Om man tar på sig de rosafärgade glasögonen och tittar tillbaka på 2014 så framträder ett helt annat år än det jag beskrivit tidigare.
Varning: Det här inlägget kommer med all sannolikhet framstå som skryt, självförhärligande, egocentriskt och en massa sånt, mycket osvenskt helt enkelt.
VIll du inte läsa sånt så låt bli, det ärhelt okej, jag kommer inte tänka sämreom dig för det, inte så mycket åtminstone.

För 20 år sedan så bildade fem av mina då största idoler en ”supergrupp”, dom kallade sig Krymplings.
Jag såg dem live några gånger, jag kunde skivan fullständigt utantill, och det var så jävla tuff grej av dem att göra, fatta att få jobba med ett sånt gäng?!

För tio år sedan återförenades dom tillfälligt för två spelningar, tanken var att det skulle bli mer, det blev det inte.
Då ringde dom upp mig och ville ha mig som tekniker både under genrep och spelningarna.
Vid det laget kände jag dem allihop mer eller mindre bra och hade jobbat med alla en del, men det var fortfarande jävligt stort att vara den tekniker som de valde att ha med.
Under våren 2014 gjorde dom det igen, och sen även under hösten, och det är fortfarande något som ger mig en känsla av ”hur fan gick det här till egentligen?”.
Jag både hoppas och tror att det kan bli lite mer av det även under 2015.

Detsamma gäller Charta 77, det slår mig ibland att det var några av mina största idoler en gång i tiden, under rätt lång tid.
… och dom är det delvis fortfarande, trots, eller kanske för att, jag har sett även rätt många av deras sämsta sidor vid det här laget.
Och den där känslan när någon av dem säger att man är lite som en femte medlem i bandet vid det här laget…
Nej, jag håller inte med om det, men visst fan känns det jävligt häftigt att få höra sånt oavsett.

Jag nämnde ett bröllop i förra genomgången av 2014, Karl och Simones bröllop, på en vingård med en lagom lyxig relaxavdelning på andra sidan väggen från där jag sov, ett bröllop som jag hade äran att vara bestman på, och som sagt, det absolut finaste bröllop jag varit med om, det var sådär så man kunde få hopp om livet bara genom att vara där.

Ni vet den där känslan man kan få av att upptäcka nya band och artister som man direkt känner att det är riktigt riktigt jävla bra?
Hur man liksom blir glad i hela kroppen av det, och bara känner att det är något som ALLA borde känna till?
Året bjöd på två sådana.
Dels var det Generalerna, eller egentligen Björn ”Lycklig” Wallgren kanske, som var ny bekantskap för mig, men som jag har svårt att tänkamig annat än att de flesta kommer ha hört talas om inom några år.
Och så var det dom där The Hawkins som jag har tjatat en del om redan.

Ja, alla bör kolla upp dem, live, det bara är så.

Jag har även tjatat en del om att Per Granberg släppte en soloplatta under året, inspelad med ett jävligt kompetent band.
Skivan är bra, även om det tog en stund för mig att vänja mig vid den, men framför allt så är låtarna bra, och live, uppbackad av Cirkusorkestern så är det helt fantastiskt jävla skitbra.
Dessutom är det alltid kul att se ett sånt underbart omaka band fungera så mycket som en riktigt grym helhet.

Visst nämnde jag att årets bästa liveframträdande annars var Sanna Carlstedt på Kompledigt?
Alla andra får ursäkta, men det var så fantastiskt jävla skitbra så ingenting annat kommer i närheten… eller okej, Stina Berge på Peace & Love kommer i närheten, men inte riktigt ikapp.

Jag fick slutligen tillgång till en riktigt jävla bra replokal, jag har förvisso knappt hunnit använda den utan mest bara duktigt betalat hyran, men jag har en replokal… i några månader till, innan den ska rivas.
Okej, det var inte helt igenom positivt då.

Årets coolaste spelställe – Villa Sandhem i Katrineholm, lätt.
Årets ”Musik jag inte tror mig gilla men helvete så bra det är, jag vill ha mer” – Sanna Hogman.
Årets intresse som jag bara tänker hålla på hobbynivå, faktiskt, på riktigt, jag lovar… kanske – Hipster som jag är, Chiliodlande.
Årets mest känslosamma musikupplevelse – Delad plats mellan Loke och David Urwitz på Visfestivalen Kompledigt (båda fick rätt många i publiken att gråta).
Årets ”Vad var det jag sa?” – Vera Nord.

Jag köpte slutligen en akustisk gitarr, visst, det är bara en nylonsträngad, och jag behöver fortfarande en stålsträngad, men redan med nylon har jag satt form på en del idéer som jag borde förverkliga och spela in.
Det händer att jag kommer ihåg att orsaken att jag blev ljudtekniker var för att bli bättre musiker, för att kunna förverkliga mina egna idéer.
Det är inte helt osannolikt att jag gör allt annat för att fly ifrån prestationsångesten det innebär att ta tag i min egen musik, och det kanske skulle behövas en eller annan spark i arslet.

Har jag berättat om mina fantastiska barn?
På gott och ont så har ett av dem visat sig ligga på en rätt mycket högre nivå än sina jämnåriga inom vissa områden, berätta hur förvånade ni blir om jag säger att det främst handlar om språklig begåvning och mattematik (inkluderande geometri, abstrakt tänkande och sådär).
Visst fan är jag jävligt stolt.
Den andre har visat sig vara en problemlösare av rang redan, även det är så klart på gott och ont, det hade kunnat få ta lite längre tid innan han lärde sig forcera trappgrindar exempelvis…

Trots att jag under våren rasade mentalt och fysiskt, så känner jag viss stolthet över att jag under vintern och våren lyckades hålla igång löpningen hyfsat och var på nivån att en mil kändes lite för mesigt ofta, så det hände att jag för skojs skull plockade några kilometer till när jag ändå höll på, jag ska till den nivån igen i år.
Insikten att jag kan slita ut en rätt ordentlig spade från Fiskars på bara några dagars grävande var intressant det med, och vallgraven runt huset blev fin.

Och så klart, en annan av årets höjdpunkter är att vi slutligen fick fiber, jag vet att det inte imponerar på alla, men för mig är det en rätt viktig grej.

På den kreativa fronten så åstadkom jag en jävla massa goda, skitgoda, och helt jävla fantastiska öl, skapade ett hallonmjöd som blev bra nog för att även beställas en ny laddning av till det tidigare nämnda bröllopet, jag borde göra mer av det, för det är tamigfan helt fantastiskt, detsamma gäller mina veteöl som jag skapade, med tanke på att jag inte tror mig gilla veteöl så kan jag väl konstatera att jag överraskade mig själv rätt rejält.

Ser man det genom de här råsafärgade glasen, och filtrerar bort allt dåligt, så var det ett rätt bra år ändå.
Mest av allt tack vare alla underbart jävla galna människor jag känner som trots allt tydligen väljer att umgås med mig.

”Människorna man mest vill väl, och polarna man leker med – utan dem så vore jag tragisk.”