Etikettarkiv: kompledigt

bloggat, festival, Liverecension

Kompledigt 2014 – Torsdag och Söndag.

image

Jag lovade för längesedan att jag skulle berätta även om dag 0 och dag 3 av tvådagarsfestivalen Kompledigt, men sen har inte riktigt tiden och orken räckt till, så det har skjutits på framtiden allt mer, och det har i sin tur lett till allt mer ångest över det och att jag inte minns allt med riktigt den klarhet jag önskar längre, speciellt som det varit en höst med väldigt mycket annat.
Men jag ska försöka ändå, för det var två magiska dagar till, och de förtjänar att åtminstone sammanfattas lite kort, om nu någon tror på att jag överhuvudtaget kan skriva saker kort, själv känner jag visst tvivel inför det.

Torsdagen då ja.
Festivalen börjar officiellt på fredagen, men på Torsdagen är scenen öppen för talanger som inte bokats till festivalen, och det är gratis entré, det brukar alltid vara gott om folk, och artisterna på scenen sopar inte helt sällan mattan med de som är där, och mer än en gång har det hänt att de tvingats stanna kvar hela festivalen för att även uppträda vid Söndagens brunch, mer om den senare.

Som jag nämnde redan så är det egentligen alldeles för länge sedan för att jag ska kunna vara helt rättvis, därmed så är det de starkaste minnena som får ta plats alls.
Det hela inleddes med att kvällens konferencier, Frans Haraldsen, hälsade oss alla välkomna och presenterade första akten, den årligen återkommande Olle Pettersson, som följdes av Norra Station, som jag inte hade hört talas om tidigare, men definitivt rekommenderar att man ser till att höra talas om mer, för det gav mersmak på en gång.
Något annat som gav mersmak, mycket mersmak, var Simon Swahnström, tidigare har jag bara sett honom kompandes andra, vilket han gör helt larvigt bra, men att se honom som egen artist var ännu bättre, har du inte kollat upp honom tidigare så gör det nu, på en gång.

Spindelhäxan med hund ligger på den där lagom galna gränsen mellan konst, poesi, filosofi, galenskap och musik, jag förstår folk som inte gillar det, men råder alla som har chansen att uppleva det att göra just det, med öppna sinnen, jag gillar det, men jag garanterar inte att du gör det.

Jonas Pietikäinen (undrar om jag fick till efternamnet rätt nu? Jag ska försöka dubbelkolla det innan jag postar det här, om det är fel så, förlåt) är tydligen känd från TV, eller åtminstone har han varit med i TV i något av alla talangprogram, jag erkänner att jag har fördomar om sånt, men det är skitsamma, det här var årets torsdagsgolvning, vilken jävla röst, vilken JÄVLA röst.
Jonas sjunger i vanliga fall i Höstorkestern (kolla upp dem, nu, på en gång), men var den här gången utan band, och körde över oss, jag ssska inte svära på att alla andra kände sig överkörda, man jag gjorde det, på ett bra sätt.
Här har vi alltså en norrlänning med en gitarr som han definitivt kan hantera och en röst som, kanske den bästa Svenska manliga soulröst jag hört, och nu pratar vi inte mesig tramssoul, utan soul med driv, med tryck, med just soul.
Det kanske var överbelastningen av att det var så jävla bra som dränker det mesta andra från kvällen, men tyvärr kommer jag faktiskt bara ihåg en akt till från kvällen på ett sånt sätt att jag alls kan skriva om det, kvällens chefsideolog, Frans Haraldsen, bjöd på några helt nya låtar som han ville testa på en liten publik, och det var både trevligt och bra, och det är (i mitt tycke) alltid kul att få höra helt nya låtar och även lite om hur artisten har tänkt med dem.

Det var som sagt några till som uppträdde, men jag kan inte dra mig till minnes tillräckligt för att skriva om dem egentligen annat än att en av dem raggades up ur publiken väldig spontant.
Att jag inte minns beror inte på att de var dåliga, tvärt om egentligen, dåliga saker brukar jag vara enormt bra på att minnas.
Nej, det handlar om att andra, de jag minns, gjorde så stort intryck att andra minnen helt enkelt trängts undan.
Stalltipset efter kvällen är alltså framför allt att kolla upp Simon Swahnström och Jonas Pietikäinen och Höstorkestern (som förövrigt hade release av en ny skiva här precis nyligen).

***

Söndagsbrunchen då?
Ni vet, fjärde dagen av tvådagarsfestivalen, dagen då det äts sanslöst god brunch, serveras enstaka låtar i stort sett mitt ibland publiken/de ätande av några av helgens artister och då alla kramas och sen åker hem.

Ja, vad ska man säga om den?
Det är lite som en ”Best of” från helgen, och det var dagen då jag valde ödmjukhet som hobby (förlåt, det var mitt fel), efter att på grund av kö till maten ha orsakat en försening av första uppträdandet med inte mindre än två minuter.
Återigen ber jag om ursäkt för att mitt minne eventuellt sviktar något, men det jag minns var att Sanna Hogman återigen var helt larvigt bra, Jenny Almsenius som avslutade det hela likaså, Sanna Carlstedt var sig själv, det räcker för att vinna de flestas kärlek, Mattias Kärvemo bjöd på en låt som var så ny att han satt med fusklapp, riktigt jävla bra, jag väntar fortfarande på en mer professionell inspelning av den, Jonas Pietikäinen golvade en massa av oss igen, Bells visade varför en del inblandade i festivalen i flera år velat ha upp henne på ”riktiga” scenen (varför har hon fortfarande inte bokats?), Bo Karlssons ”Boxaren” (jag antar att den heter så) slog återigen knock-out… jag skulle kunna kolla mina loggar från då vad mer som hände, men det vore faktiskt fusk, det är möjligt att jag gör det senare och kommer med någon sorts addendum.
Det är några saker till som gnager och vill bli skrivna, men jag är för osäker på om det är falska minnen eller inte, som sagt, jag kanske kommer med tillägg vid tillfälle (mer troligt är att jag inte gör det, om inte någon tänker donera en hel massa tid till mig).

Sen var det slut.
Ännu en sån där helg som man vill att den bara ska fortsätta var till ända och det var hemfärd som gällde.
Det känns alltid tomt, även så här långt efteråt så gnager den där känslan av att man inte vill åka hem egentligen.

Det positiva är att det bara är drygt ett halvår kvar till nästa upplaga av festivalen.
Visst ses vi där?

festival, Liverecension, personligt

Kompledigt 2014 – Fredag

Kompledigt
Det där med att sortera upplevelserna efter en hel helg med musik, kärlek och underbara jävla människor är alltid något av en utmaning, och knappast en som underlättas av utmattning.

Efter hemkomst från festivalen har jag dessutom haft fullt upp med en kombination av arbete, inskolning av barn, vård av sjuka barn och lite sånt där som är typiska tecken på att man har mer liv än tiden tillåter, därtill så kom det ett val emellan.

Jag ska trots det göra ett försök att få ihop någon form av sammanfattning av vad som utan tvekan är en av årets höjdpunkter.
Svårigheten ligger mest i att huvudet är fyllt av (fortfarande) osorterade intryck som alla försöker överträffa varandra och säga att det är just det jag borde skriva om, och längst fram i medvetandet rörande kompledigt snurrar The Band på repeat.
Nej, dom spelade inte, det är helt korrekt iakttaget, däremot diskuterades dom, och deras låtar spelades lite här o var och, ja, det var väl mest det, och på rent jävelskap är det vad min hjärna bestämt sig för att fokusera på, men om jag sneglar förbi The Band så finns det även lite annat, eller ja, rätt mycket annat om man ska vara ärlig.
Var ska man börja?
Vad sägs om att börja från början, med årets femte artist ut på scen?

Hur kan den femte utgöra början?
Jo, såhär är det.
Först var de tre festivalgeneralerna (eller är de diktatorer? kverulanter? konsonanter?) upp på scenen och presenterade dagens värd/konferencier, Tina Willhelmsson, och eftersom de tre är artister de med, så blev Tina den fjärde ut, och presenterade den femte, efter att först ha sjungit och spelat lite själv.

Så femte artist ut, eller förste, eller andre att uppträda eller… ja hur som helst, det var Ronny Eriksson kompad av Benneth Fagerlund på piano, och jävlar vilken underhållare han är.
Jag vill egentligen säga att han är jävligt bra på att vara en väldigt röd propagandamaskin utan att det är något man tänker på, men så inser jag att jag kanske helt själv är för röd för att uttala mig om ifall det märks eller inte, det kan vara så, allt han gör har hur som helst en behagligt röd färgton, och han lyckas med att samtidigt se ut som en ganska normal orakad femtionåntingplusmomsåring som oförberett ropats upp på scenen för att prata om vad överskottet i kaffekassan på verket ska användas till i år (en plastgran att pryda fikarummet) och en jävligt rutinerad artist som har full koll utan ansträngning, det senare är förstås vad han är, och en jävel på att få med sig publiken dessutom, och att få alla att lyssna.
Jag borde inte, men jag vill ändå göra en jämförelse, han gör samma sak som Kristina Kjellsson gjorde året innan (och alltid gör), fyller scenen med att vara så extremt jättenormal och trevlig och kännas som precis vem som helst, men med berättelser och sånger som man lyssnar nästan vördnadsfullt på och verkligen…. jag vet inte? bara känner att man älskar som person, utan att man egentligen känner dem?
Ja, någonting sånt.

Snacka om att lägga ribban högt på en gång, så det fanns så klart bara en sak att göra, höja den ytterligare.
För de som läst min lilla sammanfattning (eller om det kallas för avhandling kanske?) från förra året så kanske det går att gissa sig till att Vera Nord (förra året uppträdde hon som Vera Barlach-Nordenskiöld ) var precis rätt artist för att äntra scenen och göra det.
Jag skrev då att vi kommer få se mer av henne, och med tanke på att hon redan hunnit avverka alla möjliga TV-program och morgonsoffor, likaväl som Allsång på Skansen så vågar jag påstå att jag hade rätt.
Och så var hon då tillbaka på Kompledigt med, förra året var det med ett kort uppträdande, den här gången blev det ett fullt set och hon bar upp det fullständigt och stal helt säkert några hjärtan till.
Det ligger hela tiden på tungan att skriva att hon är jävligt bra för sin ålder på tolv år, men det är inte sant, hon är jävligt bra, helt oavsett ålder, jag är bara aningen mer skeptisk mot ”barnartister”, så det krävs ytterligare mer än vanligt för att jag ska smälta, men det gör jag.
Får du chansen att se henne, ta den.

Sen var det dags för Peter Faxwall, och jag är ledsen, men efter de två inledande akterna så framstod han ”bara” som bra och inte som förbannat bra och rolig, det är inte hans fel och att han ändå i det läget ens framstår som bra och intressant talar sitt tydliga språk, han är jävligt bra, någon dag ska jag lyckas se honom på en scen som inte är på festival eller så, någonstans där han får mitt fulla fokus, för det är han värd.

Efter Faxwall så bjöds vi på en, för mig, ny bekantskap, David Urwitz.
Jag hade inte en aning om vad jag hade förväntat mig, men herrejävlar så bra han är.
Faktiskt vet jag fortfarande inte egentligen vad han spelar för musik, jag vet bara att det är vackert, mäktigt, till stor del melankoliskt, och så sanslöst jävla bra.
Det är som att han spelar stämningar och känslor snarare än musik, och texterna sen… wow.
Här omkring insåg jag att dagens känslosammaste ögonblick passerades, efter det här skulle det vara säker seglats utan akuta känslostormar, det var liksom avverkat nu.

Lite visste jag då exakt hur mycket Loke vuxit sedan jag såg en hel spelning med honom senast.
Loke är i mina ögon en entertainer av stora mått, även en clown, lustigkurre, och tidvis någon med en del rätt mörka betraktelser av människor, men ofta uppvägt med humor.
Ungefär så var spelningen, rolig, bra, rätt rockig, för egentligen spelar han lugn rock snarare än visa (det gäller förvisso fler av de som uppträdde på festivalen), och sen plötsligt drämmer han till oss alla med ”Flykten Från Sverige” och… folk stod och grät, det var många som stod och grät, eller satt och grät.
Det ska erkännas att det syntes några tårar redan under Urwitz uppträdande, men det här var… mer.
Det var jävligt mäktigt.
Och det var inte från en artist jag väntade mig det av.

Som av en händelse så finns faktiskt just den låten, från det uppträdandet, att höra här

Var det festivalens bästa uppträdande?
Vi får se när jag skrivit klart allt, eller ja, ni får se, jag vet så klart svaret redan.

Efter Loke var det åter dags för Tina Willhelmsson att spela lite Tina, prata lite och slutligen presentera kvällens (nästan) sista artist, och jag måste tyvärr erkänna att jag både vid det här tillfället, och tidigare på dagen när hon inte bara presenterade utan även framförde några låtar, var ganska upptagen med allt möjligt annat och därför inte helt registrerade hur bra, jag har däremot fuskat och lyssnat på det i efterhand och kan säga att hon är jävligt bra, men det känns fel att ge någon djupare kommentar baserat på vad jag hört i efterhand (men får ni chansen så se henne).

Sist ut då, nästan, Caj Karlsson.
Jag vet inte hur man beskriver honom på scen (eller annars för den delen), Caj är Caj, och jag pendlar mellan att tycka att han är helt sanslöst jävla bra och kul live, eller att mest bara vara småtrist eller ibland nästan tragisk, oftast ligger det dock på den positiva sidan, och ibland är han verkligen helt sanslöst bra, jag är inte säker på att det bara beror på honom, rätt mycket är nog beroende på mitt eget humör för tillfället.
Vissa, och även han själv numera, gör ibland jämförelser med Shane MacGowan, det känns inte som helt fel jämförelse.
Caj spelade Shoreline.

Jag sa nästan sist, inte sant?
För allra sist ut för kvällen var tyvärr Spritbaletten.
Före dem så var herr Johan Johansson upp i sällskap med Rickard Donatello och tillfälligt även Jenny Almsenius på munspel, och tillsammans framfördes två eller tre låtar, det var väl mest som ett sätt att försöka mildra det som kom sen, men föga hjälpte det när det som kom sen var spritbaletten.
Vad är felet med Spritbaletten frågar du?
Jag har ett kort svar på det: Spritbaletten.

För att förstå hur illa det är så kan jag berätta att mixerbordet (ett digitalt sådant), begick självmord inte mindre än två gånger under deras framträdande, det hängde sig fullständigt och krävde att startas om på omildast möjliga vis, det är i klass med att jag skulle behövt använda hjärtstartare på det.
Andra gången det hände så kombinerade den det med att först skrika högt.
Enligt bordets ägare/skötare, Per Granberg, så har det aldrig hänt med det bordet tidigare, och nu fanns verkligen ingen rimlig orsak, det pressades inte hårt, det hade ingenting extra inkopplat, det var inte många kanaler igång, ingenting sånt, det enda som finns att skylla på är den där förbannade spritbaletten.
Kvällen efter, när det var långt fler uppträdanden på inomhusscenen, precis som kvällen innan, så skötte sig bordet som det skulle.
Spritbaletten lovade att det här var deras sista jävla spelning någonsin, det är ju alltid något att trösta sig med, åtminstone tills nästa gång dom visar sig.

Börja från början sa jag rätt tidigt?
Ja alltså, det här var festivaldag nummer ett av två, alltså den andra dagen av fyra som festivalen pågår eftersom det är en förfest redan på torsdagen, med öppen scen, och sen en brunch på söndagen, med lite artister,  jaja, jag kommer nog lyckas skriva om det med ska ni se, men det här var i alla fall den första festivaldagen.

festival, Liverecension

Visfestivalen Kompledigt 2013 del IV

Som jag nämnde i förra delen (här) så var jag rätt mosig i skallen när sista artisterna på utescenen uppträdde, men jag valde att trots det inte backa ur åtagandet att även sköta ljudet för de artister som skulle uppträda på inomhusscenen, så jag rusade dit för att se vad som bjöds.
När jag säger att jag hade lika lite koll på vem eller vad som skulle uppträda där som övrig publik så ljuger jag antagligen, jag har en stark känsla av att många i publiken hade långt bättre koll än vad jag hade.
Hur som helst, jag kör vidare som tidigare, jag nämner de saker som utmärkte sig mest enligt mig, i det här fallet alltså det som trängde igenom den närmast feberyriga dimman.

Fortfarande Lördag (innescenen):
Här bjöds det inte på fullvärdiga spelningar utan mer en kavalkad av artister som spelat under helgen, eller som varit där och inte spelat och som var och en lite enkelt spelade en eller två eller kanske tre låtar innan nästa person tog över scenen och fortsatte, så egentligen är det ren galenskap att på något sätt alls ens försöka peka ut något bäst eller så, det är för kort uppträdanden för att avgöra något sånt, men jag är inte den som backar för lite galenskap.

Under förra årets första visfestivalsdag, Torsdagen, den med öppen scen, så föll jag fullständigt för Magda Andersson, men eftersom jag är rätt usel på att komma iväg på spelningar och det tycks vara ont om skivor med henne så har jag sedan dess inte hört mer förrän här, och det är bara att konstatera, jag vet vad jag föll för.
Eller nej, egentligen vet jag inte det, för musiken hon spelar känns instinktivt som något jag inte egentligen brukar gilla, men hon får det att bli vackert och bra på ett sätt som liksom fullständigt trollbinder mig, jag tror inte att jag vill analysera det mycket djupare än så utan nöjer mig med att säga att det bara är helt sjukt bra, får du chansen att se henne så ta den.

Att påstå att Per Granberg har haft viss inverkan på mitt liv och min musiksmak är väldigt långt ifrån en överdrift, dock är det inte främst i sin roll som soloartist utan med band eller som skivbolagsdirektör och arrangör; solo är han ganska varierande, men för varje år så känns han mer och mer som ett säkert kort, här gjorde han det faktiskt ganska enkelt för sig då han valde att spela Charta 77s Lilla Björn & Lilla Tiger och med det i det närmaste rev hela stället genom det tryck det blev från publiken.
Var det bra? Ja herrelenin så bra det var, jag tror inte att jag sett honom SÅ laddad solo någon gång tidigare, dessutom verkar han ha bytt gitarr, för den här lät riktigt bra, det var inte alls dumt.

Ola Aurell dök upp på scen igen, vackert utstyrd som den Disneyprinsessa han är, och även här var det lite så att man började oroa sig över om huset skulle hålla för publikens kärleksuttryck (jag vet att jag inte egentligen skrev något om hans uppträdande på stora scenen, men det går att sammanfatta med att publiken älskar honom, och det finns god grund för det).

Det var fler under kvällen, och fler var bra, men det här var de som i min värld utmärkte sig mest.
Efter det så gjorde jag det mycket korkade valet att dricka några öl, och som jag tror att jag sa tidigare, utmattning kombinerat med resterna av en hjärnskakning hör inte ihop med öl, trust me (jag menar det, verkligen, fullständigt jättemycket på allvar…), tack för guidning hem Carina.
Nästa dag så blev det Brunchspelningar.

Söndag: Brunchen
Brunchen är lite samma princip som innespelningarna kvällen innan, fast mindre kaotiskt, det är som en ”best of” från festivalen, kombinerat med god mat, fast att säga best of blir fel. för det handlar inte så mycket om vilka som varit bäst utan mer vilka artister som stannat kvar och känner för att spela någon eller några låtar till, extra nedstrippat och opretentiöst, den här gången även med en artist som var tänkt att spela under festivalen men som på grund av krockande planering inte kunde komma förrän på söndagen, så låt mig härmed presentera dagens höjdpunkter enligt mig, för den observante läsaren kommer det antagligen framgå att jag håller fast rätt hårt vid vilka som var festivalens regenter.

Att Jag gillar Christina Kjellsson bör redan ha framgått, att se och höra henne spela en gång till var därför tämligen otippat någonting jag uppskattade väldigt mycket, att hon även nu plockade upp Maja Heurling, som jag redan hyllat en del, för körande och extra kompande gjorde inte saken sämre, vad ska jag säga? Dom är en perfekt kombination.
Maja fortsatte sen med att spela och sjunga själv, och för min del kändes det som att jag fått allt jag behövde för att brunchen skulle vara lyckad redan här.
Vilket jävla lovebombande jag sysslar med, det känns inte helt likt mig, så det är nog dags att jag går vidare till nästa som är värd att nämna.

Isabelle Bells Gustafsson
Okej, jag är inte klar med lovebombandet då, egentligen hade jag hoppats och räknat med att få se Bells på scen redan kvällen innan, men av orsaker och skäl så blev det inte så utan istället erbjöds hon att spela på brunchen, det är absolut inte sämre, det betyder att fler fick chansen att uppleva henne i lite mer nyktert tillstånd (deras åsyftar jag… mest), visst sa jag redan att hon är förbannat bra?
Fick jag bestämma (det brukar jag inte få) så skulle någon stänga in henne i en vettig studio ganska omgående och sen inte släppa ut henne innan hon spelat in och släppt lite vettigt, dessutom skulle jag ganska omgående se till att boka henne till nästa års festival innan någon annan bokar upp henne med någonting annat.
Så, nu kanske det räcker, eller?

Mnjae, det finns en till att nämna, Loke skulle egentligen ha spelat på festivalen, men någonting i planeringen sket sig, så istället fick han spela ett kort set på brunchen, Loke är en sån där som är förvånande okänd för att vara så känd, eller om det är tvärt om.
Han är en av de där som, precis som rätt många andra visartister balanserar på gränsen mellan att vara vissångare och komiker, jag får för mig att han under senare år försökt bli mer ”seriös” men jag ska inte svära på det, vad jag vet är att han är en förbannat bra artist som vet hur man fångar en publik, berättar historier med twist samt knåpar ihop lagom trallvänliga trudelutter, han är definitivt en av de där svenska visartisterna man SKA ha sett, så se till att göra det.
Däremot, här kommer det enda negativa jag tänker säga om söndagen (annat än att den var för kort, det var för få som spelade osv.), han är en av få från festivalen som jag tycker känns aningen fel till en brunch, det känns helt enkelt inte som helt rätt tillfälle, hans musik är till stor del aningen för rockig för det, men det är på inget sätt hans fel, och jag menar på intet sätt att det var dåligt, bara att det hade varit så mycket bättre med en ”riktig”spelning på stora scen, en sån blir det nästa år.

Sen var det slut.
Återigen står man där med en tom känsla och inser att det är ett helt år kvar tills nästa gång.
Jaja, den stora kollektiva avslutningskramen var så klart något som hände på söndagen med, och lite lagom dystert ihoprullande av kablar och sånt där innan jag gick och i det närmaste kolapsade i en bil på väg hemåt.
Men det som främst hände var just känslan av… jaha, och nudå? Måste det redan vara slut?
Det var bara mitt andra år som tekniker där, men det känns redan som lite av en institution i mitt liv, och någonting jag ser fram emot mer av hela tiden.

Jag vet, precis som de som varit där, att det ständigt tjatas om att det är festivalen med sveriges trevligaste och bästa publik, jag skriver under på det, men det är även, i mitt tycke så klart, festivalen med landets trevligaste artister, absolut jävla jättetrevligaste personal och trevligaste arrangörer, och det här säger jag trots att jag sett folk från alla kategorierna tappa humöret fullständigt.
Jag tror att hemligheten är att det är en festival som drivs av och med kärlek, och så jävla mycket kärlek sen, men det görs av folk som även vet vad som krävs utöver kärlek för att saker ska fungera.
Det här är något av en kärleksförklaring från mig till er, alla som var där oavsett i vilken roll, det enda jag ibland önskar är att jag skulle ha mer tid att vara social med alla underbara människor där istället för att studsa runt och vara småstressad, å andra sidan, vore jag inte det så skulle jag antagligen istället gnälla över att jag hade för lite att göra.

En sista sak sm jag känner att jag måste tacka extra för.
Jag har ALDRIG under mina snart tjugo år som ljudtekniker fått så mycket tack och beröm för det jobb jag gör som under den helgen, och framför allt inte av publik, det händer helt enkelt inte som ljudtekniker, så tack själv, helt jävla enormt mycket tack.

Nu är det bara typ elva månader kvar tills nästa gång.

Missat didigare delar? Lugn, dom finns här:
Del I
Del II
Del III

Nu måste jag recensera någonting där jag får vara elak, jag tror att jag är på G när det gäller frukostrecensioner, det lämnar öppet för både Gessle och Gyllene Tider…
 

festival

Visfestivalen Kompledigt 2013 del III

Lördag, tredje festivaldagen om man räknar med torsdagens öppna scen.
Bitar av dagen är, för min del, ganska suddiga, den mentala påfrestning en sån här dag innebär som ljudtekniker är i vanliga fall tillräckligt för att få mig totalt utmattad, den här gången släpade jag dessutom runt på resterna av en hjärnskakning, vi kan väl säga att det inte gjorde saker enklare, så vissa bitar av dagen är lite som sedda ur en feberdimma.
Ett pro-tip på det temat, om det är så man känner sig när man är klar för dagen så häll inte på alkohol, inte ens lite, okej?
Det är okej att påminna mig om det vid tillfälle.

Återigen tänker jag bara fokusera på det jag minns lite extra eller som gjorde extra intryck, det betyder inte att andra var dåliga, inte ens lite, det betyder bara att det här är de som gjorde mest intryck på mig av en eller annan orsak.

Först ut var festivalens med god marginal yngsta artist, Vera Barlach-Nordenskiöld, 11-år som här gjorde sitt första offentliga framträdande någonsin, här sattes ribban för dagen, och jävlar vilken ribba det var.
Med texter ur en 11-årings vardag, om husdjur som dött, vänner som flyttat utomlands, dyslexi samt kärlek till musik så begick hon det perfekta brottet, jag tror hon stal de flestas hjärtan, och applåderades av oss alla när hon försvann med dem.
Jag vågar säga att fortsätter hon så här så kommer vi höra mer av henne.
Jag ska väl säga att det här är lite kluvet, jag är egentligen inte något jättefan av sjungande barn, faktiskt så har jag ofta väldigt svårt för det, men det här var så förbannat bra att jag liksom inte kan kritisera någonting med det.

Det otacksamma jobbet att ta över efter henne föll på Kim Stranne, som jag innan festivalen inte hade någon direkt uppfattning om annat än det lilla jag lyssnat igenom just för att veta lite vad som väntade, men efteråt kände jag mig klart nödgad att köpa en skiva, för jag gillade det, ordentligt.
Han är en av de där som lyckas ha allvarliga vackra texter utan massa fyndigheter och mellan låtarna kompenserar genom att vara riktigt bra på att underhålla och roa… jag börjar just fundera över om det inte var ungefär såhär jag beskrev Peter Rudvall i del I av det här?
Jävligt snygg och känslosam musik är det hur som helst, jag skulle garanterat beskriva det mer som pop än som visa, det gäller iofs rätt många av de som spelade.

Dagen bjöd även på festivalens äldste deltagare, Evert Ljusberg, man skulle väl kunna säga att han vet hur man underhåller en publik, spelar gitarr, sjunger, berättar historier, spelar munspel utan munspel, får folk att skratta, stanna upp och lyssna, tänka och rent allmänt trivas, jag tror det finns få artister i Sverige som lika mycket som han förtjänar titeln Entertainer, det var ett av de där uppträdandena som stack ut lite mer.

Christina Kjellsson…
Herre Lenin, hur beskriver man henne?
Hon är nog den på festivalen som man minst av alla skulle gissa att hon är en artist om man mötte henne på stan, och hon är nog den artist på festivalen som flest andra artister där ser upp till och beundrar, på goda grunder.
Jag vet inte om jag vill säga att alla ska rusa ut och köpa allt hon gjort och lyssna på det, för jag är osäker på om man förstår storheten med henne och hennes låtar om man inte först har sett henne live, jag blev åtminstone inte kär i hennes skivor innan jag hade sett henne live första gången, men DET är något jag anser att alla bör göra.
Där andra artister intar scenen eller regerar över scenen så har hon en annan metod, hon är scenen, hon är allt som betyder något just då och det går inte att värja sig, hon är dessutom en av de där som verkar ha hur mycket som helst att säga hela tiden och allt känns så otvunget och bara fullständigt naturligt.
Samt då att hennes låtar, trots klurigheter och tvistar i texterna och allmän variation ändåär sådana man sjunger med i redan fösta gången man hör dem,
Hon representerar på något vis absolut allt som är bra med svensk vismusik.

Som om inte det var nog så plockade hon upp Maja Heurling för lite körande och stämsång, och därmed var min lycka total.

Jag skulle kunna nämna precis hur bra Ola Aurell är, men eftersom ungefär alla andra hyllar honom så fullständigt så låter jag bli att gå in på detaljer och nöjer mig med att konstatera att han som vanligt gjorde en förbannat bra spelning.

Om jag inte glömt någonting viktigt nu så var den sista stora ”wow!” upplevelsen för mig under kvällen attt få bekanta mig med Fröken Underbar, här ska jag lägga in en liten reservation i allmänhet, jag var rätt utmattad vid det här laget, vi pratar om att jag såg världen som i feberdimma utmattad, sådär att det inte riktigt kändes som att jag var där, det ärinte ett helt optimalt läge, men om någon artist eller band under helgen gjorde sig bra kombinerat med den känslan så var det just Fröken Underbar som jag efter det lagt in i min lista över band att definitivt se fler gånger, för det var helt förbannat jävla snyggt och bra, tyvärr är mina minnen av det lite för suddiga för att jag ska kunna berätta vad som verkligen gjorde dem bra, men jag vet ATT det var förbannat bra.

Sist ut på utescenen var Kaj Carlsson, gonom har andra skrivit så många löpmeter om att jag knappast behöver gå in på det, såistället avslutar jag den här delen, och fortsätter nästa del med vad jag tycker är mest värt att nämna om innescenen den kvällen samtantagligen lite om brunchen.
För min del så ägnade jag några minuter åt att pumpa i mig några liter vatten och kaffe innan jag fortsatte, mer om det i nästa del.

Bonusvetande: Antalet öl man bör dricka när man uppnått det tidigare beskrivna stadiet av mental utmattning är lågt, mycket lågt, just saying.
Det är helt okej att påminna mig om det vid lämpligt tillfälle.

Vidare till del IV, vi ses där (när den är klar).

Liverecension

Visfestivalen Kompledigt 2013 del II

1 kommentar

Dag två av festivalen, den första ”riktiga” festivaldagen, dvs. första dagen då stora utomhusscenen användes och lite sånt inleddes för min del med några timmars riggande av ljudanläggning, kopplande av kablar osv.
Vis efter föregående års arrangemang och en del teknikstrul så gick jag ordentligt igenom varenda kabel och linebox som skulle användas för dagen, lånade in vad jag anser vara mer pålitliga lineboxar, samt laddade upp med några kablar i reserv som även de var testade och när det hela började så kände jag lite av den där oron som ibland kommer när absolut allting känns som att det fungerar som det ska och jag har total koll på min bit och allt flutit på i det närmaste perfekt, det är riktigt obehagligt.
Det sista som gjordes innan allt drog igång var ett litet kort soundcheck med dagens första artist, Maja Heurling, då var jag helt inställd på att någonting skulle gå sönder, inte av någon annan orsak än att det brukar vara så när allt flutit på bra.
Så var det inte, allt höll.

Återigen tänker jag av goda skäl inte ge mig på att recensera allt och alla utan istället hålla mig till lite omnämnanden av de som av en eller annan orsak utmärkte sig mest i min värld.
Först och främst så leddes festivalen av det förtjusande konferencierparet Fredrik af Trampe och Anna Adolphson som guidade oss genom helgen, jag skulle kunna göra mig lustig med något om Stor & Liten eller så, men det är lite för uppenbart så det låter jag bli den här gången.

Det ganska otacksamma jobbet att öppna festivalen hade den tidigare nämnda Maja Heurling, och under första delen av hennes framträdande hade jag fullt upp med att dubbelkolla alla inställningar och allt för att vara säker på att jag inte skulle få några otrevliga överraskningar senare under dagen, vilket jag ändå fick när Stiko Per skulle spela och ett rent tankefel från mitt håll ledde till problem med att få ljud i fiolen (Tips: Åtta är inte detsamma som fyra), men mot slutet av hennes framträdande när allt annat var klart så insåg jag plötsligt att jag höll på att missa någonting stort, jag kan inte sätta fingret på det med mer än att säga att jag blev fullständigt betagen av hennes röst, missförstå mig inte, låtarna är inte dåliga på något vis alls (hennes skiva har snurrat några varv hos mig sen dess), men det jag verkligen föll för var rösten, och jag föll handlöst, förklara det den som kan.
Det kommer mer om henne senare, antagligen i del III.

Nästa riktiga höjdpunkt för min del var Nina Ramsby som nog får sägas vara den som stod för helgens mest ”svåra” framträdande, det känns som hon får publiken att hela tiden tassa runt i ett minfält när hon pratar, det var mer än ett tillfälle som hon berättade eller sa saker där publiken inte verkade säker på om den skulle skratta eller se allvarlig ut, jag ska inte påstå att jag var helt säker hela tiden heller, och jag är rätt svag för sånt, eller mycket svag för det.
Att hon sen både sjunger och spelar jävligt bra med och har gjort musik jag gillar i stort sett så långt tillbaka som jag haft vettig koll på musik, och oavsett vad för stil hon gett sig på får väl sägas vara ett gott betyg i sig, ja, det här var en sån där spelning som är värd att minnas.

Han den där Johan Johansson äntrade scenen en stund, tillsammans med Donatello som vanligt, och det här var en avde akter under helgen som liksom överskuggade annat, jag har inte en aning om hur många gånger jag sett Johan live i olika konstellationer, men det är fullt tillräckligt för att jag ska våga påstå att han aldrig är dålig *, däremot är han ibland mer bra än annars, och enstaka gånger så kommer han rent av ihåg vad han pratar om mellan låtarna.
Den här kvällen var någonting extra, inte nog med att han tre olika mellansnack i rrad lyckades hålla tråden, han lyckades dessutom i vartenda ett av dem komma fram till den poäng han verkade ha siktat mot från början, utan långa utvikningar om annat, det kan vara första gången jag sett honom lyckas med det så konsekvent, jag vet inte om det är bra eller inte, däremot tycks det råda någon sorts konsensus om att det här är en spelning som definitivt tillhör hans bättre rakt av, något jag vill hävda gäller för alla spelningar jag sett med honom i år.

Och så slutligen hade vi Dan Viktor som hade det otacksamma jobbet att avsluta kvällen i ösregn, och det regnet var massivt.
Här krävs ett litet extra omnämnande om precis hur otacksamt jobb han hade, regnet fick hela publiken att leta sig bak till taket som finns sådär sju meter ifrån scenen, vilket innebär att dom inte syns alls från scenen på grund av detaljer som scenljus kombinerat med en vattenridå av stora mått, till detta kan tilläggas att regnet smattrade så hårt att jag var tvungen att dra på volymen rätt rejält för att få hans sång och gitarr att höras bak till publiken, vilket innebär att publiken skulle ha behövt samma förstärkning för att höras tillbaka till scenen, vilket dom då inte hade.
Rent praktiskt betyder det här att han inte varken såg eller hörde publiken och inte ens visste om dom fanns där ute eller inte, trots det bjöd han på en spelning som var riktigt jävla bra och ösig och som efter hand bjöd på gästspel av Caj Karlsson.
Ett litet bonusomnämnande krävs av Dan Viktor för att han är en av väldigt få artister som tycks ha full koll på ljudet i sin gitarr och har ett ljud som är anpassat för hur han faktiskt spelar, visst, han ”fuskar” genom att ha effekter av olika slag, men det är skitsamma, resultatet blir bra.

Efter denna blöta avslutning på stora scenen så flyttade händelserna in och bjöd på ett ännu blötare uppträdande där, spritbaletten äntrade scenen och gjorde det dom brukar, dom våldtog publikens trumhinnor med vulgaritet och skräp.
Det är svårt att sätta ord på dem utan att ta till smädelser, men det här var värre än det brukar.
Utan att vilja överdriva min insats så måste jag ändå bjuda på ett av kvällens citat:
”Fyfan, med så bra ljud hör man ju ännu tydligare hur dåliga dom faktiskt är”
Om du någon gång är någonstans där det ens ryktas om att dom ska spela så är min rekommendation att du lämnar platsen innan hotet verkställs.

Efter dem avslutades fredagskvällen, mer kommer i del III, som eventuellt blir färdigskriven snart.

 

* Spritbaletten räknas inte då han inte officiellt är inblandad i den, precis som alla andra som inte heller är det.

 

Här hittar du del I