Etikettarkiv: festival

festival, Liverecension, Min musik, personligt

Årssammanfattning 2015 – Musik

Som titeln antyder så är det här alltså inte det enda ni kommer få höra om mitt år, det här är bara den bit som handlar om musik, det verkade enklast att göra så.

2015 var på alla möjliga sätt ett helt fantastiskt musikår.
För min del bland annat för att jag avslutade 2014 med att slutligen skaffa mig en akustisk gitarr (nylonsträngad) vilket satte en del fart på mig.
Jag följde upp det med att skaffa en stålsträngad gitarr ett kort tag senare, vilket ytterligare hjälpte till, planen är att jag i år äntligen kanske ska få tummen ur och spela in något av det jag haft snurrande i huvudet i några år.
Det vore väl en snygg fyrtioårskris att släppa en skiva eller så?

Jag hade slutligen ordentlig tillgång till en bra replokal, som vi givetvis tvingades flytta från, men det positiva var att vi flyttade till en annan riktigt trevlig replokal istället.
Sen föll det positiva på att jag inte hann använda den i närheten av så mycket som planerat, och att 2015 avslutades med att vi blev av med även den, det sög faktiskt rätt hårt.

Under våren blev det en del halvsporadiskt turnérande med Charta 77, två vändor till Norge (Norges livepublik sopar mattan med svensk dito, bara så ni vet) och lite sånt, samt att jag fick höra de första smakproven från deras kommande platta, och det ingav visst hopp, men även viss oro, allt kändes inte helt som det skulle varken med musiken eller bandet.

Lite andra ströspelningar av olika slag hann jag med att besöka med, en av de som gjorde starkast intryck på mig var Koloniens releasespelning för Drömmarnas Land, fantastiskt jävla bra.

Sen kom sommaren, sommar innebär festivaler, även om det sällan innebär särskilt många sådana för min del numera, men Augusti levererade.

Först var det Urkult, första gången för min del, men sannolikt inte den sista, sen följde ett besök på Gruvpunken i Norberg, som tekniker åt Charta 77, en festival jag tänkt ta mig till i rätt många år, men aldrig kommit iväg till av olika orsaker.
Där bjöds det även på diverse annat, men inget av det jag såg är direkt värt att nämna, annat än Strebers som, det var nog det tråkigaste jag sett dem göra på en scen någonsin, och då håller jag ändå inte dem som ett generellt särskilt roligt liveband, jag är ledsen, men det var inte jättebra.
Charta 77 levererade det de skulle och det var okej, men det var definitivt inte ett band som kändes helt taggat eller på topp.
Det visade sig senare ha blivit sista spelningen med Johnny på gitarr, något som svider en del.
Jag skulle kunna hålla en lång jävligt lång utläggning om det, men den kommer mest bara bli förvirrad och rörig.
Den korta versionen är att jag tycker det är sjukt tråkigt, och jag saknar Johnny.
Samtidigt förstår jag de andra och är jävligt glad att de fortsatt, och att de för tillfället är bättre och mer taggade som band än de varit på en jäkla massa år.

Sen följde traditionsenligt Visfestivalen Kompledigt, där jag min vana trogen jobbade väldigt mycket mer än vad som egentligen är rimligt, blev massivt överraskad över nya artister som jag inte hört (Miranda Murre Eriksson och Ellinor Emma Brolin framför allt), påmindes om andra som jag lyssnat för lite på eller nästan glömt bort, fick gåshud av hur fantastisk magiska vissa är (Nino Ramsby! Varför är inte Nino typ den mest kände svenske musikern vi har?) och träffade fantastiska människor, hade galna samtal och efterfester, samt i år, hade världens bästa assistent (mer om henne i ett annat inlägg snart).
Kort sagt, ännu en helt fantastiskt bra upplaga av kompledigt.

Efter den så blev det faktiskt rätt lugnt ett tag innan det återigen blev dags för Charta 77 att ge sig ut på vägarna, med mig som sällskap och med en helt nysläppt skiva i bagaget.
Ny skiva, utan gitarrist, och faktiskt, helt fantastiskt jävla skitbra.
Det där när ett band man aktivt lyssnat på i 25 år helt plötsligt släpper något som sopar mattan med allt de gjort de senaste sjutton åren… det är jävligt häftigt.
Men turné var det ja, releaseturné, med inhyrda gitarrister, mestadels i form av Janne Olsson som de lånat från köttgrottorna, men under två spelningar med Johan Johansson trakterades gitarren, och jag skulle ljuga om jag påstod att jag var säker på att det skulle kännas bra med någon annan än Johnny på gitarr i Charta, men redan under tredje och fjärde gigen så var jag helt säker på att det här var förbannat bra.

Höstens turnéavslut var i form av tre Julspelningar där Charta fick sällskap av Köttgrottorna, samt i Köping även av Halva Mänskligheten (har du missat dem? kolla genast upp dem, det är ett band att hålla ögonen på, och fylla öronen med), och köttgrottorna var ett äventyr i sig.
Även de är ett band som förlorat sin ena gitarrist, i det här fallet på grund av den där jävla cancern, och det här var då första spelningarna med bara en gitarrist, och efter första kvällen var jag jävligt tveksam, det lät faktiskt inte bra, det var tamt, tunt, platt, oengagerat och de nya låtarna kändes närapå helt ointressanta och osvängiga, men jag höll fast vid hoppet att det berodde på förkylningar och annat de drog runt på.
Dagen efter så visade de att jodå, dom kan fortfarande, det var som ett helt annat band på scenen, det var närvaro, energi, sväng, och jävlar om inte deras nya låtar antyder att deras kommande skiva kan bli den bästa de gjort det här millenniet, och kanske ännu längre tillbaka än så.
Det var en jävligt fin julklapp att dom visade att dom fortfarande har mer att ge.

Så, vad var bäst under 2015 då?
Högst på listan över ”Vad fan var det jag just hörde?” hamnar 4Zugara som spelade på Chartas releasespelning på Debaser Strand.
Trallpunk spelad av Japaner, ja, väldigt typiskt svensk trallpunk, juryn är fortfarande ute och överlägger om huruvida de sjöng på svenska, engelska, eller japanska, uttal och frasering var hur som helst väldigt ”svenskt”.

Bästa spelningen, Charta 77 på l’orient i Linköping.
Jag trodde inte spelningen skulle bli av; med en sångare som verkligen inte hade någon röst under dagen, och som efter några timmars vila går upp på scen och inleder med att kraxa som den värsta målbrottsgosse så är det lika bra att räkna med att det inte blir mer än tre till fem låtar, men tack vare en fantastiskt jävla bra publik, envishet från Per, och en basist som plötsligt delaxlade rollen som sångare fantastiskt bra så blev det till slut ett fullt set (även om några låtar skalades bort), och det var tamigfan en av de bästa spelningar jag sett på åratal.

Snyggaste gitarrljudet (ja, det är en jävligt viktig kategori) stod Nino Ramsby för, eller för att vara lite lagom självgod så var det Nino och jag.
Innan spelningen blir jag ombedd att gärna lägga på massor av snygg reverb på gitarren, och direkt när första tonerna klingar fram från Ninos nya gitarr så vet jag exakt vilket reverb som ska dit, när Nino hörde det sken han upp och såg överlycklig ut, och själv blev jag nära nog tårögd av hur sjukt jävla snyggt det blev.
Det var ett sånt där gitarrljud som kan göra en religiös.

Trevligaste spelstället är svårt i år, men Kajskjulet i Halmstad tar nog hem den platsen genom att bara vara så jävla bra, drivas av så trevliga människor och… ja, det var väl det, fantastiskt ställe.

Bästa livepubliken bjöd BrukBar / Blæst i Trondheim på, så blandad publik, som om man skulle ha skopat in 300 människor rakt av från gatan utan urval alls, och alla kunde låtarna och nästan ingen plockade fram telefoner för att filma eller fota under spelningen utan var helt fokuserade på bandet och musiken.
Jag vet att jag har glömt galet mycket som jag hade planerat att få med här, men det kanske kommer som ett addendum vid tillfälle.
2015 var ett jävligt bra musikår, jag hoppas 2016 blir ännu bättre.

bloggat, festival, Liverecension

Kompledigt 2014 – Torsdag och Söndag.

image

Jag lovade för längesedan att jag skulle berätta även om dag 0 och dag 3 av tvådagarsfestivalen Kompledigt, men sen har inte riktigt tiden och orken räckt till, så det har skjutits på framtiden allt mer, och det har i sin tur lett till allt mer ångest över det och att jag inte minns allt med riktigt den klarhet jag önskar längre, speciellt som det varit en höst med väldigt mycket annat.
Men jag ska försöka ändå, för det var två magiska dagar till, och de förtjänar att åtminstone sammanfattas lite kort, om nu någon tror på att jag överhuvudtaget kan skriva saker kort, själv känner jag visst tvivel inför det.

Torsdagen då ja.
Festivalen börjar officiellt på fredagen, men på Torsdagen är scenen öppen för talanger som inte bokats till festivalen, och det är gratis entré, det brukar alltid vara gott om folk, och artisterna på scenen sopar inte helt sällan mattan med de som är där, och mer än en gång har det hänt att de tvingats stanna kvar hela festivalen för att även uppträda vid Söndagens brunch, mer om den senare.

Som jag nämnde redan så är det egentligen alldeles för länge sedan för att jag ska kunna vara helt rättvis, därmed så är det de starkaste minnena som får ta plats alls.
Det hela inleddes med att kvällens konferencier, Frans Haraldsen, hälsade oss alla välkomna och presenterade första akten, den årligen återkommande Olle Pettersson, som följdes av Norra Station, som jag inte hade hört talas om tidigare, men definitivt rekommenderar att man ser till att höra talas om mer, för det gav mersmak på en gång.
Något annat som gav mersmak, mycket mersmak, var Simon Swahnström, tidigare har jag bara sett honom kompandes andra, vilket han gör helt larvigt bra, men att se honom som egen artist var ännu bättre, har du inte kollat upp honom tidigare så gör det nu, på en gång.

Spindelhäxan med hund ligger på den där lagom galna gränsen mellan konst, poesi, filosofi, galenskap och musik, jag förstår folk som inte gillar det, men råder alla som har chansen att uppleva det att göra just det, med öppna sinnen, jag gillar det, men jag garanterar inte att du gör det.

Jonas Pietikäinen (undrar om jag fick till efternamnet rätt nu? Jag ska försöka dubbelkolla det innan jag postar det här, om det är fel så, förlåt) är tydligen känd från TV, eller åtminstone har han varit med i TV i något av alla talangprogram, jag erkänner att jag har fördomar om sånt, men det är skitsamma, det här var årets torsdagsgolvning, vilken jävla röst, vilken JÄVLA röst.
Jonas sjunger i vanliga fall i Höstorkestern (kolla upp dem, nu, på en gång), men var den här gången utan band, och körde över oss, jag ssska inte svära på att alla andra kände sig överkörda, man jag gjorde det, på ett bra sätt.
Här har vi alltså en norrlänning med en gitarr som han definitivt kan hantera och en röst som, kanske den bästa Svenska manliga soulröst jag hört, och nu pratar vi inte mesig tramssoul, utan soul med driv, med tryck, med just soul.
Det kanske var överbelastningen av att det var så jävla bra som dränker det mesta andra från kvällen, men tyvärr kommer jag faktiskt bara ihåg en akt till från kvällen på ett sånt sätt att jag alls kan skriva om det, kvällens chefsideolog, Frans Haraldsen, bjöd på några helt nya låtar som han ville testa på en liten publik, och det var både trevligt och bra, och det är (i mitt tycke) alltid kul att få höra helt nya låtar och även lite om hur artisten har tänkt med dem.

Det var som sagt några till som uppträdde, men jag kan inte dra mig till minnes tillräckligt för att skriva om dem egentligen annat än att en av dem raggades up ur publiken väldig spontant.
Att jag inte minns beror inte på att de var dåliga, tvärt om egentligen, dåliga saker brukar jag vara enormt bra på att minnas.
Nej, det handlar om att andra, de jag minns, gjorde så stort intryck att andra minnen helt enkelt trängts undan.
Stalltipset efter kvällen är alltså framför allt att kolla upp Simon Swahnström och Jonas Pietikäinen och Höstorkestern (som förövrigt hade release av en ny skiva här precis nyligen).

***

Söndagsbrunchen då?
Ni vet, fjärde dagen av tvådagarsfestivalen, dagen då det äts sanslöst god brunch, serveras enstaka låtar i stort sett mitt ibland publiken/de ätande av några av helgens artister och då alla kramas och sen åker hem.

Ja, vad ska man säga om den?
Det är lite som en ”Best of” från helgen, och det var dagen då jag valde ödmjukhet som hobby (förlåt, det var mitt fel), efter att på grund av kö till maten ha orsakat en försening av första uppträdandet med inte mindre än två minuter.
Återigen ber jag om ursäkt för att mitt minne eventuellt sviktar något, men det jag minns var att Sanna Hogman återigen var helt larvigt bra, Jenny Almsenius som avslutade det hela likaså, Sanna Carlstedt var sig själv, det räcker för att vinna de flestas kärlek, Mattias Kärvemo bjöd på en låt som var så ny att han satt med fusklapp, riktigt jävla bra, jag väntar fortfarande på en mer professionell inspelning av den, Jonas Pietikäinen golvade en massa av oss igen, Bells visade varför en del inblandade i festivalen i flera år velat ha upp henne på ”riktiga” scenen (varför har hon fortfarande inte bokats?), Bo Karlssons ”Boxaren” (jag antar att den heter så) slog återigen knock-out… jag skulle kunna kolla mina loggar från då vad mer som hände, men det vore faktiskt fusk, det är möjligt att jag gör det senare och kommer med någon sorts addendum.
Det är några saker till som gnager och vill bli skrivna, men jag är för osäker på om det är falska minnen eller inte, som sagt, jag kanske kommer med tillägg vid tillfälle (mer troligt är att jag inte gör det, om inte någon tänker donera en hel massa tid till mig).

Sen var det slut.
Ännu en sån där helg som man vill att den bara ska fortsätta var till ända och det var hemfärd som gällde.
Det känns alltid tomt, även så här långt efteråt så gnager den där känslan av att man inte vill åka hem egentligen.

Det positiva är att det bara är drygt ett halvår kvar till nästa upplaga av festivalen.
Visst ses vi där?

festival, Liverecension

Visfestivalen Kompledigt 2013 del I

1 kommentar

Det har blivit lite uppehåll i frukostskivorna på grund av att halva förra veckan spenderades jobbande med Kompledigt, det fanns inte riktigt tid eller ork att lyssna på annat då, och sen dess har jag varit trött, mycket mycket trött.

Då jag var där som ljudtekniker så känner jag att det inte riktigt är försvarbart att recensera artister och annat ordentligt (hade jag varit god vän med dem allihop så hade jag däremot antagligen inte tvekat), utan jag tänkte istället bara försöka mig på att sammanfatta det hela lite och nämna vad jag upplevde som höjdpunkter för helgen.

För att ni ska förstå min utgångspunkt så kan det vara bra att tänka på att jag under en helg som den här, som ljudtekniker, scentekniker, roddare och i stort sett ensamt ansvarig för att saker fungerade på scenerna så lyssnar jag mestadels på musiken på ett annat sätt än vad jag tror att de flesta andra gör, dels låter jag mig väldigt sällan ryckas med helt, speciellt inte i känslomässiga saker, det kostar för mycket energi, och dels analyserar jag sönder saker i jakt på vad jag kan förbättra för att ni ska uppleva det som ännu bättre, därmed missar jag ibland saker, det händer exempelvis att jag helt missar texter som egentligen är geniala för att jag lyssnar för mycket på rösten som framför detsamma, samtidigt som jag ofta hör harmonier och samspel mellan instrument som band/artister själva inte ens reflekterat över, så om du och jag inte upplevt saker riktigt likadant så är det helt naturligt och väntat.

Hur som helst, jag tänkte ändå försöka sammanfatta vad JAG upplevde som helgens höjdpunkter, jag vet inte hur många delar det här kan tänkas bli, men vi börjar med den här, helgens inledning, TORSDAG:

Visfestivalens första dag…Vänta nu, jag måste reda ut en grej här, dom kallar sig själva för ”Visfestivalen Kompledigt” men jag vill påstå att det här är en visfestival på samma sätt som melodifestivalen är en schlagerfestival, det krävs helt enkelt rätt mycket begreppsglidning för att det ska stämma, ja, det finns en eller annan som spelar där som är just en visartist och som spelar visor, men i stort så är det snarare pop och rockartister som spelar (mer eller mindre) akustiskt, bara för att det är nedstrippat så blir det inte visa, okej?
Nej, du behöver inte hålla med, det räcker med att du nickar och ler, det är den metod jag har för att komma överens med mig själv.

Vi försöker igen, första kvällen, torsdag, öppen scen, fast med krav på föranmälning eftersom så många ville spela.
Det var precis som förra året ett så start startfält så det känns helt larvigt att inte flera av dem spelade under riktiga festivalen, men för mig så var det speciellt några som utmärkte sig och fastnade i medvetandet, två av dem gjorde detsamma redan förra året, det var då dels Njöter som med sin ganska rockiga pop får mig att tänka på Staffan Hellstrand, på ett bra sätt, inte som att det är en kopia eller så utan som att det här är samma sorts musik, samma sorts känslor, och jävlar vad det är känslor, jag blev såld förra året, och jag fortsatte vara det i år, och dels var det Peter Rudvall som… jag ska vara helt ärlig, jag har inte en jävla aning om vad det är med hans musik som ger mig gåshud, men det räcker rätt bra med att den har den effekten, att han dessutom är en av de där få som kan spela rejält känslosamma låtar men lyckas få in mellansnack som är lättsamma och kul är bara så jävla bra.
Han passade även på att donera skivor till min samling, mot löfte om att jag inte recenserar dem här, vilket så klart är ett löfte jag inte kan ge, allt ska gås igenom förr eller senare, men jag tror inte han har mycket att frukta.

Sen var det den som var största positiva överraskningen för min del, Isabelle ”Bells” Gustafsson, i min värld så är hon ungefär fjorton år gammal, skriver eventuellt ett fanzine, tecknar fantastiskt bra samt lyssnar på punk.
Gissningsvis så är jag i hennes värld en sur gammal gubbe som slänger ut hennes vänner från diskussionsforum för att dom trots upprepade varningar bryter mot reglerna.
Hur som helst så visar det sig nu att hon inte längre är fjorton år utan har blivit något äldre, skaffat gitarr, munspel och skriver låtar, som hon dessutom framför jävligt bra, trots en stadig förkylning.
Men det som kanske mest fick mig att tycka att det var förbannat bra var den, om inte säkerhet, så åtminstone bestämdhet hon erövrade scenen med.
Vissa människor går upp på en scen och börjar prata och på en gång så äger dom scenen, även om dom mest babblar på och allmänt verkar ha oordning på saker, när andra gör sådant så känns det bara som kaos.
Lyckas man med det så har man redan halva i mål.
Glömde jag säga att hon sjunger och spelar helt förjävla bra? Det gör hon (Hon skulle även kunna vinna någon sorts pris för att vara en av få under hela helgen vars gitarr hade bra ljud anpassat till hennes sätt att spela, men det priset vågar jag inte dela ut utan att ha hört den på större ljudanläggning).
Det var som sagt mer under kvällen, men börjar jag namedroppa så missar jag garanterat någon, och det spelar ingen större roll i övrigt, jag har nämnt de som gjorde störst intryck på mig och lite om varför, och jag hoppas och tror att de tre kommer dyka upp på stora scenen nästa år, det är redan där rätt bra bredd, och sen är det bara att fylla på med mer.

Det där var Torsdagen och dess musikaliska höjdpunkter, andra höjdpunkter under dagen var sånt där som att träffa några av världens viktigaste människor igen, det händer lite då och då på olika håll, men det är nästan garanterat att ske när jag är i köping.
Det kommer fler delar när jag fått ihop dem, sannolikt blir det tre till, men jag vet aldrig med mig själv så jag skulle inte ta något för givet.

Här hittar du del II