Dagens frukostskiva.

Pink Floyd – The Dark Side of the Moon.

När man inte bara kan säga att det skrivits spaltmeter om en skiva, utan sanningen är att det skrivits hyllmetrar om den, med både analyser av texter, teknik, arrangemang, psykologi och jag vet inte allt; då är det svårt att bortse från att den antagligen har något eller några försonande drag.
Jag är inte helt säker på var man ska börja leta efter dem dock.

Skivan öppnar med hjärtslag, som smuyger sig på sakta och ökar i ljudnivå efterhand innan musiken sen kommer igång, det går inte fort här.
Sen maler den på under lång tid och så händer lite grejer och…

Okej, jag ska sluta.
Det här är en av världens bästa skivor.
Det är inte, i mitt tycke, Pink Floyds bästa skiva, den platsen innehas av Wish You Were Here, men det är ändå en av världens bästa skivor, gillar du den inte så är det dig det är fel på, inte den.
Det är stort, svulstigt, mäktigt, pompöst, pretentiöst, symfoniskt och en hel massa andra adjektiv som skulle kunna vara negativa när det handlar om musik, men inte i det här fallet.
Det är en skiva att helst spela på benknäckarvolym genom en riktigt bra ljudanläggning, och i brist på det så fungerar den genom vilken annan ljudanlägging som helst.
Det är en sån där skiva som är värd att minst en gång i livet sätta sig och lyssna på från början till slut utan att göra annat än just att sitta och lyssna på den.

Ser man den ur perspektivet musiker, tekniker eller producent så är den grym som både inspiration och lärobok.

Borde du lyssna på den här?
Ja, alla borde det.
Som sagt, gillar du den inte så är det dig det är fel på, inte den.