Etikettarkiv: punk

Varnagel vs K.U.K – Utvikt & Infälld

Dagens frukostskiva.

Varnagel vs K.U.K – Utvikt & Infälld.

Ibland orerar jag en del om liveinspelningar och vad jag gillar respektive ogillar med dem, det här riskerar att bli ett sånt tillfälle för det här är en liveskiva med två akter.
Det börjar med Varnagel och en inspelning som är rent horribelt dålig, det brusar och låter mestadels skit, balansen mellan instrumenten är inte något vidare, och det mest påtagliga är trummorna.
Som en positiv sak får väl nämnas att sången dock mestadels går fram.
Men nej, det låter faktiskt skit och hade inte varit okej kvalitet ens för att släppas på gammal kassett, på CD så är det absolut inte okej.
Låtarna? Jo, en del bra och sådär, men det spelar ingen roll, det låter för illa för att vara värt att lyssna på.

Efter Varnagel kommer K.U.K.
Eventuellt är det ett försök att få Varnagels inspelning att låta okej, för det här är ännu sämre, det brusar mer, jag tror att det är leksakstrumpeter och flöjtar som misshandlas en del, jag är inte säker, men det låter så, vad det än är så dränker det till och från allt annat med sitt atonala missljud, jag är mycket osäker på om det är bra eller dåligt, för vad jag lyckas fånga upp av det bakom är förvisso en akustisk gitarr som kanske vet vad den sysslar med, men även en del ”sång” som eventuellt personifierar vad många oinsatta påstår är punk.
Jag utgår från att det här var roligt för de inblandade, och om det fanns tillräckligt med sprit så kanske rent av publiken som tycks finnas kan ha uppskattat det, mer troligt är att de stannade kvar under pistolhot.
Min son framför covers bättre än såhär, för det är då covers det handlar om, även om jag tvivlar på att någon av originalupphovsmännen skulle hålla med om det.
Jag vet inte vad den här skivan kan ha kostat en gång i tiden, men jag vet att det var för mycket, även om den var gratis.
Har du den? Lyssna inte på den.
Har du den inte?
Grattis, fortsätt så.

Försonande drag?
Inga.

V/A – Birdnest for 10 Marks II

Dagens frukostskiva.

V/A – Birdnest For 10 Marks II.

I dagsläget är ”rebranding” rätt vanligt, man tar en produkt, stämplar ett annat namn på den änvad den har från början, och säljer den dyrare.
På nittiotalet var det inte lika vanligt, och definitivt (hö hö hö) inte bland punksamlingar utgivna av Svenska independentlabels.
Den här skivan är ett undantag.
Det är i själva verket Definitivt 50 spänn 6 men rebrandad för den tyska marknaden (och plötsligt har en del band fånandra skivbolag blivit en del av Birdnest, nåja, det är sånt man får ta).

Så jag behöver inte skriva mer än vad som redan finns att läsa här: LÄNK.

Ohlson har semester production – vapenskrammel och revolution

Dagens frukostskiva.

Ohlson har semester production – vapenskrammel och revolution.

Detär en samlingsskiva, det är svårt att uttala sig om det är en samling med hitsen eller inte, OHSP är inte direkt ett band med hitlåtar, däremot är skivan en bra introduktion till dem, eller sammanfattning av dem, eller vad man nu vill kalla det.
Det är en bra skiva.
Dom är (eller var heter det kanske numera) ett bra band.
Dom har alltid varit ett band som jag gillar mer för hur dom gör saker än det dom faktiskt gör.
Det där låter långt mer negativt än det är menat.
Jag gillar dem som band, jag älskar dem som personer.
Jag gillar en del av deras låtar, jag älskar dem live.
Och mest av allt, jag älskar deras attityd (eller brist därav) och inställning till det om gör.

Svårt att hänga med?
Okej, skaffa skivan, eller lyssna på spotify eller vad du vill.
Den är bra.
Får du chanen att se dem live, ta den.
Får du chansen att fika/dricka öl/festivala/snacka skit med dem, ta den.

Och lyssna på skivan.

Ninja Dolls – De e Hårdrock De

Dagens frukostskiva.

Ninja Dolls – De e Hårdrock De.

Svensk hårdrock från Dalarna, frontat av en kvinna.
Ofta har jag rätt svårt för hårdrock, eller mest så ger den mig liksom inget.
Det gäller speciellt ”Demo-band”.
Ninja Dolls är (nåja, var) ett undantag.
Det finns en nerv i det här som ger det mer känsla av punk än hårdrock, och den kvinnliga sångerskans frasering och attityd bidrar helt klart till det.
Okej, det är jävligt snyggt, medryckande, melodiöst, catchy, poppigt.
Jupp.
Jag gillar’t.

Sista låten (som är samma som den första, men med annan text, och på Svenska), skulle ha kunnat bli något av en punkklassiker om dom hade siktat in sig mer på punkscenen.
LIte naiv på gränsen till skämskuddetext, men precis på rätt sida, så den snarast blir helt jävla genial.

Jodå, jag gillar det här.
Jag gissar att det inte finns på spotify eller liknande, så du kanske inte ska lyssna på det idag, men annars så borde du det.

Mansic – Everyday is a Tragedy

Dagens frukostskiva.

Mansic – Everyday is a Tragedy.

Punk, melodiös, med rätt brötig sång och någon fiol här och var för att verkligen visa hur melodiöst det är.

Musiken är rätt okej, typ, fast det känns hela tiden som att jag har hört allt dom gör på annat håll, men bättre.
Sången är skittråkig och eventuellt försöker han låta som Henry Rollins, men utan attityd, eller kraft, och med bitvis jävligt uselt ”svenskt” uttal av engelskan.
Skivan har snurrat flera varv och jag fortsätter tycka att det inte ger mig något.
Tråkigt.

Jag förstår varför de anser att varje dag är en tragedi.

NÄSTA.

Last Caress – Happy Friday

Dagens Frukostskiva.

Last Caress – Happy Friday.

Flerstämmig melodiös skatepunk som den lät på nittiotalet, från Dalarna, och gjord på nittiotalet.
Kan det vara något att ha?

Ja.

Jag har redan hunnit förklara precis vad det är och vad du får.
Det är skitbra i lagom doser, här får man 5 spår på totalt 15 minuter och 26 sekunder, det är perfekt.

Det är inte det du ska lyssna på idag, men på fredag kväll när du förbereder dig för att festa, då, då passar det här.

Johan Johansson – Flum

Dagens frukostskiva.

Johan Johansson – Flum.

Jag har redan recenserat uppföljaren till den här, och det blev i det närmaste ett lovebombinferno, jag ska försöka avhålla mig från det den här gången då jag har hört att bombpartyn inte är så party.

Jag ljög.

Jag älskar den här skivan.

Så, nu var det sagt, nu ger vi oss på detaljerna.
När den här kom först så köpte jag den inte, och det gjorde jag om och om igen, för omslaget tilltalade mig inte, och när jag lyssnade lite på den så var det liksom… dansbandsmusik, eller någonting åt det hållet, lite som Tuk Tuk Rally fast utan rally, eller Tuk Tuk, det var för snällt och gubbigt, för ojämnt, för lite action.
Så kände jag under lång tid, utan att någon gång egentligen ge hela skivan en chans.
Däremot gillade jag det Johansson gjorde live, så till slut fick skivan följa med mig hem.
Numera är den en av få CD-skivor jag slitit ut inte bara genom lyssnande ska väl erkännas utan även genom att den släpades med till radion där jag sände ett tag jämnt och ständigt och även på en del andra äventyr, numera är den knappt spelbar och jag borde verkligen skaffa ett nytt exemplar av den.

Jag står fast vid att det till och från luktar dansband om musiken på skivan, numera ser jag inte nödvändigtvis det som dåligt, för det är inte dåliga dansband det luktar av, nejfan, det här är bra skit som får även mig att fundera på att dansa (nej jag dansar inte nykter, eller onykter, och ytterst sällan skitfull heller, om det inte finns väldigt väldigt väldigt goda skäl).
Däremot är skivan ojämn, eller varierande, hur man nu vill se det, det är som om den består av låtutkast från hela hans ditintills varande karriär, låtar som inte passat in i de band eller projekt han varit inblandad i, eller som bara blivit liggande av annan orsak och som han till slut gjort klart som soloartist, jag säger inte med bestämdhet att det är så, men… jo, jag tänker med bestämdhet påstå att det är just så, jag är faktiskt helt övertygad om det, och skulle jag ge mig på att rota i gamla internetarkiv så är jag säker på att jag skulle kunna hitta något från hans gamla websida där han bekräftar det (eller så kan jag fråga så klart).

Med risk för att raljera så är slutsatsen att det här är en skiva fylld med jävligt bra låtar, låtar som inte alltid känns som att de hör ihop, men som ändå bildar en riktigt trevlig helhet, det är långt ifrån hans bästa skiva som helhet, men den innehåller definitivt några av hans allra bästa låtar.

Ja, det här bör du lyssna på idag.

Kompledigt 2014 – Torsdag och Söndag.

image

Jag lovade för längesedan att jag skulle berätta även om dag 0 och dag 3 av tvådagarsfestivalen Kompledigt, men sen har inte riktigt tiden och orken räckt till, så det har skjutits på framtiden allt mer, och det har i sin tur lett till allt mer ångest över det och att jag inte minns allt med riktigt den klarhet jag önskar längre, speciellt som det varit en höst med väldigt mycket annat.
Men jag ska försöka ändå, för det var två magiska dagar till, och de förtjänar att åtminstone sammanfattas lite kort, om nu någon tror på att jag överhuvudtaget kan skriva saker kort, själv känner jag visst tvivel inför det.

Torsdagen då ja.
Festivalen börjar officiellt på fredagen, men på Torsdagen är scenen öppen för talanger som inte bokats till festivalen, och det är gratis entré, det brukar alltid vara gott om folk, och artisterna på scenen sopar inte helt sällan mattan med de som är där, och mer än en gång har det hänt att de tvingats stanna kvar hela festivalen för att även uppträda vid Söndagens brunch, mer om den senare.

Som jag nämnde redan så är det egentligen alldeles för länge sedan för att jag ska kunna vara helt rättvis, därmed så är det de starkaste minnena som får ta plats alls.
Det hela inleddes med att kvällens konferencier, Frans Haraldsen, hälsade oss alla välkomna och presenterade första akten, den årligen återkommande Olle Pettersson, som följdes av Norra Station, som jag inte hade hört talas om tidigare, men definitivt rekommenderar att man ser till att höra talas om mer, för det gav mersmak på en gång.
Något annat som gav mersmak, mycket mersmak, var Simon Swahnström, tidigare har jag bara sett honom kompandes andra, vilket han gör helt larvigt bra, men att se honom som egen artist var ännu bättre, har du inte kollat upp honom tidigare så gör det nu, på en gång.

Spindelhäxan med hund ligger på den där lagom galna gränsen mellan konst, poesi, filosofi, galenskap och musik, jag förstår folk som inte gillar det, men råder alla som har chansen att uppleva det att göra just det, med öppna sinnen, jag gillar det, men jag garanterar inte att du gör det.

Jonas Pietikäinen (undrar om jag fick till efternamnet rätt nu? Jag ska försöka dubbelkolla det innan jag postar det här, om det är fel så, förlåt) är tydligen känd från TV, eller åtminstone har han varit med i TV i något av alla talangprogram, jag erkänner att jag har fördomar om sånt, men det är skitsamma, det här var årets torsdagsgolvning, vilken jävla röst, vilken JÄVLA röst.
Jonas sjunger i vanliga fall i Höstorkestern (kolla upp dem, nu, på en gång), men var den här gången utan band, och körde över oss, jag ssska inte svära på att alla andra kände sig överkörda, man jag gjorde det, på ett bra sätt.
Här har vi alltså en norrlänning med en gitarr som han definitivt kan hantera och en röst som, kanske den bästa Svenska manliga soulröst jag hört, och nu pratar vi inte mesig tramssoul, utan soul med driv, med tryck, med just soul.
Det kanske var överbelastningen av att det var så jävla bra som dränker det mesta andra från kvällen, men tyvärr kommer jag faktiskt bara ihåg en akt till från kvällen på ett sånt sätt att jag alls kan skriva om det, kvällens chefsideolog, Frans Haraldsen, bjöd på några helt nya låtar som han ville testa på en liten publik, och det var både trevligt och bra, och det är (i mitt tycke) alltid kul att få höra helt nya låtar och även lite om hur artisten har tänkt med dem.

Det var som sagt några till som uppträdde, men jag kan inte dra mig till minnes tillräckligt för att skriva om dem egentligen annat än att en av dem raggades up ur publiken väldig spontant.
Att jag inte minns beror inte på att de var dåliga, tvärt om egentligen, dåliga saker brukar jag vara enormt bra på att minnas.
Nej, det handlar om att andra, de jag minns, gjorde så stort intryck att andra minnen helt enkelt trängts undan.
Stalltipset efter kvällen är alltså framför allt att kolla upp Simon Swahnström och Jonas Pietikäinen och Höstorkestern (som förövrigt hade release av en ny skiva här precis nyligen).

***

Söndagsbrunchen då?
Ni vet, fjärde dagen av tvådagarsfestivalen, dagen då det äts sanslöst god brunch, serveras enstaka låtar i stort sett mitt ibland publiken/de ätande av några av helgens artister och då alla kramas och sen åker hem.

Ja, vad ska man säga om den?
Det är lite som en ”Best of” från helgen, och det var dagen då jag valde ödmjukhet som hobby (förlåt, det var mitt fel), efter att på grund av kö till maten ha orsakat en försening av första uppträdandet med inte mindre än två minuter.
Återigen ber jag om ursäkt för att mitt minne eventuellt sviktar något, men det jag minns var att Sanna Hogman återigen var helt larvigt bra, Jenny Almsenius som avslutade det hela likaså, Sanna Carlstedt var sig själv, det räcker för att vinna de flestas kärlek, Mattias Kärvemo bjöd på en låt som var så ny att han satt med fusklapp, riktigt jävla bra, jag väntar fortfarande på en mer professionell inspelning av den, Jonas Pietikäinen golvade en massa av oss igen, Bells visade varför en del inblandade i festivalen i flera år velat ha upp henne på ”riktiga” scenen (varför har hon fortfarande inte bokats?), Bo Karlssons ”Boxaren” (jag antar att den heter så) slog återigen knock-out… jag skulle kunna kolla mina loggar från då vad mer som hände, men det vore faktiskt fusk, det är möjligt att jag gör det senare och kommer med någon sorts addendum.
Det är några saker till som gnager och vill bli skrivna, men jag är för osäker på om det är falska minnen eller inte, som sagt, jag kanske kommer med tillägg vid tillfälle (mer troligt är att jag inte gör det, om inte någon tänker donera en hel massa tid till mig).

Sen var det slut.
Ännu en sån där helg som man vill att den bara ska fortsätta var till ända och det var hemfärd som gällde.
Det känns alltid tomt, även så här långt efteråt så gnager den där känslan av att man inte vill åka hem egentligen.

Det positiva är att det bara är drygt ett halvår kvar till nästa upplaga av festivalen.
Visst ses vi där?

Imperiet – Synd

Dagens frukostskiva.

Imperiet – Synd.

Okej okej, det är inte frukost, inte ens nästan.
Det här är en återutgivning av skivan, jag tror den är gjort -97 och som ungefär alla återutgivningar som MNW gjorde under nittiotalet så har det klämts in lite bonusspår, och som på ungefär alla Imperietskivor från då så är det Balladen om Briggen Bluebird samt Märk Hur Vår Skugga som klämts in på slutet efter allt annat och därmed förstör upplevelsen av ett jävligt bra album.

Ja, vad jag tycker om skivan framgår alltså där, det är ett jävligt bra album, om man bortser från bonusspåren.
Det är Imperiets svartaste platta, och den dryper av cynism och dystopi, så jag kan så klart inte göra mycket annat än älska den.

Man kan även redan här ana rätt mycket av de influenser som senare ledde Thåström till att starta  Peace, Love & Pitbulls, det finns toner av tidig industrimusik, det är mycket synth, det är smutsiga grooves, marschtakter och det är elakt.
Samtidigt så är det proppfullt med snygga melodier, förbannat bra texter och helt enkelt jävligt snygg pop.
Fick man förövrigt blanda synth och gitarr på det här viset på den tiden? var inte det liksom… straffbart?

Ja, det är Imperiets absolut bästa fullängdare, och den håller ihop hela vägen på ett jävligt snyggt sätt… som fullständigt förstörs av bonusspåren.

Lyssna på skivan, men inte i den här utgåvan.
Gillar du den inte så är det inte den det är fel på, det är dig.

Fifteen – The Choice of a New Generation

Dagens frukostskiva.

Fifteen – The Choice of a New Generation.

Kommer ni ihåg hur Amerikansk melodiös punk lät innan Green Day dök upp och satte standarden för hur sånt skulle låta?
Inte?
Okej, den här skivan illustrerar det rätt bra.
Det lät ungefär likadant som efter att Green Day ”satte standarden”, det är nästan så man kan luras att tro att Green Day inte var nyskapande utan malde på i en redan existerande fåra…

Vad jag försöker säga är att det här är en trevlig melodiös Amerikansk punkplatta med en stadig dos politik och tyvärr är den i slutänden något som jag zonar ut från efter några låtar.
Jag har lyssnat varv efter varv, men det händer om och om igen, jag tappar helt fokus på den, inte för att den är dålig, det är den absolut inte, men det händer liksom inte mycket som drar dit fokus igen.

Kort sagt, perfekt platta att plocka några låtar från och slänga in på ett blandband, men i sin helhet.. mjae…