Etikettarkiv: thåström

Imperiet – Synd

Dagens frukostskiva.

Imperiet – Synd.

Okej okej, det är inte frukost, inte ens nästan.
Det här är en återutgivning av skivan, jag tror den är gjort -97 och som ungefär alla återutgivningar som MNW gjorde under nittiotalet så har det klämts in lite bonusspår, och som på ungefär alla Imperietskivor från då så är det Balladen om Briggen Bluebird samt Märk Hur Vår Skugga som klämts in på slutet efter allt annat och därmed förstör upplevelsen av ett jävligt bra album.

Ja, vad jag tycker om skivan framgår alltså där, det är ett jävligt bra album, om man bortser från bonusspåren.
Det är Imperiets svartaste platta, och den dryper av cynism och dystopi, så jag kan så klart inte göra mycket annat än älska den.

Man kan även redan här ana rätt mycket av de influenser som senare ledde Thåström till att starta  Peace, Love & Pitbulls, det finns toner av tidig industrimusik, det är mycket synth, det är smutsiga grooves, marschtakter och det är elakt.
Samtidigt så är det proppfullt med snygga melodier, förbannat bra texter och helt enkelt jävligt snygg pop.
Fick man förövrigt blanda synth och gitarr på det här viset på den tiden? var inte det liksom… straffbart?

Ja, det är Imperiets absolut bästa fullängdare, och den håller ihop hela vägen på ett jävligt snyggt sätt… som fullständigt förstörs av bonusspåren.

Lyssna på skivan, men inte i den här utgåvan.
Gillar du den inte så är det inte den det är fel på, det är dig.

Peace Love & Pitbulls – S/T

Dagens frukostskiva.

Peace Love & Pitbulls – S/T.

När den här kom så sågades den ganska genomgående jäms med fotknölarna både av recensenter och publik, av recensenterna för att dom faktiskt inte hade en aning om vad det handlade om och det var ju inte de snyftiga ballader som allt fler hade börjat förvänta sig av Thåström, och av publiken för att… det var väl av ungefär samma orsaker, dessutom sjöng han på Engelska.
Ja, alltså, för er som inte har koll, det här var alltså Joakim Thåströms band som han ägnade sig åt en stor del av nittiotalet.

Det finns de som påstår att den här skivan bröt väldigt tvärt med allt han hade gjort tidigare, jag vill påstå att det inte stämmer, lyssnar man kritiskt på hans sista soloplatta under eget namn före den här, Xplodera mig 2000, så kan man höra rätt många förvarningar om vartåt det är på väg.
Hur som helst, första gången jag hörde den här så hade jag inte heller någon egentlig aning om hur jag skulle förhålla mig till den, så efter att först ha lyssnat igenom den en gång och inte alls fått grepp om vad det handlade om så provade jag att vrida upp volymen ordentligt och testa igen, efter det har det blivit många många varv till som den snurrat.

Det här handlar om snygga pop/rock låtar med seriös melodikänsla, gömt bakom skrammel, slammer, industriljud och maskintrummor, kort sagt, det är samma sorts musik som Nine Inch Nails gjort sig kända för, och den är bra av ungefär samma orsaker, inklusive de allsångsvänliga refrängerna.
Kort sagt, det är sånt som ofta kallades Industri under nittiotalet.

När jag lyssnar på det här nu, såhär i någon sorts retrospekt, så… är det precis som tidiga Nine Inch Nails, förbannat bra, och ganska svårt att förstå hur det av många kunde dömas ut som extremt larmigt eller illalåtande, det är ju bara popmusik…

Är det här fortfarande bra?
Ja, som fan.
Vad väntar du på? Vrid upp volymen och lyssna.
Du måste inte gilla det, men tycker du det är dåligt så tycker du fel.