Kategoriarkiv: Uncategorized

Varnagel vs K.U.K – Utvikt & Infälld

Dagens frukostskiva.

Varnagel vs K.U.K – Utvikt & Infälld.

Ibland orerar jag en del om liveinspelningar och vad jag gillar respektive ogillar med dem, det här riskerar att bli ett sånt tillfälle för det här är en liveskiva med två akter.
Det börjar med Varnagel och en inspelning som är rent horribelt dålig, det brusar och låter mestadels skit, balansen mellan instrumenten är inte något vidare, och det mest påtagliga är trummorna.
Som en positiv sak får väl nämnas att sången dock mestadels går fram.
Men nej, det låter faktiskt skit och hade inte varit okej kvalitet ens för att släppas på gammal kassett, på CD så är det absolut inte okej.
Låtarna? Jo, en del bra och sådär, men det spelar ingen roll, det låter för illa för att vara värt att lyssna på.

Efter Varnagel kommer K.U.K.
Eventuellt är det ett försök att få Varnagels inspelning att låta okej, för det här är ännu sämre, det brusar mer, jag tror att det är leksakstrumpeter och flöjtar som misshandlas en del, jag är inte säker, men det låter så, vad det än är så dränker det till och från allt annat med sitt atonala missljud, jag är mycket osäker på om det är bra eller dåligt, för vad jag lyckas fånga upp av det bakom är förvisso en akustisk gitarr som kanske vet vad den sysslar med, men även en del ”sång” som eventuellt personifierar vad många oinsatta påstår är punk.
Jag utgår från att det här var roligt för de inblandade, och om det fanns tillräckligt med sprit så kanske rent av publiken som tycks finnas kan ha uppskattat det, mer troligt är att de stannade kvar under pistolhot.
Min son framför covers bättre än såhär, för det är då covers det handlar om, även om jag tvivlar på att någon av originalupphovsmännen skulle hålla med om det.
Jag vet inte vad den här skivan kan ha kostat en gång i tiden, men jag vet att det var för mycket, även om den var gratis.
Har du den? Lyssna inte på den.
Har du den inte?
Grattis, fortsätt så.

Försonande drag?
Inga.

U2 – The Best of 1990–2000 & B-Sides.

Dagens frukostskiva.

U2 – The Best of 1990–2000 & B-Sides.

Det är väl lika bra att få det ur vägen på en gång.
Ja, jag gillar U2, och nej, detär inte världens mest pretentiösa band, däremot kan Bono till och från definitivt ha varit världens mest pretentiösa frontfigur, och eftersom det tycks ha undgått många så har han inte bara bett om ursäkt för det utan även drivit med det ganska hårt, så någon direkt bristande självinsikt tycks det inte handla om.
Å andra sidan, hade du omväxlande blivit uppringd av olika världsledare, inklusive påven, så skulle sannolikt även du drabbas av viss hybris till och från.

Så, nu har vi klarat av det.
Det här är alltså deras samlade nittiotal, eller det bästa av deras nittiotal, enligt någon sorts formel som jag inte är säker på att jag är helt överens med.
Precis som med deras liknande samling för åttiotalet så ingår även (i vissa utgåvor) en bonusskiva med B-sidor, remixer och lite annat smått och gott.
Huvudskivan här innehåller förvisso en del bra låtar, eller ja, rätt många får väl erkännas, men av någon orsak upplever jag att den aldrig riktigt lyfter, det är somom man skulle tagit en massa U2 låtar och tryckt på shuffle, det är ingen helhet, det är inte en bra skiva, utan bara ett gäng bra låtar, varav flera egentligen var som bäst på sina originalskivor just för att de var en del av en helhet där.
Missförstå mig inte, det är inte dåliga låtar här, dom kommer bara inte helt till sin rätt utan gör sig långt bättre antingen på originalskivorna, eller helt ensamma.
Bonusskivan innehåller som sagt remixer, b-sidor och annat sånt, några av låtarna är helt enkelt förbannat bra, andra är mer ett ”Meh!”.

Till saken hör att U2 under nittiotalets början var ett band som bröt jävligt mycket ny mark, som vågade ta steg som få andra vågade, och som pressade gränserna för vad som var okej som mainstreammusik, och de låtar de mest av allt utmanade med är i dagsläget så tama och inarbetade att man knappt ens minns att de från början var någonting annorlunda eller vågat, jag vet inte vad jag ville ha sagt med det.

Saknar man allt U2 gjorde under nittiotalet så är det här en bra samling, eller om man vill slänga in den i CD-växlaren på nästa fest (hur gammal framstår jag som nu?), men i övrigt så är det faktiskt inte en nödvändig skiva att ha.

Seså, lyssna på den nu en vända, och sen tar vi någonting annat och roligare.

Pink Floyd – The Dark Side of the Moon

Dagens frukostskiva.

Pink Floyd – The Dark Side of the Moon.

När man inte bara kan säga att det skrivits spaltmeter om en skiva, utan sanningen är att det skrivits hyllmetrar om den, med både analyser av texter, teknik, arrangemang, psykologi och jag vet inte allt; då är det svårt att bortse från att den antagligen har något eller några försonande drag.
Jag är inte helt säker på var man ska börja leta efter dem dock.

Skivan öppnar med hjärtslag, som smuyger sig på sakta och ökar i ljudnivå efterhand innan musiken sen kommer igång, det går inte fort här.
Sen maler den på under lång tid och så händer lite grejer och…

Okej, jag ska sluta.
Det här är en av världens bästa skivor.
Det är inte, i mitt tycke, Pink Floyds bästa skiva, den platsen innehas av Wish You Were Here, men det är ändå en av världens bästa skivor, gillar du den inte så är det dig det är fel på, inte den.
Det är stort, svulstigt, mäktigt, pompöst, pretentiöst, symfoniskt och en hel massa andra adjektiv som skulle kunna vara negativa när det handlar om musik, men inte i det här fallet.
Det är en skiva att helst spela på benknäckarvolym genom en riktigt bra ljudanläggning, och i brist på det så fungerar den genom vilken annan ljudanlägging som helst.
Det är en sån där skiva som är värd att minst en gång i livet sätta sig och lyssna på från början till slut utan att göra annat än just att sitta och lyssna på den.

Ser man den ur perspektivet musiker, tekniker eller producent så är den grym som både inspiration och lärobok.

Borde du lyssna på den här?
Ja, alla borde det.
Som sagt, gillar du den inte så är det dig det är fel på, inte den.

Frans Haraldsen – Le Åt Det

Dagens frukostskiva.

Frans Haraldsen – Le Åt Det.

När jag började lyssna på Frasse så var han en clown.
Ja ni vet, vissångare med underfundiga texter som ofta hade en allvarlig grund men som sen var inklädda i humor och tramserier, med roliga teman som olycklig kärlek, fylla och lösningar på världsproblemen, och i god millenieskiftesanda även någon om hjältar från när man var barn, fast vänd på ända för att påpeka hur underliga förebilder vi haft.
Ja jag påstår att det där, hela beskrivningen hittills, var något som nästan alla vissångare i tjugonåntingkanskenärmaretrettioåldern i början av millenniet levde upp till.
Sen växte dom upp.

Det där med att växa upp är svårt och tunnade ut leden med sångare av det slaget, och de som blev kvar trots skaffande av sambo, fru, bil, bar
n, hund, hus, mognad(?!) eller ”riktigt” jobb började skriva allt mer om sin nya vardag, så även Frans, den här skivan bär tydliga spår av det.
Eventuellt låter det här som en inledning på en sågning, så är inte fallet.
Däremot så… ja, skivan har en vuxnare ton, jag skulle vilja säga bittrare, men det är inte sant med tanke på hans tidigare alster, däremot känns en del av bitterheten och sarkasmen kanske mer äkta?
Men… jag gnäller bara.
Vi gör om det här.

Frasses melodiskapande har vuxit som fan, då en stor del av hans tidigare alster varit texter med komp, så är mycket på den här skivan riktigt jävla bra låtar och hans texter känns i mångt och mycket bådevuxnare och mer genomarbetade, och flera av dem är riktigt riktigt jävla bra och jag älskar dem live.
Men, jag tycker att skivan är rätt tråkig.
Jag kan inte sätta fingret på varför, för som sagt så är både låtar och texter bra, även om jag stör mig en aning på hur sången är mixad till och från, men nej, jag tröttnar alldeles för fort på skivan, däremot funkar så gott som alla låtar jävligt ba på egen hand uppblandat med annat på ett blandband eller så, eller då som sagt, live.
Jag avråder absolut inte från den här skivan, jag vill älska den, kanske kan du göra det åt mig?

(Snälla Frans, hata mig inte).

Garbage – Beautiful Garbage

Dagens frukostskiva.

Garbage – Beautiful Garbage.

Så, jag har hyllat två skivor av dem redan, det här är deras tredje, ni vet den ”svåra” skivan.
Man kan väl säga att dom inte valde att göra livet enkelt för sig med den heller, så istället för att som tidigare spreta som fan, så gav dom sig här på att spreta så in i helvete.
Dessutom släpptes det mesta av dansbeatsen, och grungevibbarna går bara att ana lite lätt, istället tog dom sig an det givna nästa steget… ehh…
Det luktar sextiotalssoulpop, det luktar åttiotalsbalader, det luktar svulstig filmmusik till svartvita filmer i paris visade på små biografer där galouiserökdimman ger den sorgsna filmen ytterligare en dimension, ibland går filmen i fel hastighet, och är fylld med snygg CGI…
Allt inramat av deras signatoriska wall of sound och med en bas i deras fingertopskänsla för popmelodier och hooks.

Vad jag försöker säga är att dom gör samma sak igen, dom blandar precis allt dom känner för att blanda och skapar något helt annat, och dom gör det sjukt bra.
Ska man vara kritisk, vilket jag för min del aldrig någonsin är utom ibland när jag är det, så är det här i mitt tycke deras svagaste album.
Det betyder inte att det är dåligt, absolut inte, tvärt om så är det helt fantastiskt bra om man jämför med nästan vad som helst annat som kom ut samma år.
Och bara så ingen missförstår min uppfattning om influenserna de blandat in eller beskrivningen, jag menar inte på något vis alls att det är lugnt och stilla, det är det inte, det är ett jävla ös, och det är ett album fullt av förbannat bra låtar, jag älskar skivan, okej?.

Bra, nu vet du vad du ska lyssna på idag.

Fifteen – The Choice of a New Generation

Dagens frukostskiva.

Fifteen – The Choice of a New Generation.

Kommer ni ihåg hur Amerikansk melodiös punk lät innan Green Day dök upp och satte standarden för hur sånt skulle låta?
Inte?
Okej, den här skivan illustrerar det rätt bra.
Det lät ungefär likadant som efter att Green Day ”satte standarden”, det är nästan så man kan luras att tro att Green Day inte var nyskapande utan malde på i en redan existerande fåra…

Vad jag försöker säga är att det här är en trevlig melodiös Amerikansk punkplatta med en stadig dos politik och tyvärr är den i slutänden något som jag zonar ut från efter några låtar.
Jag har lyssnat varv efter varv, men det händer om och om igen, jag tappar helt fokus på den, inte för att den är dålig, det är den absolut inte, men det händer liksom inte mycket som drar dit fokus igen.

Kort sagt, perfekt platta att plocka några låtar från och slänga in på ett blandband, men i sin helhet.. mjae…

V/A – Birdnest for 10 Marks

Dagens frukostskiva.
(Ja, en till samma dag).

V/A – Birdnest For 10 Marks.
(Ö)

En gång i tiden, när Birdnest Records var ett av Sveriges största independentbolag och var inblandade i/ägde/delägde flera andra labels med främst diverse hardcore och punk, så satsade dom på att även försöka etablera sig i Tyskland, ärans och hjältarnas land, i samband med det så knåpade dom ihop en samling riktad mot den tyska marknaden, men enligt samma koncept som Definitivt 50 Spänn samlingarna, dvs. jävligt billig och med en salig blanding.
Då det var en utländsk marknad så var fokus lagt på icke svenskspråkiga artister som de hade i sitt stall, vilket ledde till att det blev mycket skate och hardcore.
Några svenska låtar halkade med ändå, Dia Psalma och Charta 77 har med en var, De Lyckliga Kompisarna har med en av sina få engelskspråkiga låtar, Always Cool (som på svenska släppts som allmänt tuff), jag måste erkänna att jag är väldigt glad när DLK håller sig till svenska.
(Både Charta 77 och DIa Psalma hade några år tidigare försökt sig på att göra översättningar av några av sina låtar till engelska, med inte helt lyckade resultat, det bör dock inte förväxlas med de låtar Charta 77 en gång i tiden gjorde på engelska från början, som i många fall är jävligt bra, eller Dia Psalmas, eller snarare Strebers engelskspråkiga projekt Six Guns som…. vid närmare eftertanke,  glöm att jag nämnde det).

Såvad blev resultatet av den här skivan?
Uh, bra fråga?
Det är en okej skiva med en del riktigt bra låtar och en del som det kanske varit bättre om de utelämnat, för helhetens skull.
Jag har inte en aning om hur den sålde, men eftersom den fick en uppföljare så är det inte omöjligt att den sålde rätt okej åtminstone.

Så… ja, det är en bagatell i det stora hela, men rätt trevlig att slänga på ibland.

V/A – The Greatest Hits Of The Very Best Of The Ultimate Definitivt

Dagens frukostskiva.

V/A – The Greatest Hits Of The Very Best Of The Ultimate Definitivt.

Dagens bokstav är Ä
Snart har vi avverkat alla definitivtplattor, då kommer det annat under samlingar, det ser vi fram emot, inte sant?

Jag fattade aldrig poängen med den här skivan när den kom, den förvirrade folk, den gjorde att en massa nya fans påstod att den ena eller andra låten var med på definitivtskivor och liknande, men det var dom inte.
Förvirrad ännu?
Så här är det, den här skivan, en dubbel-cd med en jävla massa låtar (47), innehåller en massa låtar som INTE varit med på någon definitivtplatta, en del av låtarna är äldre än hela Definitivt-konceptet, jag tror att det även är med artister som inte haft låtar med på någon annan definitivtplatta (eller inte hade haft det då ännu?), jag kan ha fel här dock.
Men namnet på skivan antyder att det är en best of med låtar som har varit med på de ”riktiga” definitivtskivorna, förvirringen blir total.

Så med den biten utredd så, det här är en usel sampler för att få grepp om vad som fanns just då, däremot är den en rätt jäkla bra samling med jävligt varierande svensk punk från nittiotalet, och jag vet inte om det finnsså mycket mer att säga än så?
Det finns inget fokus, det är ont om saker som binder ihop allt, men det är låtordningar som gör att det blir variation och, ja, det är väl helt enkelt en samlingsplatta som funkar bra att slänga på lite då o då när man lagar mat, dricker öl, snackar skit eller bara rent allmänt inte vet vad man vill lyssna på.

Mjo, typ så.

V/A – Definitivt Femtio Spänn 1(1)

Dagens frukostskiva.

V/A – Definitivt 50 Spänn 1(1).

Bokstaven är Z.

Ja alltså, det är nummer 11 i serien, men det är en dubbelsiva där skiva två är Definitivt 50 spänn Demo eller nåt sånt, och den är ju då nummer 1 i den serien, nummer 1 av 1.
Jag har haft den här väntandes på att bli skriven ett bra tag, jag har bara inte haft… äh, jag har inte fått tummen ur helt enkelt, okej?
Vi börjar med den vanliga skivan då, okej?
Det är en definitivtplatta, med en lagon blanding punkband och… nej, faktiskt så skiljer den sig lite här från de flesta tidigare i serien då det i mycket större utsträckning känns som att allt kan klämmas in under punkflaggan, även om det kanske krävs lite våld för att få in Dick Lundberg, Spoiler, Iguana Party och Robert Johnson & Punchdrunks, men lite våld har väl aldrig skadat?
Sexton spår är det
Att den är släppt 2002 är bitvis väldigt tydligt, det är året efter göteborgskravallerna, något som påverkade många, för att inte säga alla politiska aktivister i landet, och att påstå annat än att det därmed hade direkt inverkan på flera av banden som är med på skivan vore att ljuga, det hörs i flera texter.
Vad finns det mer att säga?
Det är en bra skiva, som jag aldrig kommer mig för att lyssna på för… jag vet inte varför.

Sen har vi skiva 2, demoskivan, antagligen en avde mest eftertjatade demoskivorna i svensk punkhistoria, jag vet inte hur många jag känner som lobbade för att en definitivt demo skulle göras, och här är den tillslut, 21 låtar av/med mer eller mindre kända demoband, även om demoband kan vara att tänja på sanningen, flera av dem hade hunnit släppa saker på mindre bolag eller självfinansierat, men kanske är det hela begreppet ”demo” och ”demoband” som bör ifrågasättas, det har alltid varit luddigt, men efter att det blev möjligt för vanliga dödliga att finansiera både professionell inspelning och skivpressning samt distribution så känns begreppet än mer luddigt än tidigare.
Så… det är 21 låtar med mindre kända band än de som är med på huvudskivan.
Kvaliteten är, varierande kan vi väl säga.
Jag har alltid haft svårt för den här skivan, antagligen för att det känns för spretigt, fragmenterat, och för mycket på en gång, den är inte dålig, tvärt om, den innehåller en hel massa riktiga guldkorn, men den gör sig bättre i mindre doser, några låtar då och då och inte hela på en gång.

Ja, det var väl allt jag hade att säga om den.
Lyssna gärna, men var beredd på att det som sagt är rätt mycket på en gång, kanske funkar det bättre för dig än för mig.

V/A – Definitivt 50 Spänn 10

Dagens frukostskiva.

V/A – Definitivt 50 Spänn 10.

(Vi är på Y idag, det finns en förklaring, jag orkar inte dra den igen).

Här har dom återigen ökat antalet spår som är med, och vips så tycker jag att det är en mycket sämre skiva.
Jag vet inte om det faktiskt hänger ihop eller om det bara handlar om att ja gtycker det här är en sämre samling.
Nej, jag sa inte att det är sämre innehåll, det är det inte, egentligen gillar jag nästan allt som är med på den, men som helhet så lyckas den inte, det är bara… jag vet inte, en bra sampler men inte en bra skiva.
Eh ja, det är alltså svensk punk, lite som knappast kan kallas annat än rak rock, eller garagerock kanske? lite pop och lite sådär.
Äh, det finns inte så mycket mer att säga om den egentligen, men den har elefanter på framsidan, det är ju alltid något liksom.