U2 – The Best of 1980 – 1990 and the B-sides

Samlingar samlingar samlingar…
Vad ska man säga om dem?
När ett riktigt bra band, som haft en massa singelhits, släpper en samling med just singlarna så kan det sällan gå helt fel, det gör det inte här heller.
Det är en rätt bra genomgång av deras historia och musikaliska utveckling över tio år, och ja, det är bra.
Riktigt bra.
Och jävligt mycket av det låter inte så gammalt, eller framför allt så låter det inte åttiotal så som mycket annat, ,det har åldrats med värdighet.

Men, det finns ett stort men här.
Bonusskivan, den innehåller B-sidor från singlarna, och för er som är för unga för att minnas det så var alltså grejen med B-sidor en gång i tiden att dom var på andra sidan av skivan, det krävdes att man vände på skivan för att lyssna på den, och sen vände tillbaka igen för att lyssna på den låt man hade köpt skivan för egentligen, vilket betydde att B-sidor ofta(st) inte alls ficksamma uppmärksamhet, för många så var dom något som fanns där, men som man inte alls brydde sig om, så många band utnyttjade det till att lägga med mer experimentella saker, sånt som kan ske inte passade in på deras album, eller som inte ens nästan var musik i samma stil som de brukade göra, men ändå bra(?) nog för att de skulle vilja göra någonting med det, vissa band gjorde onekligen intressanta saker som hamnade på B-sidor, andra, vi kan väl säga att vissa band definitivt gjorde rätt som la de låtara där så få som möjligt hörde dem.

U2 är ett sådant.
En stor del av deras B-sidor är underliga experiment inom genres dom kanske inte helt behärskar och sånt som med nästan absolu säkerhet skulle ha alienerat delar av deras fans.
Kort sagt, bonusskivan, med b-sidor, är helt förbannat tokigt jävla skitbra.
Jag älskar dess spretighet, dess promenader in på områden man kanske inte helt väntat sig, och framför allt, Trash, Trampoline and the Party Girl.

Så… lyssna på samlingen, och lyssna framför allt på bonusskivan, den är skitbra.

Det var allt.