Etikettarkiv: jazz

Roger Karlsson – Indiansommar

Dagens frukostskiva.

Roger Karlsson – Indiansommar.

Elva år efter solodebuten så kom slutligen uppföljaren.
Jag vill minnas att min recension av skivan innan var en total hyllning, för det är en av nittiotalets bästa jävla pop-plattor.
Det här är inte pop.
Fast det är det, men mer visa, med jazz och soulkänsla, utan att låta som något av det, och ständigt så klassas det han gör in som visa, men det är ju inte det heller.
Roger är förbannat bra på att göra det han gör, men att sortera in honom i fack är i det närmaste omöjligt.

Det tråkiga med den här skivan är att den inte ens i närheten är lika bra som debuten.
Det positiva är att det är en av nollnolltalets bästa Svenska skivor.
Det blandas mellankoli, glädje och hoppfullhet i en vacker mix, där allt hålls ihop av Rogers sång, som… jag älskar hans röst, okej?

Den här skivan skulle lätt kunna framstå som svulstig, den borde nästan göra det, men det gör den inte, och fortfarande nu nio år senare känns den förbannat fräsch.

Jag kan mala på med superlativ ett bra tag, men skitsamma, jag har redan fått fram budskapet hoppas jag.

Det här är vad du borde lyssna på idag.
Det här är förbannat jävla bra.

The Jazzmob – Jazzmessage

Gårdagens frukostskiva.

The Jazzmob – Jazzmessage.

Ytterligare en skiva som jag inte vet var den kommer ifrån annat än att den kommer från min del av skivsamlingen och så vitt jag kan minnas har funnits där i åtminstone tio år utan att bli lyssnad på förrän nu.
Det är långt ifrån osannolikt att den kommer stå ospelad i tio år till nu.

Nu tänker ni självklart någonting i banorna ”Äh, den där gamla punkaren vet ju inget om Jazz och har inte vett att uppskatta bra musik”, och det är så klart en åsikt jag respekterar, och det kan ligga någonting i den.
Men det gör det inte.

Såhär är det… det här är antagligen det tråkigaste och mest oinspirerade jag har hört i jazzväg någonsin.
Det låter som om det är programmerad musik rakt igenom, det är det antagligen inte, men det svänger mindre än genomsnittliga demolåtar på en åttiotalssynth, det är platt, tråkigt, enformigt, osvängigt, tråkigt instrumenterat och fullständigt poänglöst.
Jag försökte hitta någonting positivt med det, och mot slutet av skivan lyckades jag, närmare bestämt den allra sista sekunden, den uppskattade jag.
Ännu mer uppskattade jag sekunderna efter.

Hade det här varit hissmusik så skulle hissarna gå i strejk.

Jag vet som sagt ingenting om varifrån den kommer, eller varför, men det kan vara en av de bästa presenterna jag har i min ägo, jag måste bara komma på vem som ska få den…
Har du inte hört den? Grattis, ditt liv är lite bättre än mitt.