Kompledigt 2014 – Torsdag och Söndag.

image

Jag lovade för längesedan att jag skulle berätta även om dag 0 och dag 3 av tvådagarsfestivalen Kompledigt, men sen har inte riktigt tiden och orken räckt till, så det har skjutits på framtiden allt mer, och det har i sin tur lett till allt mer ångest över det och att jag inte minns allt med riktigt den klarhet jag önskar längre, speciellt som det varit en höst med väldigt mycket annat.
Men jag ska försöka ändå, för det var två magiska dagar till, och de förtjänar att åtminstone sammanfattas lite kort, om nu någon tror på att jag överhuvudtaget kan skriva saker kort, själv känner jag visst tvivel inför det.

Torsdagen då ja.
Festivalen börjar officiellt på fredagen, men på Torsdagen är scenen öppen för talanger som inte bokats till festivalen, och det är gratis entré, det brukar alltid vara gott om folk, och artisterna på scenen sopar inte helt sällan mattan med de som är där, och mer än en gång har det hänt att de tvingats stanna kvar hela festivalen för att även uppträda vid Söndagens brunch, mer om den senare.

Som jag nämnde redan så är det egentligen alldeles för länge sedan för att jag ska kunna vara helt rättvis, därmed så är det de starkaste minnena som får ta plats alls.
Det hela inleddes med att kvällens konferencier, Frans Haraldsen, hälsade oss alla välkomna och presenterade första akten, den årligen återkommande Olle Pettersson, som följdes av Norra Station, som jag inte hade hört talas om tidigare, men definitivt rekommenderar att man ser till att höra talas om mer, för det gav mersmak på en gång.
Något annat som gav mersmak, mycket mersmak, var Simon Swahnström, tidigare har jag bara sett honom kompandes andra, vilket han gör helt larvigt bra, men att se honom som egen artist var ännu bättre, har du inte kollat upp honom tidigare så gör det nu, på en gång.

Spindelhäxan med hund ligger på den där lagom galna gränsen mellan konst, poesi, filosofi, galenskap och musik, jag förstår folk som inte gillar det, men råder alla som har chansen att uppleva det att göra just det, med öppna sinnen, jag gillar det, men jag garanterar inte att du gör det.

Jonas Pietikäinen (undrar om jag fick till efternamnet rätt nu? Jag ska försöka dubbelkolla det innan jag postar det här, om det är fel så, förlåt) är tydligen känd från TV, eller åtminstone har han varit med i TV i något av alla talangprogram, jag erkänner att jag har fördomar om sånt, men det är skitsamma, det här var årets torsdagsgolvning, vilken jävla röst, vilken JÄVLA röst.
Jonas sjunger i vanliga fall i Höstorkestern (kolla upp dem, nu, på en gång), men var den här gången utan band, och körde över oss, jag ssska inte svära på att alla andra kände sig överkörda, man jag gjorde det, på ett bra sätt.
Här har vi alltså en norrlänning med en gitarr som han definitivt kan hantera och en röst som, kanske den bästa Svenska manliga soulröst jag hört, och nu pratar vi inte mesig tramssoul, utan soul med driv, med tryck, med just soul.
Det kanske var överbelastningen av att det var så jävla bra som dränker det mesta andra från kvällen, men tyvärr kommer jag faktiskt bara ihåg en akt till från kvällen på ett sånt sätt att jag alls kan skriva om det, kvällens chefsideolog, Frans Haraldsen, bjöd på några helt nya låtar som han ville testa på en liten publik, och det var både trevligt och bra, och det är (i mitt tycke) alltid kul att få höra helt nya låtar och även lite om hur artisten har tänkt med dem.

Det var som sagt några till som uppträdde, men jag kan inte dra mig till minnes tillräckligt för att skriva om dem egentligen annat än att en av dem raggades up ur publiken väldig spontant.
Att jag inte minns beror inte på att de var dåliga, tvärt om egentligen, dåliga saker brukar jag vara enormt bra på att minnas.
Nej, det handlar om att andra, de jag minns, gjorde så stort intryck att andra minnen helt enkelt trängts undan.
Stalltipset efter kvällen är alltså framför allt att kolla upp Simon Swahnström och Jonas Pietikäinen och Höstorkestern (som förövrigt hade release av en ny skiva här precis nyligen).

***

Söndagsbrunchen då?
Ni vet, fjärde dagen av tvådagarsfestivalen, dagen då det äts sanslöst god brunch, serveras enstaka låtar i stort sett mitt ibland publiken/de ätande av några av helgens artister och då alla kramas och sen åker hem.

Ja, vad ska man säga om den?
Det är lite som en ”Best of” från helgen, och det var dagen då jag valde ödmjukhet som hobby (förlåt, det var mitt fel), efter att på grund av kö till maten ha orsakat en försening av första uppträdandet med inte mindre än två minuter.
Återigen ber jag om ursäkt för att mitt minne eventuellt sviktar något, men det jag minns var att Sanna Hogman återigen var helt larvigt bra, Jenny Almsenius som avslutade det hela likaså, Sanna Carlstedt var sig själv, det räcker för att vinna de flestas kärlek, Mattias Kärvemo bjöd på en låt som var så ny att han satt med fusklapp, riktigt jävla bra, jag väntar fortfarande på en mer professionell inspelning av den, Jonas Pietikäinen golvade en massa av oss igen, Bells visade varför en del inblandade i festivalen i flera år velat ha upp henne på ”riktiga” scenen (varför har hon fortfarande inte bokats?), Bo Karlssons ”Boxaren” (jag antar att den heter så) slog återigen knock-out… jag skulle kunna kolla mina loggar från då vad mer som hände, men det vore faktiskt fusk, det är möjligt att jag gör det senare och kommer med någon sorts addendum.
Det är några saker till som gnager och vill bli skrivna, men jag är för osäker på om det är falska minnen eller inte, som sagt, jag kanske kommer med tillägg vid tillfälle (mer troligt är att jag inte gör det, om inte någon tänker donera en hel massa tid till mig).

Sen var det slut.
Ännu en sån där helg som man vill att den bara ska fortsätta var till ända och det var hemfärd som gällde.
Det känns alltid tomt, även så här långt efteråt så gnager den där känslan av att man inte vill åka hem egentligen.

Det positiva är att det bara är drygt ett halvår kvar till nästa upplaga av festivalen.
Visst ses vi där?