Etikettarkiv: u2

U2 – The Best of 1980 – 1990 and the B-sides

Samlingar samlingar samlingar…
Vad ska man säga om dem?
När ett riktigt bra band, som haft en massa singelhits, släpper en samling med just singlarna så kan det sällan gå helt fel, det gör det inte här heller.
Det är en rätt bra genomgång av deras historia och musikaliska utveckling över tio år, och ja, det är bra.
Riktigt bra.
Och jävligt mycket av det låter inte så gammalt, eller framför allt så låter det inte åttiotal så som mycket annat, ,det har åldrats med värdighet.

Men, det finns ett stort men här.
Bonusskivan, den innehåller B-sidor från singlarna, och för er som är för unga för att minnas det så var alltså grejen med B-sidor en gång i tiden att dom var på andra sidan av skivan, det krävdes att man vände på skivan för att lyssna på den, och sen vände tillbaka igen för att lyssna på den låt man hade köpt skivan för egentligen, vilket betydde att B-sidor ofta(st) inte alls ficksamma uppmärksamhet, för många så var dom något som fanns där, men som man inte alls brydde sig om, så många band utnyttjade det till att lägga med mer experimentella saker, sånt som kan ske inte passade in på deras album, eller som inte ens nästan var musik i samma stil som de brukade göra, men ändå bra(?) nog för att de skulle vilja göra någonting med det, vissa band gjorde onekligen intressanta saker som hamnade på B-sidor, andra, vi kan väl säga att vissa band definitivt gjorde rätt som la de låtara där så få som möjligt hörde dem.

U2 är ett sådant.
En stor del av deras B-sidor är underliga experiment inom genres dom kanske inte helt behärskar och sånt som med nästan absolu säkerhet skulle ha alienerat delar av deras fans.
Kort sagt, bonusskivan, med b-sidor, är helt förbannat tokigt jävla skitbra.
Jag älskar dess spretighet, dess promenader in på områden man kanske inte helt väntat sig, och framför allt, Trash, Trampoline and the Party Girl.

Så… lyssna på samlingen, och lyssna framför allt på bonusskivan, den är skitbra.

Det var allt.

U2 – Pop

Dagens frukostskiva.

U2 – Pop.

Ni vet den där känslan av att ha fått veta något om en artist eller ett band som får en att plötsligt höra helt andra saker i musiken än man gjort tidigare?
Inte? Jodå, jag vet att några av er som läser det här drabbas av det ibland, och ni andra… well, det kanske är ba för er, vad vet jag.
Hur som helst, nuförtiden är jag medveten om att några av gossarna i U2 är väldigt troende, vilket gör att jag plötsligt lägger märke till allt tjat om gud på ett helt annat sätt, och på just den här skivan är det rätt gott om det, och det stör mig lite…

Utöver det så, jag tillhör den där skaran som ständigt försvarar nya U2-plattor när dom kommer och hävdar att det kommer dröja några år och sen kommer folk plötsligt se tillbaka även på den som en av klassikerna, eller åtminstone en del av låtarna på den, och folk kommer hävda att dom ”alltid” gillat de låtarna.
Den här skivan är inget undantag, jag gillade den när den kom, och försvarade den flitigt, men jag måste nog såhär i efterhand säga att det inte är en av deras starkaste plattor, å andra sidan så försökte den följa upp Zooropa, som definitivt är en av deras starkaste, så den hade en rätt kass utgångspunkt, och det ska väl erkännas att många av låtarna på den här är opolerade guldkorn, vilket bevisats genom att bandet själva släpt nya/alternativa versioner av dem senare, i många fall långt bättre än de som är på skivan.
Däremot är det, som så ofta med deras skivor, jäkligt svårt att exakt tidsbestämma musiken bara av att lyssna på den, många av låtarna skulle lika gärna kunnat vara inspelade idag som då, eller under sent åttiotal.

Nåja, min insikt är hur som helst att jag till stor del föredrar remixer, liveversioner och alternativversioner av större delen av låtarna från den här skivan, och det finns gott om dem.
För den som är helt oinsatt i U2 så kan det här vara en av deras sämsta skivor att börja med, så gör inte det.