Alla inlägg av Young

Uncategorized

Weeping Willows – Fear & Love

Dagens frukostskiva.

Weeping Willows – Fear & Love.

Jag gillar Weeping Willows.
Men är jag helt ärlig så är det mer ett teoretiskt än konkret gillande då jag väldigt sällan lyssnar på dem vare sig på skiva eller live, men jag HAR lyssnat rätt mycket på dem live en gång i tiden, inte minst för att jag ofta hade ljudet från deras repande i bakgrunden under tiden jag riggade scen åt andra, men även för att jag både sett dem rätt många gånger samt varit tekniker åt dem några vändor.
Men som sagt, nuförtiden är mitt gillande mer teoretiskt, jag har tänkt att jag ska se dem live, och jag tittar på skivorna i hyllan ibland.
Det kan vara så att jag inte sett dem på kanske tio år eller nåt sånt, det är faktiskt en stund, och det är osäkert om jag lyssnat på någon skiva nyare än så annat än enstaka låtar.

Den här skivan är jag högst osäker på om jag lyssnat på tidigare, och efter att jag lyssnat kan jag inte annat än undra varför det är så, det här är ju, som väntat, riktigt förbannat jävla bra.
Och som det mesta dom gjort så passar det inte riktigt in någonstans, eller så passar det överallt, det pendlar mellan att låta rejält influerat av tidiga Velvet Underground, men med bra ljud, som Depeche Mode när dom bygger som vackrast karga landskap och som snygg brittisk nittiotalspop med perfekt sittande körer och sextiotalskänsla, samt att dom en kort stund även låter nästan förvillande mycket som REM, men inget av det känns någonsin som kopierande eller som att det tappar sin egen personlighet, till stor del, ofrånkomligen, för att sången hela tiden håller ihop allt och gör det till något som alltid känns att det är Weeping Willows.
Det är sjukt otidsenligt, och skulle ha varit det precis när det än släpptes, men det låter samtidigt inte föråldrat eller provocerande nytt.

Det här är så osannolikt jävla snyggt och bra så det inte finns någon orsak att inte lyssna på det på en gång.
seså, vad väntar du på?

bloggat, Dagens Skiva

Haga-Petters – Lilla Rökta Korv

Dagens frukostskiva.

Haga-Petters – Lilla Rökta Korv.
http://instagram.com/p/rjCxuopEyy/

Ibland hittar man saker i kyldisken (eller i sin kyl hemma) som man är osäker på om dess namn är medvetet associativt eller om det bara är någon eller några som varit fullständigt blinda för det.
Det här är ett klart fall av det.
Vi ser en bild på vad jag utgår från är Haga-Petter med ett leende som redan i sig ger mig associationer som jag helst inte går in på, och sen produktnamnet.
Slutligen, efter en del detaljer om produkten så, för att ingen ska tveka, så står det ”Finfin korv” på ett sätt som mest känns som att dom försöker övertyga sig själv om att detär just vad det är.

Nåja, innehållet då?
Små runda skivor av korv, små som från en ganka normalstor salami eller så, och inte den numera så vanliga smörgåskorvsstorleken vi är så vana vid, korven är fläckig/prickig vad du än vill kalla det, och smakar i mitt tycke ungefär likadant som en väldigt stor del av alla varianter av smörgåskorv/prickig korv/medwurst/frukostkorv, dvs, lite salt, lite syrligt, lite lätt rökton kanske och smakförstärkare.
Kort sagt, Haga-Petters lilla rökta korv skiljer sig inte nämnvärt från andras korvar som jag provat, annat än att den är mindre då, vilket innebär att man kan få in hela i munnen på en gång utan större problem, istället för att tvingas nöja sig med en liten bit i taget.
Men bortsett från det så lämnar den mig efteråt med samma sälta i munnen och tomhet i själen som de flesta andra, och denna ständiga önskan om att hitta någonting annat, någonting bättre, någonting mer… äkta?
Haga-Petter kommer få fylla min mun några gånger till, men det kommer handla om att det är vad som finns tillgängligt och inte vad jag egentligen vill ha, jag vet att det är billigt av mig, och kanske fel, men ibland är något som inte känns helt rätt ändå bättre än ingenting.

Uncategorized

The Vacant Lot – Wrong

Dagens (faktiskt) frukostskiva.

The Vacant Lot – Wrong.

Du vet hur bra amerikansk punkpop från tidigt nittiotal, med tydliga ramonesinfluenser låter?
Inte?
Då är den här skivan en perfekt introduktion.
Om du vet så är den här skivan perfekt att lyssna på ändå, för den är behagligt ösig, skitig och bra amerikansk punkpop med ohämmade Ramonesinflueser, och vem gillar inte sånt liksom?

Skivan i sig visade sig vara inplastad fortfarande, ytterligare en av alla ”Undrar var jag har fått den här ifrån?” i skivhyllan, nu är den inte inplastad, och jag hoppas att jag kommer komma ihåg att spela den fler gånger, för det här är riktigt jävla trevligt att lyssna på.

Så, jag tycker att även du ska göra det.

Uncategorized

U2 – The Best of 1980 – 1990 and the B-sides

Samlingar samlingar samlingar…
Vad ska man säga om dem?
När ett riktigt bra band, som haft en massa singelhits, släpper en samling med just singlarna så kan det sällan gå helt fel, det gör det inte här heller.
Det är en rätt bra genomgång av deras historia och musikaliska utveckling över tio år, och ja, det är bra.
Riktigt bra.
Och jävligt mycket av det låter inte så gammalt, eller framför allt så låter det inte åttiotal så som mycket annat, ,det har åldrats med värdighet.

Men, det finns ett stort men här.
Bonusskivan, den innehåller B-sidor från singlarna, och för er som är för unga för att minnas det så var alltså grejen med B-sidor en gång i tiden att dom var på andra sidan av skivan, det krävdes att man vände på skivan för att lyssna på den, och sen vände tillbaka igen för att lyssna på den låt man hade köpt skivan för egentligen, vilket betydde att B-sidor ofta(st) inte alls ficksamma uppmärksamhet, för många så var dom något som fanns där, men som man inte alls brydde sig om, så många band utnyttjade det till att lägga med mer experimentella saker, sånt som kan ske inte passade in på deras album, eller som inte ens nästan var musik i samma stil som de brukade göra, men ändå bra(?) nog för att de skulle vilja göra någonting med det, vissa band gjorde onekligen intressanta saker som hamnade på B-sidor, andra, vi kan väl säga att vissa band definitivt gjorde rätt som la de låtara där så få som möjligt hörde dem.

U2 är ett sådant.
En stor del av deras B-sidor är underliga experiment inom genres dom kanske inte helt behärskar och sånt som med nästan absolu säkerhet skulle ha alienerat delar av deras fans.
Kort sagt, bonusskivan, med b-sidor, är helt förbannat tokigt jävla skitbra.
Jag älskar dess spretighet, dess promenader in på områden man kanske inte helt väntat sig, och framför allt, Trash, Trampoline and the Party Girl.

Så… lyssna på samlingen, och lyssna framför allt på bonusskivan, den är skitbra.

Det var allt.

Uncategorized

The Tank – There Is No ”I” In Band

Dagens andra måltidsskiva.

The Tank – There Is No ”I” In Band.

Den här skivan är en av orsakerna till idiotprojektet att lyssna igenom alla skivor jag har.
Men det visste jag inte förrän för en stund sedan.

Jag ve inte varifrån skivan kommer, jagkan ha fått den av någon, den kan ha kommit med i en mixad överraskningsbundle med skivor, jag kan ha varit tekniker åt dem och fått den av bandet… jag vet inte vilket, det jag vet är att den stått i min skivhylla i över tio år, och att jag eventuellt aldrig har lyssnat på den.
Jag har kollat på den ibland och undrat om jag borde lyssna, men eftersom jag inte gjort det på så länge (om någonsin) så borde det betyda att den inte är bra, kanske, eventuellt.
Dessutom ser den ut som om innehållet skulle kunna vara jävligt hård och påfrestande hardcore, och bandets namn talar inte direkt emot det.

Jag kan tänka mig att bandet räknas/räknades som hardcore, men, det är mer åt skatepunkhållet, och det är bra, det är riktigt bra lagom trallvänligt skränigt någonstans i samma trakter som Pennywise får jag för mig (dem borde jag lyssna på igen med ja, det var länge sedan).
Vad jag försöker säga är alltså att jag gillar det här, det är aggressivt och glatt på samma gång, det är driv i det, det är uptempo och…
Ja fan, det är trevlig amerikansk nittiotalspunk som låter precis som den ska.
Det är musik att bli glad av, eller städa till, eller träna, eller i mitt fall, äta.

Lite snabb research berättar att bandet innehåller två medlemmar från Welt och två från Brown Lobster Tank, det säger mig långt mer än det antagligen borde.

Det här är hur som helst bra.
Ge det en chans.

Dagens Skiva

David Sandmark – Allt Blir Till En Såpa

Dagens eh… måltidsmusik.

David Sandmark – Allt Blir Till En Såpa.

Ibland påminns man om hur otroligt bra den ena eller andra artisten var på sina tidiga grejer, innan den slog igenom eller så, hur mycket bättre och mer äkta det var än de senare sakerna.
Det här är intte ett av de tillfällena.

Jag vet faktiskt inte alls när Sandmark började, eller när han egentligen fick sitt genombrott.
Vad sa du?
Du har aldrig hört talas om David Sandmark?
Du, det är faktiskt inte mitt bekymmer utan får stå HELT för dig.

Hur som helst så fick jag mest grepp om honom runt kanske 2004 eller så?
Då var han en mycket kompetent visartist, av det roligare slaget, som gjorde bra skivor.
Den här skivan är från -98, och den är faktiskt jävligt tråkig.
Några spår, eller något åtminstone, är egentligen helt okej, men låter så platt att det ändå faller helt, det kanske är produktionen, det kanske är brist på mognad, jag vet inte.

Det jag vet är att… det här är rätt trist, lyssna på någonting annat av honom istället.

Öppen fråga:
Vart har han tagit vägen?
Han verkade vara en mycket aktiv del av sveriges vis-scen i mitten av nollnolltalet, och sen har jag knappt hört något, varför då?

Uncategorized

Radioaktiva Räker – Döda mej inte så dödar jag inte dej

Dagens frukostskiva.

Radioaktiva Räker – Döda mej inte så dödar jag inte dej.

Radioaktiva Räkers sista egentliga album, att dom senare återbildades och släppte ett till räknas inte riktigt.
Det härär trallpunk.
Skivan inleds med ett spår som skulle kunna vara en direkt fortsättning på någon av låtarna från debutalbumet Labyrint, kanske är det för att sätta tonen, jag klagar inte.
Sen händer någonting, man märker att det inte är samma band längre, dom har blivit äldre, funderingarna och kritiken är annan för att inte tala om att cynismen, bitterheten och hatet har mattats ut…

Skojade bara.
Skivan genomsyras av ilska, bitterhet och cynism, till stor del riktat mot hemstaden Hofors och inskränkta, trångsynta människor, men även världen och samhället i stort.
Däremot så har melodikänslan vuxit hos dem, och känslan för snygga stämmor och växelsång (vilket dom inte direkt var usla på tidigare).
Sen smyger det även in lite saker som nästan låter som om det skulle kunna vara kärlekssånger, men så kan det så klart inte vara, för det här är punk, och inte pop… eller?

Hur som helst så, det är en skiva som håller förvånansvärt bra fortfarande, och det uppskattas, den behandlar dessutom ämnen som är lika aktuella nu som då och det är ingenting som stuckit ut och fått mig att känna att den faktiskt är rätt gammal vid det här laget.

Bra skit, lyssna på den.

personligt

Det flög in en humla i mitt liv…

Postens rubrik höll på att bli ”Återskapad inspiration, ungefär lika bra som A-teens”, mer om det en annan gång.

För ett år sedan imorgon flög det in en humla i mitt liv, en ganska normal humla, varken enormt stor eller väldigt liten, utan utseendemässigt högst ordinär.
Jag befann mig i ett förlossningsrum på Karolinska Sjukhuset i Solna tillsammans med Hanna.

En liten stund tidigare hade hon trott att hon var bajsnödig och behövde klämma ut det innan barnet som väntades kom, men barnmorskan upplyste henne om att det var just barnet hon försökte få fram, och därmed började den sista biten av en ganska långdragen förlossning, och det var då humlan kom.

Det var en varm sommardag så fönstret till förlossningsrummet stod på glänt, och humlan valde helt enkelt att flyga in genom öppningen, så som humlor ibland gör.
Men tvärt emot hur just humlor ofta gör så valde den inte att efter en varv eller två genom rummet flyga ut igen, istället satte den sig precis ovanför rummets lampknappar, strax innanför dörren, och tycktes mest bara observera vad som hände.

Då alla i rummet var upptagna med annat så fick den sitta, och antagligen hade ingen annan än jag egentligen koll på vart den tagit vägen.
Den satt kvar där en lång stund, jag tror mig minnas att det handlade om närmare en kvart, innan den beslöt sig för att flyga en liten sväng och efter det sätta sig på väggen bakom och ovanför Hannas huvud där den hade bättre uppsikt över så väl Hanna och mig som över barnmorskan och sjuksystern som fanns där och hjälpte till med arbetet.

Återigen satt den på samma plats under en längre stund, fram tills att arbetet började bli riktigt aktivt, då den flög till tangentbordet för att avlägga rapport.
Först satt den framför tangentbordet och verkade fortfarande observera vad vi sysslade med, men sen kröp den långsamt in i mörkret under tangentbordet, vid det här laget hade jag insett att det måste handla om en dönde humla som letade efter ett bra ställe att somna in, jag utgick från att den efter att ha krälat in i mörkret aldrig mer skulle visa sig, åtminstone inte levande.

Någon halvtimme senare, strax efter att min son slutligen bestämt sig för att anlända och det började bli dags för barnmorskan att skriva på datorn om hur det hela gått, men innan hon hunnit mer än att ta något steg åt det hållet så skuttade plötsligt humlan fram igen, tog ett språng upp i luften och flög raka vägen till fönstret och ut i världen igen.

Jag har några gånger funderat över vad olika religioner eller liknande kan ha att säga om händelsen, men aldrig riktigt kommit mig för att kolla upp det förrän under skrivandet av det här, och jag kan inte påstå att jag bliviit mycket klokare.
I stort sett allt jag hittar är variationer på samma text på engelska eller ibland på halvdåligt översatt Svenska, en text som växlar mellan att handla om Bumblebee och Bees, en text vars källor känns milt sagt bristfälliga, det var aningen otippat.
Så, vad är din teori?
Min är att det flög in en humla, och sen flög den ut igen, men jag är öppen för andra tolkningar.

Någon dag kommer Vind Vidar Young Stein Lindblom få höra den här berättelsen, och då kan det vara intressant att berätta vad det, enligt andra, kan ha för signifikans.

Grattis i förskott lillknorv.

Dagens Skiva

V/A- Definitivt 50 Spänn 8

Ännu en sån där skiva då.

V/A- Definitivt 50 Spänn 8.

Ja, det betyder att jag har slut på skivor på Q med, och därför tar nästa ur raden med samliingsskivor, ja jag har en jävla massa Definitivt-skivor och ja, det kan säkert bli tjatigt med recensioner av dem, det skiter jag i, jag ska ta mig igenom allt och det är ingen som tvingar dig att läsa, så håll käft och läs vidare nu, okej.

När jag lyssnade på den här så kom jag på vad som antagligen är orsaken att både den här och den innan kändes intressantare än de närmaste föregående i serien.
Härhar låtanatalet återigen minskat något, från att ha legat på 20 på fyran, femman och sexan, så är det på sjuan nere i 16 och på den här så är det 17, jag tror att det är det som gör skillnaden, det är på rätt sida om ”lite mer än man orkar med” och därför framstår allting som mycket bättre.
Eller så är det helt enkelt så att tre av skivorna innehåller sämre material? vad vet jag?

Hursomhelst, här bjuds vi på bra musik, massor med bra musik, varav allt mer eller mindre kan klassas in som punk i någon form, det växlar mellan poppunk, hardcore, trallpunk, melodisk punk och fan vet allt, men punk är det, och bra är det, och en jävla blandning är det.

Jag har nog tömt ut det här ämnet egentligen, så, lyssna på skiten och var glad.

LYSSNA! sa jag.

VAR GLAD FÖR I HELVETE!

Dagens Skiva

The Presidents Of The United States Of America – II

Dagens… okej, inte ens i närheten av frukostskiva, men dagens skiva då.

Presidents Of The United States Of America – II.

Jag borde antagligen gå tillbaka och kolla vad jag skrev om deras första platta innan jag skriver det här, men det skiter jag i.
Under nittiotalets andra halva dök det här bandet upp på min musikaliska karta, mest av allt efter att jag hört en P3-live sändning med dem som jag blev fullständigt krossad av, för här kom ett band som gjorde saker helt annorlunda, dom hade varkenen basist eller en gitarrist utan två personer som spelade respektive guitbass och basitar, som var modifierade gitarrer utrustade med, om jag minns rätt, två respektive tre strängar, som var antingen tunna bassträngar eller extra feta gitarrsträngar, och någon av dem hade, återigen om jag minns rätt, en basmick istället för gitarrmick, och sen kördes allting genom en stadig dos fuzzpedaler och annat kul innan det förstärktes av mysiga rörförstärkare.
Och till den rätt underliga ljudbild de åstadkom tillsammans med trummisen, så bjöd dom på mestadels humoristiska texter och extremt jävla bra pophooks som åt sig fast totalt.

Efter det fanns det bara en sak för mig att göra, skaffa skivorna, lyssna en jävla massa och vara jävligt nöjd.

Jag har uppenbarligen redan beskrivit vad det handlar om, och jag vet inte om det finns mycket mer att tillägga?
Det är döda ödlor, vulkaner, radiostyrda bilar, tiki-gudar och snygga hooks.
Det är även en jävla massa fånigt snygga brejks och underligheter.
Glömde jag säga att det är gott om fulsnygg fuzz, massor av det.

Till sttor del är det här den totala motsatsen mot vad jag anser är en snygg eller bra ljudbild, men jag älskar det, och är fortfarande så sjukt jävla glad över att jag upptäckte det här en gång i tiden.
Och kanske just för att ljudbilden är som den är och det hela mest hålls ihop av snygga melodisnuttar och charm, så har det här åldrats med full värdighet, och skulle lika väl kunnat vara från sjuttiotalet, som tiotalet, eller då nittiotalet som det gör.

Ja, det här är en grymt jävla bra skiva,lyssna på den.