Backfish – It’s Emily’s

Dagens frukostskiva.

Backfish – It’s Emily’s.

Kommer du ihåg nittiotalet?
Glöm det förresten, det spelar ingen roll, för antagligen kommer du ihåg ett helt annat nittiotal än jag gör.
Det här är ett band som väldigt effektivt illustrerar en del av det nittiotal jag minns, det är skitiga och tämligen otämjda gitarrer som lägger (o)ljudmattor som ligger ganska mycket i bakgrunden bakom snygga små popmelodier och snygg sång.
Jag snubblade över Backfish genom att vara tekniker åt dem på några spelningar i Stockholm, och blev totalt såld på en gång, och ja, jag erkänner att det säkert bidrog att bandet huvudsakligen bestod av kvinnor (jag tror att alla var det, jag reserverar mig dock för att jag kan minnas fel), men det förklarar inte allt.
Ja alltså, det här är en skiva som jag fortsatt plocka fram lite då o då sen dess, för jag gillar den verkligen, det är snygg och bitvis ganska larmig gitarrbaserad (indie?)pop som äter sig rakt in i mitt hjärta, det är ett av de där banden som jag önskar att det hade gått mycket bättre för.
Med tanke på att Ken Stringfellow producerade härligheten så kan man misstänka att det fanns fler än jag som önskar det.
Sa jag att det var ett Svenskt band? Inte? okej, det var dom, Skellefteå, så vi bjuds på lite sånt där snyggt vemod som tycks ofrånkomligt så fort man kommer norr om Falun musikaliskt.

Nej jag vet inte vad jag mer har att säga om det här?
Det är skitbra, lyssna på det du med.
Deal?
Ok, bra.