Etikettarkiv: pop

Dagens Skiva

Frans Haraldsen – Saker som ibland och oftast händer

Dagens frukostskiva.

Frans Haraldsen – Saker som ibland och oftast händer.

Jag hade bestämt för mig att det här var en sarkastisk men huvudsakligenväldigt munter skiva.
Jag hade fel.
Det är huvudsakligen ganska dystert det här, men på ett muntert sätt (ja, jag skrev just det där och är medveten om precis hur motsägelsefullt det låter).
Jag tror att det här var hans debutskiva, men jag inser att jag har långt sämre koll än jag skulle ha gissat, han är en sån där artist som jag sett live rätt många gånger sen jag upptäckte honom, men lyssnat långt mindre på på skiva, och lite iinser jag när jag lyssnar på den här varför det blivit så; det är en bra skiva, kanske jävligt bra, men jämfört med att se honom live så är den rätt platt och trist.
Vad jag menar är att Frasse är en förbannat bra liveartist, en sån där som man alltid är glad efter att ha sett, och även om den här skivan är bra så är den inte i närheten av hur han är, och var, på en scen.

Så uh…
Det här är alltså lite lagom svartsynt vispop om livet som människa, det är olycklig kärlek, det är fattigdom och bitterhet, det är otvättade kläder och funderingar över livet och vad i barndomen som gjorde oss till det vi är.

Det där låter nästan nedlåtande, det är det inte.
Faktiskt så, jag tänker inte gräva ner mig mer i det här utan istället bara rekommendera dig att lyssna.
Jag tar tillbaka nästan allt, det här är en bra skiva, riktigt bra, bara inte riktigt så som jag mindes den.

Lyssna nu då för fan.
Puss.

Dagens Skiva

Gessle – The World According to Gessle

Dagens frukostskiva.

Gessle – The World According to Gessle

Kommer ni ihåg 1997?
Det gör jag, det var början till slutet av ett jävligt bra årtionde, det var en tid när mycket av det som varit rebelliskt och utstickande med nittiotalet allt mer hade hunnit processas genom kommersiallismens filter och marknadsanpassas, den här skivan är rätt mycket ett symptom på det.
När Gessle kom på att spretig gitarrpop på bruten engelska var gångbart (samt att han allt mer blivit förbjuden att ha med ”sina” låtar på Roxettealbum) så bestämde han sig för att en gång för alla göra det ultimata nittiotalspopalbumet, skivan som skulle visa om det var Brainpool eller Popsicle som var sveriges popkungar (svaret han var ute efter var så klart att det inte var någon av dem, utan han själv), och för att garantera att det blev rätt så plockade han in Brainpool som kompmusiker, sen ”skrev” han ett gäng av världens bästa poplåtar, och för att garantera att dom var just bäst så lånade han inspiration (samt melodier, fraseringar, textbitar och arr.) från okända band som han snubblat över men som ingen annan lär ha hört, så han kunde komma undan lätt med det.
Banden han lät sig inspireras av, och som inte får cred någonstans, och som du antagligen inte hört talas om är bland annat Ramones, Manic Street Preachers och INXS.
Sen processades allt genom lite snyggare produktion än de genomsnittliga nittiotalspopbanden hade råd med och där dog allt sväng och det hela fick känslan av maskinpop.

Jag ska erkänna att en del av låtarna har rätt catchy refränger eller snygga hooks och så, men det faller hela tiden platt genom att sakna själ.

Några år efter den här så kom det en hyllningsskiva till Ramones där svenska artister tolkade deras låtar, Gessle valde praktiskt nog att bidra med ” I wanna be your boyfriend ”, jag skulle vilja höra en mashup av den och hans egen ”Do you wanna be my baby”, jag anar vissa likheter…

I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet så skulle flera av de här låtarna garanterat ha hamnat på Roxettes skivor, och därmed brutit av alla ballader på ett positivt sätt, det skulle kanske inte ha blivit hits, men det hade varit den sortens mellanlåtar som får annat att lättas upp och får skivor att bli en bra (eller bättre åtminstone) helhet, ni vet sånna där med tramstexter om att berätta alla hemligheter i en underbar ballong eller så, ja okej, uppenbarligen hade det kunnat bli hits.
Men så här, som en egen skiva så är det… meningslöst?
Skivan vill verkligen vara indiepop, av svenskt/brittiskt stuk, men den vill vara polerad, och den vill inte bryta egen mark.
Hade det varit ett okänt band så hade ingen, INGEN, i dagsläget kommit ihåg dem, alls.
Inte för att det är dåligt, det är bara så anonymt, så ”alla andra har redan gjort det här, men bättre”.

Okej, sammanfattningsvis så…
Jag avråder inte från den här skivan av musikaliska skäl, den fungerar som bakgrundsskval, helt okej sådant, man skulle lätt kunna släna in någon eller några låtar på en nittiotalsfest, som utfyllnad mellan de låtar folk bryr sig om utan att det stör, annat än att det stör de som vet vem det är och därför misshandlar den som är DJ.
Däremot avråder jag från att lyssna på den här på någon som helst digital tjänst som Spotify eller liknande, Gessle får redan tillräckligt och en jävla massa mer av den kakan, så av rent etiska skäl anser jag att ingen bör lyssna på det här annat än från fysiskt media eller liknande, det går säkert att låna den från någon stackars sate som har den i sin skivhylla, om du anser det viktigt.

Dagens Skiva

Faith No More – Who Cares a Lot?

Dagens frukostskiva.

Faith No More – Who Cares a Lot?

Ni vet hur det ibland dyker upp en samlingsskiva som känns relevant,som samlar allt viktigt ett band gjort och samtidigt lyckas vara en bra skiva i sig själv.
Det här är en sån.
Om du undrar varför du borde bry dig om Faith No More så är den här skivan ett bra svar på det.
Om du redan bryr dig om Faith No More och bara inte kan bestämma dig för vilken avderas skivor du känner för att lyssna på just nu så är det här ett bra svar på det med.
Man skulle kunna ställa sig frågan hur ett band som Faith No More, som spretat så extremt mycket, rimligen kan få in en bra överblick på en samlingsskiva utan att det bara känns jävligt spretigt och osammanhängande, svaret är ganska enkelt, på precis samma sätt som dom fått sina andra skivor att kännas som enheter trots sin spretighet, FÖR ATT DET ÄR vad Faith No More är och gör.

Vadå? du vill veta vad det är för sorts musik jag försöker få digatt lyssna på?
Jo alltså…
Det går från enackordsrock via radio city lovesongs ballad och mainstreampop till operasångsrapmetallfunk…

… i en och samma låt.

Det här är alltså bandet som gjorde rap metal tio år före Rage Against The Machine (ni vet, det där bandet som gjorde rap metal tio år före Limp Bizkit, som rätt ofta får cred för att ha varit pionjärer inom rap metal), och om du nu tänker någonting i stil med ”Jaha, dom spelar alltsåsån där Numetal?” så vill jag vänligen be dig leta upp lämplig anstallt och se till att du blir inlåst.
Det är väl självklart att jag inte rekommenderar någon att lyssna på Numetal annat än som tortyr.

Har du fått för dig att det här handlar om Rap och Metal nu? ja, jag var rädd för det, det gör det inte, det handlar om rock som tar sig friheter med alla genres dom kan komma åt, jaja, jag ska sluta raljera, LYSSNA för i helvete.

Puss.

Dagens Skiva

Eva Dahlgren – Snö

Dagens frukostskiva.

Eva Dahlgren – Snö.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den?
Det är så här hon låter när hon är riktigt bra, det är ganska stillsamt, det är snyggt och smakfullt, det är ganska dystert mestadels, på ett behagligt vis.
Det är en höst eller vinterskiva, eller kanske en som man vill lyssna på när man sitter i enstuga ute i skogen mitt i sommaren, med regnet smattrandes mot taket och rummet upplyst av levande ljus, rödvinet är valfritt.
Det här är vackert och behagligt.

Jag har inte mycket mer att tillägga.

Ja, du bör lyssna på den, helst under sådana förhållanden jag beskrev,rödvinet passar bra även vintertid, jag kan lyssna med dig, eller dricka vinet åt dig, okej?

Dagens Skiva

Adolphson-Falk – 81–87

Dagens frukostskiva.

Adolphson-Falk – 81–87.

Kolla, en samling som fyller en funktion, den liksom samlar en del av det viktigaste av bandet från en viss period…
Sen kommer så klart frågan om det är ett band som är viktigt, om det är något att bry sig om?
Svaret är enkelt.
Ja.

Svensk synthpop som tar sig själv på lagom stort allvar har det inte funnits alldeles för mycket av, speciellt inte på åttiotalet, men här har vi en del av det.
Jag vet inte om jag vågar säga att dom var före sin tid, men jag tror att dom var rätt mycket före sin tid på flera plan, men framför allt i att dom tycks ha varit något av föregångare till den ironiska generationen, eller så skönmålar jag saker.
Okej, vi säger så här istället; det här är jävligt trevlig synthpop som glider mellan det banalt trallvänliga och ambientstämningar på ett sätt som imponerar än idag, och med texter som inte bara är trams.

Självklart avslutas det med deras jullåtsparodi ”Mer jul”, som numera ätit sig in som en ”klassisk” jullåt värd att parodiera…

Ja vad fan ska man säga?
Jag är en sucker för det här, det är bra.
Lyssna och var glad.

Dagens Skiva

Lars Winnerbäck – Dans med svåra steg

Dagens frukostskiva.

Lars Winnerbäck – Dans med svåra steg.

Ni vet hur en del människor, speciellt sjuttiotalister eller tidiga åttiotalister brukar hävda att Winnerbäck var som bäst innan han slog igenom stort, att det var hans första skivor som var bäst och sådär?
Dom påstår ofta att den här skivan är det absolut bästa han har gjort…

Dom har fel.
Det är väl självklart att dom får tycka precis vad dom vill, vi lever trots allt i ett fritt land där folks tankar och åsikter inte kontrolleras av PK-polisen för att se om dom överensstämmer med för tillfället rådande norm*, men det ändrar inte på den fullständigt objektiva iaktagelsen att dom har fel.

Varför säger jag såhär nudå?
Varför detta hat mot Winnerbäck?
Vad har han gjort mig?

Jag hatar honom inte, och han har inte gjort mig så mycket (annat än besviken ibland), och jag gillar den här skivan, jagsäger bara att den inte är så bra som många tycks tro.
Visst finns det några låtar som är bra, visst är produktionen okej, visst hör man att det finns något där, men såhär i backspegeln så… det är inte så svårt att förstå varför det här inte blev det stora genombrottet för honom.
Det spretar åt alla möjliga håll, det är en del körer som faktiskt låter rätt sunkigt och melodierna låter till och från rätt oinspirerade och flera av texterna är… man märker att han inte nått sin peak av textförfattande.

Nej, det är absolut inte en dålig skiva, men den ger inte riktigt någon försmak av hur bra det faktiskt skulle komma att bli (eller hur ännu tråkigare det skulle bli senare).

Borde du lyssna på den här?
Ja, kanske, men gör det utan det där rosaskimmrande filtret och inse att du har fel när du påstår att den här är det bästa han gjort.

* Det vet väl varenda människa att det är bögjudenegerfeminazikommunistödlorna som sköter kontrollen.

Dagens Skiva

Total Egon / Dennis och Dom Blå Apelsinerna – Hoppar Högt Hugger Snabbt

Dagens frukostskiva.

Total Egon / Dennis och Dom Blå Apelsinerna – Hoppar Högt Hugger Snabbt.

Nej men titta, en split som letat sig in här, hur ska det kunna gå nudå? det blir ju som att recensera två skivor?
Jo, det är korrekt, men vafan, det är sån där punk eller nåt, så det kan väl inte ta så lång tid.

Vi börjar med Total Egon, som då alltså är Mart från De Lyckliga Kompisarna solo, och då inte solo som i Mart och ett kompband utan solo som i att han spelar allting själv.
Den här plattan lyckades på något vis komma till mitt emellan DLK:s Tomat och Sagoland, och det är svårt att säga annat än att det hörs, det är flera låtar som låter som variationer av låtar som är med på de skivorna, andra låter som sånt som ratats från dem, inte på ett negativt sätt, utan helt enkelt sånt som inte passade in eller var för likt annat som kom med istället, om det stämmer eller inte vågar jag inte svära på.
Det jag vågar svära på är att åtminstone en av låtarna till och från även var med på DLK:s setlists live.
Jag tror inte att det går att beskriva det hela som annat än trallpunk, med texter som växlar mellan tramsrim och genialitet, inte helt sällan lyckas det vara båda samtidigt, och trots den till synes tramsiga ytan så finns det rätt mycket djup här, tillräckligt för att jag ska tycka att det här nog kan vara det helhetsmässigt bästa som släppts under Total Egon namnet.

Sen kommer Dennis in på banan.
Tyvärr gissar jag att allt för få överhuvudtaget minns Dennis och dom blå apelsinerna längre, och gör mandet så är det alldeles för ofta på i form av deras cover på gudibrallans ’Oscar’ men det här var ett av de allra bästa livebanden som kom ur hela den svenska punkvåg som drog fram under nittiotalet, eller att säga att dom ”kom ur” den är felaktigt, dom var en del av den, och det här är deras bästa release, för den innehåller så mycket av den lekfullhet och det trams som gjorde dem till en så fräsch fläkt jämfört med många andra band.
”Är det här punk? Eller är det smutsig pop?”
– Ehh… ja det är det.
”Ja men texterna då? hur punk är det?”
– Mer än du någonsin kommer bli, håll käft och sätt dig ner och lyssna istället.

Okej, en del av orsaken att det här är så jävla bra är för att dom fortfarande såhär 20 år senare ligger på min topplista över bästa livebanden.
Inte bästa som i att dom var tekniskt bra, utan som i att det alltid var så sjukt mycket energi, att det hände saker, att man aldrig visste riktigt var man hade dem, och att Dennis ALLTID lyckades dra ur sladden till sin gitarr minst en gång per spelning på grund av för kort gitarrsladd, det var dessutom ett av de där banden som man visste skulle ge allt, oavsett publik, dom jobbade sig alltid genomsvettiga, alltid.
Det säger ingenting om skivan så klart, jag tror att jag lite omedvetet försöker undvika att nämna den helt enkelt för att jag inte riktigt vet hur jag ska motivera att den är bra, så du får helt enkelt ta mitt ord på att den är det.
Så, sitt inte här och dega, lyssna på en av nittiotalets bästa splittar istället.

Glömde jag nämna hur skivan avslutas?
Total Egon bjuder på ett bonusspår, det är en av de bättre tolkningar som gjorts av klassisk musik med rocksättning, okej?
Enjoy.

Dagens Skiva

Solid Harmonie – S/T

Dagens frukostskiva.

Solid Harmonie – S/T.

Kommer du ihåg Solid Harmonie?
På riktigt? grattis, eller beklagar.
Kommer du ihåg hur dom lät?
Jag lyssnade på dem för en kvart sedan och minns det inte.

Nu överdrev jag lite, jag minns, men jag kan inte för mitt liv nynna på en enda melodibit eller så ifrån skivan.
Det här är pojkbandspop av sämsta sorten, fast i tjejtappning, utan någon som helst attityd eller karaktär eller poäng.
Jag lärde mig nyss att dom håller på med en återföreningsplatta i år, det känns ungeär lika lockande som en koloskopi, skillnaden är att en koloskopi inte brukar göras utan rätt goda skäl.

Borde du lyssna på den här skivan?
Jag vet inte? tycker du om skval som inte lämnar några somhelst spår? hissmusik eller så? i så fall kanske det här är något för dig, annars kan jag rekommendera NK:s hissmusik, den är sannolikt mer upphetsande än det här.
Om något så måste jag väl erkänna att den här skivan inte är dålig, det finns ingenting med den som sticker ut och stör mig, vilket då beror på att den är så ansiktslös det är bara ett enda stort ”meh”.

Dagens Skiva

REM – New Adventures in Hi-Fi

Dagens frukostskiva.

REM – New Adventures in Hi-Fi.

Kommer du ihåg REM?
Inte? Okej, tillbaka till skolbänken, nej, jag skiter helt i om du tror att du gillar demeller inte, du ska veta vilka dom är och ha någon sorts uppfattning om hur dom lät.
Tillbaka nu? okej, bra.

Du kommer alltså ihåg REM nu? bra, då vet du ungefär hur dom lät, antagligen tänker du ”aha, Losing my religion” eller nåt sånt? kanske rent av ”Åh, det var dom som gjorde Crush with eyeliner, eller hur?” (i så fall tycker jag nog om dig), eller rent av ”Radio free Europe” (okej, nu tänjer jag på vad som är rimligt, jag vet).

Då vet du alltså hur den här skivan inte låter.
Jag kan erkänna att när jag kollade på låttitlarna i samband med att jag plockade fram skivan så var det inte många av dem som fick mig att koppla alls till hur dom lät, det gör inget, för när dom väl spelades så var jag ändå tillbaka i nittiotalet, i ett ljudlandskap som glider runt i ett svårdefinierat område som lätt för mina tankar till triphop, utan att alls vara triphop.

Det är elektroniska ljudlandskapsmattor som huvudsakligen är gitarrer som inte låter som gitarrer, det är känslor och stämningar, det är vackert, skört och smutsigt, och ovanpå det så flyter det fram texter om… jag vet inte vad dom handlar om mestadels, faktiskt så har jag inte en aning.
Det där är lite av en lögn, för jaghar nyligen kollat upp det lite, men fram tills dess så har det varit texter som gått in utan att jag egentligen reflekterat över de flesta av dem, i min värld är det ovanligt, men jag förstår rätt mycket varför.

På den här skivan så är orden inte det viktiga, rösten är i huvudsak ett musikinstrument och inte en textförmedlare här, därmed inte sagt att texterna är dåliga, det är dom inte, men dom är sekundär, och det gäller alldeles extra mycket i en av de låtar från skivan som ganska oväntat lyckades bli något av en hit, ’E-Bow the letter’ bjuder på ingen mindre än Patti Smith, som i sin tur inte levererar historiens vackraste skönsång, eller så är det precis vad hon gör, för den låten ger mig gåshud, på ett bra sätt.

Borde du lyssna på den här skivan?
Hell to the yes.
Det här är förbannat bra, men det är inte en pop-platta.

Dagens Skiva

Tyst För Fan – Ekon Från Ebba Grön

Jag hade tänkt svära lite bara, men jag bjuder istället på en kvällsrecension av en samlingsskiva som jag snubblade över:

Tyst För Fan – Ekon Från Ebba Grön.

Det var länge sedan en skiva bjöd på så här blandade intryck.
Flera av spåren får mig att vilja leta upp artisterna och ge dem stryk.
Några av de andra spåren, som Love Antells tolkning av Scheisse exempelvis, får mig att vilja krama honom, och Satan Takes a Holidays version av Häng Gud gör att jag blir nyfiken på vilka dom är och vill höra mer.

Det kanske är jag som är konservativ eller nåt, men alldeles för många av låtarna låter som att dom är gjorda av folk som aldrig hört Ebba Grön, och framför allt inte varken förstår texterna eller musiken, det är lite som att höra barn sjunga låtar på språk dom inte förstår, dom ljudar orden, men det betyder ingenting.
Jag tror att det som mest gör mig illamående är hela det där konceptet att göra om arga låtar i moll till smaklöst dansanta dur-orgier.

Och för att dementera påståenden om att jag hatar allt som är elektroniskt eller nåt sånt så måste jag erkänna att jag gillar Beatrice Elis version av Flyktsoda och känner ett behov att kolla upp mer om vem hon är.

Är det för övrigt bara jag som tycker att introt på Looptroop Rockers version av Stopp! låter jävligt mycket som någonting som skulle kunnat vara med på Monsters ’Rockers Delight’?

 

Är det här en skiva du borde lyssna på?Ja, kanske, men var beredd på att det är jävligt mycket bättre mot slutet än i början.
Borde du köpa den?
Nej, definitivt inte, sånt här ska inte uppmuntras annat än när det helt uppenbart görs av kärlek, och det är lite för mycket här som luktar billig PR och ett skivbolag som kommit på att dom redan gett ut allt med Ebba Grön för många gånger men ändå vill pumpa ut ytterligare lite pengar ur namnet.

Lyssna istället här: