu någon tror på att jag överhuvudtaget kan skriva saker kort, själv känner jag visst tvivel inför det.

Torsdagen då ja.
Festivalen börjar officiellt på fredagen, men på Torsdagen är scenen öppen för talanger som inte bokats till festivalen, och det är gratis entré, det brukar alltid vara gott om folk, och artisterna på scenen sopar inte helt sällan mattan med de som är där, och mer än en gång har det hänt att de tvingats stanna kvar hela festivalen för att även uppträda vid Söndagens brunch, mer om den senare.

Som jag nämnde redan så är det egentligen alldeles för länge sedan för att jag ska kunna vara helt rättvis, därmed så är det de starkaste minnena som får ta plats alls.
Det hela inleddes med att kvällens konferencier, Frans Haraldsen, hälsade oss alla välkomna och presenterade första akten, den årligen återkommande Olle Pettersson, som följdes av Norra Station, som jag inte hade hört talas om tidigare, men definitivt rekommenderar att man ser till att höra talas om mer, för det gav mersmak på en gång.
Något annat som gav mersmak, mycket mersmak, var Simon Swahnström, tidigare har jag bara sett honom kompandes andra, vilket han gör helt larvigt bra, men att se honom som egen artist var ännu bättre, har du inte kollat upp honom tidigare så gör det nu, på en gång.

Spindelhäxan med hund ligger på den där lagom galna gränsen mellan konst, poesi, filosofi, galenskap och musik, jag förstår folk som inte gillar det, men råder alla som har chansen att uppleva det att göra just det, med öppna sinnen, jag gillar det, men jag garanterar inte att du gör det.

Jonas Pietikäinen (undrar om jag fick till efternamnet rätt nu? Jag ska försöka dubbelkolla det innan jag postar det här, om det är fel så, förlåt) är tydligen känd från TV, eller åtminstone har han varit med i TV i något av alla talangprogram, jag erkänner att jag har fördomar om sånt, men det är skitsamma, det här var årets torsdagsgolvning, vilken jävla röst, vilken JÄVLA röst.
Jonas sjunger i vanliga fall i Höstorkestern (kolla upp dem, nu, på en gång), men var den här gången utan band, och körde över oss, jag ssska inte svära på att alla andra kände sig överkörda, man jag gjorde det, på ett bra sätt.
Här har vi alltså en norrlänning med en gitarr som han definitivt kan hantera och en röst som, kanske den bästa Svenska manliga soulröst jag hört, och nu pratar vi inte mesig tramssoul, utan soul med driv, med tryck, med just soul.
Det kanske var överbelastningen av att det var så jävla bra som dränker det mesta andra från kvällen, men tyvärr kommer jag faktiskt bara ihåg en akt till från kvällen på ett sånt sätt att jag alls kan skriva om det, kvällens chefsideolog, Frans Haraldsen, bjöd på några helt nya låtar som han ville testa på en liten publik, och det var både trevligt och bra, och det är (i mitt tycke) alltid kul att få höra helt nya låtar och även lite om hur artisten har tänkt med dem.

Det var som sagt några till som uppträdde, men jag kan inte dra mig till minnes tillräckligt för att skriva om dem egentligen annat än att en av dem raggades up ur publiken väldig spontant.
Att jag inte minns beror inte på att de var dåliga, tvärt om egentligen, dåliga saker brukar jag vara enormt bra på att minnas.
Nej, det handlar om att andra, de jag minns, gjorde så stort intryck att andra minnen helt enkelt trängts undan.
Stalltipset efter kvällen är alltså framför allt att kolla upp Simon Swahnström och Jonas Pietikäinen och Höstorkestern (som förövrigt hade release av en ny skiva här precis nyligen).

***

Söndagsbrunchen då?
Ni vet, fjärde dagen av tvådagarsfestivalen, dagen då det äts sanslöst god brunch, serveras enstaka låtar i stort sett mitt ibland publiken/de ätande av några av helgens artister och då alla kramas och sen åker hem.

Ja, vad ska man säga om den?
Det är lite som en ”Best of” från helgen, och det var dagen då jag valde ödmjukhet som hobby (förlåt, det var mitt fel), efter att på grund av kö till maten ha orsakat en försening av första uppträdandet med inte mindre än två minuter.
Återigen ber jag om ursäkt för att mitt minne eventuellt sviktar något, men det jag minns var att Sanna Hogman återigen var helt larvigt bra, Jenny Almsenius som avslutade det hela likaså, Sanna Carlstedt var sig själv, det räcker för att vinna de flestas kärlek, Mattias Kärvemo bjöd på en låt som var så ny att han satt med fusklapp, riktigt jävla bra, jag väntar fortfarande på en mer professionell inspelning av den, Jonas Pietikäinen golvade en massa av oss igen, Bells visade varför en del inblandade i festivalen i flera år velat ha upp henne på ”riktiga” scenen (varför har hon fortfarande inte bokats?), Bo Karlssons ”Boxaren” (jag antar att den heter så) slog återigen knock-out… jag skulle kunna kolla mina loggar från då vad mer som hände, men det vore faktiskt fusk, det är möjligt att jag gör det senare och kommer med någon sorts addendum.
Det är några saker till som gnager och vill bli skrivna, men jag är för osäker på om det är falska minnen eller inte, som sagt, jag kanske kommer med tillägg vid tillfälle (mer troligt är att jag inte gör det, om inte någon tänker donera en hel massa tid till mig).

Sen var det slut.
Ännu en sån där helg som man vill att den bara ska fortsätta var till ända och det var hemfärd som gällde.
Det känns alltid tomt, även så här långt efteråt så gnager den där känslan av att man inte vill åka hem egentligen.

Det positiva är att det bara är drygt ett halvår kvar till nästa upplaga av festivalen.
Visst ses vi där?

Imperiet – Synd

Dagens frukostskiva.

Imperiet – Synd.

Okej okej, det är inte frukost, inte ens nästan.
Det här är en återutgivning av skivan, jag tror den är gjort -97 och som ungefär alla återutgivningar som MNW gjorde under nittiotalet så har det klämts in lite bonusspår, och som på ungefär alla Imperietskivor från då så är det Balladen om Briggen Bluebird samt Märk Hur Vår Skugga som klämts in på slutet efter allt annat och därmed förstör upplevelsen av ett jävligt bra album.

Ja, vad jag tycker om skivan framgår alltså där, det är ett jävligt bra album, om man bortser från bonusspåren.
Det är Imperiets svartaste platta, och den dryper av cynism och dystopi, så jag kan så klart inte göra mycket annat än älska den.

Man kan även redan här ana rätt mycket av de influenser som senare ledde Thåström till att starta  Peace, Love & Pitbulls, det finns toner av tidig industrimusik, det är mycket synth, det är smutsiga grooves, marschtakter och det är elakt.
Samtidigt så är det proppfullt med snygga melodier, förbannat bra texter och helt enkelt jävligt snygg pop.
Fick man förövrigt blanda synth och gitarr på det här viset på den tiden? var inte det liksom… straffbart?

Ja, det är Imperiets absolut bästa fullängdare, och den håller ihop hela vägen på ett jävligt snyggt sätt… som fullständigt förstörs av bonusspåren.

Lyssna på skivan, men inte i den här utgåvan.
Gillar du den inte så är det inte den det är fel på, det är dig.

Garbage – Beautiful Garbage

Dagens frukostskiva.

Garbage – Beautiful Garbage.

Så, jag har hyllat två skivor av dem redan, det här är deras tredje, ni vet den ”svåra” skivan.
Man kan väl säga att dom inte valde att göra livet enkelt för sig med den heller, så istället för att som tidigare spreta som fan, så gav dom sig här på att spreta så in i helvete.
Dessutom släpptes det mesta av dansbeatsen, och grungevibbarna går bara att ana lite lätt, istället tog dom sig an det givna nästa steget… ehh…
Det luktar sextiotalssoulpop, det luktar åttiotalsbalader, det luktar svulstig filmmusik till svartvita filmer i paris visade på små biografer där galouiserökdimman ger den sorgsna filmen ytterligare en dimension, ibland går filmen i fel hastighet, och är fylld med snygg CGI…
Allt inramat av deras signatoriska wall of sound och med en bas i deras fingertopskänsla för popmelodier och hooks.

Vad jag försöker säga är att dom gör samma sak igen, dom blandar precis allt dom känner för att blanda och skapar något helt annat, och dom gör det sjukt bra.
Ska man vara kritisk, vilket jag för min del aldrig någonsin är utom ibland när jag är det, så är det här i mitt tycke deras svagaste album.
Det betyder inte att det är dåligt, absolut inte, tvärt om så är det helt fantastiskt bra om man jämför med nästan vad som helst annat som kom ut samma år.
Och bara så ingen missförstår min uppfattning om influenserna de blandat in eller beskrivningen, jag menar inte på något vis alls att det är lugnt och stilla, det är det inte, det är ett jävla ös, och det är ett album fullt av förbannat bra låtar, jag älskar skivan, okej?.

Bra, nu vet du vad du ska lyssna på idag.

Fifteen – The Choice of a New Generation

Dagens frukostskiva.

Fifteen – The Choice of a New Generation.

Kommer ni ihåg hur Amerikansk melodiös punk lät innan Green Day dök upp och satte standarden för hur sånt skulle låta?
Inte?
Okej, den här skivan illustrerar det rätt bra.
Det lät ungefär likadant som efter att Green Day ”satte standarden”, det är nästan så man kan luras att tro att Green Day inte var nyskapande utan malde på i en redan existerande fåra…

Vad jag försöker säga är att det här är en trevlig melodiös Amerikansk punkplatta med en stadig dos politik och tyvärr är den i slutänden något som jag zonar ut från efter några låtar.
Jag har lyssnat varv efter varv, men det händer om och om igen, jag tappar helt fokus på den, inte för att den är dålig, det är den absolut inte, men det händer liksom inte mycket som drar dit fokus igen.

Kort sagt, perfekt platta att plocka några låtar från och slänga in på ett blandband, men i sin helhet.. mjae…