Etikettarkiv: pop

Peace Love & Pitbulls – S/T

Dagens frukostskiva.

Peace Love & Pitbulls – S/T.

När den här kom så sågades den ganska genomgående jäms med fotknölarna både av recensenter och publik, av recensenterna för att dom faktiskt inte hade en aning om vad det handlade om och det var ju inte de snyftiga ballader som allt fler hade börjat förvänta sig av Thåström, och av publiken för att… det var väl av ungefär samma orsaker, dessutom sjöng han på Engelska.
Ja, alltså, för er som inte har koll, det här var alltså Joakim Thåströms band som han ägnade sig åt en stor del av nittiotalet.

Det finns de som påstår att den här skivan bröt väldigt tvärt med allt han hade gjort tidigare, jag vill påstå att det inte stämmer, lyssnar man kritiskt på hans sista soloplatta under eget namn före den här, Xplodera mig 2000, så kan man höra rätt många förvarningar om vartåt det är på väg.
Hur som helst, första gången jag hörde den här så hade jag inte heller någon egentlig aning om hur jag skulle förhålla mig till den, så efter att först ha lyssnat igenom den en gång och inte alls fått grepp om vad det handlade om så provade jag att vrida upp volymen ordentligt och testa igen, efter det har det blivit många många varv till som den snurrat.

Det här handlar om snygga pop/rock låtar med seriös melodikänsla, gömt bakom skrammel, slammer, industriljud och maskintrummor, kort sagt, det är samma sorts musik som Nine Inch Nails gjort sig kända för, och den är bra av ungefär samma orsaker, inklusive de allsångsvänliga refrängerna.
Kort sagt, det är sånt som ofta kallades Industri under nittiotalet.

När jag lyssnar på det här nu, såhär i någon sorts retrospekt, så… är det precis som tidiga Nine Inch Nails, förbannat bra, och ganska svårt att förstå hur det av många kunde dömas ut som extremt larmigt eller illalåtande, det är ju bara popmusik…

Är det här fortfarande bra?
Ja, som fan.
Vad väntar du på? Vrid upp volymen och lyssna.
Du måste inte gilla det, men tycker du det är dåligt så tycker du fel.

Nine Inch Nails – And All That Could Have Been

Dagens frukostskiva.

Nine Inch Nails – And All That Could Have Been.

Som kanske kan ha framgått tidigare så har jag ett ganska kluvet förhållande till liveskivor, och även till skivor med outgivna spår, alternativversioner osv. eftersom det oftast känns som ett sätt att bara försöka lura av folk pengar.

Det här är en dubbelskiva, en live och en med outgivet som inte passade in och lite alternativversioner av låtar som har kommit med på andra skivor, hur motiverat känns det?

Vi börjar med bonusskivan, här är det mestadels rejält nedskalade versioner av låtar, piano, sång, lite gitarr och trummor ibland, arangemangsmässigt är det inte helt olikt något Tori Amos skulle ha kunnat göra, därmed även sagt att det är ganska mörk musik (No really?).
Och som sagt, en delosläppt material och så.
Det skulle varit en bra skiva på helt egen hand, ja, den är motiverad att få finnas, och skaffas, gör det.

Live då?
Nu är ju Nine Inch Nails ett sånt där ganska elektroniskt band, hur kul kan en liveplatta bli då? låter det inte precis likadant som i studio liksom?
Nope.
Nine Inch Nails är ett av de där banden som förstår att live och studio inte är samma sak, det är inte ens samma band i de olika situationerna.
När dom ska ut live så sätter dom ihop ett nytt band och gör om låtarna, ibland med samma instrumentering som på skiva, ibland inte, en del låtar görs om ganska drastiskt, andra inte.
Rent konkret så motiverar redan det en liveplatta, att dom dessutom är ett bra liveband med musik som bitvis gör sig larvigt bra med massiva publikkörer gör inte saken sämre.

Vad jag försöker säga är alltså att ja, det här är en av de där liveplattorna som trots ytterst få mellansnackeller annat, sånt där som ibland behövs för att motivera en liveplatta, så är det här en jävligt bra liveplatta, och bonusdisken är som sagt en trevlig sak den med.
Så… sluta läsa, ut och skaffa plattan istället.

Jag vet jag vet, jag har inte recenserat musiken utan snarare konceptet med den här plattan, är det så att du inte gillar NIne Inch Nails, eller inte är insatt i dem, så vet du inte mycket mer om dem nu än innan du läste.
Men okej, jag rekommenderar även det här som en introduktion till dem, det är en rätt bra blandning gammalt och nytt i livesetet, möjligen kan starten på skivan vara aningen avskräckande för många, men ge den några varv så löser det sig nog, eller börja med bonusplattan, den visar en av bandets sidor, och har man väl fallit för det så kommer resten av sig själv efterhand.
Om du är rädd för ”industrimusik” så är det ingen fara, det här är rock och pop med en del spretiga ljud, vill du ha en guide till industrimusik så leta på annat håll.
Om jag anser att det är positivt att falla för dem? Ja? Framgår inte det tydligt nog redan?
Seså, iväg och lyssna nu.

The Moffats – Chapter I: A New Beginning

Dagens frukostskiva.

The Moffats – Chapter I: A New Beginning.

Jag ska börja med att reda ut några saker:
* Det här är min skiva, ingen annans.
* Alla borde lyssna på den här.
* Ja jag är frisk.

Jag var helt inställd på sötsliskig pojkbandspop med tillrättalagda stämmor, så döm om min förvåning när första spåret börjar med en distad  rockgitarr som är riktigt hård och fräsig på ett rejält rebelliskt vis, lite så som jag föreställer mig att det skulle låta om Patrik Isaksson skulle göra en rockigare platta… det påminner alltså om en mjuk och gosig luddboll med rosa taggar av sockervadd och en kärna av renaste ondska.

Men för att inte vara så negativ så är det här faktiskt en helt lysande skiva att ha som studiematerial för att bli en bra låtskrivare, vad som än förekommer på skivan, låt bli det.
En textrad upprepad som ett eko av två andra med en liten tonhöjning per eko, don’t do it.
Texter där man rimmar på samma ord om och om igen ungefär såhär:

You are all that I want
You are all that I need
(You are all that I need)
Can’t you see how I feel
Can’t you see that my pain’s so real

eller

I don’t like sittin around
I don’t like beatin the ground
I wanna hear the sound
Of me and you just runnin around

Just don’t.

Om du tänker skriva om kärlek, försök att undvika klicheer, och om det inte går, se åtminstone till att det inte blir FÖR banalt.

When I think of you
I don’t know what to do
When will I see you again

Musiken i övrigt då? allt låter väl inte likadant?
Nej, helt rätt, den där första ”hårda” låten var ett specialfall, det är även deras våldförande när dom, antar jag, försöker spela ska, dom har även någon låt som skulle kunnat vara en outgiven låt som Gyllene Tider ratat att ta med som bonusspår på någon av sina eviga samlingsskivor, och som vi alla vet så är det inte mycket som ratats där.
Sen är det så klart en del mer typiska pojkbandslåtar, men även de låter rätt mycket som att dom har hört sådana låtar och försöker göra precis samma sak, men med banalare texter och ännu mer cheesy stämsång.
Cheesy texter?  ja, jag kommer tillbaka till det hela tiden, det gav mig utslag.

The first time I saw you
You were walking
Down the beach at night
With the waves bowing down to you
In the bright moon light
Well, it must have been a signal
From up above
Cause deep in my heart
I knew that it was love

Naaaawh!

Gimme gimme gimme fried chicken.

Ja du bör lyssna på den här skivan, du bör lyssna noga.
En gång.

*
Att skivan är min beror på att jag fick den när jag fyllde år och jag överväger att rama in den som ett exempel på vad som är fel med världen.
Att alla bör lyssna på den är för att jag vill att fler ska lida så som jag gjort.
Att jag är frisk är en överdrift, sanningen är att jag nog inte är helt frisk utan kanske hade mått bra av ytterligare en dag med sängläge.

Dick Lundberg – Bara något jag skrev 94-01

Dagens frukostskiva.

Dick Lundberg – Bara något jag skrev 94-01.

Kommer ni ihåg Baren? Från den där tiden då dokusåpor fortfarande innehöll en del riktiga människor (eller ”original” kallas det nog av vissa) och händelserna i huvudsak inte kändes helt planerade av produktionsbolaget?
Kommer ni ihåg killen som vann andra säsongen av Baren?
Han den där rödvinspoeten som inte riktigt passade in… om man bortser från att rätt många andra där och då inte heller gjorde det och därför istället för att framstå som outsiders så var det dom som stod för vett och sans och förmåga att samarbeta?

Den här recensionen handlar inte om Baren, utan om Dick, som då vann andra säsongen, och som lär få leva med det vare sig han vill eller inte.
Varför jag nu inledde som jag gjorde, trots att jag inte anser att Baren är särskilt intressant för större delen av hans musikaliska gärning kan ma nfråga sig, jag gör det just nu, och jag erkänner att jag inte har något bra svar, så vi kan väl göra såhär att du låtsas att du inte läst inledningen på det här, okej?

Hur som helst, Dick Lundberg, rödvinspoet, vissångare, skådespelare, arrangör och lite allmän taskspelare, här med en samlingsskiva med innehåll från de tidiga åren innan han blev en nationell angelägenhet bland annat genom sin medverkan i ett TV-program.
Då det är en samlingsskiva så är innehållet ganska varierande, och med ”ganska” så menar jag ”jävligt varierande”, det är allt från banaliteter som jag nästan tycker är pinsamma att lyssna på upp till riktigt jävla bra låtar som jag inte skulle skämmas en sekund över att bli påkommen med att lyssna på.
Några av låtarna får mig att tänka på Winnerbäck när Winnerbäck var som bäst (ungefär samma period som låtarna på den här skivan är ifrån då alltså), fast utan referenser till Linköping.
Sen har vi de som är bäst, det är när Dick inte är så mycket vissångare som popsnickrare, för om det är något han kan så är det att snickra snärtiga poprefränger som äter sig in i hjärnbalken och gärna innehåller ord eller fraser som man inte bör nynna på i fel sällskap, vilket man (om man är som jag) ofrånkomligen ändå gör.

Är det här en bra skiva?
Njae, det är en samling som fungerar lite som en överblick över de olika sidor Dick har, men i stort sett så nej, det är inte en jättebra skiva, framför allt inte som första bekantskap med Dick, men känner du redan till honom och gillar det så fine… då är den värd att lyssnas på någon gång åtminstone, och som samling så är den ärlig, den visar inte bara det bästa, men i stort sett så nej, lyssna på något annat med honom istället.

Imperiet – Tiggarens Tal

Dagens Frukostskiva.

Imperiet – Tiggarens Tal.

För ett band som började som ett hobbyprojekt med glada och poppiga låtar som handlade om sex så måste man nog säga att Imperiet hade kommit en bit när den här skivan släpptes.
Det här är svart självhat, det är svart samhällskritik och det är svart politik och så några kärlekslåtar som är tämligen svarta de med, även om I Hennes Sovrum i elektrisk variant faktikt nästan lyckas låta positiv.

Okej, Kanonsång är en uptemposak, detsamma gäller Erotisk Politik, dom kanske inte kvalar in som svarta, så länge man inte lyssnar på texterna.
Ja, sen har vi ju Party, som är uptempo på sitt eget vis och är ganska rakt av snodd inspirerad av U2:s Bullet The Blue Sky.

Jag är inte säker på att Imperiet visste vad dom ville syssla med när dom gjorde den här skivan, vilket antagligen förklarar varför det var deras sista studioplatta, eventuellt skulle man kunna se den som en rätt bra bild av sin tid, ingen visste riktigt vart dom var på väg, vad dom ville eller varför, eller huruvida revolutionen skulle åstadkommas med gitarrer eller synthar.

Jag tror att jag vill påstå att det här är Imperiets mest politiska skiva, men jag vet inte om jag riktigt kan motivera det, så jag låter bli.
Ju mer jag försöker, desto mer inser jag att den här skivan är jävligt svår att dissekera, det kanske bara är för mig? eventuellt har jag för många minnen kopplade till den för att kunna se den för vad den är istället för som ett nostalgiskt soundtrack?

Tycker jag att du borde lyssna på den?
Ja, alla borde lyssna på den.

… men är du känslig så göm rakbladen först.

Gyllene Tider – e.p.

Dagens frukostskiva.

Gyllene Tider – e.p.

Ibland kommer en skiva som förändrar ens syn på ett band fullständigt, som på något sätt öppnar ens ögon och man förstår saker som man inte förstått tidigare, det här är en sån.
Sommaren 1996 så jobbade jag med specialpack i Marabous källare, det var ett välbetalt och extremt hjärndödande jobb, vi var tolv personer som sysslade med det, och vår enda underhållning var en radio som spydde ut antingen NRJ eller P3, det var en ständig kamp om vilket som gällde för dagen, men oavsett vilket det blev så kunde man ge sig fan på att leadspåret på den här skivan, Jag går och fiskar, spelades som minst fem gånger under en arbetsdag, precis som Fugees – Killing Me Softly, jag har fortfarande inte helt bearbetat det traumat, andraspåret på den här, Juni, Juli, Augusti, låg inte långt efter i rotationslistan.
Fram tills den återföreningen av Gyllene Tider så hade jag en rätt positiv syn på dem, dom hade varit ett bra band som la av i tid och som efter det bara gjort någon halvhjärtad återförening i Pers garage för att det var kul, men så icke den här gången, nu handlade det om att dra in stålars och att repetera en säljande formel, det var inte låtar som luktade ”Fan vad kul det är att spela ihop igen” utan mer ”Nu ska vi upprepa en formel som vi vet att den säljer och dra in så mycket stålars vi kan”, ja, jag tycker det låter så.
Dessutom, varenda gimmick skulle upprepas in absurdum, och på den här ep:ns tredje spår, Harplinge, lyser det igenom så extremt mycket, det skulle ha kunnat heta:

”Vi är så jävla crazy så vi kör en farfisa genom en gitarrförstärkare… IGEN! Lyssna, lyssna då, såhär låter det, MEN LYSSNA DÅ ELLER MÅSTE VI KÖRA ETT SOLO MED DEN!?”

Så, två hjärndödande garanterade hitlåtar av det mest irriterande slag som finns följda av två ganska mediokra låtar fyllda med gimmicks, garanterat att sälja en massa skivor och gå till historien som ett av de mest kommersiellt gångbara psykologiska stridsmedlen någonsin.

Bör du lyssna på det här?
Vi vänder på frågan, hur lång tid tog det mig att ladda upp för att mentalt klara av att lyssna på det här och sedan skriva om det?
Nej du bör inte lyssna på det här, alla existerande exemplar av skivan bör omgående destrueras innan någon får för sig att skicka dem till Guantanamo, där snackar vi om brott mot mänskligheten.

23-till med vänner – Debaser Slussen 5/9-13

Det var fyra band/artister som spelade, Söderberg, Fabriken, Gamla Pengar samt 23-till, men jag tog en paus och var ute i luft med syre under större delen av tiden som Gamla Pengar spelade, så jag får hoppa över recension av dem.

Det öppnade bra med Söderberg, det kändes rätt stelt, men ändå bra, stelheten kommer det förklaring av senare, dagen till ära så var han kompad av Roger Karlsson, och med Roger på scen så blir det sällan dåligt, däremot så satt sångharmonier och liknande lite… det lät inte jättebra, men även det kommer vi till om en stund, och gitarrerna var samma sak där, det kändes lite som att allting hela tiden spelades med samma styrka och inte blev dynamiskt, och när det sjöngs försiktigare så… ja, ni fattar principen.
Jag gillar Söderberg, men det kändes helt enkelt jävligt platt, jag tänkte att det kanske var så han ville ha det, hur udda det än verkade.

Bara några minuter senare äntrade Fabriken scenen, och efter lite inledande trassel med en gitarrstärkare så kom dom igång med punk/rock som ångvältade sig över publiken, det är musik som är lite som en käftsmäll.
Som jag förstått det så är endast två av medlemmarna på scen ordinarie fabrikanter, Curre, tidigare känd från främst Coca Carola, på gitarr och sång, samt Åke Noring, främst känd från Rolands Gosskör, på bas och sång, med sig idag hade dom även Nicke Näck från Ligisterna på gitarr och de programmerade trummor dom har på skiva hade här bytts ut mot sveriges mest levande trummaskin (han har ersatt sådana förr), Stipen.
I början imponerades jag över hur trummaskinsaktiga dom fått trummorna att låta, det var verkligen samma tryck i allt hela tiden, sen insåg jag att detsamma gällde sången, och gitarrerna, och basen och… vid det här laget insåg jag att det inte var såhär det skulle låta, och ju längre dom spelde desto mer uppenbart blev det.
Nåja, förbannat bra band och låtar, vi bjöds på en del nytt och en del av det dom redan släppt, jag ser fram emot mer, jag ser fram mot det jävligt mycket.

Sen tog jag som sagt paus och återkom först när 23-till började spela.
23-till är en sån där jävligt bra trio, det är trummor, bas, en gitarr och så sjunger dom, och dom sjunger lite stämmor och desto mer nästan hockeykörer, gitarren växlar mellan snygga ackord, hårda riff och dynamiska plock, sången växlar mellan hårt och mjukt, trummorna svänger…
Åtminstone är det så det brukade vara.
Idag så lät allt hela tiden lika starkt, oavsett om gitarren plockades försiktigt eller matade ut tjocka distade riff så höll den precis samma ljudnivå, oavsett om trummorna spelade svajig shuffle eller hårtös så lät dom precis likadant och så vidare.
23-till gjorde vad so såg ut att vara en jävligt bra spelning, det var en bra spelning, men, det lät skit.

Varför då frågar sig vissa (nicka och le nu).
Jag svarar då med bestämdhet att det beror på att teknikern aktivt förstörde ljudet.
Det låg stenhård kompressor på tamigfan ALLT.
För er som inte vet det så är kompressor, inom ljud och musik, något man använder för att jämna till framför allt sång, men ibland annat med, rätt använd så gör den att det man komprimerar hörs lite tydligare, att de allra svagaste bitarna av sången förstärks lite, samtidigt som de högsta topparna rundas av, allt för att ge en bättre och behagligare upplevelse för lyssnaren.
Fel använt så gör den att nyanser försvinner, att dynamik plattas till och saker helt enkelt inte svänger.
RIKTIGT fel använt så leder det till Death Magnetic.
Ja, hela spelningen var som ett typexempel på vad resultatet av Loudness war skulle bli om samma teknik tillämpades live.

Vän av ordning tänker självklart nu att det säkert finns en bra orsak till att teknikern gjorde så och att det bara är jag som är överkänslig och inte förstår hur bra det faktiskt var.
Vän av ordning har fel, jag vill med bestämdhet hävda att det inte finns NÅGON orsak som är bra nog för att göra så annat än att teknikern var fullständigt värdelös och lat, lat kan ha varit motivet, för det är mindre jobb att ställa in allt hårt komprimerat och sen inte behöva pilla med EQ eller så för att få till balans, åtminstone om man är kass, men gör man det så ÄR man usel på sitt jobb, då ska man fan inte jobba som ljudtekniker.
Här kommer ett band som inte har spelat på sexton år, och låter SKIT på grund av en usel tekniker?

Om någon undrar hur det påverkar er som inte förstår skillnaden på bra och dåligt ljud så är svaret enkelt, med en sån ljudbild så är risken för hörselskador markant större.

Ja, jag är jävligt irriterad ja.

Så illa att jag nästan glömde bort att nämna några andra som jag ville avliva medelst grovt våld, busvisslarna…
Om du någon gång befinner dig i närheten av mig och bestämmer dig för att häva upp en skarp vissling, räkna med en plågsam död framkallad av mig inom kort, det här gäller extra mycket om vi befinner oss i ett betongrum, exempelvis en spelningslokal.
Folk som busvisslar, helst precis bredvid ens öron, är en nästan oändligt mycket större orsak till hörselskador än spelningar i sig, och folk som gör det om och om igen förtjänar att kläs i rävpäls och skickas in på ett PETA-möte innan dom steglas.

Även om jag nu låter jävligt sur… vilket jag är, så…

Jag ska definitivt se Söderberg igen.
Jag kommer sannolikt inte få chansen att se 23-till igen, men får jag chansen så vill jag, dom kan fortfarande.
Jag kräver fan att få vara tekniker åt Fabriken så det blir rätt, jag har även en del konstruktiva idéer på det området, dom är ett band som jag SKA se mer av.

Visfestivalen Kompledigt 2013 del I

Det har blivit lite uppehåll i frukostskivorna på grund av att halva förra veckan spenderades jobbande med Kompledigt, det fanns inte riktigt tid eller ork att lyssna på annat då, och sen dess har jag varit trött, mycket mycket trött.

Då jag var där som ljudtekniker så känner jag att det inte riktigt är försvarbart att recensera artister och annat ordentligt (hade jag varit god vän med dem allihop så hade jag däremot antagligen inte tvekat), utan jag tänkte istället bara försöka mig på att sammanfatta det hela lite och nämna vad jag upplevde som höjdpunkter för helgen.

För att ni ska förstå min utgångspunkt så kan det vara bra att tänka på att jag under en helg som den här, som ljudtekniker, scentekniker, roddare och i stort sett ensamt ansvarig för att saker fungerade på scenerna så lyssnar jag mestadels på musiken på ett annat sätt än vad jag tror att de flesta andra gör, dels låter jag mig väldigt sällan ryckas med helt, speciellt inte i känslomässiga saker, det kostar för mycket energi, och dels analyserar jag sönder saker i jakt på vad jag kan förbättra för att ni ska uppleva det som ännu bättre, därmed missar jag ibland saker, det händer exempelvis att jag helt missar texter som egentligen är geniala för att jag lyssnar för mycket på rösten som framför detsamma, samtidigt som jag ofta hör harmonier och samspel mellan instrument som band/artister själva inte ens reflekterat över, så om du och jag inte upplevt saker riktigt likadant så är det helt naturligt och väntat.

Hur som helst, jag tänkte ändå försöka sammanfatta vad JAG upplevde som helgens höjdpunkter, jag vet inte hur många delar det här kan tänkas bli, men vi börjar med den här, helgens inledning, TORSDAG:

Visfestivalens första dag…Vänta nu, jag måste reda ut en grej här, dom kallar sig själva för ”Visfestivalen Kompledigt” men jag vill påstå att det här är en visfestival på samma sätt som melodifestivalen är en schlagerfestival, det krävs helt enkelt rätt mycket begreppsglidning för att det ska stämma, ja, det finns en eller annan som spelar där som är just en visartist och som spelar visor, men i stort så är det snarare pop och rockartister som spelar (mer eller mindre) akustiskt, bara för att det är nedstrippat så blir det inte visa, okej?
Nej, du behöver inte hålla med, det räcker med att du nickar och ler, det är den metod jag har för att komma överens med mig själv.

Vi försöker igen, första kvällen, torsdag, öppen scen, fast med krav på föranmälning eftersom så många ville spela.
Det var precis som förra året ett så start startfält så det känns helt larvigt att inte flera av dem spelade under riktiga festivalen, men för mig så var det speciellt några som utmärkte sig och fastnade i medvetandet, två av dem gjorde detsamma redan förra året, det var då dels Njöter som med sin ganska rockiga pop får mig att tänka på Staffan Hellstrand, på ett bra sätt, inte som att det är en kopia eller så utan som att det här är samma sorts musik, samma sorts känslor, och jävlar vad det är känslor, jag blev såld förra året, och jag fortsatte vara det i år, och dels var det Peter Rudvall som… jag ska vara helt ärlig, jag har inte en jävla aning om vad det är med hans musik som ger mig gåshud, men det räcker rätt bra med att den har den effekten, att han dessutom är en av de där få som kan spela rejält känslosamma låtar men lyckas få in mellansnack som är lättsamma och kul är bara så jävla bra.
Han passade även på att donera skivor till min samling, mot löfte om att jag inte recenserar dem här, vilket så klart är ett löfte jag inte kan ge, allt ska gås igenom förr eller senare, men jag tror inte han har mycket att frukta.

Sen var det den som var största positiva överraskningen för min del, Isabelle ”Bells” Gustafsson, i min värld så är hon ungefär fjorton år gammal, skriver eventuellt ett fanzine, tecknar fantastiskt bra samt lyssnar på punk.
Gissningsvis så är jag i hennes värld en sur gammal gubbe som slänger ut hennes vänner från diskussionsforum för att dom trots upprepade varningar bryter mot reglerna.
Hur som helst så visar det sig nu att hon inte längre är fjorton år utan har blivit något äldre, skaffat gitarr, munspel och skriver låtar, som hon dessutom framför jävligt bra, trots en stadig förkylning.
Men det som kanske mest fick mig att tycka att det var förbannat bra var den, om inte säkerhet, så åtminstone bestämdhet hon erövrade scenen med.
Vissa människor går upp på en scen och börjar prata och på en gång så äger dom scenen, även om dom mest babblar på och allmänt verkar ha oordning på saker, när andra gör sådant så känns det bara som kaos.
Lyckas man med det så har man redan halva i mål.
Glömde jag säga att hon sjunger och spelar helt förjävla bra? Det gör hon (Hon skulle även kunna vinna någon sorts pris för att vara en av få under hela helgen vars gitarr hade bra ljud anpassat till hennes sätt att spela, men det priset vågar jag inte dela ut utan att ha hört den på större ljudanläggning).
Det var som sagt mer under kvällen, men börjar jag namedroppa så missar jag garanterat någon, och det spelar ingen större roll i övrigt, jag har nämnt de som gjorde störst intryck på mig och lite om varför, och jag hoppas och tror att de tre kommer dyka upp på stora scenen nästa år, det är redan där rätt bra bredd, och sen är det bara att fylla på med mer.

Det där var Torsdagen och dess musikaliska höjdpunkter, andra höjdpunkter under dagen var sånt där som att träffa några av världens viktigaste människor igen, det händer lite då och då på olika håll, men det är nästan garanterat att ske när jag är i köping.
Det kommer fler delar när jag fått ihop dem, sannolikt blir det tre till, men jag vet aldrig med mig själv så jag skulle inte ta något för givet.

Här hittar du del II

Anna + Idde – Hjärtat fullt

Dagens frukostskiva.

Anna + Idde – Hjärtat fullt.

Så, allt som finns på A är inte dåligt, och det är visfestivalsvecka så vi kör på en av de bra skivorna.
Jag kan en eller annan gång ha yttrat något om min nästan generande kärlek till Idde och hennes förmåga att i stort sett fungera som en kvalitetsstämpel genom att medverka på saker (det finns undantag så klart).
Det här är inget undantag.

Att säga att skivan är otidsenlig är en underdrift, den är från 2008, men skulle inte ha varit ”rätt” i tiden någonstans egentligen, det doftar både sjuttio, åttio och nittiotal om den, men utan att kännas som något av det, samtidigt så skulle den inte varit helt fel under någon av perioderna heller, precis som den inte är det nu.
När det är som allra bäst så låter det som om Hellstrand skrivit låtarna, vilket han har, och när det är som sämst så är det fortfarande förbannat bra pop.
Jag vet inte ens vad det här är för sorts musik, jag tror att jag helt enkelt vill kalla det för (typ) akustisk pop, men fan vet.
Det jag vet är att det är bra och får mig på gott humör, trots de bitvis väldigt mörka texterna…  glömde jag säga det? ja, alltså, texterna är mörka, bitvi på gränsen till nattsvarta, men till stor del framförda så det låter glatt, ah, sånt gör mig lycklig.

Så, lyssna nu, okej.

23-till – Skåpmat

Dagens fruostskiva.

23-till – Skåpmat.

Såhär är det, så vitt jag vet så släppte 23-till fyra CD, varav två var riktigt jävla bra i mitt tycke, jag har ingen av dem.
Av de två andra så har jag recenserat en tidigare, den andra är den här, och det här är en samlingsskiva så den räknas inte helt.
Men, det här är inte en samlingsskiva av typen ”Greatest hits” eller så utan av sorten ”Det här är låtar vi aldrig släppt på CD, och i vissa fall inte alls, men som är viktiga för oss och i vissa fall är sånna som vi spelar live fortfarande” ja, alltså, när CD:n släpptes då, men det innebär alltså att det är en samling med existensberättigande, det innebär även att det är en mycket varierande skiva, vissa låtar är inte toppklass, andra låtar är definitivt toppklass, och framför allt är det rätt kul att se vad de här killarna sysslade med redan under åttiotalet, till viss del gjorde dom musik av en typ som många inte tror fanns förens på nittiotalet.

Skivan innehåller hur som helst en del guldkorn och en del inte lika guldiga korn, men det är ont om riktig dynga, så, ja, vill ni ta en liten tripp till åttiotalets melodiösa punk så lyssna för all del, men tänk på att det inte så mycket är en skiva som är en bra helhet utan mest en skiva med en massa låtar varav vissa är jävligt bra.

Nästa bokstav är A igen, det är en bokstav fylld med skit och endast enstaka bra saker.