Etikettarkiv: Dennis och dom blå apelsinerna

Total Egon / Dennis och Dom Blå Apelsinerna – Hoppar Högt Hugger Snabbt

Dagens frukostskiva.

Total Egon / Dennis och Dom Blå Apelsinerna – Hoppar Högt Hugger Snabbt.

Nej men titta, en split som letat sig in här, hur ska det kunna gå nudå? det blir ju som att recensera två skivor?
Jo, det är korrekt, men vafan, det är sån där punk eller nåt, så det kan väl inte ta så lång tid.

Vi börjar med Total Egon, som då alltså är Mart från De Lyckliga Kompisarna solo, och då inte solo som i Mart och ett kompband utan solo som i att han spelar allting själv.
Den här plattan lyckades på något vis komma till mitt emellan DLK:s Tomat och Sagoland, och det är svårt att säga annat än att det hörs, det är flera låtar som låter som variationer av låtar som är med på de skivorna, andra låter som sånt som ratats från dem, inte på ett negativt sätt, utan helt enkelt sånt som inte passade in eller var för likt annat som kom med istället, om det stämmer eller inte vågar jag inte svära på.
Det jag vågar svära på är att åtminstone en av låtarna till och från även var med på DLK:s setlists live.
Jag tror inte att det går att beskriva det hela som annat än trallpunk, med texter som växlar mellan tramsrim och genialitet, inte helt sällan lyckas det vara båda samtidigt, och trots den till synes tramsiga ytan så finns det rätt mycket djup här, tillräckligt för att jag ska tycka att det här nog kan vara det helhetsmässigt bästa som släppts under Total Egon namnet.

Sen kommer Dennis in på banan.
Tyvärr gissar jag att allt för få överhuvudtaget minns Dennis och dom blå apelsinerna längre, och gör mandet så är det alldeles för ofta på i form av deras cover på gudibrallans ’Oscar’ men det här var ett av de allra bästa livebanden som kom ur hela den svenska punkvåg som drog fram under nittiotalet, eller att säga att dom ”kom ur” den är felaktigt, dom var en del av den, och det här är deras bästa release, för den innehåller så mycket av den lekfullhet och det trams som gjorde dem till en så fräsch fläkt jämfört med många andra band.
”Är det här punk? Eller är det smutsig pop?”
– Ehh… ja det är det.
”Ja men texterna då? hur punk är det?”
– Mer än du någonsin kommer bli, håll käft och sätt dig ner och lyssna istället.

Okej, en del av orsaken att det här är så jävla bra är för att dom fortfarande såhär 20 år senare ligger på min topplista över bästa livebanden.
Inte bästa som i att dom var tekniskt bra, utan som i att det alltid var så sjukt mycket energi, att det hände saker, att man aldrig visste riktigt var man hade dem, och att Dennis ALLTID lyckades dra ur sladden till sin gitarr minst en gång per spelning på grund av för kort gitarrsladd, det var dessutom ett av de där banden som man visste skulle ge allt, oavsett publik, dom jobbade sig alltid genomsvettiga, alltid.
Det säger ingenting om skivan så klart, jag tror att jag lite omedvetet försöker undvika att nämna den helt enkelt för att jag inte riktigt vet hur jag ska motivera att den är bra, så du får helt enkelt ta mitt ord på att den är det.
Så, sitt inte här och dega, lyssna på en av nittiotalets bästa splittar istället.

Glömde jag nämna hur skivan avslutas?
Total Egon bjuder på ett bonusspår, det är en av de bättre tolkningar som gjorts av klassisk musik med rocksättning, okej?
Enjoy.