Alla inlägg av Young

Dagens Skiva

Mansic – Everyday is a Tragedy

Dagens frukostskiva.

Mansic – Everyday is a Tragedy.

Punk, melodiös, med rätt brötig sång och någon fiol här och var för att verkligen visa hur melodiöst det är.

Musiken är rätt okej, typ, fast det känns hela tiden som att jag har hört allt dom gör på annat håll, men bättre.
Sången är skittråkig och eventuellt försöker han låta som Henry Rollins, men utan attityd, eller kraft, och med bitvis jävligt uselt ”svenskt” uttal av engelskan.
Skivan har snurrat flera varv och jag fortsätter tycka att det inte ger mig något.
Tråkigt.

Jag förstår varför de anser att varje dag är en tragedi.

NÄSTA.

Dagens Skiva

Last Caress – Happy Friday

Dagens Frukostskiva.

Last Caress – Happy Friday.

Flerstämmig melodiös skatepunk som den lät på nittiotalet, från Dalarna, och gjord på nittiotalet.
Kan det vara något att ha?

Ja.

Jag har redan hunnit förklara precis vad det är och vad du får.
Det är skitbra i lagom doser, här får man 5 spår på totalt 15 minuter och 26 sekunder, det är perfekt.

Det är inte det du ska lyssna på idag, men på fredag kväll när du förbereder dig för att festa, då, då passar det här.

Dagens Skiva

Roger Karlsson – Indiansommar

Dagens frukostskiva.

Roger Karlsson – Indiansommar.

Elva år efter solodebuten så kom slutligen uppföljaren.
Jag vill minnas att min recension av skivan innan var en total hyllning, för det är en av nittiotalets bästa jävla pop-plattor.
Det här är inte pop.
Fast det är det, men mer visa, med jazz och soulkänsla, utan att låta som något av det, och ständigt så klassas det han gör in som visa, men det är ju inte det heller.
Roger är förbannat bra på att göra det han gör, men att sortera in honom i fack är i det närmaste omöjligt.

Det tråkiga med den här skivan är att den inte ens i närheten är lika bra som debuten.
Det positiva är att det är en av nollnolltalets bästa Svenska skivor.
Det blandas mellankoli, glädje och hoppfullhet i en vacker mix, där allt hålls ihop av Rogers sång, som… jag älskar hans röst, okej?

Den här skivan skulle lätt kunna framstå som svulstig, den borde nästan göra det, men det gör den inte, och fortfarande nu nio år senare känns den förbannat fräsch.

Jag kan mala på med superlativ ett bra tag, men skitsamma, jag har redan fått fram budskapet hoppas jag.

Det här är vad du borde lyssna på idag.
Det här är förbannat jävla bra.

bloggat, cynismer, personligt

2014 – en tillbakablick i grått.

Disclaimer:
Följande kommer bli ett långt och till stor del jävligt negativt inlägg, dessutom väldigt personligt och sådär, eventuellt kan det innehålla mer eller mindre direkta kärleksförklaringar till band och artister som jag lyssnat på i över tjugo års tid, eventuellt kan det finnas spår av skryt på något håll, det känns inte sannolikt, men är inte omöjligt, och det kan komma en uppföljning som skriver om historien i ett mer rosaskimrande sken.
Det här lär dock bli den betongrealismgrå sammanfattningen av ett år som tog på krafterna, krafter som inte fanns.
Det är även ett inlägg av det slag som jag inte kommer korrekturläsa i efterhand, så stolpighet, upprepningar, underlig meningsbyggnad, hoppande i tiden (utan tardis) och liknande kommer sannolikt förekomma.

Spoiler: Det kommer sluta bra och sista raderna kommer stinka av optimism och framtidstro.

 

2013 slutade rätt mycket på topp, det hade helt enkelt varit ett huvudsakligen väldigt bra år, och jag vill nog påstå att det dessutom var välförtjänt.

2014 Började med att det istället gick utför.

Vinter/Vår.
Okej, vi börjar med det som inte gick utför det under våren.
Det har börjat bli något av en tradition att jag drar ihop ett gäng vänner till ölprovning runt påsk, så skedde även den här gången, nu med ännu fler deltagare, mer roligt att prova, mer att äta, mer genomtänkt  och jävligt kul, den traditionen får vi försöka hålla  liv i.

Jag bryggde ohemult mycket öl och byggde därmed upp ett rätt ordentligt lager samt fick bra kläm på utrustningen jag skaffade året innan.

Vännen Granberg släppte en soloplatta under början av året, och jag hade nöjet att få sköta ljudet på en del spelningar med honom och hans Cirkusorkester, som förövrigt är en av landets trevligaste orkestrar.
Pojkarna i Krymplings bestämde sig för att börja spela igen under våren, och jag hade även där nöjet/äran/straffet att få sköta ljudet, det är verkligen ett av de gäng som jag ständigt imponeras över att de lyckas få någonting gjort tillsammans och jag älskar att vara en kugge i det maskineriet, få band kan bjuda på lika mycket smädelser och kärlek på en gång

Med handkraft så grävde vi en vallgrav runt huset och la om dräneringen, i April, mestadels iklädd T-shirt, det var en varm vår.
Jag lärde mig att jag kan slita ut spadar av relativt hög kvalitet på kort tid, eventuellt fick jag min beskärda del fysträning för året på några få dagar.

Jag ansåg även att jag förtjänade en glassmaskin, så en sådan inköptes och jag lärde mig snabbt att jag är bra på att göra glass, det var en trevlig insikt och mycket lämpligt när både vår och sommar visade sig vara mer än lovligt varma.

Ja och så var det några spelningar med Charta 77 också, antagligen de varmaste spelningar jag varit med om i Maj någonsin, först på Bankiren i Västerås, och dagen efter på spelstället med årets bästa mat och intressantaste scen, Villa Sandhem i Katrineholm.
I samband med det så stötte jag även på vad som skulle bli ett av årets ”Hur fan har jag missat dem tidigare” band, Generalerna, samt såg The Hawkins live och insåg varför de borde vara ett av de band ALLA rusar ut för att se live.

Någonstan under våren klämdes det in att jag arrangerade ett litet LAN med klankamraterna som numera ses alldeles för sällan, spel spelades, öl konsumerades, skit pratades, social samvaro idkades, mycket trevligt, vi är för dåliga på att göra sånt numera.

Sen så hann jag vara med om att rodda ihop en liten lokal festival, och den rullade på ungefär som den skulle, och sen bar det av till Borlänge för Peace&Love som tekniker åt Charta 77, där fanns det nya och gamla vänner, massor med bra artister, och årets verkliga ”Satan så helvetes jävla bra” överraskning, Stina Berge & Trajben.
Dessutom bjöd festivalens efterspel på ett av de där få tillfällena då jag som tekniker (indirekt) nämndes i en ”riktig” tidnings recension.
Recensenten tyckte ljudet sög.

Och så lyckades jag hålla igång med rätt regelbunden löpning på någon mil eller två per runda, någon eller några gånger i veckan, jag vågar väl säga att jag fysiskt var i rätt okej form.

Det var en stor del av vårens ljuspunkter, även om jag är säker på att jag missat en hel massa.

Mindre positiva saker är sånt där som att jag under några månader knappt orkade ta mig ur sängen vissa dagar och allmänt saknade lust med allt, energibristen var så påtaglig att jag hoppade över att åka med på en del spelningar då jag insåg att jag inte skulle hålla ihop tillräckligt.
Jag hoppade över ganska mycket av allt ett tag av samma orsak
Ja jag besökte läkare, som tog lite prover och skulle höra av sig, och påtalade att det kunde sitta i huvudet… ja, jo, jag vet…
Provsvar? Jo, det lovade dom att höra av sig om.
Jag har inte haft ork att jaga dem om det.
Jag skulle kunna säga att det blev bättre av sommaren.

Det blev det inte.

Sommar
Sommaren innehöll ett besök i Astrid Lindgrens Värld, så här i efterhand är det ganska lätt för mig att konstatera att jag nog mentalt var ganska frånvarande där, att vädret inte visade sig från sin bästa sida gjorde knappast saken bättre.
Jag ska nog dit med barnen i framtiden igen, någon gång när jag är i bättre skick.

Jag lyckades krascha en vänskap ganska brutalt på grund av olika syn på människor och världen, det var inte vidare upplyftande och gjorde inte saker bättre.

Helt ärligt så minns jag inte mycket mer av sommaren, jag vet att den var varm, mycket varm.
Jag vet att jag skaffade musarm/tennisarmbåge eller vad du än vill kalla det.
Sen var det Kompledigt, som jag skrivit om tidigare redan, det är alltid en av sommarens höjdpunkter, den här sommaren kanske mer än vanligt, och i programmet omnämndes jag som ”ljudgud”, och vem blir inte lite varm inombords av ett sånt epitet?
Nackdelen är att kompledigt även signalerar sommarens slut.

Hösten och vintern bjöd på mer…

… sjukdomar än vi förtjänat.

Dottern skolades in i förskoleklass och sonen i förskola, det senare drog ut på tiden en del då han envisades att bli sjuk om och om igen, och lagom som han väl var frisk så blev han sjuk igen.
Så det vabbades och livet styckades upp, och själv passade jag på att vara sjuk en del, och fortsätta ha ont i armbågen, fortsätta stressa konstant, fortsätta känna att allt nog inte var så jävla toppen, och jobbet kändes det inte som att jag hann med eller orkade engagera mig särskilt i.
Och när julen kom så hade jag dragit på mig drygt tio kilo mer än jag började året med…
Det var val, och jag engagerade mig rätt mycket, eller väldigt mycket, även där kan jag ha skaffat mig en eller annan ovän, och själv tappat mycket respekt för en eller annan, samtidigt har jag kommit närmare andra.
I slutänden drabbades jag, som så många andra, av någon sorts politisk utbrändhet… och en hel del besvikelse.
Och sen kom restskatten.

Men, jag blandade upp och mildrade allt en aning genom att rymma iväg med både Charta 77 och Krymplings några vändor under hösten med.
Jag har sagt det förr, få saker är lika livgivande som en hel helg med smädelser från alla håll och kanter, bra vänner, sunda mängder alkohol,  musik, och… ja, det är väl just de sakerna.

Det blev även ett bröllop under hösten.
De fina vännerna Karl och Simone gifte sig och det var utan  tvekan det finaste bröllop jag varit på, och antagligen även det trevligaste, återigen ett stort grattis till dem, och tack för att jag fick vara med.

Till slut var det jul, och efter det nyår, och nyår var startskottet för ett bättre och roligare år, nyårsafton var en jävligt bra kväll med goda vänner, god mat, och nästan oförskämt snälla barn, precis rätt sätt att avsluta ett år och börja med nästa.

Man kan sammanfatta året med att det inte var så jävla bra, att jag avslutade det mer än tio kilo tyngre än jag inledde det, att jag avslutade det med diverse stressrelaterade symptom, att det faktiskt mestadels var ett riktigt skitår, och dessutom ett då jag några gånger anser mig ha presterat långt under min förmåga även som ljudtekniker, vilket annars brukar vara det område som jag VET att jag alltid fixar, helt oavsett allt annat.
Nej, Peace & Love var inte ett av de tillfällena.

Samtidigt så var det ett år med helt jävla underbara vänner, fantastiska barn, en mestadels förstående fru, massor med sjukt bra spelningar, en hel del roliga och intressanta upplevelser och erfarenheter, massor av självinsikter, och framför allt, det avslutades med en stadig övertygelse om att det här kommer bli ett jävligt mycket bättre år.

Bonus:
Strax innan året tog slut så köpte jag mig äntligen en nylonsträngad gitarr till ett mycket överkomligt pris, den har redan hjälpt mig få form på en del idéer som ramlat runt i skallen ett bra tag, i år måste jag se till att få klart och fästa dem på inspelningsmedia.
Jag behöver fortfarande en akustisk stålsträngad gitarr, ja, jag menar verkligen behöver, förhoppningsvis är det här året då jag har råd med det och även lyckas bestämma mig för vad jag vill ha (eller ännu bättre, någon annan bestämmer det åt mig).

Vet ni?

Alla ni som berörs och borde känna er träffade, alla ni som ändå gjorde förra året uthärdligt, familj, bekanta, vänner, hjältar och idoler (det är läskigt hur många som kvalar in i ett gäng av de kategorierna samtidigt); jag älskar er.
Tack för ett skitår, det här året gör vi jävligt mycket bättre.

I år ska vi fan sparka arsle!
Eller för att citera världens bästa låtintro:

KICK OUT THE JAMS MOTHERFUCKERS!

Dagens Skiva

Johan Johansson – Flum

Dagens frukostskiva.

Johan Johansson – Flum.

Jag har redan recenserat uppföljaren till den här, och det blev i det närmaste ett lovebombinferno, jag ska försöka avhålla mig från det den här gången då jag har hört att bombpartyn inte är så party.

Jag ljög.

Jag älskar den här skivan.

Så, nu var det sagt, nu ger vi oss på detaljerna.
När den här kom först så köpte jag den inte, och det gjorde jag om och om igen, för omslaget tilltalade mig inte, och när jag lyssnade lite på den så var det liksom… dansbandsmusik, eller någonting åt det hållet, lite som Tuk Tuk Rally fast utan rally, eller Tuk Tuk, det var för snällt och gubbigt, för ojämnt, för lite action.
Så kände jag under lång tid, utan att någon gång egentligen ge hela skivan en chans.
Däremot gillade jag det Johansson gjorde live, så till slut fick skivan följa med mig hem.
Numera är den en av få CD-skivor jag slitit ut inte bara genom lyssnande ska väl erkännas utan även genom att den släpades med till radion där jag sände ett tag jämnt och ständigt och även på en del andra äventyr, numera är den knappt spelbar och jag borde verkligen skaffa ett nytt exemplar av den.

Jag står fast vid att det till och från luktar dansband om musiken på skivan, numera ser jag inte nödvändigtvis det som dåligt, för det är inte dåliga dansband det luktar av, nejfan, det här är bra skit som får även mig att fundera på att dansa (nej jag dansar inte nykter, eller onykter, och ytterst sällan skitfull heller, om det inte finns väldigt väldigt väldigt goda skäl).
Däremot är skivan ojämn, eller varierande, hur man nu vill se det, det är som om den består av låtutkast från hela hans ditintills varande karriär, låtar som inte passat in i de band eller projekt han varit inblandad i, eller som bara blivit liggande av annan orsak och som han till slut gjort klart som soloartist, jag säger inte med bestämdhet att det är så, men… jo, jag tänker med bestämdhet påstå att det är just så, jag är faktiskt helt övertygad om det, och skulle jag ge mig på att rota i gamla internetarkiv så är jag säker på att jag skulle kunna hitta något från hans gamla websida där han bekräftar det (eller så kan jag fråga så klart).

Med risk för att raljera så är slutsatsen att det här är en skiva fylld med jävligt bra låtar, låtar som inte alltid känns som att de hör ihop, men som ändå bildar en riktigt trevlig helhet, det är långt ifrån hans bästa skiva som helhet, men den innehåller definitivt några av hans allra bästa låtar.

Ja, det här bör du lyssna på idag.

bloggat, festival, Liverecension

Kompledigt 2014 – Torsdag och Söndag.

image

Jag lovade för längesedan att jag skulle berätta även om dag 0 och dag 3 av tvådagarsfestivalen Kompledigt, men sen har inte riktigt tiden och orken räckt till, så det har skjutits på framtiden allt mer, och det har i sin tur lett till allt mer ångest över det och att jag inte minns allt med riktigt den klarhet jag önskar längre, speciellt som det varit en höst med väldigt mycket annat.
Men jag ska försöka ändå, för det var två magiska dagar till, och de förtjänar att åtminstone sammanfattas lite kort, om nu någon tror på att jag överhuvudtaget kan skriva saker kort, själv känner jag visst tvivel inför det.

Torsdagen då ja.
Festivalen börjar officiellt på fredagen, men på Torsdagen är scenen öppen för talanger som inte bokats till festivalen, och det är gratis entré, det brukar alltid vara gott om folk, och artisterna på scenen sopar inte helt sällan mattan med de som är där, och mer än en gång har det hänt att de tvingats stanna kvar hela festivalen för att även uppträda vid Söndagens brunch, mer om den senare.

Som jag nämnde redan så är det egentligen alldeles för länge sedan för att jag ska kunna vara helt rättvis, därmed så är det de starkaste minnena som får ta plats alls.
Det hela inleddes med att kvällens konferencier, Frans Haraldsen, hälsade oss alla välkomna och presenterade första akten, den årligen återkommande Olle Pettersson, som följdes av Norra Station, som jag inte hade hört talas om tidigare, men definitivt rekommenderar att man ser till att höra talas om mer, för det gav mersmak på en gång.
Något annat som gav mersmak, mycket mersmak, var Simon Swahnström, tidigare har jag bara sett honom kompandes andra, vilket han gör helt larvigt bra, men att se honom som egen artist var ännu bättre, har du inte kollat upp honom tidigare så gör det nu, på en gång.

Spindelhäxan med hund ligger på den där lagom galna gränsen mellan konst, poesi, filosofi, galenskap och musik, jag förstår folk som inte gillar det, men råder alla som har chansen att uppleva det att göra just det, med öppna sinnen, jag gillar det, men jag garanterar inte att du gör det.

Jonas Pietikäinen (undrar om jag fick till efternamnet rätt nu? Jag ska försöka dubbelkolla det innan jag postar det här, om det är fel så, förlåt) är tydligen känd från TV, eller åtminstone har han varit med i TV i något av alla talangprogram, jag erkänner att jag har fördomar om sånt, men det är skitsamma, det här var årets torsdagsgolvning, vilken jävla röst, vilken JÄVLA röst.
Jonas sjunger i vanliga fall i Höstorkestern (kolla upp dem, nu, på en gång), men var den här gången utan band, och körde över oss, jag ssska inte svära på att alla andra kände sig överkörda, man jag gjorde det, på ett bra sätt.
Här har vi alltså en norrlänning med en gitarr som han definitivt kan hantera och en röst som, kanske den bästa Svenska manliga soulröst jag hört, och nu pratar vi inte mesig tramssoul, utan soul med driv, med tryck, med just soul.
Det kanske var överbelastningen av att det var så jävla bra som dränker det mesta andra från kvällen, men tyvärr kommer jag faktiskt bara ihåg en akt till från kvällen på ett sånt sätt att jag alls kan skriva om det, kvällens chefsideolog, Frans Haraldsen, bjöd på några helt nya låtar som han ville testa på en liten publik, och det var både trevligt och bra, och det är (i mitt tycke) alltid kul att få höra helt nya låtar och även lite om hur artisten har tänkt med dem.

Det var som sagt några till som uppträdde, men jag kan inte dra mig till minnes tillräckligt för att skriva om dem egentligen annat än att en av dem raggades up ur publiken väldig spontant.
Att jag inte minns beror inte på att de var dåliga, tvärt om egentligen, dåliga saker brukar jag vara enormt bra på att minnas.
Nej, det handlar om att andra, de jag minns, gjorde så stort intryck att andra minnen helt enkelt trängts undan.
Stalltipset efter kvällen är alltså framför allt att kolla upp Simon Swahnström och Jonas Pietikäinen och Höstorkestern (som förövrigt hade release av en ny skiva här precis nyligen).

***

Söndagsbrunchen då?
Ni vet, fjärde dagen av tvådagarsfestivalen, dagen då det äts sanslöst god brunch, serveras enstaka låtar i stort sett mitt ibland publiken/de ätande av några av helgens artister och då alla kramas och sen åker hem.

Ja, vad ska man säga om den?
Det är lite som en ”Best of” från helgen, och det var dagen då jag valde ödmjukhet som hobby (förlåt, det var mitt fel), efter att på grund av kö till maten ha orsakat en försening av första uppträdandet med inte mindre än två minuter.
Återigen ber jag om ursäkt för att mitt minne eventuellt sviktar något, men det jag minns var att Sanna Hogman återigen var helt larvigt bra, Jenny Almsenius som avslutade det hela likaså, Sanna Carlstedt var sig själv, det räcker för att vinna de flestas kärlek, Mattias Kärvemo bjöd på en låt som var så ny att han satt med fusklapp, riktigt jävla bra, jag väntar fortfarande på en mer professionell inspelning av den, Jonas Pietikäinen golvade en massa av oss igen, Bells visade varför en del inblandade i festivalen i flera år velat ha upp henne på ”riktiga” scenen (varför har hon fortfarande inte bokats?), Bo Karlssons ”Boxaren” (jag antar att den heter så) slog återigen knock-out… jag skulle kunna kolla mina loggar från då vad mer som hände, men det vore faktiskt fusk, det är möjligt att jag gör det senare och kommer med någon sorts addendum.
Det är några saker till som gnager och vill bli skrivna, men jag är för osäker på om det är falska minnen eller inte, som sagt, jag kanske kommer med tillägg vid tillfälle (mer troligt är att jag inte gör det, om inte någon tänker donera en hel massa tid till mig).

Sen var det slut.
Ännu en sån där helg som man vill att den bara ska fortsätta var till ända och det var hemfärd som gällde.
Det känns alltid tomt, även så här långt efteråt så gnager den där känslan av att man inte vill åka hem egentligen.

Det positiva är att det bara är drygt ett halvår kvar till nästa upplaga av festivalen.
Visst ses vi där?

Dagens Skiva

Imperiet – Synd

Dagens frukostskiva.

Imperiet – Synd.

Okej okej, det är inte frukost, inte ens nästan.
Det här är en återutgivning av skivan, jag tror den är gjort -97 och som ungefär alla återutgivningar som MNW gjorde under nittiotalet så har det klämts in lite bonusspår, och som på ungefär alla Imperietskivor från då så är det Balladen om Briggen Bluebird samt Märk Hur Vår Skugga som klämts in på slutet efter allt annat och därmed förstör upplevelsen av ett jävligt bra album.

Ja, vad jag tycker om skivan framgår alltså där, det är ett jävligt bra album, om man bortser från bonusspåren.
Det är Imperiets svartaste platta, och den dryper av cynism och dystopi, så jag kan så klart inte göra mycket annat än älska den.

Man kan även redan här ana rätt mycket av de influenser som senare ledde Thåström till att starta  Peace, Love & Pitbulls, det finns toner av tidig industrimusik, det är mycket synth, det är smutsiga grooves, marschtakter och det är elakt.
Samtidigt så är det proppfullt med snygga melodier, förbannat bra texter och helt enkelt jävligt snygg pop.
Fick man förövrigt blanda synth och gitarr på det här viset på den tiden? var inte det liksom… straffbart?

Ja, det är Imperiets absolut bästa fullängdare, och den håller ihop hela vägen på ett jävligt snyggt sätt… som fullständigt förstörs av bonusspåren.

Lyssna på skivan, men inte i den här utgåvan.
Gillar du den inte så är det inte den det är fel på, det är dig.

personligt

En ursäkt och en förklaring (inte en årskrönika för 2014)

Vänner, bekanta och andra som av okänd orsak läser det här, Gott nytt år.
Och med det sagt, varning för personligt inlägg och eventuell negativism, men det här är viktigt för mig.
*

Jag ber om ursäkt att jag inte pratat med dig på ett tag, eller dig eller dig eller dig, det är inte dig det är fel på, det är mig.
Och er jag har pratat med, och sagt att jag ska träffa, men sen inte träffat, det är inte er heller det är fel på, det är mig, och tiden, men mest mig.
*

Jag har under senaste året hunnit med en rätt brutal utmattningsperiod med rätt många dagar då jag knappt orkat ta mig ur sängen, jag har hunnit dra på mig en trasig/överansträngd/inflammerad armbåge och axel, jag har haft en eller annan dust mot depression som försökt dra ner mig, och jag har samtidigt försökt hinna med allt jag måste, allt jag vill samt familjen, det som mestadels fått stå tillbaka är återigen mittenpunkten, det jag vill, vilket inkluderar vänner.
När det väl funnits tid för det så har istället orken alldeles för ofta uteblivit, eller ångesten valt att skutta fram som gubben i lådan, och sammantaget så har allt det bjudit mig på tio kilo extra att släpa runt på, vilket inte direkt motverkar de andra negativa sakerna.
*

Kort sagt, det har varit ett jävligt jobbigt år, trots att jag aktivt jobbat på att lära mig säga nej, jag har mycket kvar att jobba på där.
Till allt det övriga så överraskade skatteverket mig väldigt negativt mot slutet av året, vilket definitivt inte var vad jag behövde då.
Det kommer lösa sig, även om det blir några rätt fattiga månader i början av det här året.
*

Hur som helst, jag ville nog mest säga tack för att ni ändå finns där samtidigt som jag ber om ursäkt för att jag inte alltid gör det själv.
Och ett litet extra tack till er som av okänd orsak titt som tätt släpar med mig som tekniker på turnéer, festivaler och annat, utöver att jag självklart gör det för äran, berömmelsen, all den fria spriten och de enorma rikedomar det ger så är det nästintill oslagbart som andningsventil i tillvaron, och det är värt så sjukt mycket, tack som fan.
*

Det här är på intet sätt min årskrönika eller nåt sånt, jag ska försöka få ihop en sån med, den kommer vara fylld med positiva saker i stil med det finaste jävla bröllop jag haft äran att vara med om, några jävligt kul turnéer, två underbara ungar som ständigt överraskar med att vara sådär underbara som ungar kan vara, landets trevligaste jävla festival, några av världens bästa jävla vänner, och jag vet fan inte allt, men den kommer, någon gång, när jag har tid och ork, för att bevisa att året inte var så negativt som jag får det att låta här.

Men det här var som sagt menat som ett tack och en ursäkt, eller kanske snarare förklaring, jag behöver inte be om ursäkt för att även jag mestadels bara är människa.

Vi ses på barrikaderna, i frontlinjen, vid baren eller vid mixerbordet.

Puss!

Uncategorized

Frans Haraldsen – Le Åt Det

Dagens frukostskiva.

Frans Haraldsen – Le Åt Det.

När jag började lyssna på Frasse så var han en clown.
Ja ni vet, vissångare med underfundiga texter som ofta hade en allvarlig grund men som sen var inklädda i humor och tramserier, med roliga teman som olycklig kärlek, fylla och lösningar på världsproblemen, och i god millenieskiftesanda även någon om hjältar från när man var barn, fast vänd på ända för att påpeka hur underliga förebilder vi haft.
Ja jag påstår att det där, hela beskrivningen hittills, var något som nästan alla vissångare i tjugonåntingkanskenärmaretrettioåldern i början av millenniet levde upp till.
Sen växte dom upp.

Det där med att växa upp är svårt och tunnade ut leden med sångare av det slaget, och de som blev kvar trots skaffande av sambo, fru, bil, bar
n, hund, hus, mognad(?!) eller ”riktigt” jobb började skriva allt mer om sin nya vardag, så även Frans, den här skivan bär tydliga spår av det.
Eventuellt låter det här som en inledning på en sågning, så är inte fallet.
Däremot så… ja, skivan har en vuxnare ton, jag skulle vilja säga bittrare, men det är inte sant med tanke på hans tidigare alster, däremot känns en del av bitterheten och sarkasmen kanske mer äkta?
Men… jag gnäller bara.
Vi gör om det här.

Frasses melodiskapande har vuxit som fan, då en stor del av hans tidigare alster varit texter med komp, så är mycket på den här skivan riktigt jävla bra låtar och hans texter känns i mångt och mycket bådevuxnare och mer genomarbetade, och flera av dem är riktigt riktigt jävla bra och jag älskar dem live.
Men, jag tycker att skivan är rätt tråkig.
Jag kan inte sätta fingret på varför, för som sagt så är både låtar och texter bra, även om jag stör mig en aning på hur sången är mixad till och från, men nej, jag tröttnar alldeles för fort på skivan, däremot funkar så gott som alla låtar jävligt ba på egen hand uppblandat med annat på ett blandband eller så, eller då som sagt, live.
Jag avråder absolut inte från den här skivan, jag vill älska den, kanske kan du göra det åt mig?

(Snälla Frans, hata mig inte).

Uncategorized

Garbage – Beautiful Garbage

Dagens frukostskiva.

Garbage – Beautiful Garbage.

Så, jag har hyllat två skivor av dem redan, det här är deras tredje, ni vet den ”svåra” skivan.
Man kan väl säga att dom inte valde att göra livet enkelt för sig med den heller, så istället för att som tidigare spreta som fan, så gav dom sig här på att spreta så in i helvete.
Dessutom släpptes det mesta av dansbeatsen, och grungevibbarna går bara att ana lite lätt, istället tog dom sig an det givna nästa steget… ehh…
Det luktar sextiotalssoulpop, det luktar åttiotalsbalader, det luktar svulstig filmmusik till svartvita filmer i paris visade på små biografer där galouiserökdimman ger den sorgsna filmen ytterligare en dimension, ibland går filmen i fel hastighet, och är fylld med snygg CGI…
Allt inramat av deras signatoriska wall of sound och med en bas i deras fingertopskänsla för popmelodier och hooks.

Vad jag försöker säga är att dom gör samma sak igen, dom blandar precis allt dom känner för att blanda och skapar något helt annat, och dom gör det sjukt bra.
Ska man vara kritisk, vilket jag för min del aldrig någonsin är utom ibland när jag är det, så är det här i mitt tycke deras svagaste album.
Det betyder inte att det är dåligt, absolut inte, tvärt om så är det helt fantastiskt bra om man jämför med nästan vad som helst annat som kom ut samma år.
Och bara så ingen missförstår min uppfattning om influenserna de blandat in eller beskrivningen, jag menar inte på något vis alls att det är lugnt och stilla, det är det inte, det är ett jävla ös, och det är ett album fullt av förbannat bra låtar, jag älskar skivan, okej?.

Bra, nu vet du vad du ska lyssna på idag.