Etikettarkiv: ego

2015 – Drömmarna, hoppet och förväntningarna.

Varning:
Det här är ytterligare en sån där självförhärligande post som handlar om mig mig mig och nästan ingen annan, vill du inte läsa sånt så låt bli att läsa den här, okej?
Bra, då kör vi.

Jag har fortfarande de där råsafärgade glasögonen på mig, okej?
2015 är för min del till stor del fortfarande ett oskrivet blad, det inleddes med en förbannat bra nyårsafton, och sen har det till rätt stor del innehållit magsjuka, arbetsstress, ångest och panik (alltihop relaterat).
Men framtiden, resten av året, det ska fan göras något vettigt av.

Så de smått skissartade planerna är som följer:

Jag ska dra ihop de där pengarna som skatteverket vill ha från mig, ja, det är rätt mycket, men jag är redan på god väg, och jag hoppas på att ha fixat det tillls början av Mars någon gång, tills dess lär det dock vara ont om utgifter i mitt liv utöver de mest nödvändiga, men det är lugnt, jag fixar det.

Jag ska fan få ihop ett band att göra musik med och spela in lite med innan jag blir av med replokalen om några månader (Juni var var senaste budet tror jag), ja, det är dags att få tummen ur och göra egen musik igen, eller snarare göra klart de skissartade idéer som flyter runt i skallen, och den här gången tror jag att vi skippar demokrati och sånt trams, om inte den optimala trio-konstellationen eller nåt annat sjukt bra faller på plats.
Vill du vara innblandad så säg till för fan, även om (eller speciellt) om det är som slavdrivare som piskar mig framåt.
Ja, jag är helt säker på att jag gör så bra musik att ni egentligen vill att jag ska få tummen ur, även om ni inte vet det.

Jag vill ut mer som ljudtekniker, senaste åren har det tagit mer fart igen (trots att jag trodde att jag hade lagt ner det nästan helt) och av alla mina hobbys (som blivit jobb) så är det fortfarande den roligaste.
Det är antagligen inte helt långsökt att tro att jag kommer ut några vändor med Charta 77, och Krymplings känns inte heller som något longshot och Kompledigtfestivalen är jag redan inbokad för i år igen, det är alltid bra, men sen då?
Det skulle ju vara en liten fjäder i hatten för mitt ego att få jobbet som tekniker åt KSMB förstås, det finns både bra och dåliga sidor med det så klart.

Andra återföreningar skulle kunna vara jävligt kul att åka med på med, det finns ju en del det här året, med band där jag har rätt bra koll på musiken, ännu roligare vore det så klart med någonting nytt och fräscht, eller något sånt där som jag själv inte ens tänkt på.
Fan, allt skulle vara kul, kanske egentligen mest av allt sånt som inte är melodiös punk på Svenska, jag blir alldeles för ofta typecastad känner jag.
Så, hit me, jag är öppen för förslag.

Öl ska bryggas, det har blivit paus med det rätt länge nu för att varken tid eller ork har funnits, men jag har en del specialingredienser som behöver få para sig med god öl, samt att det alltid behövs en bra Pale Ale till våren och sommaren och sådär.

Jag hade en plan ett tag, om att jag skulle skita i det där med att man ska ha sin stora fest när man fyller 40, och dra av den ett år tidigare istället, eller också, för varför vänta ytterligare ett år när man inte egentligen vet om man är kvar här då längre eller inte.
Sen började jag inse hur många som fyller 50 i år och att det därmed kan bli lite klurigt att klämma in ytterligare en stor fest bara sådär, så jag tror att jag backar på den idén, men nog fan är det frestande fortfarande, bara för att det skulle vara jävligt kul med en riktigt seriös stor fest.

Det skulle vara rätt grymt med ett år utan massa sjukdomar och skit, och jag ska definitivt tillbaka till nivån att jag springer någon eller några mil i veckan, någon mil åt gången då, jag saknar det, men jag är snart där igen.

Mest av allt så hoppas och ser jag fram emot ett jävligt bra år då både jag och alla runt mig mår bättre än förra året, ett år där det positiva överväger det negativa, ett år där saker inte går åt helvete.

Skål vänner.
Nu kör vi.

2014 – Den bra skiten.

Om man tar på sig de rosafärgade glasögonen och tittar tillbaka på 2014 så framträder ett helt annat år än det jag beskrivit tidigare.
Varning: Det här inlägget kommer med all sannolikhet framstå som skryt, självförhärligande, egocentriskt och en massa sånt, mycket osvenskt helt enkelt.
VIll du inte läsa sånt så låt bli, det ärhelt okej, jag kommer inte tänka sämreom dig för det, inte så mycket åtminstone.

För 20 år sedan så bildade fem av mina då största idoler en ”supergrupp”, dom kallade sig Krymplings.
Jag såg dem live några gånger, jag kunde skivan fullständigt utantill, och det var så jävla tuff grej av dem att göra, fatta att få jobba med ett sånt gäng?!

För tio år sedan återförenades dom tillfälligt för två spelningar, tanken var att det skulle bli mer, det blev det inte.
Då ringde dom upp mig och ville ha mig som tekniker både under genrep och spelningarna.
Vid det laget kände jag dem allihop mer eller mindre bra och hade jobbat med alla en del, men det var fortfarande jävligt stort att vara den tekniker som de valde att ha med.
Under våren 2014 gjorde dom det igen, och sen även under hösten, och det är fortfarande något som ger mig en känsla av ”hur fan gick det här till egentligen?”.
Jag både hoppas och tror att det kan bli lite mer av det även under 2015.

Detsamma gäller Charta 77, det slår mig ibland att det var några av mina största idoler en gång i tiden, under rätt lång tid.
… och dom är det delvis fortfarande, trots, eller kanske för att, jag har sett även rätt många av deras sämsta sidor vid det här laget.
Och den där känslan när någon av dem säger att man är lite som en femte medlem i bandet vid det här laget…
Nej, jag håller inte med om det, men visst fan känns det jävligt häftigt att få höra sånt oavsett.

Jag nämnde ett bröllop i förra genomgången av 2014, Karl och Simones bröllop, på en vingård med en lagom lyxig relaxavdelning på andra sidan väggen från där jag sov, ett bröllop som jag hade äran att vara bestman på, och som sagt, det absolut finaste bröllop jag varit med om, det var sådär så man kunde få hopp om livet bara genom att vara där.

Ni vet den där känslan man kan få av att upptäcka nya band och artister som man direkt känner att det är riktigt riktigt jävla bra?
Hur man liksom blir glad i hela kroppen av det, och bara känner att det är något som ALLA borde känna till?
Året bjöd på två sådana.
Dels var det Generalerna, eller egentligen Björn ”Lycklig” Wallgren kanske, som var ny bekantskap för mig, men som jag har svårt att tänkamig annat än att de flesta kommer ha hört talas om inom några år.
Och så var det dom där The Hawkins som jag har tjatat en del om redan.

Ja, alla bör kolla upp dem, live, det bara är så.

Jag har även tjatat en del om att Per Granberg släppte en soloplatta under året, inspelad med ett jävligt kompetent band.
Skivan är bra, även om det tog en stund för mig att vänja mig vid den, men framför allt så är låtarna bra, och live, uppbackad av Cirkusorkestern så är det helt fantastiskt jävla skitbra.
Dessutom är det alltid kul att se ett sånt underbart omaka band fungera så mycket som en riktigt grym helhet.

Visst nämnde jag att årets bästa liveframträdande annars var Sanna Carlstedt på Kompledigt?
Alla andra får ursäkta, men det var så fantastiskt jävla skitbra så ingenting annat kommer i närheten… eller okej, Stina Berge på Peace & Love kommer i närheten, men inte riktigt ikapp.

Jag fick slutligen tillgång till en riktigt jävla bra replokal, jag har förvisso knappt hunnit använda den utan mest bara duktigt betalat hyran, men jag har en replokal… i några månader till, innan den ska rivas.
Okej, det var inte helt igenom positivt då.

Årets coolaste spelställe – Villa Sandhem i Katrineholm, lätt.
Årets ”Musik jag inte tror mig gilla men helvete så bra det är, jag vill ha mer” – Sanna Hogman.
Årets intresse som jag bara tänker hålla på hobbynivå, faktiskt, på riktigt, jag lovar… kanske – Hipster som jag är, Chiliodlande.
Årets mest känslosamma musikupplevelse – Delad plats mellan Loke och David Urwitz på Visfestivalen Kompledigt (båda fick rätt många i publiken att gråta).
Årets ”Vad var det jag sa?” – Vera Nord.

Jag köpte slutligen en akustisk gitarr, visst, det är bara en nylonsträngad, och jag behöver fortfarande en stålsträngad, men redan med nylon har jag satt form på en del idéer som jag borde förverkliga och spela in.
Det händer att jag kommer ihåg att orsaken att jag blev ljudtekniker var för att bli bättre musiker, för att kunna förverkliga mina egna idéer.
Det är inte helt osannolikt att jag gör allt annat för att fly ifrån prestationsångesten det innebär att ta tag i min egen musik, och det kanske skulle behövas en eller annan spark i arslet.

Har jag berättat om mina fantastiska barn?
På gott och ont så har ett av dem visat sig ligga på en rätt mycket högre nivå än sina jämnåriga inom vissa områden, berätta hur förvånade ni blir om jag säger att det främst handlar om språklig begåvning och mattematik (inkluderande geometri, abstrakt tänkande och sådär).
Visst fan är jag jävligt stolt.
Den andre har visat sig vara en problemlösare av rang redan, även det är så klart på gott och ont, det hade kunnat få ta lite längre tid innan han lärde sig forcera trappgrindar exempelvis…

Trots att jag under våren rasade mentalt och fysiskt, så känner jag viss stolthet över att jag under vintern och våren lyckades hålla igång löpningen hyfsat och var på nivån att en mil kändes lite för mesigt ofta, så det hände att jag för skojs skull plockade några kilometer till när jag ändå höll på, jag ska till den nivån igen i år.
Insikten att jag kan slita ut en rätt ordentlig spade från Fiskars på bara några dagars grävande var intressant det med, och vallgraven runt huset blev fin.

Och så klart, en annan av årets höjdpunkter är att vi slutligen fick fiber, jag vet att det inte imponerar på alla, men för mig är det en rätt viktig grej.

På den kreativa fronten så åstadkom jag en jävla massa goda, skitgoda, och helt jävla fantastiska öl, skapade ett hallonmjöd som blev bra nog för att även beställas en ny laddning av till det tidigare nämnda bröllopet, jag borde göra mer av det, för det är tamigfan helt fantastiskt, detsamma gäller mina veteöl som jag skapade, med tanke på att jag inte tror mig gilla veteöl så kan jag väl konstatera att jag överraskade mig själv rätt rejält.

Ser man det genom de här råsafärgade glasen, och filtrerar bort allt dåligt, så var det ett rätt bra år ändå.
Mest av allt tack vare alla underbart jävla galna människor jag känner som trots allt tydligen väljer att umgås med mig.

”Människorna man mest vill väl, och polarna man leker med – utan dem så vore jag tragisk.”