Dagens frukostskiva.
Gessle – The World According to Gessle
Kommer ni ihåg 1997?
Det gör jag, det var början till slutet av ett jävligt bra årtionde, det var en tid när mycket av det som varit rebelliskt och utstickande med nittiotalet allt mer hade hunnit processas genom kommersiallismens filter och marknadsanpassas, den här skivan är rätt mycket ett symptom på det.
När Gessle kom på att spretig gitarrpop på bruten engelska var gångbart (samt att han allt mer blivit förbjuden att ha med ”sina” låtar på Roxettealbum) så bestämde han sig för att en gång för alla göra det ultimata nittiotalspopalbumet, skivan som skulle visa om det var Brainpool eller Popsicle som var sveriges popkungar (svaret han var ute efter var så klart att det inte var någon av dem, utan han själv), och för att garantera att det blev rätt så plockade han in Brainpool som kompmusiker, sen ”skrev” han ett gäng av världens bästa poplåtar, och för att garantera att dom var just bäst så lånade han inspiration (samt melodier, fraseringar, textbitar och arr.) från okända band som han snubblat över men som ingen annan lär ha hört, så han kunde komma undan lätt med det.
Banden han lät sig inspireras av, och som inte får cred någonstans, och som du antagligen inte hört talas om är bland annat Ramones, Manic Street Preachers och INXS.
Sen processades allt genom lite snyggare produktion än de genomsnittliga nittiotalspopbanden hade råd med och där dog allt sväng och det hela fick känslan av maskinpop.
Jag ska erkänna att en del av låtarna har rätt catchy refränger eller snygga hooks och så, men det faller hela tiden platt genom att sakna själ.
Några år efter den här så kom det en hyllningsskiva till Ramones där svenska artister tolkade deras låtar, Gessle valde praktiskt nog att bidra med ” I wanna be your boyfriend ”, jag skulle vilja höra en mashup av den och hans egen ”Do you wanna be my baby”, jag anar vissa likheter…
I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet så skulle flera av de här låtarna garanterat ha hamnat på Roxettes skivor, och därmed brutit av alla ballader på ett positivt sätt, det skulle kanske inte ha blivit hits, men det hade varit den sortens mellanlåtar som får annat att lättas upp och får skivor att bli en bra (eller bättre åtminstone) helhet, ni vet sånna där med tramstexter om att berätta alla hemligheter i en underbar ballong eller så, ja okej, uppenbarligen hade det kunnat bli hits.
Men så här, som en egen skiva så är det… meningslöst?
Skivan vill verkligen vara indiepop, av svenskt/brittiskt stuk, men den vill vara polerad, och den vill inte bryta egen mark.
Hade det varit ett okänt band så hade ingen, INGEN, i dagsläget kommit ihåg dem, alls.
Inte för att det är dåligt, det är bara så anonymt, så ”alla andra har redan gjort det här, men bättre”.
Okej, sammanfattningsvis så…
Jag avråder inte från den här skivan av musikaliska skäl, den fungerar som bakgrundsskval, helt okej sådant, man skulle lätt kunna släna in någon eller några låtar på en nittiotalsfest, som utfyllnad mellan de låtar folk bryr sig om utan att det stör, annat än att det stör de som vet vem det är och därför misshandlar den som är DJ.
Däremot avråder jag från att lyssna på den här på någon som helst digital tjänst som Spotify eller liknande, Gessle får redan tillräckligt och en jävla massa mer av den kakan, så av rent etiska skäl anser jag att ingen bör lyssna på det här annat än från fysiskt media eller liknande, det går säkert att låna den från någon stackars sate som har den i sin skivhylla, om du anser det viktigt.