månadsarkiv: februari 2015

Uncategorized

Varnagel vs K.U.K – Utvikt & Infälld

Dagens frukostskiva.

Varnagel vs K.U.K – Utvikt & Infälld.

Ibland orerar jag en del om liveinspelningar och vad jag gillar respektive ogillar med dem, det här riskerar att bli ett sånt tillfälle för det här är en liveskiva med två akter.
Det börjar med Varnagel och en inspelning som är rent horribelt dålig, det brusar och låter mestadels skit, balansen mellan instrumenten är inte något vidare, och det mest påtagliga är trummorna.
Som en positiv sak får väl nämnas att sången dock mestadels går fram.
Men nej, det låter faktiskt skit och hade inte varit okej kvalitet ens för att släppas på gammal kassett, på CD så är det absolut inte okej.
Låtarna? Jo, en del bra och sådär, men det spelar ingen roll, det låter för illa för att vara värt att lyssna på.

Efter Varnagel kommer K.U.K.
Eventuellt är det ett försök att få Varnagels inspelning att låta okej, för det här är ännu sämre, det brusar mer, jag tror att det är leksakstrumpeter och flöjtar som misshandlas en del, jag är inte säker, men det låter så, vad det än är så dränker det till och från allt annat med sitt atonala missljud, jag är mycket osäker på om det är bra eller dåligt, för vad jag lyckas fånga upp av det bakom är förvisso en akustisk gitarr som kanske vet vad den sysslar med, men även en del ”sång” som eventuellt personifierar vad många oinsatta påstår är punk.
Jag utgår från att det här var roligt för de inblandade, och om det fanns tillräckligt med sprit så kanske rent av publiken som tycks finnas kan ha uppskattat det, mer troligt är att de stannade kvar under pistolhot.
Min son framför covers bättre än såhär, för det är då covers det handlar om, även om jag tvivlar på att någon av originalupphovsmännen skulle hålla med om det.
Jag vet inte vad den här skivan kan ha kostat en gång i tiden, men jag vet att det var för mycket, även om den var gratis.
Har du den? Lyssna inte på den.
Har du den inte?
Grattis, fortsätt så.

Försonande drag?
Inga.

Uncategorized

U2 – The Best of 1990–2000 & B-Sides.

Dagens frukostskiva.

U2 – The Best of 1990–2000 & B-Sides.

Det är väl lika bra att få det ur vägen på en gång.
Ja, jag gillar U2, och nej, detär inte världens mest pretentiösa band, däremot kan Bono till och från definitivt ha varit världens mest pretentiösa frontfigur, och eftersom det tycks ha undgått många så har han inte bara bett om ursäkt för det utan även drivit med det ganska hårt, så någon direkt bristande självinsikt tycks det inte handla om.
Å andra sidan, hade du omväxlande blivit uppringd av olika världsledare, inklusive påven, så skulle sannolikt även du drabbas av viss hybris till och från.

Så, nu har vi klarat av det.
Det här är alltså deras samlade nittiotal, eller det bästa av deras nittiotal, enligt någon sorts formel som jag inte är säker på att jag är helt överens med.
Precis som med deras liknande samling för åttiotalet så ingår även (i vissa utgåvor) en bonusskiva med B-sidor, remixer och lite annat smått och gott.
Huvudskivan här innehåller förvisso en del bra låtar, eller ja, rätt många får väl erkännas, men av någon orsak upplever jag att den aldrig riktigt lyfter, det är somom man skulle tagit en massa U2 låtar och tryckt på shuffle, det är ingen helhet, det är inte en bra skiva, utan bara ett gäng bra låtar, varav flera egentligen var som bäst på sina originalskivor just för att de var en del av en helhet där.
Missförstå mig inte, det är inte dåliga låtar här, dom kommer bara inte helt till sin rätt utan gör sig långt bättre antingen på originalskivorna, eller helt ensamma.
Bonusskivan innehåller som sagt remixer, b-sidor och annat sånt, några av låtarna är helt enkelt förbannat bra, andra är mer ett ”Meh!”.

Till saken hör att U2 under nittiotalets början var ett band som bröt jävligt mycket ny mark, som vågade ta steg som få andra vågade, och som pressade gränserna för vad som var okej som mainstreammusik, och de låtar de mest av allt utmanade med är i dagsläget så tama och inarbetade att man knappt ens minns att de från början var någonting annorlunda eller vågat, jag vet inte vad jag ville ha sagt med det.

Saknar man allt U2 gjorde under nittiotalet så är det här en bra samling, eller om man vill slänga in den i CD-växlaren på nästa fest (hur gammal framstår jag som nu?), men i övrigt så är det faktiskt inte en nödvändig skiva att ha.

Seså, lyssna på den nu en vända, och sen tar vi någonting annat och roligare.

Dagens Skiva

Joey Tempest – A Place To Call Home

Dagens frukostskiva.

Joey Tempest – A Place To Call Home.

Kommer ni ihåg det tidiga nittiotalet?
När det gällde rockmusik så gällde antingen bredbenta killar med gitarr, typ Bryan Adams.
Eller så gällde det att vara ett tidigare hårt band, som kommit på att ballader är grejen, för får man med en nyskriven låt på ”Absolute even more even more powerballads 13” så har man pensionen säkrad, och det allra bästa är att göra hela skivor fyllda med sånt så någon av dem kommer med på varje ny utgåva av sådana samlingar, typ Whitesnake, Poison eller Scorpions.
Så inleddes nittiotalet.
Joey Tempest tog lärdom av det, såg vad som sålde, och valde att inleda sin solokarriär med en skiva som kombinerade de båda koncepten, det tog en liten stund för honom att få klart skivan, så när den kom ut 1995 så hade grungen kört över Bryan Adams Nirvana hade visat att unplugged inte behövde betyda perfekt tillrättalagt och tråkigt, och en stor del av alla medverkande på powerballadssamlingar hade radats upp och skjutits av för sina brott mot mänskligheten (men det pratar vi inte så högt om).

Så här kom då plötsligt en skiva som lärt sig av andra hur man ska göra för att göra rätt, men väl färdig så är nästan allting med den fel.
Jättefel.
Och det är inte utan att man nästan kan tycka lite synd om Joey, för är man helt ärlig så är det här inte en dålig skiva.
Det är rent av en del riktigt jäkla bra låtar på den, dom kom bara vid absolut fel tillfälle, och producerades dessutom HELT fel för sin tid.
Produktionen är faktiskt det enda jag egentligen kan säga att jag har emot skivan, sången är så stenhårt gatead och komprimerad så det blir skittråkigt.
Hade det varit en Europe platta det handlade om så skulle det varit rätt, där är det så mycket annat som bråkar om utrymmet, men på någon sorts elektrisk nittiotals singer/songwriterplatta så är det bara jätttetråkigt och… dött.
Men som sagt, egentligen är det här en rätt okej skvalmusikplatta, den stör inte, den har några låtar som egentligen är rätt bra och… jag är faktiskt lite sugen på att göra en cover på någon av dem, DET hade ni inte väntat er, eller hur?

Ni vet hur det är ibland; man har bestämt sig redan innan man brjar lyssna för att det ska bli en sågning av de tman skriver, och sen inser man att det inte går att såga det, för det är faktiskt inte så illa egentligen?
Ni vet inte det?
Okej, eh, glöm det jag just skrev i så fall.

Nej, det här är inte dagens rekommenderade lyssning, men jag kan inte egentligen avråda från det heller.

wow.

Dagens Skiva

David Sandmark – Tänk Om Jag Var Från USA

Dagens frukostskiva.

David Sandmark – Tänk Om Jag Var Från USA.

Jag sågade väl i stort sett den förra skivan av Sandmark som jag gav mig på, och den här skivan innehåller delvis samma låtar, så det går säkert att gissa hur jag kommer förhålla mig till det här, inte sant?

Vi slopar spänningen och så säger jag på en gång hur det är.
Det här är helt fantastiskt jävla skitbra.

Det svänger, det berör, det träffar mitt i prick (även om jag är femton år för gammal för att de flesta låtarna ska handla om mig), det är helt jävla fantstiskt.
Vad jag försöker säga?
Sandmark må ha kallats för visartist, men det här är inte visa, det är en popskiva, en jävligt bra sådan, och du vill lyssna  på den idag, på stark volym och sen vill du tacka mig för att jag uppmanat dig till det.
Dessutom fullständigt älskar jag hans röst.

Dagens Skiva

Radiohead – Pablo Honey

Dagens frukostskiva.

Radiohead – Pablo Honey.

Kommer ni ihåg när radiohead fortfarande var riktigt relevanta?
Det var med den här skivan det började.
1993, gitarrgnissel, snygga melodier, svartsynta texter, inspelat under samma period som Nirvana släppte Nevermind, för precis samtidigt för att det rimligen ska ha kunnat påverka, så de skitiga gitarrerna i de snygga poplåtarna får snarare ses som ett tecken i tiden än någon sorts kopierande.
Varför jämför jag ens de två skivorna?
För att… dom hör ihop, dom är en varsin sida av samma utveckling i musikvärlden, dom är samma musik, framförd på olika sätt.
För er som inte minns det så är alltså det här skivan som innehåller Creep, låten som Radiohead under många år vägrade spela live för att de var så less på den, en av nittiotalets bästa kärlekslåtar.
Ja, det är en sjukt jävla bra poplåt.
Skivan innehåller även ”Anyone can play guitar” som inte blev lika mycket hit här som den blev där ”over there”, men likförbannat är larvigt bra.
Men mest av allt, skivan avslutas med Blowout, en perfekt akustisk poplåt med elgitarrer… en sån där låt som Paul McCartney antagligen önskar att han hade skrivit, och eventuellt skulle ha kunnat skriva.
Dessutom låter dom den växa ut i totalt soniskt kaos, på det sätt som nittiotalet vande oss vid att man kan göra.

Jag inledde med att jämföra med Nirvana, men sanningen är att det finns ett annat band som är mer relevant att jämföra med, Sonic Youth.
Jag vet inte om det är så, men det skulle förvåna mig mycket om inte Radiohead (precis som Nirvana) var väldigt influerade av Sonic Youth.

Om det låter som att jag tycker det här är en bra skiva så är det för att jag tycker det här är en bra skiva.
Den är opolerad, allt är inte hits, långtifrån, men det är en helt igenom helt sjukt jävla bra popplatta av det skitigare slaget, och en skiva som vågade ta ut svängarna och satte lite av normen för resten av decenniet.

Jag kan mala på rätt länge om den.
Men jag låter bli och nöjer mig med att föreslå att du lysnar på den.
På stark volym, den gör sig bäst så.
Och inget jävla shuffle, den ska lyssnas på från början till slut.

Dagens Skiva

V/A – Birdnest for 10 Marks II

Dagens frukostskiva.

V/A – Birdnest For 10 Marks II.

I dagsläget är ”rebranding” rätt vanligt, man tar en produkt, stämplar ett annat namn på den änvad den har från början, och säljer den dyrare.
På nittiotalet var det inte lika vanligt, och definitivt (hö hö hö) inte bland punksamlingar utgivna av Svenska independentlabels.
Den här skivan är ett undantag.
Det är i själva verket Definitivt 50 spänn 6 men rebrandad för den tyska marknaden (och plötsligt har en del band fånandra skivbolag blivit en del av Birdnest, nåja, det är sånt man får ta).

Så jag behöver inte skriva mer än vad som redan finns att läsa här: LÄNK.

personligt

2015 – Drömmarna, hoppet och förväntningarna.

Varning:
Det här är ytterligare en sån där självförhärligande post som handlar om mig mig mig och nästan ingen annan, vill du inte läsa sånt så låt bli att läsa den här, okej?
Bra, då kör vi.

Jag har fortfarande de där råsafärgade glasögonen på mig, okej?
2015 är för min del till stor del fortfarande ett oskrivet blad, det inleddes med en förbannat bra nyårsafton, och sen har det till rätt stor del innehållit magsjuka, arbetsstress, ångest och panik (alltihop relaterat).
Men framtiden, resten av året, det ska fan göras något vettigt av.

Så de smått skissartade planerna är som följer:

Jag ska dra ihop de där pengarna som skatteverket vill ha från mig, ja, det är rätt mycket, men jag är redan på god väg, och jag hoppas på att ha fixat det tillls början av Mars någon gång, tills dess lär det dock vara ont om utgifter i mitt liv utöver de mest nödvändiga, men det är lugnt, jag fixar det.

Jag ska fan få ihop ett band att göra musik med och spela in lite med innan jag blir av med replokalen om några månader (Juni var var senaste budet tror jag), ja, det är dags att få tummen ur och göra egen musik igen, eller snarare göra klart de skissartade idéer som flyter runt i skallen, och den här gången tror jag att vi skippar demokrati och sånt trams, om inte den optimala trio-konstellationen eller nåt annat sjukt bra faller på plats.
Vill du vara innblandad så säg till för fan, även om (eller speciellt) om det är som slavdrivare som piskar mig framåt.
Ja, jag är helt säker på att jag gör så bra musik att ni egentligen vill att jag ska få tummen ur, även om ni inte vet det.

Jag vill ut mer som ljudtekniker, senaste åren har det tagit mer fart igen (trots att jag trodde att jag hade lagt ner det nästan helt) och av alla mina hobbys (som blivit jobb) så är det fortfarande den roligaste.
Det är antagligen inte helt långsökt att tro att jag kommer ut några vändor med Charta 77, och Krymplings känns inte heller som något longshot och Kompledigtfestivalen är jag redan inbokad för i år igen, det är alltid bra, men sen då?
Det skulle ju vara en liten fjäder i hatten för mitt ego att få jobbet som tekniker åt KSMB förstås, det finns både bra och dåliga sidor med det så klart.

Andra återföreningar skulle kunna vara jävligt kul att åka med på med, det finns ju en del det här året, med band där jag har rätt bra koll på musiken, ännu roligare vore det så klart med någonting nytt och fräscht, eller något sånt där som jag själv inte ens tänkt på.
Fan, allt skulle vara kul, kanske egentligen mest av allt sånt som inte är melodiös punk på Svenska, jag blir alldeles för ofta typecastad känner jag.
Så, hit me, jag är öppen för förslag.

Öl ska bryggas, det har blivit paus med det rätt länge nu för att varken tid eller ork har funnits, men jag har en del specialingredienser som behöver få para sig med god öl, samt att det alltid behövs en bra Pale Ale till våren och sommaren och sådär.

Jag hade en plan ett tag, om att jag skulle skita i det där med att man ska ha sin stora fest när man fyller 40, och dra av den ett år tidigare istället, eller också, för varför vänta ytterligare ett år när man inte egentligen vet om man är kvar här då längre eller inte.
Sen började jag inse hur många som fyller 50 i år och att det därmed kan bli lite klurigt att klämma in ytterligare en stor fest bara sådär, så jag tror att jag backar på den idén, men nog fan är det frestande fortfarande, bara för att det skulle vara jävligt kul med en riktigt seriös stor fest.

Det skulle vara rätt grymt med ett år utan massa sjukdomar och skit, och jag ska definitivt tillbaka till nivån att jag springer någon eller några mil i veckan, någon mil åt gången då, jag saknar det, men jag är snart där igen.

Mest av allt så hoppas och ser jag fram emot ett jävligt bra år då både jag och alla runt mig mår bättre än förra året, ett år där det positiva överväger det negativa, ett år där saker inte går åt helvete.

Skål vänner.
Nu kör vi.

Uncategorized

Pink Floyd – The Dark Side of the Moon

Dagens frukostskiva.

Pink Floyd – The Dark Side of the Moon.

När man inte bara kan säga att det skrivits spaltmeter om en skiva, utan sanningen är att det skrivits hyllmetrar om den, med både analyser av texter, teknik, arrangemang, psykologi och jag vet inte allt; då är det svårt att bortse från att den antagligen har något eller några försonande drag.
Jag är inte helt säker på var man ska börja leta efter dem dock.

Skivan öppnar med hjärtslag, som smuyger sig på sakta och ökar i ljudnivå efterhand innan musiken sen kommer igång, det går inte fort här.
Sen maler den på under lång tid och så händer lite grejer och…

Okej, jag ska sluta.
Det här är en av världens bästa skivor.
Det är inte, i mitt tycke, Pink Floyds bästa skiva, den platsen innehas av Wish You Were Here, men det är ändå en av världens bästa skivor, gillar du den inte så är det dig det är fel på, inte den.
Det är stort, svulstigt, mäktigt, pompöst, pretentiöst, symfoniskt och en hel massa andra adjektiv som skulle kunna vara negativa när det handlar om musik, men inte i det här fallet.
Det är en skiva att helst spela på benknäckarvolym genom en riktigt bra ljudanläggning, och i brist på det så fungerar den genom vilken annan ljudanlägging som helst.
Det är en sån där skiva som är värd att minst en gång i livet sätta sig och lyssna på från början till slut utan att göra annat än just att sitta och lyssna på den.

Ser man den ur perspektivet musiker, tekniker eller producent så är den grym som både inspiration och lärobok.

Borde du lyssna på den här?
Ja, alla borde det.
Som sagt, gillar du den inte så är det dig det är fel på, inte den.

Dagens Skiva

Ohlson har semester production – vapenskrammel och revolution

Dagens frukostskiva.

Ohlson har semester production – vapenskrammel och revolution.

Detär en samlingsskiva, det är svårt att uttala sig om det är en samling med hitsen eller inte, OHSP är inte direkt ett band med hitlåtar, däremot är skivan en bra introduktion till dem, eller sammanfattning av dem, eller vad man nu vill kalla det.
Det är en bra skiva.
Dom är (eller var heter det kanske numera) ett bra band.
Dom har alltid varit ett band som jag gillar mer för hur dom gör saker än det dom faktiskt gör.
Det där låter långt mer negativt än det är menat.
Jag gillar dem som band, jag älskar dem som personer.
Jag gillar en del av deras låtar, jag älskar dem live.
Och mest av allt, jag älskar deras attityd (eller brist därav) och inställning till det om gör.

Svårt att hänga med?
Okej, skaffa skivan, eller lyssna på spotify eller vad du vill.
Den är bra.
Får du chanen att se dem live, ta den.
Får du chansen att fika/dricka öl/festivala/snacka skit med dem, ta den.

Och lyssna på skivan.

bloggat, personligt

2014 – Den bra skiten.

Om man tar på sig de rosafärgade glasögonen och tittar tillbaka på 2014 så framträder ett helt annat år än det jag beskrivit tidigare.
Varning: Det här inlägget kommer med all sannolikhet framstå som skryt, självförhärligande, egocentriskt och en massa sånt, mycket osvenskt helt enkelt.
VIll du inte läsa sånt så låt bli, det ärhelt okej, jag kommer inte tänka sämreom dig för det, inte så mycket åtminstone.

För 20 år sedan så bildade fem av mina då största idoler en ”supergrupp”, dom kallade sig Krymplings.
Jag såg dem live några gånger, jag kunde skivan fullständigt utantill, och det var så jävla tuff grej av dem att göra, fatta att få jobba med ett sånt gäng?!

För tio år sedan återförenades dom tillfälligt för två spelningar, tanken var att det skulle bli mer, det blev det inte.
Då ringde dom upp mig och ville ha mig som tekniker både under genrep och spelningarna.
Vid det laget kände jag dem allihop mer eller mindre bra och hade jobbat med alla en del, men det var fortfarande jävligt stort att vara den tekniker som de valde att ha med.
Under våren 2014 gjorde dom det igen, och sen även under hösten, och det är fortfarande något som ger mig en känsla av ”hur fan gick det här till egentligen?”.
Jag både hoppas och tror att det kan bli lite mer av det även under 2015.

Detsamma gäller Charta 77, det slår mig ibland att det var några av mina största idoler en gång i tiden, under rätt lång tid.
… och dom är det delvis fortfarande, trots, eller kanske för att, jag har sett även rätt många av deras sämsta sidor vid det här laget.
Och den där känslan när någon av dem säger att man är lite som en femte medlem i bandet vid det här laget…
Nej, jag håller inte med om det, men visst fan känns det jävligt häftigt att få höra sånt oavsett.

Jag nämnde ett bröllop i förra genomgången av 2014, Karl och Simones bröllop, på en vingård med en lagom lyxig relaxavdelning på andra sidan väggen från där jag sov, ett bröllop som jag hade äran att vara bestman på, och som sagt, det absolut finaste bröllop jag varit med om, det var sådär så man kunde få hopp om livet bara genom att vara där.

Ni vet den där känslan man kan få av att upptäcka nya band och artister som man direkt känner att det är riktigt riktigt jävla bra?
Hur man liksom blir glad i hela kroppen av det, och bara känner att det är något som ALLA borde känna till?
Året bjöd på två sådana.
Dels var det Generalerna, eller egentligen Björn ”Lycklig” Wallgren kanske, som var ny bekantskap för mig, men som jag har svårt att tänkamig annat än att de flesta kommer ha hört talas om inom några år.
Och så var det dom där The Hawkins som jag har tjatat en del om redan.

Ja, alla bör kolla upp dem, live, det bara är så.

Jag har även tjatat en del om att Per Granberg släppte en soloplatta under året, inspelad med ett jävligt kompetent band.
Skivan är bra, även om det tog en stund för mig att vänja mig vid den, men framför allt så är låtarna bra, och live, uppbackad av Cirkusorkestern så är det helt fantastiskt jävla skitbra.
Dessutom är det alltid kul att se ett sånt underbart omaka band fungera så mycket som en riktigt grym helhet.

Visst nämnde jag att årets bästa liveframträdande annars var Sanna Carlstedt på Kompledigt?
Alla andra får ursäkta, men det var så fantastiskt jävla skitbra så ingenting annat kommer i närheten… eller okej, Stina Berge på Peace & Love kommer i närheten, men inte riktigt ikapp.

Jag fick slutligen tillgång till en riktigt jävla bra replokal, jag har förvisso knappt hunnit använda den utan mest bara duktigt betalat hyran, men jag har en replokal… i några månader till, innan den ska rivas.
Okej, det var inte helt igenom positivt då.

Årets coolaste spelställe – Villa Sandhem i Katrineholm, lätt.
Årets ”Musik jag inte tror mig gilla men helvete så bra det är, jag vill ha mer” – Sanna Hogman.
Årets intresse som jag bara tänker hålla på hobbynivå, faktiskt, på riktigt, jag lovar… kanske – Hipster som jag är, Chiliodlande.
Årets mest känslosamma musikupplevelse – Delad plats mellan Loke och David Urwitz på Visfestivalen Kompledigt (båda fick rätt många i publiken att gråta).
Årets ”Vad var det jag sa?” – Vera Nord.

Jag köpte slutligen en akustisk gitarr, visst, det är bara en nylonsträngad, och jag behöver fortfarande en stålsträngad, men redan med nylon har jag satt form på en del idéer som jag borde förverkliga och spela in.
Det händer att jag kommer ihåg att orsaken att jag blev ljudtekniker var för att bli bättre musiker, för att kunna förverkliga mina egna idéer.
Det är inte helt osannolikt att jag gör allt annat för att fly ifrån prestationsångesten det innebär att ta tag i min egen musik, och det kanske skulle behövas en eller annan spark i arslet.

Har jag berättat om mina fantastiska barn?
På gott och ont så har ett av dem visat sig ligga på en rätt mycket högre nivå än sina jämnåriga inom vissa områden, berätta hur förvånade ni blir om jag säger att det främst handlar om språklig begåvning och mattematik (inkluderande geometri, abstrakt tänkande och sådär).
Visst fan är jag jävligt stolt.
Den andre har visat sig vara en problemlösare av rang redan, även det är så klart på gott och ont, det hade kunnat få ta lite längre tid innan han lärde sig forcera trappgrindar exempelvis…

Trots att jag under våren rasade mentalt och fysiskt, så känner jag viss stolthet över att jag under vintern och våren lyckades hålla igång löpningen hyfsat och var på nivån att en mil kändes lite för mesigt ofta, så det hände att jag för skojs skull plockade några kilometer till när jag ändå höll på, jag ska till den nivån igen i år.
Insikten att jag kan slita ut en rätt ordentlig spade från Fiskars på bara några dagars grävande var intressant det med, och vallgraven runt huset blev fin.

Och så klart, en annan av årets höjdpunkter är att vi slutligen fick fiber, jag vet att det inte imponerar på alla, men för mig är det en rätt viktig grej.

På den kreativa fronten så åstadkom jag en jävla massa goda, skitgoda, och helt jävla fantastiska öl, skapade ett hallonmjöd som blev bra nog för att även beställas en ny laddning av till det tidigare nämnda bröllopet, jag borde göra mer av det, för det är tamigfan helt fantastiskt, detsamma gäller mina veteöl som jag skapade, med tanke på att jag inte tror mig gilla veteöl så kan jag väl konstatera att jag överraskade mig själv rätt rejält.

Ser man det genom de här råsafärgade glasen, och filtrerar bort allt dåligt, så var det ett rätt bra år ändå.
Mest av allt tack vare alla underbart jävla galna människor jag känner som trots allt tydligen väljer att umgås med mig.

”Människorna man mest vill väl, och polarna man leker med – utan dem så vore jag tragisk.”