Etikettarkiv: loke

festival, Liverecension, personligt

Kompledigt 2014 – Fredag

Kompledigt
Det där med att sortera upplevelserna efter en hel helg med musik, kärlek och underbara jävla människor är alltid något av en utmaning, och knappast en som underlättas av utmattning.

Efter hemkomst från festivalen har jag dessutom haft fullt upp med en kombination av arbete, inskolning av barn, vård av sjuka barn och lite sånt där som är typiska tecken på att man har mer liv än tiden tillåter, därtill så kom det ett val emellan.

Jag ska trots det göra ett försök att få ihop någon form av sammanfattning av vad som utan tvekan är en av årets höjdpunkter.
Svårigheten ligger mest i att huvudet är fyllt av (fortfarande) osorterade intryck som alla försöker överträffa varandra och säga att det är just det jag borde skriva om, och längst fram i medvetandet rörande kompledigt snurrar The Band på repeat.
Nej, dom spelade inte, det är helt korrekt iakttaget, däremot diskuterades dom, och deras låtar spelades lite här o var och, ja, det var väl mest det, och på rent jävelskap är det vad min hjärna bestämt sig för att fokusera på, men om jag sneglar förbi The Band så finns det även lite annat, eller ja, rätt mycket annat om man ska vara ärlig.
Var ska man börja?
Vad sägs om att börja från början, med årets femte artist ut på scen?

Hur kan den femte utgöra början?
Jo, såhär är det.
Först var de tre festivalgeneralerna (eller är de diktatorer? kverulanter? konsonanter?) upp på scenen och presenterade dagens värd/konferencier, Tina Willhelmsson, och eftersom de tre är artister de med, så blev Tina den fjärde ut, och presenterade den femte, efter att först ha sjungit och spelat lite själv.

Så femte artist ut, eller förste, eller andre att uppträda eller… ja hur som helst, det var Ronny Eriksson kompad av Benneth Fagerlund på piano, och jävlar vilken underhållare han är.
Jag vill egentligen säga att han är jävligt bra på att vara en väldigt röd propagandamaskin utan att det är något man tänker på, men så inser jag att jag kanske helt själv är för röd för att uttala mig om ifall det märks eller inte, det kan vara så, allt han gör har hur som helst en behagligt röd färgton, och han lyckas med att samtidigt se ut som en ganska normal orakad femtionåntingplusmomsåring som oförberett ropats upp på scenen för att prata om vad överskottet i kaffekassan på verket ska användas till i år (en plastgran att pryda fikarummet) och en jävligt rutinerad artist som har full koll utan ansträngning, det senare är förstås vad han är, och en jävel på att få med sig publiken dessutom, och att få alla att lyssna.
Jag borde inte, men jag vill ändå göra en jämförelse, han gör samma sak som Kristina Kjellsson gjorde året innan (och alltid gör), fyller scenen med att vara så extremt jättenormal och trevlig och kännas som precis vem som helst, men med berättelser och sånger som man lyssnar nästan vördnadsfullt på och verkligen…. jag vet inte? bara känner att man älskar som person, utan att man egentligen känner dem?
Ja, någonting sånt.

Snacka om att lägga ribban högt på en gång, så det fanns så klart bara en sak att göra, höja den ytterligare.
För de som läst min lilla sammanfattning (eller om det kallas för avhandling kanske?) från förra året så kanske det går att gissa sig till att Vera Nord (förra året uppträdde hon som Vera Barlach-Nordenskiöld ) var precis rätt artist för att äntra scenen och göra det.
Jag skrev då att vi kommer få se mer av henne, och med tanke på att hon redan hunnit avverka alla möjliga TV-program och morgonsoffor, likaväl som Allsång på Skansen så vågar jag påstå att jag hade rätt.
Och så var hon då tillbaka på Kompledigt med, förra året var det med ett kort uppträdande, den här gången blev det ett fullt set och hon bar upp det fullständigt och stal helt säkert några hjärtan till.
Det ligger hela tiden på tungan att skriva att hon är jävligt bra för sin ålder på tolv år, men det är inte sant, hon är jävligt bra, helt oavsett ålder, jag är bara aningen mer skeptisk mot ”barnartister”, så det krävs ytterligare mer än vanligt för att jag ska smälta, men det gör jag.
Får du chansen att se henne, ta den.

Sen var det dags för Peter Faxwall, och jag är ledsen, men efter de två inledande akterna så framstod han ”bara” som bra och inte som förbannat bra och rolig, det är inte hans fel och att han ändå i det läget ens framstår som bra och intressant talar sitt tydliga språk, han är jävligt bra, någon dag ska jag lyckas se honom på en scen som inte är på festival eller så, någonstans där han får mitt fulla fokus, för det är han värd.

Efter Faxwall så bjöds vi på en, för mig, ny bekantskap, David Urwitz.
Jag hade inte en aning om vad jag hade förväntat mig, men herrejävlar så bra han är.
Faktiskt vet jag fortfarande inte egentligen vad han spelar för musik, jag vet bara att det är vackert, mäktigt, till stor del melankoliskt, och så sanslöst jävla bra.
Det är som att han spelar stämningar och känslor snarare än musik, och texterna sen… wow.
Här omkring insåg jag att dagens känslosammaste ögonblick passerades, efter det här skulle det vara säker seglats utan akuta känslostormar, det var liksom avverkat nu.

Lite visste jag då exakt hur mycket Loke vuxit sedan jag såg en hel spelning med honom senast.
Loke är i mina ögon en entertainer av stora mått, även en clown, lustigkurre, och tidvis någon med en del rätt mörka betraktelser av människor, men ofta uppvägt med humor.
Ungefär så var spelningen, rolig, bra, rätt rockig, för egentligen spelar han lugn rock snarare än visa (det gäller förvisso fler av de som uppträdde på festivalen), och sen plötsligt drämmer han till oss alla med ”Flykten Från Sverige” och… folk stod och grät, det var många som stod och grät, eller satt och grät.
Det ska erkännas att det syntes några tårar redan under Urwitz uppträdande, men det här var… mer.
Det var jävligt mäktigt.
Och det var inte från en artist jag väntade mig det av.

Som av en händelse så finns faktiskt just den låten, från det uppträdandet, att höra här

Var det festivalens bästa uppträdande?
Vi får se när jag skrivit klart allt, eller ja, ni får se, jag vet så klart svaret redan.

Efter Loke var det åter dags för Tina Willhelmsson att spela lite Tina, prata lite och slutligen presentera kvällens (nästan) sista artist, och jag måste tyvärr erkänna att jag både vid det här tillfället, och tidigare på dagen när hon inte bara presenterade utan även framförde några låtar, var ganska upptagen med allt möjligt annat och därför inte helt registrerade hur bra, jag har däremot fuskat och lyssnat på det i efterhand och kan säga att hon är jävligt bra, men det känns fel att ge någon djupare kommentar baserat på vad jag hört i efterhand (men får ni chansen så se henne).

Sist ut då, nästan, Caj Karlsson.
Jag vet inte hur man beskriver honom på scen (eller annars för den delen), Caj är Caj, och jag pendlar mellan att tycka att han är helt sanslöst jävla bra och kul live, eller att mest bara vara småtrist eller ibland nästan tragisk, oftast ligger det dock på den positiva sidan, och ibland är han verkligen helt sanslöst bra, jag är inte säker på att det bara beror på honom, rätt mycket är nog beroende på mitt eget humör för tillfället.
Vissa, och även han själv numera, gör ibland jämförelser med Shane MacGowan, det känns inte som helt fel jämförelse.
Caj spelade Shoreline.

Jag sa nästan sist, inte sant?
För allra sist ut för kvällen var tyvärr Spritbaletten.
Före dem så var herr Johan Johansson upp i sällskap med Rickard Donatello och tillfälligt även Jenny Almsenius på munspel, och tillsammans framfördes två eller tre låtar, det var väl mest som ett sätt att försöka mildra det som kom sen, men föga hjälpte det när det som kom sen var spritbaletten.
Vad är felet med Spritbaletten frågar du?
Jag har ett kort svar på det: Spritbaletten.

För att förstå hur illa det är så kan jag berätta att mixerbordet (ett digitalt sådant), begick självmord inte mindre än två gånger under deras framträdande, det hängde sig fullständigt och krävde att startas om på omildast möjliga vis, det är i klass med att jag skulle behövt använda hjärtstartare på det.
Andra gången det hände så kombinerade den det med att först skrika högt.
Enligt bordets ägare/skötare, Per Granberg, så har det aldrig hänt med det bordet tidigare, och nu fanns verkligen ingen rimlig orsak, det pressades inte hårt, det hade ingenting extra inkopplat, det var inte många kanaler igång, ingenting sånt, det enda som finns att skylla på är den där förbannade spritbaletten.
Kvällen efter, när det var långt fler uppträdanden på inomhusscenen, precis som kvällen innan, så skötte sig bordet som det skulle.
Spritbaletten lovade att det här var deras sista jävla spelning någonsin, det är ju alltid något att trösta sig med, åtminstone tills nästa gång dom visar sig.

Börja från början sa jag rätt tidigt?
Ja alltså, det här var festivaldag nummer ett av två, alltså den andra dagen av fyra som festivalen pågår eftersom det är en förfest redan på torsdagen, med öppen scen, och sen en brunch på söndagen, med lite artister,  jaja, jag kommer nog lyckas skriva om det med ska ni se, men det här var i alla fall den första festivaldagen.

Uncategorized

Loke – Kärlekskalas

Dagens frukostskiva.

Loke – Kärlekskalas.

Kommer ni ihåg den där tiden när en massa artister kom påatt dom kunde bränna sina egna CD och limma på en papperslabel på dem så det blev snyggt och bra?
Ofta med resultatet att en del skivor var dåligt brända och andra (eller samma) skivor hoppade och hackade för att papperslabeln inte var helt jämn eller för tjock eller liknande?
Inte?
Okej, nevermind then.

Den här skivan börjar med fem låtar som min CD-spelare vägrar spela annat än väldigt hoppigt, följt av några låtar som är riktigt bra, och avslutas med ytterligare ospelbara spår.
Det spelbara däremellan är förbannat bra låtar som bland annat inkluderar en avrättning av Bamse och hans vänner, en väldigt Demiandoftande bit samt snabba hopp mellan humor, hopplöshet och hångel.

Det vore orättvist av mig att såga skivan bara för att jag inte lyckas lyssna på det jag vet är några av de bästa låtarna på den, så det gör jag inte, men jag lägger in ett varningens finger för hembrända CD:s med papperslabels (I samlingen finns det förövrigt fler ospelbara sådana av/med Loke och hans olika alias).

Well… det är inte en jättebra skiva när man inte kan lyssna på mer än hälften av låtarna, vore det ite för det så vet jagav tidigare erfarenhet att det är en bra skiva, finns den på spotify så är det antagligen ett säkrare lyssningsalternativ än det här.
Vore det inte för den detaljen så är det här förbannat bra.

festival, Liverecension

Visfestivalen Kompledigt 2013 del IV

Som jag nämnde i förra delen (här) så var jag rätt mosig i skallen när sista artisterna på utescenen uppträdde, men jag valde att trots det inte backa ur åtagandet att även sköta ljudet för de artister som skulle uppträda på inomhusscenen, så jag rusade dit för att se vad som bjöds.
När jag säger att jag hade lika lite koll på vem eller vad som skulle uppträda där som övrig publik så ljuger jag antagligen, jag har en stark känsla av att många i publiken hade långt bättre koll än vad jag hade.
Hur som helst, jag kör vidare som tidigare, jag nämner de saker som utmärkte sig mest enligt mig, i det här fallet alltså det som trängde igenom den närmast feberyriga dimman.

Fortfarande Lördag (innescenen):
Här bjöds det inte på fullvärdiga spelningar utan mer en kavalkad av artister som spelat under helgen, eller som varit där och inte spelat och som var och en lite enkelt spelade en eller två eller kanske tre låtar innan nästa person tog över scenen och fortsatte, så egentligen är det ren galenskap att på något sätt alls ens försöka peka ut något bäst eller så, det är för kort uppträdanden för att avgöra något sånt, men jag är inte den som backar för lite galenskap.

Under förra årets första visfestivalsdag, Torsdagen, den med öppen scen, så föll jag fullständigt för Magda Andersson, men eftersom jag är rätt usel på att komma iväg på spelningar och det tycks vara ont om skivor med henne så har jag sedan dess inte hört mer förrän här, och det är bara att konstatera, jag vet vad jag föll för.
Eller nej, egentligen vet jag inte det, för musiken hon spelar känns instinktivt som något jag inte egentligen brukar gilla, men hon får det att bli vackert och bra på ett sätt som liksom fullständigt trollbinder mig, jag tror inte att jag vill analysera det mycket djupare än så utan nöjer mig med att säga att det bara är helt sjukt bra, får du chansen att se henne så ta den.

Att påstå att Per Granberg har haft viss inverkan på mitt liv och min musiksmak är väldigt långt ifrån en överdrift, dock är det inte främst i sin roll som soloartist utan med band eller som skivbolagsdirektör och arrangör; solo är han ganska varierande, men för varje år så känns han mer och mer som ett säkert kort, här gjorde han det faktiskt ganska enkelt för sig då han valde att spela Charta 77s Lilla Björn & Lilla Tiger och med det i det närmaste rev hela stället genom det tryck det blev från publiken.
Var det bra? Ja herrelenin så bra det var, jag tror inte att jag sett honom SÅ laddad solo någon gång tidigare, dessutom verkar han ha bytt gitarr, för den här lät riktigt bra, det var inte alls dumt.

Ola Aurell dök upp på scen igen, vackert utstyrd som den Disneyprinsessa han är, och även här var det lite så att man började oroa sig över om huset skulle hålla för publikens kärleksuttryck (jag vet att jag inte egentligen skrev något om hans uppträdande på stora scenen, men det går att sammanfatta med att publiken älskar honom, och det finns god grund för det).

Det var fler under kvällen, och fler var bra, men det här var de som i min värld utmärkte sig mest.
Efter det så gjorde jag det mycket korkade valet att dricka några öl, och som jag tror att jag sa tidigare, utmattning kombinerat med resterna av en hjärnskakning hör inte ihop med öl, trust me (jag menar det, verkligen, fullständigt jättemycket på allvar…), tack för guidning hem Carina.
Nästa dag så blev det Brunchspelningar.

Söndag: Brunchen
Brunchen är lite samma princip som innespelningarna kvällen innan, fast mindre kaotiskt, det är som en ”best of” från festivalen, kombinerat med god mat, fast att säga best of blir fel. för det handlar inte så mycket om vilka som varit bäst utan mer vilka artister som stannat kvar och känner för att spela någon eller några låtar till, extra nedstrippat och opretentiöst, den här gången även med en artist som var tänkt att spela under festivalen men som på grund av krockande planering inte kunde komma förrän på söndagen, så låt mig härmed presentera dagens höjdpunkter enligt mig, för den observante läsaren kommer det antagligen framgå att jag håller fast rätt hårt vid vilka som var festivalens regenter.

Att Jag gillar Christina Kjellsson bör redan ha framgått, att se och höra henne spela en gång till var därför tämligen otippat någonting jag uppskattade väldigt mycket, att hon även nu plockade upp Maja Heurling, som jag redan hyllat en del, för körande och extra kompande gjorde inte saken sämre, vad ska jag säga? Dom är en perfekt kombination.
Maja fortsatte sen med att spela och sjunga själv, och för min del kändes det som att jag fått allt jag behövde för att brunchen skulle vara lyckad redan här.
Vilket jävla lovebombande jag sysslar med, det känns inte helt likt mig, så det är nog dags att jag går vidare till nästa som är värd att nämna.

Isabelle Bells Gustafsson
Okej, jag är inte klar med lovebombandet då, egentligen hade jag hoppats och räknat med att få se Bells på scen redan kvällen innan, men av orsaker och skäl så blev det inte så utan istället erbjöds hon att spela på brunchen, det är absolut inte sämre, det betyder att fler fick chansen att uppleva henne i lite mer nyktert tillstånd (deras åsyftar jag… mest), visst sa jag redan att hon är förbannat bra?
Fick jag bestämma (det brukar jag inte få) så skulle någon stänga in henne i en vettig studio ganska omgående och sen inte släppa ut henne innan hon spelat in och släppt lite vettigt, dessutom skulle jag ganska omgående se till att boka henne till nästa års festival innan någon annan bokar upp henne med någonting annat.
Så, nu kanske det räcker, eller?

Mnjae, det finns en till att nämna, Loke skulle egentligen ha spelat på festivalen, men någonting i planeringen sket sig, så istället fick han spela ett kort set på brunchen, Loke är en sån där som är förvånande okänd för att vara så känd, eller om det är tvärt om.
Han är en av de där som, precis som rätt många andra visartister balanserar på gränsen mellan att vara vissångare och komiker, jag får för mig att han under senare år försökt bli mer ”seriös” men jag ska inte svära på det, vad jag vet är att han är en förbannat bra artist som vet hur man fångar en publik, berättar historier med twist samt knåpar ihop lagom trallvänliga trudelutter, han är definitivt en av de där svenska visartisterna man SKA ha sett, så se till att göra det.
Däremot, här kommer det enda negativa jag tänker säga om söndagen (annat än att den var för kort, det var för få som spelade osv.), han är en av få från festivalen som jag tycker känns aningen fel till en brunch, det känns helt enkelt inte som helt rätt tillfälle, hans musik är till stor del aningen för rockig för det, men det är på inget sätt hans fel, och jag menar på intet sätt att det var dåligt, bara att det hade varit så mycket bättre med en ”riktig”spelning på stora scen, en sån blir det nästa år.

Sen var det slut.
Återigen står man där med en tom känsla och inser att det är ett helt år kvar tills nästa gång.
Jaja, den stora kollektiva avslutningskramen var så klart något som hände på söndagen med, och lite lagom dystert ihoprullande av kablar och sånt där innan jag gick och i det närmaste kolapsade i en bil på väg hemåt.
Men det som främst hände var just känslan av… jaha, och nudå? Måste det redan vara slut?
Det var bara mitt andra år som tekniker där, men det känns redan som lite av en institution i mitt liv, och någonting jag ser fram emot mer av hela tiden.

Jag vet, precis som de som varit där, att det ständigt tjatas om att det är festivalen med sveriges trevligaste och bästa publik, jag skriver under på det, men det är även, i mitt tycke så klart, festivalen med landets trevligaste artister, absolut jävla jättetrevligaste personal och trevligaste arrangörer, och det här säger jag trots att jag sett folk från alla kategorierna tappa humöret fullständigt.
Jag tror att hemligheten är att det är en festival som drivs av och med kärlek, och så jävla mycket kärlek sen, men det görs av folk som även vet vad som krävs utöver kärlek för att saker ska fungera.
Det här är något av en kärleksförklaring från mig till er, alla som var där oavsett i vilken roll, det enda jag ibland önskar är att jag skulle ha mer tid att vara social med alla underbara människor där istället för att studsa runt och vara småstressad, å andra sidan, vore jag inte det så skulle jag antagligen istället gnälla över att jag hade för lite att göra.

En sista sak sm jag känner att jag måste tacka extra för.
Jag har ALDRIG under mina snart tjugo år som ljudtekniker fått så mycket tack och beröm för det jobb jag gör som under den helgen, och framför allt inte av publik, det händer helt enkelt inte som ljudtekniker, så tack själv, helt jävla enormt mycket tack.

Nu är det bara typ elva månader kvar tills nästa gång.

Missat didigare delar? Lugn, dom finns här:
Del I
Del II
Del III

Nu måste jag recensera någonting där jag får vara elak, jag tror att jag är på G när det gäller frukostrecensioner, det lämnar öppet för både Gessle och Gyllene Tider…