Etikettarkiv: electronica

Uncategorized

Garbage – Beautiful Garbage

Dagens frukostskiva.

Garbage – Beautiful Garbage.

Så, jag har hyllat två skivor av dem redan, det här är deras tredje, ni vet den ”svåra” skivan.
Man kan väl säga att dom inte valde att göra livet enkelt för sig med den heller, så istället för att som tidigare spreta som fan, så gav dom sig här på att spreta så in i helvete.
Dessutom släpptes det mesta av dansbeatsen, och grungevibbarna går bara att ana lite lätt, istället tog dom sig an det givna nästa steget… ehh…
Det luktar sextiotalssoulpop, det luktar åttiotalsbalader, det luktar svulstig filmmusik till svartvita filmer i paris visade på små biografer där galouiserökdimman ger den sorgsna filmen ytterligare en dimension, ibland går filmen i fel hastighet, och är fylld med snygg CGI…
Allt inramat av deras signatoriska wall of sound och med en bas i deras fingertopskänsla för popmelodier och hooks.

Vad jag försöker säga är att dom gör samma sak igen, dom blandar precis allt dom känner för att blanda och skapar något helt annat, och dom gör det sjukt bra.
Ska man vara kritisk, vilket jag för min del aldrig någonsin är utom ibland när jag är det, så är det här i mitt tycke deras svagaste album.
Det betyder inte att det är dåligt, absolut inte, tvärt om så är det helt fantastiskt bra om man jämför med nästan vad som helst annat som kom ut samma år.
Och bara så ingen missförstår min uppfattning om influenserna de blandat in eller beskrivningen, jag menar inte på något vis alls att det är lugnt och stilla, det är det inte, det är ett jävla ös, och det är ett album fullt av förbannat bra låtar, jag älskar skivan, okej?.

Bra, nu vet du vad du ska lyssna på idag.

Dagens Skiva

REM – New Adventures in Hi-Fi

Dagens frukostskiva.

REM – New Adventures in Hi-Fi.

Kommer du ihåg REM?
Inte? Okej, tillbaka till skolbänken, nej, jag skiter helt i om du tror att du gillar demeller inte, du ska veta vilka dom är och ha någon sorts uppfattning om hur dom lät.
Tillbaka nu? okej, bra.

Du kommer alltså ihåg REM nu? bra, då vet du ungefär hur dom lät, antagligen tänker du ”aha, Losing my religion” eller nåt sånt? kanske rent av ”Åh, det var dom som gjorde Crush with eyeliner, eller hur?” (i så fall tycker jag nog om dig), eller rent av ”Radio free Europe” (okej, nu tänjer jag på vad som är rimligt, jag vet).

Då vet du alltså hur den här skivan inte låter.
Jag kan erkänna att när jag kollade på låttitlarna i samband med att jag plockade fram skivan så var det inte många av dem som fick mig att koppla alls till hur dom lät, det gör inget, för när dom väl spelades så var jag ändå tillbaka i nittiotalet, i ett ljudlandskap som glider runt i ett svårdefinierat område som lätt för mina tankar till triphop, utan att alls vara triphop.

Det är elektroniska ljudlandskapsmattor som huvudsakligen är gitarrer som inte låter som gitarrer, det är känslor och stämningar, det är vackert, skört och smutsigt, och ovanpå det så flyter det fram texter om… jag vet inte vad dom handlar om mestadels, faktiskt så har jag inte en aning.
Det där är lite av en lögn, för jaghar nyligen kollat upp det lite, men fram tills dess så har det varit texter som gått in utan att jag egentligen reflekterat över de flesta av dem, i min värld är det ovanligt, men jag förstår rätt mycket varför.

På den här skivan så är orden inte det viktiga, rösten är i huvudsak ett musikinstrument och inte en textförmedlare här, därmed inte sagt att texterna är dåliga, det är dom inte, men dom är sekundär, och det gäller alldeles extra mycket i en av de låtar från skivan som ganska oväntat lyckades bli något av en hit, ’E-Bow the letter’ bjuder på ingen mindre än Patti Smith, som i sin tur inte levererar historiens vackraste skönsång, eller så är det precis vad hon gör, för den låten ger mig gåshud, på ett bra sätt.

Borde du lyssna på den här skivan?
Hell to the yes.
Det här är förbannat bra, men det är inte en pop-platta.